Släktforskningssajten Genvägar använder cookies för personlig anpassning, anpassning av vår nätreklam och andra ändamål. Läs mer eller ändra dina cookie-inställningar. Genom att fortsätta använda vår tjänst samtycker du till vår användning av cookies.
G e n v ä g a r

Om Släktforskningssajten Genvägar
Till släktträden
Samarbeta
Stöd
Logga in
Sök
Visning
Index
Personer
Ny person
Importera
Visa släktträd
Redigera person
Redigera relation
Fader
Lägg till moder...
Sveigde FJOLNESON (20-)
Lägg till moder...
Vanlande SVEIGDESON (50-)
Lägg till moder...
Visbur VANLANDESON (70-)
Lägg till moder...
Domalde VISBURSON (90-)
Lägg till moder...
Domar DOMALDESON (110-)
Lägg till moder...
Dyggve DOMARSON (140-)
Lägg till moder...
Dag DYGGVESON (170-)
Lägg till moder...
Agne DAGSON (200-)
Lägg till moder...
Alrek AGNESON (240-)
Lägg till moder...
Ingve ALREKSON (280-)
Lägg till moder...
Jorund YNGVESON (320-)
Lägg till moder...
Aun JORUNDSON (360-)
Lägg till moder...
Egil AUNSON (400-)
400-- (man)

Birth: ABT RING 400
Occupation: Konge i Svitjod
Death: Uppsala
Burial: Uppsala

Kap. 26. Konung Egils död.

Egil. hette Aun den gamles son, som var konung efter sin fader i Svithiod. Han var icke någon krigare, utan satt hemma i lugn och ro. Tunne hette en av hans trälar, som förut hade varit hos Aun den gamle såsom dennes skattevaktare. Då Aun var död, tog Tunne en stor mängd gods och grävde ned det i jorden. Men då Egil hade blivit konung, satte han honom bland de andra trälarna. Tunne harmades över detta och rymde tillsammans med en hop andra trälar. De grävde upp godset som han hade gömt; han gav det åt sina män, och de togo honom till anförare. Sedan slöto sig många illgärningsmän till honom; de lågo ute i skogarna, men stundom strövade de ned i bygderna och plundrade eller dräpte folk. Konung Egil sporde detta och drog ut med sitt folk för att söka efter dem. Men en natt, då han hade tagit härbärge, kom Tunne dit med sitt folk och överrumplade dem och dräpte många av konungens män. När konung Egil märkte tumultet, ämnade han göra motstånd och lät sätta upp sitt baner, men många av hans män flydde ifrån honom. Tunne och hans män gingo djärvt till anfall, och konung Egil såg då ingen annan utväg än att fly. Tunne och hans män förföljde honom ända till sko­gen; därefter drogo de tillbaka till bygden, där de härjade och plundrade utan motstånd. Allt det gods som Tunne tog i bygden gav han åt sina män; där­igenom blev han omtyckt och väl försedd med folk. Konung Egil samlade en här och drog till strid emot Tunne. De kämpade mot varandra, och Tunne vann seger, men konung Egil flydde och förlorade mycket folk.
Konung Egil och Tunne hade åtta strider, och Tunne segrade i alla. Därefter flydde konung Egil ur landet och begav sig till Danmark till Frode den tappre på Själland. Han lovade konung Frode skatt av svearna, om han ville hjälpa honom. Frode gav honom då en här och sina kämpar. Konung Egil for så tillbaka till Svithiod, men när Tunne sporde detta, drog han emot honom med sin här. Där blev en hård strid, Tunne föll, konung Egil övertog åter sitt rike och danerna foro åter hem. Konung Egil sände konung Frode stora och värde­fulla gåvor varje år, men betalte ingen skatt till da­nerna; likväl blev vänskapen mellan honom och Frode beståndande.
Konung Egil styrde riket i tre år, efter det Tunne fallit. Då hände det i Svithiod, att en tjur som var ämnad till offer, var gammal och gödd så starkt, att han var folkilsken, och då man skulle taga fatt honom, sprang han till skogs, blev vild och uppehöll sig sedan länge i skogarna och gjorde män­niskor stor skada. Konung Egil var en ivrig jägare; han red ofta om dagarna ut i skogarna för att jaga. Det hände en gång, att han hade ridit ut på jakt med sina män. Konungen hade länge förföljt ett villebråd och sprängde nu efter det i skogen bort från alla sina män. Då fick han syn på tjuren och red fram och ville dräpa honom. Tjuren vände sig emot honom, och konungen gav honom ett sting, men spjutet slant ur såret, och tjuren stötte hornen i sidan på hästen, så att denne genast föll utsträckt till marken och konungen med honom. Konungen sprang upp och ville draga sitt svärd, men tjuren stångade honom i bröstet, så att hornen trängde djupt in. Då kommo konungens män fram och dräpte tjuren. Konungen levde endast en kort stund. Han är högsatt vid Uppsala. Så säger Thjodolv:


Den lovsälle
gudaättlingen1
flydde ur landet
för Tunnes makt.
Men oxen vild
sitt vassa pannsvärd2
färgade rödt
i Egils blod, han som österut
hade i skogen
länge strövat
till skräck för männen.
Oxens svärd,
det skidlösa3,
Skilvingars4 ättling
till hjärtat trängde.


1 »Gudaättlingen» är den frän gudarna härstammande Ynglingakonungen Egil.
2 »Pannsvärd» är en omskrivning för »horn».
3 »Oxens skidlösa (dvs. skida saknande) svärd» är hans horn.
4 »Skilvingar» är en benämning pä den svenska konungaätten eller en gren av densamma. Möjligen användes dock namnet här, liksom fallet är med flera andra ättenamn, budlungar, daglingar m. fl., blott som beteckning för »furstar» i allmänhet.
Ottar EGILSON (440-)
Adils OTTARSON (475-)
Øystein ADILSSON (510-)
Yngvar ØYSTEINSON (540-)
Anund YNGVARSON (590-)
Ingjald Anundson ILLRÅDE (620-)
Olav Tretelja INGJALDSEN (640-690)
Halvdan Olsen HVITBIN (675-)
Øystein Halvdabsen FREET (710-780)
Halvdan Øysteinsen MILDE (760-802)
Gudrød Den Gjeve Halvdansen VEIDEKONGE (790-821)
Halvdan SVARTE (820-860)
Harald HÅRFAGRE (865-933)

Tipsa någon om detta släktträd via e-post!

Har du ytterligare upplysningar om denna släkt eller synpunkter på denna information? Kontakta då släktforskaren med användarnamn JörgenBoström som gjort släktträdet.

Vill du släktforska själv? Skapa ett eget användarkonto på Släktforskningssajten Genvägar.