STELLAN OTTO von Mörner (-1645)
--1645-12-08 (man)
TVÅ PERSONER PÅ SIDAN
1) STELLAN OTTO VON MÖRNER (1585? —1643/1645) OCH HANS STYVSON 2) CARL MÖRNER (1605-
ÄLDRE VASATIDEN - STORMAKTSTIDEN
CARL IX
ÖVERHOVJÄGMÄSTARE - KAMMARDRÄNG - KAMMARKOLLEGIUM - STÅTHÅLLARE
BIRKARLAR
++++++++++++++++++++
1) STELLAN OTTO von Mörner f. ev 1585 d. 1645-12-08
Arvherre Till Zellin och Clossow
Herre Till (Högsäter) Vreta klosters sn.
Till Sverige år 1597.
Naturaliserad (att erkänna ett utländskt adelskap som svenskt) svensk adelsman 1627-12-24, under nr 91, i de andra Mörnarnas säte och ställe, som år 1625 var immatrikulerade (införda i matrikel; inskrivna; registrerade)
Adliga ätten Mörner nr 91
Från Stellan Otto von Mörner... Morlanda-grenen
Stellan Otto von Mörner var f. 1585 enligt Ellen Hagen. Om det stämmer var han 12 år när han kom till Sverige år 1597.
Stellan Otto von Mörner d. 1643/1645-12-08, 60 år? Umeå, begravd i Vreta klosters kyrka.
BOSATT
Tysk-romerska riket:
(Zellin) Neumark (idag Nowa Marchia, Polen) tidigare Mark Brandenburg
(Clossow) Neumark (idag Nowa Marchia, Polen) tidigare Mark Brandenburg
Sverige:
Nyköpings slott
(Gävleborgs slott) Gävle
Hudiksvall
(Kastellholms slott) Åland
(Tuna) Rystads sn
Umeå
(Högsäter) Vreta kloster sn
ARBETE
FÄNRIK
år 1597
ÖVERHOVJÄGMÄSTARE - 1606
Överhovjägmästaren var anställd som chef för Kungliga Hovjägeristaten. År 1606 förordnades Stellan Otto Mörner till överhovjägmästare. Han skulle bland annat ha tillsyn över kronans parker, varjämte lämnades åtskilliga föreskrifter om jakt och skjutande med mera.
KAMMARDRÄNG - 1608
År 1608 var Stellan Otto von Mörner kammardräng åt Karl IX. Kammardräng var den lägsta befattningshavarens tjänstetitel i Kammarkollegiet.
++++++
KAMMARKOLLEGIET
Tillblivelsen av kammarkollegiet förläggs "till sommaren 1539, då Gustaf Vasa anförtrodde finansförvaltningens ledning åt tre svenska herrar. Till de tidigaste uppgifterna att som räknekammare revidera och sammanfattningsis bokföra fogdarnas räkenskaper och att, som räntekammare, mottaga den centrala penninguppbörden lades redan efter några år andra göromål av skiftande slag, såsom att ombesörja pålitliga lönelängder, anskaffa krut och kläde åt knektarna och socker till konungens kök. Enligt 1618 års kammarordning skulle skattmästare och kammarråd icke blott hava inspektion och disposition över all kronans inkomster och räntor utan också verka för riksens inkomsters förökelse, genom tullar och acciser, bergverk, salpetersjuderier, fiskeri m.m."
"Den normala dagliga arbetstiden fastställdes 1618 till 6-11 fm och 2-5 em." "Stundom iakttogs timmarna ej så noga, ty utom verket måste sökas fyllnad i de låga lönerna som förövrigt ibland, under den karolinska tiden, icke alls eller blott delvis blevo utbetalda."
++++++
FINNMARKEN - 1610
Till Finnmarken 1610-07-04 för att uppbära halva skatten av sjölapparna.
++++++
UMEÅ
- 1300–1500-talen
Första gången Umeå omnämns i skrift är år 1314 när Umeå kyrksocken nämns i den kyrkliga skattelängden Sexårsgärden och därmed börjar betraktas som en del av kyrkans område. Vid den tiden var centralorten belägen ungefär vid nuvarande Backens kyrka, där det fanns handelsplats, hamn och en träkyrka. Umeå nämns också i Hälsingelagen från cirka år 1320, där det stadgas om bågaskatt.
++++++
BÅGASKATT
Bågaskatt/vinterskatt eller
skinnskatt var en ordinarie personlig skatt som under medeltiden och reformationstiden togs ut in natura i viltskinn (ekorrskinn) eller med ett halvt öre av allmogen i Norrland och svenska Finland. Bågaskatt skulle betalas av varje man över 15 år som brukade skog och som kunde spänna en pilbåge, och syftar på möjligheten att försörja sig på jakt ("att skoga"). Bågaskatten innebar att jaktregalet.. inte gällde där skatten togs ut.
- SKINNSKATT TILL BÅGASKATT
Bågaskatten kunde till en början betalas in natura eller i pengar. Skattesatsen var ett ekorrskinn (gråskinn) per år och vuxen man som kunde spänna en båge. Skinnskatt nämns i Hälsingelagen den betalades "för varje båge" i Umeå och Bygdeå och norr om dessa socknar, och medgav den skattskyldige befrielse från ledungsplikten.. Å andra sidan fick de också själva försvara sin mark från yttre hot.
-- Mats Berglund skriver 2006 i sin avhandling Gårdar och folk i norr att denna skinnskatt, bågaskatten, uppkom som en BRA kompensation för den frihet från värnplikt som de självägande bönderna hade, men att den framåt 1500-talet i stället hade förvandlats till en jaktskatt.
- BÅGSKATTELÄNGDEN - GUSTAV VASA
Första bågeskattelängden är från år 1539 och upprättades på uppdrag av Gustav Vasa, och redovisar bönder och deras söner som bedriver jakt. Bågaskattelängder upprättades separat fram till 1600-talet i större delen av Norrland, och finns bevarade årligen tills de avskaffades. Från 1560-talet redovisas bågaskatten gemensamt med jordaskatten, och inte som en separat längd.
Bågaskatten kunde till en början betalas in natura i skinn eller i pengar "Istället för penningar gives ett gråskinn." Gråskinn var ekorre. År 1544 blev det legio att skatten betalades med pengar. Skattskyldig var, enligt 1547 års anvisning, "efter mantalet så att var och en bonde, desslikes deras söner och mågar som i brödet är med bondens, skola vardera göra i sin bogaskatt ½ öre, vilka vone är eller förmå armborst att spänna, skola göra skatt."
- ÖVRIGA SKATTER
Parallellt med bågaskatten fanns grundskatter på avkastning av odling, jordaskatt, som också kallades sommarskatt, samt kyrkotionde, och extra ordinära skatter.
Männen som var skattskyldiga till att betala bågaskatt kallades bågamantal. Bågaskatten betalades som ordinarie vinterskatt av bönderna i socknarna vid kusten, som dessutom betalade skatt på varor som fisk, smör och tjära. När jordeböcker för bondebefolkningen upprättades på 1500-talet utgicks ifrån bågaskattens längder, och de är därmed föregångare till gårdsregister i Norrland. Från och med 1500-talet betalades alltså bågaskatt på vintern av i princip samma personer som om sommaren betalade skatt enligt jordeböckerna, dock fanns det kvinnliga jordägare som skattade i jordeboken, men dessa finns inte uppförda i någon bågaskattelängd.
- JAKTMETODER
Den som "skogade" (jagade) i förtid, det vill säga innan vintern, fick böta. Pilbåge, armborst, snaror och fällor var de vanliga jaktredskapen för dem som betalade bågaskatt, eftersom allmogen inte tilläts jaga med skjutvapen förrän år 1702 (de fick då tillåtelse att skjuta "odjur"). Bågaskatten betalades också i svenska Finland, företrädesvis i de försvenskade kustområdena och av de jordbrukande bönderna.
- NATURASKATT MED SKINN
Skinnskatt återinfördes sedan bågaskattelängderna avskaffats under 1600-talet och fördes in i särskilda kolumner i jordeböcker i en del landskap. Sådan skinnskatt betalades av både bofasta bönder och samer. I Jämtland som då nyligen blivit svenskt, betalades avraden.. i skinn. Samerna i Jämtland betalade tidigare en så kallad "fjällfinneskatt" i skinn, vilket i praktiken är detsamma som skinnskatt men med ett annat namn. På grund av att pälspriserna sjönk under 1600-talet till följd av nya handelsförbindelser med andra länder, togs skinnskatten bort i Norrland och Dalarna på 1600-talet, och i Jämtland 1653. Bågaskatt fortsatte betalas i Härjedalen till år 1848.
- KUNGLIGA SKINNKAMMAREN
In natura-betald skatt i skinn pålades också birkarlarna.. 4) som avgift för deras verksamhet, innan verksamheten avskaffades. Birkarlarnas sammanlagda avgift uppgick år 1528 till åtta mårdskinn och 2280 ekorrskin. Mängden päls som kronan inhöstade gjorde att Gustav Vasa inrättade Kungliga Skinnkammaren, som fanns kvar till år 1624, men där förvarades också skinn som kronan inhandlat.
Det finns ytterligare skatter i skinn omnämnda i källorna, även kyrkoskatter. Olofsgärden, som underecknades år 1314 i Nora socken i Ångermanland, bestod bland annat av "blaskurit" skinn, vilket brukas tolkas som ekorre eller hermelin. I Härjedalen kunde kyrkoherdarnas lön delvis betalas i ekorrskinn av församlingsborna på 1600-talet.
- SAMER
Lappfogdarnas räkneskaper för Pite lappmark år 1555 anger att varje "granlapp" ska erlägga tio ekorrskinn eller två pund gäddor, och den ogifte hälften av detta. År 1559 skulle samerna i Torneå betala 75 ekorrskinn i skinnskatt, enligt anvisningarna för fogderäkneskaperna.
-- ERIK XIV
I början av Erik XIV:s regeringstid på 1560-talet infördes bågaskatt för samerna i Ume lappmark. Denna bågaskatt var antagligen ett lån från kustbygden. Skattskyldigheten var relaterad till de skattandes ålder. När en same blivit 15 år gammal och orkade spänna en båge skulle han första året betala en mård i skatt, andra året två mårdar och tredje året tre mårdar. När han blev gammal och krafterna började sina skulle skatten minskas ett år i sänder från tre mårdar till ingen. Denna skatt gällde fram till år 1602, då hertig Karl införde en ny ordning för lappskatten.
BIRKARLARNA 4.
- MONOPOL PÅ HANDEL OCH SKATTEUPPBÖRD BLAND SAMERNA
Birkarlar var handelsmän, som åtminstone sedan slutet av 1200-talet och en bit in på 1500-talet, verkade i Torne, Lule och Pite lappmarker. De hade av den svenska regeringsmakten ett erkänt monopol på handeln och skatteuppbörden bland samerna i dessa storsocknar.
Birkarlarna nämns i flera medeltida källor, den första 1328. I Umeå lappmark benämns lapparna som "konungslappar", vilka beskattades genom särskilda fogdar. Enskilda birkarlar hade rätt till att ingå en överenskommelse om byteshandel med en motpart, same, och erlade för detta en avgift till kronan, som i gengäld gav dem sitt beskydd gentemot externa konkurrenter. Efter att Gustav Vasa infört direkt beskattning av samerna i alla de svenska lappmarkerna fortsatte birkarlarna sin verksamhet som handelsmän utan gynnad ställning. Man har därefter talat om birkarlar även i övriga lappmarker.
HISTORIA FRAM TILL 1550
Under 1100- och 1200-talen var det antagligen Republiken Novgorod som (i konkurrens med den norske kungen) hade kontroll över skinnhandeln med samerna på Nordkalotten. Detta avspeglas i alla de mynt och andra föremål av östlig härkomst som finns i samiska depåfynd från denna period. Det svenska rikets inflytande sträckte sig inte längre norrut än till Skellefte älvdal.
I depåfynden finns inga östliga föremål som säkert har daterats till 1300-talet eller senare. Det sammanhänger troligen med att Sverige under detta århundrade lyckades utvidga sin sfär längs hela den västra sidan av Bottenviken och vidare fram till vattendelaren mellan Torne och Kemi älvar. Den svenska handeln i området kom nu att skötas av birkarlar, som fick en gynnad ställning av kronan.
De ursprungliga birkarlarna var verksamma inom just de områden där Sveriges inflytande ökade under 1300-talet – Torne, Lule och Pite lappmarker. Samerna i Ume lappmark och Ångermanna lappmark, som redan tidigare varit under svensk kontroll, var "Konungz Lappa", vilket innebar att de betalade skatt direkt till kungen genom hans fogdar.
Det är oklart om Kemi lappmark hade sina egna birkarlar, eller om det var birkarlar från Torne lappmark som verkade där.
- TIDIGA KÄLLOR
Den första kända omnämnandet av birkarlar finns i den så kallade Tälje stadga från 1328. Denna finns inte bevarad i original utan bara i ett par senare kopior, vilket skapat en grund för diskussioner kring innehållet. Stadgan är avfattad på latin. Dokumentet, som är undertecknat av kung Magnus Erikssons drots Knut Jonsson, omtalar att hälsingar och birkarlar i Södertälje träffat en överenskommelse om att det nordligaste partiet av Hälsingland (det vill säga området kring Bottenviken) utan hinder eller störning skulle få bebyggas. De som slog sig ned i området skulle få skattefrihet tills kungen blev myndig. Man kom också överens om att ingen skulle hindra samerna i deras jakter och inte heller "birkarlaboa" att vistas hos samerna och återvända från dem med sin egendom. Däremot sägs ingenting om att birkarlarna skulle fungera som skatteuppbördsmän. De ord som används för att beteckna dem är dels Birkarlaboa (två gånger), dels Birkala.
Innehållet i Tälje stadga bekräftades 1358 genom ett brev av kung Erik Magnusson, varigenom han stadfäste "alla the Priuilegier, Nåder och Frijheter" som tidigare givits dem som bor "i Norrebotn i Lapmarcken". Kungen förbjöd alla att på något sätt hindra de "Birckerlar, som öckna (öde) skogar i för:de Endar efther sina tarffue och nytto sökia wele".
Birkarlar uppträder därefter i några tingsprotokoll. Vid lagmanstinget i Torneå 1420 fastställdes bland annat att den birkarl som ville ägna sig åt handel med samerna själv måste erlägga minst ett helt ekorrskinn (gråverk) i årlig skatt till kungen. Den som inte kunde betala detta fick överlåta sin rätt på någon annan. Fyra år senare stadfäste lagman Nils Gustafsson (Rossviksätten) vid tinget i Piteå en överenskommelse mellan birkarlar som råkat i tvist med varandra. I dokumentet kallas birkarlarna mestadels för lappefara (lappfarare), men det talas också en gång om allom Bircherlom. Enligt överenskommelsen skulle birkarlarna förbli vid sin "gambla Rett och Stadga", som också specificeras. Av den första punkten i stadgan framgår att birkarlarna hade delat upp samerna mellan sig, så att varje same endast kunde handla med en viss birkarl. Det sägs nämligen att om en lappefara räddade livet på en same genom att förse denne med mat eller redskap som han behövde för livets nödtorft, så skulle han därefter under tre år ha ensamrätt på handel med denne, ohindrat av den rätta ägaren. Därefter skulle samen återgå till den rätta lottinnehavaren. Slutligen stadfästes att ingen fick "riffua eller slitta af the fattiga Lappa" eller kräva mer renskjuts av dem än vad som av ålder varit sed.
Att samerna hörde till olika birkarlar framgår också av ett donationsbrev från 1390, där det talas om "de lappa, som under gården varit haver" – de var ett ägorättsobjekt på samma sätt som jord och fiskevatten. Dessa samer kunde även överlåtas. År 1454 intygade fogden i Norrbotten, Sten Henriksson, nämligen att några samer från Tavastland rätteligen tillhörde birkarlar från Luleå och Piteå (och inte var kungens), eftersom "the them medh rette skiffte fångitt haffua af sine Skifftebröder af Tauesteland".
År 1498 fastslogs i en skrivelse från kung Hans företrädare att birkarlarna i Luleå och Piteå för alltid skulle njuta sin gamla hävd av de samer som bodde vid Västerhavet. Någon närmare beskrivning av denna gamla hävd gjordes dock inte. I en annan skrivelse från samma år sägs uttryckligen att birkarlar ("baerchara") tog upp kungens lappskatt, vid sidan av sin egen handel.
Portugisen Damianus a Goës, som reste runt i Sverige under 1500-talet, räknade birkarlarna till adeln.
BIRKARLARNAS STADGESKATT
År 1528 inställde sig birkarlarna David Larsson och Nils Jönsson hos Gustav Vasa för att redogöra för vilken stadgeskatt (en skatt som utgick med samma belopp varje år) de erlade för rätten att handla med samerna: sammanlagt 16 timmer klockeverk (ekorrskinn) och fyra mårdskinn. Detta var inte mycket: samerna i Ume lappmark, som lydde direkt under kronans fogdar, betalade årligen två timmer mårdskinn, vilka representerade ett betydligt högre värde än ekorrskinn. Kungen fördubblade genast skatten, men tog samtidigt birkarlarna under sitt beskydd och stadfäste deras gamla handelsprivilegier. Han förbjöd fogdar och ämbetsmän att vara dem till hinder på något sätt.
Av fogderäkenskaperna framgår att Luleå och Piteå socknars birkarlar därefter tillsammans betalade 16 timmer klockeverk och fyra mårdskinn, medan Torneås birkarlar ensamma betalade lika mycket. De sistnämnda handlade ju inom hela dåvarande Torne lappmark, ett område som sträckte sig över Finnmarksvidda till Atlantkusten från Tysfjord till Varangerhalvön. Trots att den nya skatten fortfarande var låg blev den gällande i två årtionden framåt.
GUSTAV VASAS SKATTEREFORM
De stora mängder skinn som kronan fick in från Ume lappmark gjorde klart för Gustav Vasa att han kunde få betydligt större intäkter genom att beskatta alla samer direkt i stället för att använda birkarlarna som mellanhänder.
- DIREKTBESKATTNING AV SAMERNA ÅR 1548
År 1548 skedde en övergång till direkt beskattning av samerna i Lule och Pite lappmarker, vilka detta år lämnade över 30 timmer klockeverk till kungens fogde Jöns Håkansson. År 1550 skedde samma reform i Torne lappmark. Efter detta blev birkarlarna helt enkelt handelsmän, utan någon särskilt gynnad ställning gentemot kronan.
Även Kemi lappmark kom vid ungefär samma tid in under kronans fogdar. År 1554 hörde denna lappmark till Torne lappmarks fögderi, men därefter hade den mestadels en egen fogde.
HISTORIA EFTER 1550
-- KONKURRENS FOGDAR - BIRKARLAR
I och med att kungens fogdar nu skulle ta upp skatt direkt av samerna uppstod konkurrens om varorna med birkarlarna, som fortsatte med sin handel. Under slutet av 1500-talet förekom åtskilliga klagomål på birkarlarnas verksamhet. Exempelvis finns en osignerad notering från 1588 om att birkarlarna i Österbotten köpte upp de bästa skinnen och sålde dem till ryssen. Lappfogden hade förbjudit birkarlarna att dra in till lappmarkerna utan sällskap av fogden, men detta hade ändå skett.
LAPPMARKSHANDELN - HERTIG KARL
När hertig Karl 1606 lät anlägga kyrkplatser i lappmarkerna innebar det en strikt reglering av lappmarkshandeln. Kyrkplatser blev Lycksele i Ume lappmark, Arvidsjaur i Pite lappmark, Jokkmokk i Lule lappmark samt Enontekis i Torne lappmark. Samerna skulle samlas på dessa platser vid Tomasmäss före jul, senast på julafton, och bli där till kyndelsmäss den 2 februari. Därefter skulle de få "söka sin näring i vildmarken" fram till vårfrudagen, den 25 mars, då de åter skulle komma till kyrkplatserna och förbli där en eller två veckor, beroende på föret. I samband med dessa samlingar skulle det hållas marknad.
FOGDAR FÖRETRÄDE
Hertig Karl bestämde att birkarlarna inte fick komma till lappmarknaderna samtidigt som kronans fogdar och konkurrera med dem om handeln. Fogdarna skulle bege sig till kyrkplatserna så snart som samerna samlades där, ta upp skatt och köpa in de varor som behövdes för kronans behov. Först därefter fick birkarlarna komma dit för att bedriva sin handel. Eftersom det var samma fogdar som skulle resa runt och ta upp skatt på alla marknadsplatser fastställdes olika datum för birkarlarnas ankomst. Till Lycksele fick birkarlarna från Umeå komma vid trettondagen. Till Arvidsjaur fick birkarlarna från Piteå komma på tjugondedagen. Till Jokkmokk fick birkarlarna från Luleå komma vid Påvelsmäss, den 25 januari. Till Enontekis fick birkarlarna från Torneå komma vid kyndelsmäss, den 2 februari.
-
Daniel Thordsson Hjort, som praktiskt förverkligade hertig Karls planer, gjorde också upp en förteckning över de personer som "varit birkarlar av ålder, och brukat deras handel med lapparna på fjället, samt med sjöfinnarna vid Västerhavet". Antalet var i Torne lappmark 22, i Lule lappmark 17, i Pite lappmark 16, i Ume lappmark 11. Dessa antal fastställdes av hertig Karl – fler birkarlar fick det inte bli.
Hertigen stadgade också att birkarlarna två och två skulle bygga bodar på marknadsplatserna. Handel fick bara ske i dessa bodar, och bara under dagtid. Vidare skulle birkarlarna betala tionde av skinn, torrfisk och andra varor som de köpte in. Särskilda edsvurna tullvägare skulle förordnas för att hjälpa lappfogdarna med att ta upp denna tull. Hädanefter skulle birkarlarna inte "vid livsstraff dra kring om Lappmarken, som härtill skett är", utan enbart handla med samerna på angivna tider och platser. Dock fick de fortfarande lov att dra till Västerhavet och handla där, om de så ville.
De ofta nämnda uppgifterna om att birkarlarna tidigare skulle ha fungerat som kungens skatteuppbördsmän härrör från 1600-talets början, alltså från en tid då birkarlarna definitivt inte hade denna funktion. Detta kan sättas i samband med svenska ambitioner att hävda att kronan under lång tid hade haft kontroll över hela det nordliga området.[24]
BIRKARLAR SOM LAPPFOGDAR
I och med att kronan började med direkt beskattning av samerna måste man också tillsätta fogdar. Dessa personer måste ha lokalkännedom och kontakter, och till en början hämtades samtliga lappfogdar i de nordligaste lappmarkerna ur birkarlarnas krets. Det gällde Olof Henriksson från Niemis i Torneå socken, som 1554 blev lappfogde över Torne och Kemi lappmarker, Hans Nilsson från Ängesbyn i Luleå socken, som 1553 och 1554 var lappfogde över Lule lappmark, samt Nils Jönsson från Ersnäs i Luleå socken, som 1555 var lappfogde i Pite lappmark. Nils Jönsson blev kvar till och med 1562, då han efterträddes av sin son Jöns Nilsson, som i sin tur var fogde till och med 1571. Därefter kom Olof Nilsson, som möjligen var bror till Jöns och som innehade posten i tio års tid. De relativt långa ämbetstiderna har tolkats som att kungen i allmänhet var nöjd med sina nya fogdar.
Birkarlarnas ursprung och ordets etymologi
Dessutom kan nämnas att birkefogde under 1500-talet var en beteckning för häradshövding i Sverige.
Kom birkarlarna från Novgorod?
Etnologen Kerstin Kuoljok har gjort en genomgång av ryskspråkig forskning och pekat på möjligheten att birkarlainstitutionen uppkom inom Republiken Novgorod. Novgorodiska kareler hade nämligen samma handels- och skatterelationer med samerna som vad birkarlarna hade. De kunde "äga" byar eller samer, men det innebar inte att de ägde marken eller hade slavar utan att de bland annat hade rätt att ta upp skatt från och handla med befolkningen. Birkarlainstitutionen skulle alltså ursprungligen vara ett medeltida system. Kerstin Kuoljok diskuterar också den norske stormannen Ottar, som på 870-talet berättade för den engelske kung Alfred om hur han handlade med och tog upp skatt från samerna. Hon menar att Ottars relation till samerna kan ha varit av samma slag som birkarlarnas och karelarnas.
Resonemanget har vidareutvecklats av arkeologen Thomas Wallerström, som drar slutsatsen att birkarlarnas handel i så fall representerar en verksamhet som redan förekommit under lång tid när den 1328 för första gången omnämns i en skriftlig källa. Det var måhända just de birkarlar som tjänat under Novgorod som den svenska kungamakten lyckades knyta till sig. Det skulle kunna förklara varför de ord som användes för att beteckna olika sorters skinnskatter tycks ha lånats in från öster.
++++++
HISTORIA FRAM TILL 1550
Under 1100- och 1200-talen var det antagligen Republiken Novgorod som (i konkurrens med den norske kungen) hade kontroll över skinnhandeln med samerna på Nordkalotten. Detta avspeglas i alla de mynt och andra föremål av östlig härkomst som finns i samiska depåfynd från denna period. Det svenska rikets inflytande sträckte sig inte längre norrut än till Skellefte älvdal.
I depåfynden finns inga östliga föremål som säkert har daterats till 1300-talet eller senare. Det sammanhänger troligen med att Sverige under detta århundrade lyckades utvidga sin sfär längs hela den västra sidan av Bottenviken och vidare fram till vattendelaren mellan Torne och Kemi älvar. Den svenska handeln i området kom nu att skötas av birkarlar, som fick en gynnad ställning av kronan.
De ursprungliga birkarlarna var verksamma inom just de områden där Sveriges inflytande ökade under 1300-talet – Torne, Lule och Pite lappmarker. Samerna i Ume lappmark och Ångermanna lappmark, som redan tidigare varit under svensk kontroll, var "Konungz Lappa", vilket innebar att de betalade skatt direkt till kungen genom hans fogdar.
Det är oklart om Kemi lappmark hade sina egna birkarlar, eller om det var birkarlar från Torne lappmark som verkade där.
- TIDIGA KÄLLOR
Den första kända omnämnandet av birkarlar finns i den så kallade Tälje stadga från 1328. Denna finns inte bevarad i original utan bara i ett par senare kopior, vilket skapat en grund för diskussioner kring innehållet. Stadgan är avfattad på latin. Dokumentet, som är undertecknat av kung Magnus Erikssons drots Knut Jonsson, omtalar att hälsingar och birkarlar i Södertälje träffat en överenskommelse om att det nordligaste partiet av Hälsingland (det vill säga området kring Bottenviken) utan hinder eller störning skulle få bebyggas. De som slog sig ned i området skulle få skattefrihet tills kungen blev myndig. Man kom också överens om att ingen skulle hindra samerna i deras jakter och inte heller "birkarlaboa" att vistas hos samerna och återvända från dem med sin egendom. Däremot sägs ingenting om att birkarlarna skulle fungera som skatteuppbördsmän. De ord som används för att beteckna dem är dels Birkarlaboa (två gånger), dels Birkala.
Innehållet i Tälje stadga bekräftades 1358 genom ett brev av kung Erik Magnusson, varigenom han stadfäste "alla the Priuilegier, Nåder och Frijheter" som tidigare givits dem som bor "i Norrebotn i Lapmarcken". Kungen förbjöd alla att på något sätt hindra de "Birckerlar, som öckna (öde) skogar i för:de Endar efther sina tarffue och nytto sökia wele".
Birkarlar uppträder därefter i några tingsprotokoll. Vid lagmanstinget i Torneå 1420 fastställdes bland annat att den birkarl som ville ägna sig åt handel med samerna själv måste erlägga minst ett helt ekorrskinn (gråverk) i årlig skatt till kungen. Den som inte kunde betala detta fick överlåta sin rätt på någon annan. Fyra år senare stadfäste lagman Nils Gustafsson (Rossviksätten) vid tinget i Piteå en överenskommelse mellan birkarlar som råkat i tvist med varandra. I dokumentet kallas birkarlarna mestadels för lappefara (lappfarare), men det talas också en gång om allom Bircherlom. Enligt överenskommelsen skulle birkarlarna förbli vid sin "gambla Rett och Stadga", som också specificeras. Av den första punkten i stadgan framgår att birkarlarna hade delat upp samerna mellan sig, så att varje same endast kunde handla med en viss birkarl. Det sägs nämligen att om en lappefara räddade livet på en same genom att förse denne med mat eller redskap som han behövde för livets nödtorft, så skulle han därefter under tre år ha ensamrätt på handel med denne, ohindrat av den rätta ägaren. Därefter skulle samen återgå till den rätta lottinnehavaren. Slutligen stadfästes att ingen fick "riffua eller slitta af the fattiga Lappa" eller kräva mer renskjuts av dem än vad som av ålder varit sed.
Att samerna hörde till olika birkarlar framgår också av ett donationsbrev från 1390, där det talas om "de lappa, som under gården varit haver" – de var ett ägorättsobjekt på samma sätt som jord och fiskevatten. Dessa samer kunde även överlåtas. År 1454 intygade fogden i Norrbotten, Sten Henriksson, nämligen att några samer från Tavastland rätteligen tillhörde birkarlar från Luleå och Piteå (och inte var kungens), eftersom "the them medh rette skiffte fångitt haffua af sine Skifftebröder af Tauesteland".
År 1498 fastslogs i en skrivelse från kung Hans företrädare att birkarlarna i Luleå och Piteå för alltid skulle njuta sin gamla hävd av de samer som bodde vid Västerhavet. Någon närmare beskrivning av denna gamla hävd gjordes dock inte. I en annan skrivelse från samma år sägs uttryckligen att birkarlar ("baerchara") tog upp kungens lappskatt, vid sidan av sin egen handel.
Portugisen Damianus a Goës, som reste runt i Sverige under 1500-talet, räknade birkarlarna till adeln.
BIRKARLARNAS STADGESKATT
År 1528 inställde sig birkarlarna David Larsson och Nils Jönsson hos Gustav Vasa för att redogöra för vilken stadgeskatt (en skatt som utgick med samma belopp varje år) de erlade för rätten att handla med samerna: sammanlagt 16 timmer klockeverk (ekorrskinn) och fyra mårdskinn. Detta var inte mycket: samerna i Ume lappmark, som lydde direkt under kronans fogdar, betalade årligen två timmer mårdskinn, vilka representerade ett betydligt högre värde än ekorrskinn. Kungen fördubblade genast skatten, men tog samtidigt birkarlarna under sitt beskydd och stadfäste deras gamla handelsprivilegier. Han förbjöd fogdar och ämbetsmän att vara dem till hinder på något sätt.
Av fogderäkenskaperna framgår att Luleå och Piteå socknars birkarlar därefter tillsammans betalade 16 timmer klockeverk och fyra mårdskinn, medan Torneås birkarlar ensamma betalade lika mycket. De sistnämnda handlade ju inom hela dåvarande Torne lappmark, ett område som sträckte sig över Finnmarksvidda till Atlantkusten från Tysfjord till Varangerhalvön. Trots att den nya skatten fortfarande var låg blev den gällande i två årtionden framåt.
GUSTAV VASAS SKATTEREFORM
De stora mängder skinn som kronan fick in från Ume lappmark gjorde klart för Gustav Vasa att han kunde få betydligt större intäkter genom att beskatta alla samer direkt i stället för att använda birkarlarna som mellanhänder.
- DIREKTBESKATTNING AV SAMERNA ÅR 1548
År 1548 skedde en övergång till direkt beskattning av samerna i Lule och Pite lappmarker, vilka detta år lämnade över 30 timmer klockeverk till kungens fogde Jöns Håkansson. År 1550 skedde samma reform i Torne lappmark. Efter detta blev birkarlarna helt enkelt handelsmän, utan någon särskilt gynnad ställning gentemot kronan.
Även Kemi lappmark kom vid ungefär samma tid in under kronans fogdar. År 1554 hörde denna lappmark till Torne lappmarks fögderi, men därefter hade den mestadels en egen fogde.
- HISTORIA EFTER 1550
-- KONKURRENS FOGDAR - BIRKARLAR
I och med att kungens fogdar nu skulle ta upp skatt direkt av samerna uppstod konkurrens om varorna med birkarlarna, som fortsatte med sin handel. Under slutet av 1500-talet förekom åtskilliga klagomål på birkarlarnas verksamhet. Exempelvis finns en osignerad notering från 1588 om att birkarlarna i Österbotten köpte upp de bästa skinnen och sålde dem till ryssen. Lappfogden hade förbjudit birkarlarna att dra in till lappmarkerna utan sällskap av fogden, men detta hade ändå skett.
LAPPMARKSHANDELN - HERTIG KARL
När hertig Karl 1606 lät anlägga kyrkplatser i lappmarkerna innebar det en strikt reglering av lappmarkshandeln. Kyrkplatser blev Lycksele i Ume lappmark, Arvidsjaur i Pite lappmark, Jokkmokk i Lule lappmark samt Enontekis i Torne lappmark. Samerna skulle samlas på dessa platser vid Tomasmäss före jul, senast på julafton, och bli där till kyndelsmäss den 2 februari. Därefter skulle de få "söka sin näring i vildmarken" fram till vårfrudagen, den 25 mars, då de åter skulle komma till kyrkplatserna och förbli där en eller två veckor, beroende på föret. I samband med dessa samlingar skulle det hållas marknad.
FOGDAR FÖRETRÄDE
Hertig Karl bestämde att birkarlarna inte fick komma till lappmarknaderna samtidigt som kronans fogdar och konkurrera med dem om handeln. Fogdarna skulle bege sig till kyrkplatserna så snart som samerna samlades där, ta upp skatt och köpa in de varor som behövdes för kronans behov. Först därefter fick birkarlarna komma dit för att bedriva sin handel. Eftersom det var samma fogdar som skulle resa runt och ta upp skatt på alla marknadsplatser fastställdes olika datum för birkarlarnas ankomst. Till Lycksele fick birkarlarna från Umeå komma vid trettondagen. Till Arvidsjaur fick birkarlarna från Piteå komma på tjugondedagen. Till Jokkmokk fick birkarlarna från Luleå komma vid Påvelsmäss, den 25 januari. Till Enontekis fick birkarlarna från Torneå komma vid kyndelsmäss, den 2 februari.
Daniel Thordsson Hjort, som praktiskt förverkligade hertig Karls planer, gjorde också upp en förteckning över de personer som "varit birkarlar av ålder, och brukat deras handel med lapparna på fjället, samt med sjöfinnarna vid Västerhavet". Antalet var i Torne lappmark 22, i Lule lappmark 17, i Pite lappmark 16, i Ume lappmark 11. Dessa antal fastställdes av hertig Karl – fler birkarlar fick det inte bli.
Hertigen stadgade också att birkarlarna två och två skulle bygga bodar på marknadsplatserna. Handel fick bara ske i dessa bodar, och bara under dagtid. Vidare skulle birkarlarna betala tionde av skinn, torrfisk och andra varor som de köpte in. Särskilda edsvurna tullvägare skulle förordnas för att hjälpa lappfogdarna med att ta upp denna tull. Hädanefter skulle birkarlarna inte "vid livsstraff dra kring om Lappmarken, som härtill skett är", utan enbart handla med samerna på angivna tider och platser. Dock fick de fortfarande lov att dra till Västerhavet och handla där, om de så ville.
De ofta nämnda uppgifterna om att birkarlarna tidigare skulle ha fungerat som kungens skatteuppbördsmän härrör från 1600-talets början, alltså från en tid då birkarlarna definitivt inte hade denna funktion. Detta kan sättas i samband med svenska ambitioner att hävda att kronan under lång tid hade haft kontroll över hela det nordliga området.[24]
BIRKARLAR SOM LAPPFOGDAR
I och med att kronan började med direkt beskattning av samerna måste man också tillsätta fogdar. Dessa personer måste ha lokalkännedom och kontakter, och till en början hämtades samtliga lappfogdar i de nordligaste lappmarkerna ur birkarlarnas krets. Det gällde Olof Henriksson från Niemis i Torneå socken, som 1554 blev lappfogde över Torne och Kemi lappmarker, Hans Nilsson från Ängesbyn i Luleå socken, som 1553 och 1554 var lappfogde över Lule lappmark, samt Nils Jönsson från Ersnäs i Luleå socken, som 1555 var lappfogde i Pite lappmark. Nils Jönsson blev kvar till och med 1562, då han efterträddes av sin son Jöns Nilsson, som i sin tur var fogde till och med 1571. Därefter kom Olof Nilsson, som möjligen var bror till Jöns och som innehade posten i tio års tid. De relativt långa ämbetstiderna har tolkats som att kungen i allmänhet var nöjd med sina nya fogdar.
Birkarlarnas ursprung och ordets etymologi
Dessutom kan nämnas att birkefogde under 1500-talet var en beteckning för häradshövding i Sverige.
Kom birkarlarna från Novgorod?
Etnologen Kerstin Kuoljok har gjort en genomgång av ryskspråkig forskning och pekat på möjligheten att birkarlainstitutionen uppkom inom Republiken Novgorod. Novgorodiska kareler hade nämligen samma handels- och skatterelationer med samerna som vad birkarlarna hade. De kunde "äga" byar eller samer, men det innebar inte att de ägde marken eller hade slavar utan att de bland annat hade rätt att ta upp skatt från och handla med befolkningen. Birkarlainstitutionen skulle alltså ursprungligen vara ett medeltida system. Kerstin Kuoljok diskuterar också den norske stormannen Ottar, som på 870-talet berättade för den engelske kung Alfred om hur han handlade med och tog upp skatt från samerna. Hon menar att Ottars relation till samerna kan ha varit av samma slag som birkarlarnas och karelarnas.
Resonemanget har vidareutvecklats av arkeologen Thomas Wallerström, som drar slutsatsen att birkarlarnas handel i så fall representerar en verksamhet som redan förekommit under lång tid när den 1328 för första gången omnämns i en skriftlig källa. Det var måhända just de birkarlar som tjänat under Novgorod som den svenska kungamakten lyckades knyta till sig. Det skulle kunna förklara varför de ord som användes för att beteckna olika sorters skinnskatter tycks ha lånats in från öster.
++++++
STÅTHÅLLARE - 1611
Ståthållare över Västerbotten och Lappmarkerna 1611-10-11. Ståthållare är sedan senmedeltid bl.a. titel för befälhavare på fästningar, såsom Kalmar slott och Åbo slott. Främst har ståthållartjänsten dock varit ett led i statlig förvaltning under 1500- och början av 1600-talet. Ståthållaretjänsten har haft vitt skilt innehåll från den ena personen till den andra, främst med förvaltande och administrativa uppgifter, ibland av militär natur. Det går ingen skarp gräns mellan ståthållare, hövitsmän och befallningsmän.
++++++
ÖVERJÄGMÄSTARE - 1613
(chef för jägeristaten) 1613-06-27.
HOVJUNKARE
STÅTHÅLLARE - ÅLAND - 1622
Ståthållare på Kastellholms slott över Åland från och med 1622-11-18. Han var den siste ståthållaren på Kastellholms slott.
LANDSHÖVDING - 1634
Landshövdingämbetet inrättades år 1634 och Stellan Otto von Mörner blev den första landshövdingen i Södermanland 1634-09-26.
Han blev samma år landshövding i Västernorrland 1634-10-14.
Landshövding i Västerbotten med Umeå, Luleå, Piteå. Torneå och Kemi Lappmarker 1638-01-05.
JORDINNEHAV
ERHÖLL I DONATION
Vreta klosterträdgård eller kungsträdgården år 1619.
(Olstorp) Askeryds sn, Östergötlands län år 1621.
Laxfisket i Norrköping m.m
Samt fick konfirmerad på (Tuna kungsgård) Rystads socken, Östergötlands län 1622-11-22.
ARRENDERADE
Kastelholm och Haga genom kontrakt 1623-05-26.
(Ekolsunds gård) Husby Sjutolfts sn, Uppsala län från 1626-06-16 på fem år.
GIFTE (1)
STELLAN OTTO von Mörner 33 år? f. 1585? d. 1643/1645-12-08, 60 år? gifter sig år 1618-06-00 med MARIA von der Grunau 33 år (sin sysslings änka) f. 1585 d. 1634-08-09 Stockholm, 49 år, begraven 1635-05-13 i Rystads kyrka, Rystads sn, dotter till sachsiska ståthållaren Georg Mauritzson von der Grunau, till Tilen och Trasburg i Meissen, och Anna Ottosdotter von Lipradt, i hennes 2:a gifte (gift (1) 1604-05-13 på Nyköpings slott, med kammarrådet Otto Helmer von Mörner, f. 1569, d. 1612, 43 år.
TIPS - LÄS Svenska Turist Föreningens årsskrift 1898 - Till Stjärnorp s. 203-213, runeberg.org.
"Den myndiga fru Maria på Tuna gård fick till svärsöner ej mindre än tre fältmarskalkar: svensken Axel Lillje, finnen
Gustaf Evertson Horn och skotten Robert Douglas. Den förste var gift med hennes dotter i förra giftet, de båda senare med döttrar ur det andra. Lillje, som ägde Löfstad, kände sin brud
från hembygden och gifte sig på Tuna. De båda andra krigarne vunno sina brudar under krigets brak, Horn nere i Stralsund, Douglas i Leipzig". (STF årsskrift 1898..)
"Det går en sägen, att ägarne af Stjärnorp och Löfstad,
krigskamraterna och svågrarne Douglas och Lillje, från sina
torn utbytt hälsningar och signaler med hvarandra. Snoilsky har därom skrifvit sin dikt »Vapenbröderna». En blick på Generalstabens 100,000:dels karta visar dock lätt orimlighet af denna sägen. Men bakom traditionen ligger ofta någon kärna af sanning. Sätt i tankarna i stället för namnen Löfstad och Lillje namnen Tuna och Mörner, äfven denne en svåger och krigskamrat till Douglas, så löser sig sägnen på naturligt sätt. Intet finnes då, som hindrar sägnen sanning, och så kan man med än större nöje än förut läsa skaldens vackra dikt". (STF årsskrift 1898..) (Se dikt: Vapenbröderna av Carl Snoilsky runeberg.org)
STYVBARN (Maria von der Grunaus barn från sitt tidigare äktenskap med Otto Helmer från Mörner)
1) Carl Mörner f. 1605 d.. (se grevliga och friherrliga ätten Mörner af Tuna)
2) Christina Mörner f. 1610-12-16 (Tuna) Rystads sn d. 1663-04-14, 53 år. Gift som 20-åring 1630-05-16 med riksrådet, fältmarskalken och generalguvernören Axel Gustafsson/Lillie, friherre och greve Lillie 27 år, f. 1603 d. 1662, 59 år.
BARN
1) Maria f. 1619 (Tuna) Rystads sn, död kort efter en barnsäng 1643-01-29 Kanckas (idag i Finland) 24 år. Gift som 19-åring, 1638-08-20 i Stralsund, dit hon följt sin halvsyster, sedermera riksrådinnan, grevinnan Lillie, med riksrådet, fältmarskalken och generalguvernören Gustaf Evertsson Horn af Kanckas, friherre Horn af Marienborg, i hans 1:a gifte, f. 1614, d. 1666, 52 år.
2) Stellan Otto, till (Högsäter) Vreta kloster sn och (Ulvstorp). Ryttmästare vid ett tyskt regemente. Sist överste. Slagen vid Erfurt i tyska kriget på sitt 20:e ålders år.
3) Hans Georg, friherre Mörner af Morlanda, f. 1623, d. 1685, 52 år. Se friherrliga ätten Mörner af Morlanda, tab 1.
4) Hedvig, d. före 1702. Gift 1646 i Leipzig med riksrådet och fältmarskalken Robert Douglas, greve Douglas, f. 1611, d. 1662, 51 år.
GIFTE (2)
STELLAN OTTO von Mörner f. ev 1585 d. 1643/1645-12-08 gifter sig med CATHARINA Månesköld af Seglinge f. 1564-1620 d. 1643-06-16 (Högsäter) Vreta kloster sn.
BARN
1) Christina
2) Aron Gustaf f. 1639. Major. Se adelsvapen.com Tab. 6. [Min Ana]
3) Gustaf f. 1640, död ung.
4) Anna Sofia f. 1641, död ung.
5) Ingeborg f. 1642, d. 1672 Fyllingarum 30 år. Gift som 23-åring 1665-09-06 på (Högsäter) Vreta kloster sn, med översten Nils Kagg, i hans 2:a gifte, f. 1624, d. 1673, 49 år.
++++++++++++++++++++
TYSK-ROMERSKA RIKET
Tysk-romerska riket var en riksbildning i Centraleuropa från medeltiden år 962 till år 1806.
++++++
MARKGREVSKAPET BRANDENBURG
Det historiska markgrevskapet och kurfurstendömet Brandenburg.
Brandenburg, är ett historiskt landskap och en tidigare stat i dagens nordöstra Tyskland och västra Polen.
++++++
NEUMARK
(polska: NOWA MARCHIA)
Ett historiskt landskap inom det Tysk-romerska riket, vilket utgjorde en del av markgrevskapet Brandenburg. Det låg öster om Oder, genom denna flod skild från Mittelmark och Uckermark, och i norr gränsande till Pommern, i öster till Pommern och Posen samt i söder till Schlesien och Niederlausitz.
++++++
ZELLIN
...
CLOSSOW
...
SVERIGE
NYKÖPING
...
++++++
NYKÖPING SLOTT - NYKÖPINGSHUS
Nyköpingshus, Nyköpings slott, är ursprungligen en medeltida borg, nu delvis lagd i ruiner. Den är belägen i Nyköping.
Ursprunget till borgen var en kasta..från slutet av 1100-talet som byggdes på i omgångar. Troligen var det Birger jarl som började anlägga borgbygget. Under Albrekt av Mecklenburgs tid innehades borgen som förläning av den tyske riddaren Raven von Barnekow, som lät utföra viktiga byggnadsarbeten på slottet, senare även Bo Jonsson Grip.
Ytterligare om- och tillbyggnader gjordes under medeltiden. Gustav Vasa förstärkte borgen för försvarsändamål och ett runt kanontorn från hans tid finns bevarat.
Den medeltida borgen ombyggdes i slutet av 1500-talet av hertig Karl (senare Karl IX) till ett renässansslott. Slottet brann tillsammans med den övriga staden 1665. Det återuppfördes inte.
HISTORISKA HÄNDELSER
10 december 1317 ägde Nyköpings gästabud rum i den medeltida riddarborgen enligt Erikskrönikan, den julfest som slutade så illa för de båda hertigarna Erik och Valdemar, bröder till kung Birger Magnusson.
20 september 1396 undertecknades på Nyköpingshus Nyköpings recess vilket är en av de viktigaste historiska händelserna under medeltiden i Norden och var en förutsättning för bildandet av Kalmarunionen året efter.
++++++
GÄVLE
Gävle var länge Norrlands enda stad och omtalas första gången som stad år 1413. På 1400-talet fanns det ett residens för fogden - en kungsgård.
GÄVLEBORGS SLOTT
Åren 1583–1593 lät kung Johan III bygga en slottsbyggnad där kyrkorummet är det centrala. Slottet hade ett helt annorlunda utseende än det nuvarande. I likhet med andra Vasaslott hade det torn med spiror och utsirade gavlar vilket man kan se i Erik Dahlbergs verk Suecia antiqua et hodierna. Arkitekt var Willem Boy. År 1593 var slottet till det yttre klart och invändigt blev det klart år 1597. Slottet kom att bli det nordligast belägna Vasaslottet.
År 1600 flyttade Gävleborgs ståthållare, greve Abraham Brahe med familj, in på slottet. Karl IX besökte slottet flera gånger.
År 1621 redogjorde ståthållare Christoffer von Wernstedt att slottet var mycket förfallet och föreslog omfattande reparationer. Trots detta höll drottning Maria Eleonora i januari 1623 en "banguette" på slottet för stadens borgerskap - slottet hade tillfälligt rustats upp för det kungliga besöket. Efter detta fortsatte dock förfallet.
Påsken år 1727 bröt elden ut i slottet. Överintendent Carl Hårleman fick i uppdrag att utföra ritningar till renovering och ombyggnad och efter detta arbete fick Gävle slott det utseende det i huvudsak har sedan dess.
++++++
HUDIKSVALL
...
ÅLAND
...
KASTELLHOLMS SLOTT
...
+++
VRETA KLOSTER SOCKEN
Vreta klosters socken i Östergötland ingick i Gullbergs härad, ingår sedan 1971 i Linköpings kommun och motsvarar från 2016 Vreta klosters distrikt.
Tätorterna Ljungsbro och Berg (med Bergs slussar) samt Vreta kloster med sockenkyrkan Vreta klosters kyrka ligger i socknen. Vreta klosters socken ligger nordväst om Linköping, väster om Roxen och norr om Svartån och kring Motala ström. Socknen är norr om Motala ström en kuperad skogsbygd, söder därom uppodlad slättbygd.
NAMNET VRETA KLOSTER
Namnet (1289 Wretis) kommer från klostret. Klosternamnet är bildat av vret, vilket betyder liten inhägnad åker.
VRETA KLOSTERS KYRKA
...
- HÖGSÄTERS GÅRD
"Den skogstrakt, i hvilken vi strax norr om Kungsbro inträdde, ägdes fordom af Vreta nunnekloster och indrogs af
Gustaf Vasa till kronan. Som malmfyndigheter funnos därstädes, kom emellertid densamma att längre fram öfvergå i de inflyttade vallonernas händer. Liksom en de Besche och en de Geer förvärfvade sig Finspong, förvärfvade sig en de la Gronde Perstorp (nordost om Stjärnorp).
Lika skogrik som Roxens norra strand är, lika skogfattig är den södra. Det blef därför af vikt för gårdarna på södra stranden att skaffa sig skogslotter på den norra.
Förmodligen af detta skäl köptes från de la Gronde på Perstorp gården Högsäter (en half mil nordväst om Stjärnorp) med underlydande skogsmark till Tuna. Efter sitt gifte med Otto
Helmers änka fick Stellan Otto Mörner visserligen af konungen successionsrätt till Tuna gård efter Otto Helmers linie, men som denna fortfor att blomstra, kom gården icke i hans ägo. Däremot blef Högsäter hans egendom. Efter sin död 1643 begrofs han i Vreta klosters kyrka. Högsäterlinien af Mörnarne kom aldrig att likt Tunalinien bära gårdens namn. De nu lefvande ättlingarne heta Mörner eller Mörner af Mor landa. (STF årsskrift 1898 runeberg. org)
STJÄRNORPS SLOTTSRUIN
Stjärnorps socken, Linköpings kommun, Östergötland
Den gamla huvudbyggnaden förstördes i en brand 1789 och står sedan dess kvar som en ruin.
--- ROBERT DOUGLAS 1611-1662
I mars 1611 föddes Robert Douglas i Skottland. Sexton år gammal kom han till Sverige där han fick tjänst som page hos Johan Kasimir på Stegeborg. Tre år senare, år 1630, gick han i tjänst hos Gustaf II Adolf där han raskt avancerade till regementsofficer. Han deltog i krig under Johan Banér år 1635 och samma år gav Axel Oxenstierna honom fullmakt som överste för ett värvat kavalleriregemente. Utöver alla titlar blev han även friherre, mars 1651, och en kort tid före drottning Kristina avsade sig tronen år 1654 blev han greve med Skänninge stad i Östergötland som förläning och grevskap.
Karl X Gustav använde honom i Polen, mot danskarna och slutligen i Östersjöprovinserna där han avancerade till fältmarskalk. 1658-1660 kämpade han framgångsrikt i Livand och Kurland där han bland annat erövrade Wolmar (nu Valmiera) samt angrep Mitau och tog Kurlands hertig till fånga.
--- HEDVIG MÖRNER (f.? gift.. d. före 1702)
Genom sitt giftermål med landshövdingen Stellan Otto von Mörners [Min Ana] dotter, Hedvig Mörner, kom han i ägo av Högsäters gård, samt fick del i släkten Mörners gårdar i mellersta Östergötland. På Högsäters mark uppförde han 1655-1662 Stjärnorps slott (ibland även kallat Stjernorp). Slottet var flera våningar högt, olika uppgifter på hur högt det var finns. Åt trädgårdssidan reste sig på byggnadens mitt ett fyrkantigt torn försedd med tornspira. Den norra flygeln användes till bostäder och i den södra flygeln fanns kyrka, prästbostad och kök.
Den 28 maj 1662 dog Robert i Stockholm, 51 år gammal och begravdes i Vreta klosters kyrka. Hans hustru Hedvig, som överlevde honom med drygt 40 år, tog över Stjärnorp. Efter Roberts död avstannade dock slottsbygget delvis, och delar av slottet lär aldrig ha blivit fullbordat.
--- 1700-TALET
Efter Hedvigs död i början av 1700-talet ärvdes Stjärnorp av sonen Gustaf Douglas , som då var landshövding i Västerbotten. Han hade tidigare i livet varit militär och deltagit i slaget vid Lund år 1676 samt varit överste för bohuslänska dragonerna 1677-1679. Gustaf dog endast några få år efter modern, år 1705, och slottet gick då vidare till hans änka, Beata Margareta Stenbock, som fick ta över skötseln av godset under flera decennier fram tills att sonen Wilhelm Douglas tog över.
---- SLOTTET BRINNER ÅR 1789
Slottskapellet återställdes redan samma år samt efter några år även flygelbyggnaderna. Dock saknades pengar till att även uppföra huvudbyggnaden, som sedan dess ligger i ruiner.
RYSTADS SOCKEN - ÖSTERGÖTLAND
Rystads socken i Östergötland ingick i Åkerbo härad (före 1889 även del i Bankekinds härad), ingår sedan 1971 i Linköpings kommun och motsvarar från 2016 Rystads distrikt.
Tätorten Ekängen samt kyrkbyn Rystad med sockenkyrkan Rystads kyrka ligger i socknen. Rystads socken ligger söder om Roxens och öster om Stångåns mynning, norr om Linköping. Socknen är till största delen slättbygd.
NAMNET
Namnet (1280 Rystatha) kommer från en bebyggelse vid kyrkan. Namnet kan innehålla plural av rydstadher, 'plats med röjning'.
++++++
- TUNA KUNGSGÅRD
Tuna kungsgård ligger vid Roxen. Själva kungsgården Tuna har anor minst från 1200-talet.
År 1288 skänker kung Magnus Ladulås Kronans allmänningsskogar vid Tuna till riddaren och lagmannen i Närke, Knut Mathiasson.
År 1321 donerades sex och en halv attung mark från Tuna gård till Vreta kloster. En attung var ett markområde ungefär så stort att man förväntades kunna föda en familj under medeltiden. Man anser det motsvarade ungefär 12 hektar mark. Donationen var alltså ca 78 hektar stor.
År 1405 dömde häradshövdingen i Åkerbo härad, Sigge Birgersson, Tuna till att vara ”konungs treding” vilket innebar att år 1405 hade kung Erik av Pommern intressen i Tunas mark.
År 1451 gjorde riddaren Erik Holmstensson/Rosenstråle en bytesaffär så han blev ägare till Tuna. Gården stannade i familjen Rosenstråles ägo tills Riksföreståndaren Sten Sture köpte den för 1200 svenska mark 1492.
År 1520 fick väpnarna Holmsten Eriksson och Erik Jönsson/Rosenstråle, släkt till förra generationen Rosenstråle, byta tillbaka Tuna gård mot några mindre gårdar.
I brevet beskrivs en del av bakgrunden till Sten Stures köp av gården. Han påstås ha tilltvingat sig gården av Holmsten Eriksson för 600 danska mark men själv skrivit 1200 svenska mark i brevet.
Från år 1517 ägdes Tuna av biskop Brask. Det berodde på att Stens Sture sent omsider hade lämnade gården som kompensation för Rönö biskopsgård som Sten Stures trupper hade bränt år 1497.
Nästa ättling av familjen Rosenstråle, häradshövding Erik Jönsson kom att bli indragen i en tvist mellan biskop Brask och kung Gustav Vasa om Tuna och de tidigare nämnda bytesgårdarna. Han lyckades dock behålla Tuna fram till 1549 då Gustav Vasa fråntog Erik Jönsson Tuna gård.
-- KONUNGS-TUNA
Gustav Vasas kungsgård. Gustav Vasa gav fogden Oluf Mickelsson/Krok på Linköpings gård, i uppdrag att vara gårdsfogde på Tuna. Han skötte även förvaltningen av Askeby kloster och prebendebönderna i Åkerbo härad mellan år 1549 och år 1561.
Under Kroks tid som fogde byggdes det på ”holmen”, en förhöjning i landskapet som var omfluten av vatten på våren, ”Stora byggningen” ett hus som verkar ha varit ett tvåvånings boningshus. ”Kungl. Maj:ts eget kök” ”Kungl. Maj:ts hemlighus” En källare sprängdes i berget. Över källaren byggdes en stor träbyggnad, ”Borgstugan” med ett porttorn framför. En bro anlades över sankmarken fram till porttornet.
I Östergötlands handlingar finns bevarade fogderäkenskaper för Åkerbo härad från 1550. Den årliga räntan fördes då till stor del till fogden på Tuna gård.
Fogden ansvarade även för Linköpings gård, som tidigare varit biskopsgård, vilket kan ses i räkenskaperna. De indelades på samma sätt som den äldre kyrkliga indelningen av skatte-, frälse- och prebendebönder. Någon förändring i skattelängdernas indelning verkar inte ha genomförts år 1550. Även Tuna hade ju varit biskopsgods under en kort period.
AVELSGÅRD - HÄSTAR
Tuna och underlydande gårdar hade ansvar för sammanlagt 56 biskopshästar och 41 gånghästar vilket tillsammans blir närmare hundra hästar. Äldre benämningar som biskopshästar levde kvar och antalet var påtagligt stort. Tuna var en avelsgård, liksom många andra stora kungsgårdar som tidigare varit biskopsgårdar.
-- FOGDESÄTE
Efter Gustav Vasas död blev Tuna fogdesäte, år 1563 för häradshövdingen i Skärkinds fögderi.
OTTO HELMER VON MÖRNER
År 1602 gav hertig Karl gården till sin tyske hovmarskalk Otto Helmer von Mörner. Otto Helmer dog 1612 och hans änka Maria Grünau levde ensam på gården i sex år fram till 1618 då hon gifte om sig med släktingen Stellan Otto Mörner. Hennes son, riksrådet friherren Carl Mörner af Tuna övertog gården 1635.
CARL MÖRNER
Carl Mörner hade Tuna i 30 år, 1635-1665, och det var han som genomförde de stora förändringarna av Tuna, då två, eller kanske tre, stenhus byggdes. Enligt flera uppgifter byggdes det tre stenhus på Tuna. Kanske har det faktiskt funnits ytterligare ett stenhus? Det stora södra huset verkar ha byggts år 1644 enligt en bevarad del av en stenportal. Det byggdes om till ett tvåvåningshus under 1700-talet. Det lilla norra stenhuset byggdes år 1651.
Carl Mörner lät anlägga stora trädgårdar söder och öster om det stora stenhuset. De indelades i två fruktträdgårdar en stor humlegård, en kålgård, en ornamental renässans/barockträdgård, en kryddträdgård och en inhägnad Ziergarten fanns med. Fritt översatt från tyskan, en smyckesträdgård som kanske var en inhägnad rosenträdgård.
BERNDT DIDRIK MÖRNER AF TUNA
Carl Mörners ende överlevande son, översten, landshövdingen och friherren Berndt Didrik Mörner af Tuna övertog gården 1665. Vid reduktionen 1681 fick han överlämna gården till kronan.
MÖRNERS SÄTESGÅRD
Tuna var sätesgård åt familjen Mörner i 78 år.
-- ÖVERSTEBOSTÄLLE
År 1684 blev Tuna översteboställe till Östgöta kavalleriregemente enligt den nya boställsförordningen.
Boställsförordningen fanns kvar fram till 1876.
-- ARRENDEGÅRD
Från 1876 har Tuna varit arrendegård. Dagens arrendatorsbostad är en envånings träbyggnad med snickarglädje som på 1880-talet uppfördes väster om kungsgård en. Lilla stenhuset renoverades 1925-26 och fick då en för tiden modern inredning med nya kakelugnar, tapeter och modernt kök. Man sig för att skydda flera av de vackert målade 1600-talstaken. År 1965 blev Tuna kungsgård ett statligt byggnadsminne.
++++++
MATRIKEL
En förteckning över medlemmar i en förening eller instution. Ordet Matrikel kommer från senlatinets matricula = offentligt register eller rulla, det är en dimunitiv form av det klassiska latinets ord Matrix med samma betydelse) (dimunitiv = förminskningsform) (rulla = förteckning över militär personal)
++++++
FÄNRIK
...
ÖVERHOVJÄGMÄSTARE
Överhovjägmästaren var anställd som chef för Kungliga Hovjägeristaten.
JÄGERISTATEN - SKOGSSTATEN
Skogsstaten var beteckningen för de statsanställda i Sverige med ansvar för kronoparkernas skötsel och förvaltning.
Skogsstatens ursprungliga namn var jägeristaten. En sådan kan spåras tillbaka till 1500-talet och låg under överhovjägmästaren vid kungens hov. Genom 1634 års regeringsform togs jägeristaten över av det nya Riksjägmästarämbetet som skulle ansvara för kungens parker, jakträttigheter och djurgårdar, samt över kronans parker. Ämbetsinnehavaren, riksjägmästaren, räknades till de lägre riksämbetsmännen och var placerad i Stockholm.
++++++
KAMMARDRÄNG
Kammardräng var den lägsta befattningshavarens tjänstetitel i Kammarkollegiet.
- KAMMARKOLLEGIET
Tillblivelsen av kammarkollegiet förläggs "till sommaren 1539, då Gustaf Vasa anförtrodde finansförvaltningens ledning åt tre svenska herrar, tillsammans bildande kollektivt organkammarrådet och även var för sig benämnda kammarråd." (Kammarkollegiets historia, Stockholm 1941, 479 sidor, den första av bokens tre avdelningar, Från Gustav Vasa till Karl XII:s död, är skriven av Nils Eden, sid 405 svjt.se, svensk juristtidning, artikel Birger Wedberg)
"Till de tidigaste uppgifterna att som räknekammare revidera och sammanfattningsis bokföra fogdarnas räkenskaper och att, som räntekammare, mottaga den centrala penninguppbörden lades redan efter några år andra göromål av skiftande slag, såsom att ombesörja pålitliga lönelängder, anskaffa krut och kläde åt knektarna och socker till konungens kök. Enligt 1618 års kammarordning skulle skattmästare och kammarråd icke blott hava inspektion och disposition över all kronans inkomster och räntor utan också verka för riksens inkomsters förökelse, genom tullar och acciser, bergverk, salpetersjuderier, fiskeri m.m." (Kammarkollegiets historia sid 405 svjt.se)
"Ärendenas mångfald växte så, att då vid 1600-talets mitt termen kammarkollegium blev den officiella, då hade redan den utbrytning av särskilda förvaltningsgrenar begynt som låtit kollegiet framstå som stammoder åt snart sagt alla våra övriga centrala ämbetsverk. En viss personalunion bevarades länge: presidenten i kammarkollegiet var också chef för statskontoret eller kammarrevisionen, ett kammarråd kunde presidera i bergs- eller kommerskollegium." (Kammarkollegiets historia sid 405-406 svjt.se)
"Den normala dagliga arbetstiden fastställdes 1618 till 6-11 fm och 2-5 em (för hovrätten föreskrevs 1615 kl. 8-11 fm och vid behov 1-2 timmar em), ökades med ännu en timme 1694 (7-12 fm, 3-7 em) minskades under 1800-talet till 5 timmar (9 fm-2 em)" (Kammarkollegiets historia sid 406 svjt.se)
"Stundom iakttogs timmarna ej så noga, ty utom verket måste sökas fyllnad i de låga lönerna som förövrigt ibland, under den karolinska tiden, icke alls eller blott delvis blevo utbetalda." (Kammarkollegiets historia sid 406 svjt.se)
"Kammarrådstiteln har aldrig legat nere,kammarförvanter och kammarskrivare försvunno under 1800-talet, den siste presidenten avgick 1914. Auskultanterna kallades en tid kammarjunkare, men Gustav III förbehöll denna benämning för hovet. Den lägsta befattningshavarens tjänstetitel var av ålder kammardräng. (Kammarkollegiets historia sid 406 svjt.se)
++++++
STÅTHÅLLARE
I Sverige har ståthållare funnits sedan senmedeltid som bl.a. titel för befälhavare på fästningar, såsom Kalmar slott och Åbo slott.
Främst har ståthållartjänsten dock varit ett led i statlig förvaltning under 1500- och början av 1600-talet. Ståthållaretjänsten har haft vitt skilt innehåll från den ena personen till den andra, främst med förvaltande och administrativa uppgifter, ibland av militär natur. Det går ingen skarp gräns mellan ståthållare, hövitsmän och befallningsmän.
När landet slutligt delades in i län och länsstyrelserna skapades upphörde i huvudsak behovet av ståthållareinstitutet.
++++++
LANDSHÖVDING
...
HÖR TILL BARNEN:
MAKE TILL: MARIA MÖRNER
GUSTAF Evertsson/Horn (af Kanckas, från år 1651 friherre Horn af Marienborg) f. 1614, d. 1666, var ett svenskt riksråd, lagman, fältmarskalk och generalguvernör.
BIOGRAFI - GUSTAF EVERTSSON/HORN (1614-1666)
Gustaf Evertsson/Horn blev tidigt faderlös och växte upp hos modern på Kankas gård i Masku (idag Finland). Hans farbror fältmarskalken Gustaf Carlsson/Horn tog ansvaret för hans uppfostran. Som många andra ynglingar i högadeln gjorde han en flerårig utlandsresa som innefattade studier i Leiden (Nederländerna) från år 1630.
År 1633 utsågs Gustaf Evertsson/Horns studiekamrat Johan Oxenstierna till svensk ambassadör vid engelska hovet. I mars 1633 hedrades de två ynglingarna vid Oxfords universitet med magistergraden, Oxenstierna för sin far rikskanslerns skull och Gustaf Evertsson/Horn för sin farbror Gustaf Horns skull. En vecka senare antogs de till advokatsamfundet Lincoln’s Inn.
Gustaf Evertsson/Horn hade utsetts till kammarjunkare vid Gustav II Adolfs hov och avancerade 1634 till kammarherre. Samma år, 1634, utsågs han till underguvernör för den då åttaåriga drottning Kristina. Han undervisade henne i grunderna till franska språket.
TRETTIOÅRIGA KRIGET
År 1635 inledde Gustaf Evertsson/Horn sin militära karriär som kapten vid Upplands regemente. Regementet deltog i kriget i Tyskland men blev ofta illa åtgånget.
GIFTE (1)
Gustav Evertsson/Horn gifter sig år 1638 med Maria Mörner (1619-1643), dotter till landshövdingen i Västerbotten Stellan von Mörner [Min Ana] och Maria von der Grünau.
År 1637 avancerade Horn till major över Upplands och Östgötaknektarna i Tyskland. Följande år gjordes han till överstelöjtnant vid Alexander Leslies värvade regemente som stred i Westfalen. År 1640 utnämndes Gustaf Evertsson/Horn till överste vid Arvid Wittenbergs värvade kavalleriregemente. I april det året tillfångatogs Gustaf Evertsson/Horn i slaget vid Plauen men friköptes snart. Om Gustaf Evertsson/Horn följde med Wittenberg torde han hösten år 1642 ha varit med då svenskarna besegrade de kejserliga trupperna i slaget vid Leipzig och år 1645 vid Jankowitz.
Hustrun Maria Mörner avlider år 1643
Gifter sig 1644 med Barbro Kurck
Gustaf Evertsson/Horn skrev rapporter från Tyskland till rikskanslern som har bevarats.
År 1647 utsågs Horn till generalmajor av kavalleriet och lämnade Tyskland. Hans kontakter med Tyskland fortsatte dock och han var en av de större delägarna i Svenska Afrikakompaniet, som fick sina privilegier år 1649 och hade sitt säte i Stade.
SVENSKA AFRIKA KOMPANIET I STADE - PRIVILEGIER ÅR 1649
...
KRIGET I ÖSTER
År 1651 upphöjdes farbrodern Gustaf Horn till greve av Björneborg och något senare gjordes hans förläning Marienburg till ett friherrskap. Då han saknade vuxna söner bestämdes att hans brorsöner Gustaf och Henrik Horn i tur och ordning skulle få ärva friherrskapet Marienborg.
År 1652 upphöjdes Gustaf Evertsson/Horn till generallöjtnant av kavalleriet och medlem av krigskollegiet. År 1654 blev han medlem av riksrådet och generalguvernör över Ingermanland och Kexholms län.
Till uppdraget hörde att försöka omvända bönderna till den lutherska tron, spionera på ryssarna och inspektera fästningar och lokala trupper.
Hans residens förlades till Narva. På våren 1655 lät Gustaf Evertsson/Horn upprusta Kexholms fästning och också Narva och Ivangorod förstärktes. Det ryska anfall man hade väntat kom i juni år 1656 men var en mindre del av en större operation vars huvudmål var Riga.
Angreppet på Ingermanland och Kexholms län var avsett att binda svenska trupper där. Den svenska krigsledningen sände trupper och flottenheter dit och Gustaf Evertsson/Horn befordrades till general av svenska och finska kavalleriet.
I början av år 1657 utsågs Gustaf Evertsson/Horn till generalkommendör över krigsmakten i Finland och de östra provinserna. Horn skulle även sköta det finska generalguvernementets civila ärenden. På våren såg han till att trupper utskrevs i Finland men de kunde enligt Horns uppfattning inte sändas bort från området trots kungens begäran om detta.
Den andra krigssommaren ökade det ryska hotet på nytt och Gustaf Evertsson/Horn upphöjdes till general över den svenska militien. I slutet av året utnämnde kungen Gustaf Evertsson/Horn till överbefälhavare över finska, liv-, est- och ingermanländska krigsväsendet men i praktiken kom han enbart att fungera så i Finland. På den civila sidan utökades hans ansvar med Österbotten.
Fredsförhandlingar inleddes då med Ryssland och de ledde till ett vapenstillestånd i Vallisaar år 1658 och freden i Kardis år 1661. Gustaf Evertsson/Horn uppmanades åter på vårvintern att sända trupper från Finland till de baltiska provinserna. Kungen behövde dock hans trupper i kriget mot Danmark.
Konflikten om användningen av de finska trupperna pågick under hela kriget i öster och ledde till slut till att Horn anhöll om befrielse från sina uppdrag i öster.
Hustrun Barbro Kurck dör 1658
Efter att ha befriats från sina uppdrag i Finland intog Gustaf Evertsson/Horn från nyåret 1660 sin plats i krigskollegiet som rikstygmästare eller chef för rikets artilleri. Då kriget med Danmark snart tog slut kunde Gustaf Evertsson/Horn koncentrera sig på att leda artilleriet under fredsförhållanden.
Förmyndarregeringen utsåg honom samma år, 1660, till lagman i Närke men han tycks ha uppburit lagmansräntan redan från 1658.
Gifter sig 1661 med Maria Silverhielm (1634-1712)
År 1663 utsågs Gustaf Evertsson/Horn till generalguvernör i Bremen-Verden och fältmarskalk och lämnade därmed arbetet i krigskollegiet.
Gustaf Evertsson/Horn som redan vid ankomsten till Stade var sjuk avled där år 1666. Han är begravd i det av honom själv uppförda Kankaskoret i Åbo domkyrka.
FAMILJ
Gustaf Evertsson/Horn var son till fältmarskalken Evert Horn af Kanckas och Margareta Fincke. Som enda barn ärvde han föräldrarnas omfattande gods i Finland, bland dem främst sätesgården Kankas.
Gustav Evertsson/Horn gifte sig första gången år 1638 med Maria Mörner (1619-1643), dotter till landshövdingen i Västerbotten Stellan von Mörner och Maria von der Grünau. Han gifte sig andra gången år 1644 med Barbro Kurck (död 1658), dotter till presidenten i Åbo hovrätt, riksrådet Jöns Kurck och Märta Oxenstierna. Han gifte sig tredje gången 1661 med Maria Silfverhielm (1634-1712), dotter till översten Arvid Silfverhielm och Catharina Maria Stierna.
BARN MED MARIA MÖRNER
1) Evert Horn (1640-1687), överste.
2) Margareta (1641-1663), hovjungfru. Gift med riksrådet Gustaf Soop (1624-1679).
3) Maria (1642-1695). Gift med generalguvernören Jakob Johan Taube (1624-1695).
BARN MED BARBRO KURCK
1) Maria (1646-1668). Gift med presidenten Anders Lilliehöök (1635-1685).
BARN MED MARIA SILVERHIELM
1) Carl (1665-1711), kammarherre. Ogift.
++++++
TIDSPERIODER
(1) Äldre vasatiden 1521-1611
(2) Stormaktstiden 1611-1721
++++++
(1) ÄLDRE VASATIDEN 1521-1611
Gustav Vasa och hans söner Erik XIV, Johan III och Karl IX samt Johan III:s son Sigismund var svenska regenter. Perioden inleds med att Gustav Vasa väljs tills svensk riksföreståndare 1521, och befrielsekriget bryter ut. Den avslutas med att dennes son Karl IX avlider år 1611, och efterträds av sin son Gustav II Adolf. Perioden präglas av reformationen i Sverige, flera krig och uppror, och centralisering av statsmakten genom reduktioner.
+++
(2) STORMAKTSTIDEN 1611-1721
Perioden inleds 1611 med att Gustav II Adolf bestiger den svenska tronen. Efter det Stora nordiska krigets slut, genom freden i Nystad år 1721, avslutas den svenska stormaktsepoken formellt.
Det var under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige. Stormaktstiden innebar inte endast en territoriell expansion, utan även en långvarig period av ekonomisk expansion. Från år 1600 till år 1700 nästan fördubblades levnadsstandarden mätt i BNP per capita. Stormaktstiden följdes av en längre period med krympande ekonomi. Det dröjde till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700.
Den svenska stormaktsställningen var alltid skör. Sveriges underliggande resursbas i fråga om befolkning och näringsliv var begränsad och genom att erövra områden från flera omgivande länder skaffade sig Sverige många fiender. När Ryssland moderniserades under Peter den store avslutades Sveriges period som stormakt. Efter att Karl XII stupat 1718 delades krigskassan ut och den stora armén upplöstes, därefter följde en kort men intensiv kamp om makten i Sverige mellan olika fraktioner och strax efter detta slöts freder i rask takt med de olika fiendenationerna.
Under stormaktstiden var Sverige tidvis i behov av finansiellt och militärt stöd av andra europeiska länder. Under det trettioåriga kriget erhöll Sverige betydande subsidier från Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Vidare ville handelsnationerna Nederländerna och England inte att något enskilt land skulle dominera Östersjön och bistod därför Sverige då landet var i underläge mot Danmark. Exempelvis bistod Nederländerna år 1643 Carl Gustav Wrangels flotta i slaget vid Femern och år 1700 landsatte en engelsk-holländsk flotta 4 000 man ur den svenska armén i Humlebæk på danska Själland. Å andra sidan verkade Sverige bli alltför dominerande år 1659 i samband med Karl X:s belägring av Köpenhamn, vilket ledde till att en nederländsk flotta kom till stadens undsättning.
REGENTER
Sigismund 1592-1599
Karl IX Riksföreståndare 1599-1604, Kung 1604-1611
Gustav II Adolf 1611-1632
Kristina 1632-1654
KARL IX
Kung av Sverige 1604–1611, Sveriges riksföreståndare och de facto regent 1599–1604
Karl IX, först känd som Hertig Karl, född 4 oktober 1550 i Stockholm, död 30 oktober 1611 i Nyköping, var kung av Sverige 1604–1611. Han var riksföreståndare och de facto regent redan 1599–1604, efter att ha tagit makten från sin brorson Sigismund efter slaget vid Stångebro. Han motverkade länge sin bror Johan III:s försök att styra Svenska kyrkan i romersk-katolsk riktning. När han tog makten bekämpade han rådsadeln, och avrättade flera av dess främsta företrädare under Linköpings blodbad. När han avled var Sverige i krig med tre grannländer samtidigt: Danmark-Norge, Polen och Ryssland.
KRÖNING
15 mars 1607 i Uppsala domkyrka
Karl IX var son till kung Gustav Vasa och drottning Margareta, halvbror till Erik XIV och bror till Johan III och hertig Magnus, farbror till Sigismund, far till Gustav II Adolf. Han gifte sig 1579 med Maria av Pfalz (1562–1589) och 1592 med Kristina av Holstein-Gottorp (1573–1625).
HERTIG KARL
Karl IX föddes den 4 oktober 1550 på slottet Tre Kronor i Stockholm som den yngste sonen till Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter/Leijonhuvud. Han undervisades som barn av sin privatlärare Jean d'Herboville. Vid Gustav Vasas död 1560 fick Karl ett hertigdöme som omfattade större delarna av Södermanland och Närke, några socknar i Västmanland och en del av Vadsbo härad i Västergötland samt hela Värmland. Enligt Gustav Vasas testamente skulle hertigarna Johan och Karl få en delvis oberoende ställning som vasallfurstar under sin storebror Erik. Efter att denne krönts till kung fick han emellertid 1561 en riksdag i Arboga att besluta om att inskränka hertigdömenas självständighet, de så kallade Arboga artiklar. Vid 15 års ålder deltog Karl i det nordiska sjuårskriget där han förde befälet över artilleriet vid Varbergs erövring 1565.
UPPRORET MOT ERIK
Den 4 juli 1568 gifte sig Erik XIV med Karin Månsdotter och dagen efter kröntes hon till drottning. Deras gemensamma son Gustav, som fötts i januari samma år, blev officiell tronarvinge. Hertig Karl och hans bror Johan närvarade inte vid vigseln och kröningen. Istället begav de sig fem dagar senare från Eskilstuna kungsgård, som tillhörde Karl, tillsammans med några medlemmar ur adeln och trehundra av Karls ryttare mot Östergötland. Där intog de Vadstena slott. Ytterligare medlemmar ur adeln anslöt där till hertigarnas uppror. Hertig Karl drog vidare till Stegeborg, där slottet gav sig utan strid, och sedan vidare till Norrköping som han också erövrade. Under tiden utropade sig hertig Johan till riksföreståndare och uppmanade adeln och allmogen till allmänt uppror mot Erik. Bröderna utverkade även ett stillestånd i kriget med Danmark och avlönade de utländska legoknektar som inte fått ut sin sold av kungen. Innan kungen organiserat något motstånd mot upproret hade bröderna erövrat fler slott och städer och i slutet av juli intog Karl Nyköpingshus. Under augusti fortsatte upprorsarmén norrut genom Södermanland och strider utkämpades med kungens trupper. Erik vann ett slag mot hertigarna i Botkyrka socken men upprorsarmén kringgick kungens armé genom att gå över Mälaren och sedan via Västerås och Uppsala marschera mot Stockholm norrifrån. I mitten av september gjorde de halt på ängarna norr om Stockholm. Förhandlingar påbörjades med den belägrade kungen, som bland annat blev tvungen att utlämna sin sekreterare Jöran Persson. I slutet av september släpptes en styrka ur hertigarnas armé in i staden där kungen till slut gav sig till hertig Karl. Erik avsade sig kronan och sattes i fängelse, där han så småningom avled. Kronan gick till brodern Johan.
JOHAN III AVSKAFFADE INSKRÄNKNINGAR I ARBOGA ARTIKLAR
Hertig Karl, nu nitton år gammal, kunde ta sitt hertigdöme i besittning. Socknarna i Västmanland tillföll emellertid Gustav Vasas änka Katarina Stenbock och istället fick Karl återstoden av Vadsbo och hela Valle härad i samband med den äldre brodern Magnus omyndighetsförklaring.
HERTIG KARL OCH JOHAN III
Under Johans regeringstid uppstod oenighet mellan kungen och hans bror Karl på ett flertal områden. Hertig Karl strävade efter att befästa sitt furstendömes självständighet i förhållande till kungen och han bedrev bland annat en ekonomisk politik i sitt hertigdöme som delvis var riktad mot invånarna i resten av riket, vilket ledde till en del tvister mellan bröderna. Karl vägrade också att införa den nya liturgi som Johan III införde i Svenska kyrkan 1572, och som var präglad av reformkatolicismen, och han tog emot präster som var motståndare till kungens kyrkopolitik. Detta tog sig bl.a. uttryck i den Liturgiska striden och i Örebro artiklar, där prästerna inom hertig Karls hertigdöme motsatte sig de katolska tendenserna. Karl gjorde dessutom anspråk på rätten att utkräva rusttjänst av adeln i sitt hertigdöme och att själv utse en lagman. Karl hade även kännedom om Charles de Mornays planer på ett återinsättande av Erik på tronen (komplotten 1574). Till slut gick Johan III till riksdagen som sammankallades i Stockholm 1582 och där beslutades om inskränkningar av hertigens rättigheter och ett befästande av kungens makt som på många sätt liknade Arboga artiklar 1561. När Johan 1585 gifte om sig med Gunilla Johansdotter vägrade Karl att komma till bröllopet. Karl vägrade också att erkänna stadgan från riksdagen 1582 och ett tag gick det rykten om att väpnat krig skulle utbryta mellan bröderna. Till slut gick det till förhandlingar mellan bröderna, med riksrådets hjälp, och en överenskommelse stadfästes vid riksmötet i Vadstena 1587. Konstitutionerna i Vadstena medförde att Karl gav efter för kungens krav på alla områden utom vad gällde kyrkopolitiken.
Samma år valdes Johan III:s son Sigismund till kung av Polen. I Kalmar stadgar reglerades hur Sverige skulle styras under en framtida personalunion med Polen. I stadgarna bestämdes att Sverige under de perioder kungen befann sig i Polen skulle styras av en regering som bestod av sju personer. Hertig Karl skulle inte ingå i denna regering utan endast ha rätt att utse en av medlemmarna. Detta skulle ha stärkt den svenska högadeln väsentligt på hertigens bekostnad. Karl motsatte sig dessa stadgar och ansåg istället att landet i kungens frånvaro skulle styras av den äldste myndige arvfursten.
När Sigismund hamnade i svårigheter i Polen krävde Johan III 1589 att han skulle lämna den polska tronen, vilket motsattes av rådet. Detta och oenighet om rikets ekonomi ledde till en brytning mellan kungen och rådet, och Johan försonades med sin bror Karl. Bestämmelserna i Vadstenakonstitutionen och i Kalmare stadga avskaffades och Karl återfick sin självständiga ställning i sitt furstendöme. Hertigens inflytande över rikets styrelse ökade också på bekostnad av högadeln i rådet. Flera av rådsmedlemmarna, bland annat Erik Larsson/Sparre, Hogenskild Bielke och Per Brahe, beskylldes för brott och förlorade sina ämbeten. Resterande medlemmar av rådet tvingades gå ed på att de inte skulle säga emot kungen om han valde att inte följa deras råd.
Våren år 1590 sammankallades en riksdag i Stockholm där en ny arvförening antogs. I den fastslogs att arvsrätten främst skulle gälla Johans manliga avkomlingar men det beslutades att hertig Karl skulle styra landet i händelse av att en myndig regent saknades. Johan och Karl fortsatte att stå på god fot med varandra fram till kungens död 1592.
KONFLIKTEN MED SIGISMUND
Efter Johan III:s död ledde Sigismunds förestående ankomst till en försoning mellan hertig Karl och rådsmedlemmarna, och tillsammans övertog de regeringen till kungens återkomst. I början av mars år 1593 hade han sammankallat ett möte i Uppsala med fyra biskopar, omkring trehundra präster samt Karl själv och medlemmarna av rådet. I likhet med brodern Erik var hertig Karl påverkad av reformert kristendom, och skulle personligen helst ha sett att kyrkan i Sverige närmade sig reformert teologi, men detta var inte i linje med opinionen bland prästerskapet, som delvis var reformkatolskt och delvis lutherskt ortodoxt. Vid detta Uppsala möte antogs den augsburgska bekännelsen och den lutherskt ortodoxe Abraham Angermannus, som tvingats i landsflykt under Johan III, valdes till ärkebiskop. När Sigismund anlände till Sverige åtföljdes han av den påvlige nuntien Germanico Malaspina. Kurian i Rom hyste förhoppningar om att Sigismunds trontillträde skulle leda till att Sverige åter blev katolskt. Vid sin ankomst till Stockholm fick han emellertid en skrivelse från Karl där han uppmanades att stadfästa beslutet från Uppsala möte och godkänna valet av Angermannus som ärkebiskop. Vid Johan III:s begravning i Uppsala domkyrka i februari 1594 fick de katolska prästerna i Sigismunds följe lämna begravningståget innan det trädde in i domen.
Därefter sammankallades det till kröningsriksdag där kravet att Sigismund skulle erkänna besluten från Uppsala möte upprepades. Förhandlingarna blev långdragna; efter en vecka hotade hertig Karl att upplösa riksdagen och lämna Uppsala om inte Sigismund gick med på kraven och Sigismund blev till slut tvungen att ge efter. I sin konungaförsäkran, i vilken religionsfrihet garanterades, fastslog Sigismund Uppsala mötes beslut och att inga tjänster eller ämbeten fick tillsättas med katoliker.
När Sigismund sommaren år 1594 skulle återvända till Polen framkom både Karl och rådet med förslag angående regeringens utformning. Karl krävde för sin del riksföreståndares makt; rådet däremot föreslog att styrelsen av riket skulle handhas av rådet och hertigen samfällt.
Eftersom Sigismund inte ville anförtro en fullständig regeringsmakt åt vare sig rådet eller hertig Karl, förkastade han bägges förslag. I stället utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på regeringen, som lämnade deras maktställning obestämd, och vid deras sida satte han sex stycken ståthållare i olika delar av riket. Dessa skulle lyda direkt under kungen.
Varken hertig Karl eller rådet fann sig i den nya situationen och i september år 1594 nådde de gemensamt en "regeringsförening" där hertigen utsågs till rådets förman och riksens föreständare under kungens frånvaro. Hertigen i sin tur förband sig att handla i ömsesidigt samtycke med rådet i alla viktiga angelägenheter. Därefter krävde Karl en fullmakt från kungen för detta uppdrag, och hotade att sammankalla ständerna till riksdag om han inte fick som han ville. Kungen avslog Karls krav och förbjöd ett sammankallande av stränderna. Karl fortsatte ändå att styra landet som riksföreståndare och avsatte eller åsidosatte kungens ståthållare. Det enda undantaget var Klas Fleming som blivit ståthållare i Finland och som vägrade lyda hertigen eller rådet.
I december år 1594 nedkom hertig Karls andra hustru, Kristina av Holstein-Gottorp, med en son på slottet Tre Kronor i Stockholm. Sonen döptes till Gustav Adolf och skulle så småningom bli kung Gustav II Adolf. Kristina hade varit förlovad med Sigismund, men 1592 hade hon som nittonåring blivit gift med hans farbror, hertig Karl.
År 1595 sammankallade Karl en riksdag i Söderköping. Valet av ort berodde på att Karls bror Magnus avlidit och att begravningen skulle hållas i närbelägna Vadstena. Riksdagen fastställde att hertig Karl skulle vara riksföreståndare i kungens frånvaro. Dessutom förbjöds den katolska gudstjänsten och det beslutades att alla katoliker skulle landsförvisas. Följande år skrev Sigismund och förklarade riksdagen olaglig och ogiltigförklarade dess beslut.
KRIGET MOT SIGISMUND
Dittills hade rådsherrarna gjort gemensam sak med Karl. Men då han med vapenmakt ville angripa ståthållaren i Finland, Klas Fleming, som var upptagen med ett av Karl uppmuntrat bondeuppror kallat klubbekriget, vägrade de ge sitt bifall. Karl avsade sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma gång till ständerna; och i trots av kungens förbud samt av att denne överlämnade regeringen åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade åter Karls riksföreståndarskap. I detta möte deltog endast ett av riksråden, Karls kusin Axel Stensson/Leijonhufvud (1554–1619). De övriga ville inte, när det blev fråga om en öppen brytning med kungen, följa hertigen. Inte heller ärkebiskopen Abraham Angermannus, som infunnit sig vid riksdagen, men utan sitt prästerskap och borgerskapet, stödde Karls konfrontationspolitik. Karl fick förlita sig på bönderna.
Karl satte sedan igång ett antal militära expeditioner. Bland annat erövrade han Älvsborg och Kalmar slott. Samma år avled Klas Fleming på Åbo slott och hertig Karl for över till Finland med en militär styrka och angrep bland annat detta fäste. De öppna striderna ledde till en total brytning mellan Karl och rådsmedlemmarna. De flesta begav sig till Polen och Sigismund där de försökte förmå kungen att återvända till Sverige. År 1598 ställde en polsk riksdag en här på femtusen man till kungens förfogande. En större här hade föreslagits men förkastats, då Sigismund hoppades på stöd av svenska trupper och inte ville att de polska trupperna skulle dominera allt för mycket och sticka svenskarna i ögonen. Samma sommar for kungen över Östersjön och erövrade Kalmar slott och Kronobergs slott. Ett par svenska kavalleriregementen, Västgöta ryttare och Smålands ryttare sällade sig även till kungens här. Kort därefter landsteg en styrka under en av Sigismunds män, Samuel Laski, utanför Stockholm och intog staden utan motstånd.
Sigismund begav sig med sin armé till Stegeborg, där hans syster Anna Vasa huserade. Karl hade samtidigt samlat en här i Östergötland och med den styrkan ryckte han mot Stegeborg. Efter en strid som klart gått Sigismunds väg men där denne skonat sina motståndare drog de båda sidorna sig tillbaka och förhandlingar inleddes med hjälp av sändebud från Mecklenburg, Preussen och Brandenburg men dessa bröt samman då Karl, som nu verkade ha bestämt sig för att definitivt överta makten i Sverige, ställde oantagliga krav. Under tiden hade hertig Karls flotta anlänt till Östergötlands skärgård och hotet från sjösidan fick Sigismund att dra sig inåt landet till Linköping, varvid Karl snabbt intog Stegeborg. Den 25 september 1598 drabbade kungens och hertig Karls arméer samman vid broarna över Stångån utanför Linköping. Slaget vid Stångebro slutade med en seger för Karl. Sigismund tvingades efter en överenskommelse i Linköping överlämna de svenska rådsherrarna till Karl och sända tillbaka sin här till Polen, men skulle själv stanna kvar i Sverige tills en "fri riksdag" fällt dom mot dem. Sigismund infann sig emellertid inte till riksdagen utan återvände till Polen.
KARL IX SOM KUNG
Karl hade omedelbart efter Sigismunds avfärd åter övertagit regeringen, och han satte igång med att ta itu med Sigismunds anhängare i landet. Bland annat avsattes Angermannus som ärkebiskop och sattes i fängelse för att han i det avgörande läget inte hade ställt sig på Karls sida i konflikten. I Kalmar och Finland, som längst förblev Sigismund trogna, började den blodiga räfsten (se Kalmar blodbad); i Linköping ställdes år 1600 de rådsherrar som flytt till Sigismund men efter slaget vid Stångebro utlämnats till Karl, jämte några andra personer inför rätta i en ständernas domstol (se Linköpings blodbad). Även under de följande åren fick Karls stränghet, till följd av högadelns missnöje med hans styre, flera av hans motståndare att genom frivillig landsflykt rädda sig från ett svårare öde.
År 1599 hölls riksdag i Jönköping där man beslöt att uppmana Sigismund att återvända till Sverige och anta den protestantiska religionen, eller skicka sin son att uppfostras i denna lära av hertig Karl, annars skulle han gå miste om kronan. Året därpå beslutade riksdagen i Linköping att anta Karl som kung och att undanta Johan III:s linje från arvsföljden. Karl undvek dock tillsvidare att ta sig ett kunganamn och fortsatte att regera som riksföreståndare fram till 1603. Vid riksdagen i Norrköping 1604, avsade sig Johan III:s son hertig Johan av Östergötland sina anspråk på tronen och en ny arvsfördelning till förmån för Karls arvingar fastslogs. Karl kröntes dock först 17 mars 1607 i Uppsala domkyrka.
Karl rekonstruerade rådet 1602 i enlighet med landslagen i avseende på antal medlemmar och deras uppgifter. Vissa av de gamla ätterna fick plats i det nya rådet, men även flera nya. Dessutom tillsattes sex stycken hovråd under rikskanslern. Även det nya rådet kom att förespråka adelns intressen i förhållande till kungamakten och det motsatte sig även kungens krig i öster som de ansåg hindrade Sverige att fullt koncentrera sig på faran från danskarna. Karl kände sig aldrig riktigt säker på sin tron och så sent som år 1605 avrättades den gamle rådsmedlemmen Hogenskild Bielke.
KARL IX:S KRIG
Efter Sigismunds förlust vid Stångebro fick Karl se ytterligare fyra krig, av vilka han endast såg ett avslutas och det som en svensk förlust. Det första av dessa krig var delvis en fortsättning på kriget mot Sigismund och brukar kallas andra polska kriget.
När Sigismund återvänt till Polen lovade han att svenska Estland skulle tillfalla Polen i utbyte mot nya truppstyrkor. Karl bestämde sig för att anfalla och i augusti 1600 landsteg han i Reval med sin här. Den ryckte in i Polen och hade till en början framgång mot de oförberedda polackerna. De polska ständerna vägrade till en början att stödja kriget, som de betraktade som en privat angelägenhet för Sigismund, och han fick förlita sig helt på legosoldater. De svenska framgångarna fick dock de polska ständerna att ändra sig och i januari år 1601 ställde de sig bakom kungen. De följande åren gick det sämre för svenskarna och den svenske befälhavaren i Polen, Johan av Nassau-Siegen sade upp sig år 1602. Efter riksdagen i Norrköping år 1604 påbörjade Karl arbetet att sätta upp en ny armé och inledde utskrivningar av manskap. I augusti år 1605 avseglade Karl från Stockholm med en flotta om 40 skepp mot floden Dünas utlopp. Han erövrade Dünamünde och belägrade därefter Riga. Den 17 september år 1605 drabbade Karls här samman med en polsk armé under Jan Karol Chodkiewicz vid Kirkholm. Slaget blev en polsk seger och svenskarna förlorade över 5 000 man. Karl själv räddades från att bli tillfångatagen av en baltisk adelsman, Henrik Wrede, som gav honom sin häst sedan Karl förlorat sin egen. Efter slaget marscherade Karl till Reval med resterna av sin armé och fortsatte sedan hem till Sverige. På grund av dalande popularitet i Polen kunde inte Sigismund utnyttja den polska segern i Baltikum och tvingades ta hem stora styrkor för att förhindra revolt i Polen.
En riksdag i mars år 1608 beviljade kung Karl ytterligare medel till kriget och han utlovade frälsebrev till alla som kunde ställa upp en ryttare eller fotsoldat. En ny armé kunde översändas men svenska framgångar uteblev. År 1610 drogs Sverige in i ett krig med Ryssland (se De la Gardieska fälttåget och Ingermanländska kriget) och år 1611 angreps Sverige av Danmark som erövrade Kalmar slott (se Kalmarkriget).
KARL IX:S FÖRVALTNING
På Hisingen anlade han, med hjälp av holländare en ny stad, Göteborg. I Bergslagen anlade han statliga järnbruk, och de första vallonerna invandrade under denna tid.
Åren 1607–08 lät Karl IX trycka ett antal lagar, bland annat Kristoffers landslag, som kompletterades med ett tillägg bestående av den mosaiska lagen. – ett synsätt på relationen mellan Gamla Testamentet och världslig lagstiftning mera närstående reformert kristendom än lutherdom.
Därmed blev det dödsstraff på brott som svordom, olydnad mot föräldrar, äktenskapsbrott, sodomi, tidelag och häxeri. Den mosaiska lagen kom att gälla som världslig lag tillsammans med landskapslagarna.
Karl IX:s reformerta tendens var också märkbar i det att Kungliga Hovförsamlingen påbjöds att följa en annan gudstjänstordning än Then swenska messan från 1531. Ehuru luthersk, hade Hovförsamlingens gudstjänstordning en reformert tendens.
Karl IX avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och begravdes i Strängnäs domkyrka den 21 april 1612.
BARN - MARIA AV PFALZ
1) Margareta Elisabet, född 24 september 1580, död 26 augusti 1585
2) Elisabet Sabina, född 12 mars 1582, död 6 juli 1585
3) Ludvig, född 17 mars 1583, död 26 maj samma år
4) Katarina, född 10 november 1584, död 13 december 1638, gift med pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken, mor till Karl X Gustav
5) Gustav, född 12 juni 1587, död 4 december samma år
6) Maria, född 18 december 1588, död 24 april 1589
BARN - KRISTINA AV HOLSTEIN -GOTTORP
1) Gustav II Adolf, född 9 december 1594, död 6 november 1632, kung av Sverige 1611–1632
2) Maria Elisabet, född 10 mars 1596, död 7 augusti 1618, gift med Johan, hertig av Östergötland
3) Kristina, född 26 november 1598, död 25 maj 1599
4) Karl Filip, född 22 april 1601, död 25 januari 1622
BARN - FRILLAN KARIN NILSDOTTER
1) Carl Carlsson Gyllenhielm, född 4 mars 1574, död 17 mars 1650, friherre, fältmarskalk och riksråd
SVENSKA KRIG
...
1598–1599 Avsättningskriget mot Sigismund
1600–1629 Andra polska kriget
1609–1610 De la Gardieska
fälttåget
1610–1617 Ingermanländska kriget
1611–1613 Kalmarkriget
1630–1648 Trettioåriga kriget
1643–1645 Torstensons krig
-Hannibalsfejden
++++++
LIVSHISTORIA STELLAN OTTO VON MÖRNER (1585?-1643/1645)
TILL SVERIGE
"Medlemmar av släkten Mörner av Zellin och Clossow i Mark-Brandenburg sökte sig under slutet av 1500-talet över till Sverige och blev särskilt väl mottagna av drottning Christina d. ä. År 1609 är Stellan Mörner kammarjunkare hos Carl IX, vars hovmarskalk var en annan medlem av släkten". (Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
STELLAN OTTO VON MÖRNER KOMMER TILL SVERIGE ÅR 1597
Stellan Otto von Mörner var f. 1585 enligt Ellen Hagen. Om det stämmer var han 12 år när han kom till Sverige år 1597.
- FÄNRIK
Samma år som han kommer till Sverige, år 1597, får han titeln fänrik.
ÖVERHOVJÄGMÄSTARE - ÅR 1606
Överhovjägmästaren var anställd som chef för Kungliga Hovjägeristaten. År 1606 förordnades Stellan Otto Mörner, 21 år, till överhovjägmästare. Han skulle bland annat ha tillsyn över kronans parker, varjämte lämnades åtskilliga föreskrifter om jakt och skjutande med mera.
- KAMMARDRÄNG - KAMMARKOLLEGIET
Stellan Otto von Mörner får tjänst som Kammardräng åt Karl IX, som 24-åring, år 1609. Kammardräng var den lägsta befattningshavarens tjänstetitel i Kammarkollegiet.
Tillblivelsen av kammarkollegiet förläggs "till sommaren 1539, då Gustaf Vasa anförtrodde finansförvaltningens ledning åt tre svenska herrar, tillsammans bildande kollektivt organkammarrådet och även var för sig benämnda kammarråd."
"Till de tidigaste uppgifterna att som räknekammare revidera och sammanfattningsis bokföra fogdarnas räkenskaper och att, som räntekammare, mottaga den centrala penninguppbörden lades redan efter några år andra göromål av skiftande slag, såsom att ombesörja pålitliga lönelängder, anskaffa krut och kläde åt knektarna och socker till konungens kök. Enligt 1618 års kammarordning skulle skattmästare och kammarråd icke blott hava inspektion och disposition över all kronans inkomster och räntor utan också verka för riksens inkomsters förökelse, genom tullar och acciser, bergverk, salpetersjuderier, fiskeri m.m."
- TITISFJORDEN - FINNMARKEN
Stellan Otto von Mörner skickades som 25-åring, 1610-07-04 med flera till Finnmarken för att uppbära halva skatten av sjölapparna.
"Det första uppdrag som Mörner såsom ståthållare på Gefleborg erhöll av Carl IX - som antagit titeln ""lappars i Nordlanden konung"" - var att i spetsen för en delegation färdas till den avlägsna Titisfjord i Finnmarken och uppbära skatt av de s.k. sjölapparna. Denna kontakt med de nordligaste trakterna av riket blev av betydelse för inriktningen av hans kommande verksamhet" (Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
STÅTHÅLLARE - GÄVLEBORG
Ståthållare över Västerbotten och Lappmarkerna som 26-åring 1611-10-11.
ÖVERJÄGMÄSTARE
Överjägmästare som 28-åring (chef för jägeristaten) 1613-06-27.
STELLAN OTTO von Mörner 33 år, gifter sig år 1618-06-00 med MARIA von der Grunau 33 år (sin sysslings änka) f. 1585 d. 1634-08-09 Stockholm, 49 år, begraven 1635-05-13 i Rystads kyrka, dotter till sachsiska ståthållaren Georg Mauritzson von der Grunau, till Tilen och Trasburg i Meissen, och Anna Ottosdotter von Lipradt, i hennes 2:a gifte (gift (1) 1604-05-13 på Nyköpings slott, med kammarrådet Otto Helmer von Mörner, f. 1569, d. 1612, 43 år).
STYVBARN (Maria von der Grunaus barn från sitt tidigare äktenskap med Otto Helmer från Mörner)
1) Carl Mörner (se grevliga och friherrliga ätten Mörner af Tuna)
2) Christina Mörner f. 1610-12-16 (Tuna) Rystads sn d. 1663-04-14, 53 år. Gift 1630-05-16 med riksrådet, fältmarskalken och generalguvernören Axel Gustafsson Lillie, friherre och greven Lillie f. 1603 d. 1662, 59 år.
BARN
1) Maria f. 1619 (Tuna) död kort efter en barnsäng 1643-01-29 Kanckas, 24 år. Gift som 19-åring 1638-08-20 i Stralsund, dit hon följt sin halvsyster, sedermera riksrådinnan, grevinnan Lillie, med riksrådet, fältmarskalken och generalguvernören Gustaf Evertsson Horn af Kanckas, friherre Horn af Marienborg, i hans 1:a gifte, f. 1614, d. 1666, 52 år.
2) Stellan Otto, till (Högsäter) Vreta kloster sn och (Ulvstorp). Ryttmästare vid ett tyskt regemente. Sist överste. Slagen vid Erfurt i tyska kriget på sitt 20:e ålders år.
3) Hans Georg, friherre Mörner af Morlanda, f. 1623, d. 1685, 62 år. Se friherrliga ätten Mörner af Morlanda, tab 1.
4) Hedvig, d. före 1702. Gift 1646 i Leipzig med riksrådet och fältmarskalken Robert Douglas, greve Douglas, f. 1611, d. 1662, 51 år.
STÅTHÅLLARE - ÅLAND
Ståthållare på Kastellholms slott över Åland från och med 1622-11-18. Han var den siste ståthållaren på Kastellholms slott. Han försökte efter en brand år 1619 att bygga upp slottet till en mer representativ anläggning. År 1634 överfördes Åland till Åbo och Björneborgs län i Finland, och slottet var därmed inte längre Ålands administrativa centrum.
STÅTHÅLLARE 1632 - 1643, enligt Ellen Hagen. Hon skriver om Gävleborg. (Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
- ELISABETH AUGUSTA
ÅR 1628 får kungen ett brev från Danmark, som förtjänar att återges i sin helhet:
"Wi Christian den Fjärde tillbjuder Dem, Stormäktige, Högborne Älsklige käre Broder, Svåger, Frände, Nabo och synnerligen gode Wän, att, eftersom Gud allermäktigste Wår Älskliga kära Gemål, Fru Chirstin (Kirsten) Munck, Grevinna till Schleswig Holstein, med många döttrar välsignat har, om vilkas education och goda upptuktelse oss är mycket angeläget, så är därför vår Nabolige och vänlige begäran och tillförsikt, att E. K:t ville tillstädja och låta befalla, att vi en af våra kära Döttrar, Elisabeth Augusta, till Eders Älskliga Gemål, vår kära Fränka, rekommenderar. Wi vilje alltid igen finnas redobogen och Välvillig till allt det som E. K. samt E. K:tz kära Gemål till Vilje och Välbehag kan vara. Skrifvet på vårt Slott Cronenborg 5 juni Anno 1628. E. K. gode Wän, Svåger, Broder och Nabo - Christian -.
Gustaf Adolf biföll kung Christians anhållan och sände därpå från lägret i Preussen de mest noggranna bestämmelser om hur för den lilla K. Fröken skulle ordnas ”med en egen kammare” och ”om hon är stor nog skall hon sitta mellan grevedöttrarna av H. M:tz hovjungfrur”, eftersom kung Christian titulerar hennes Fru moder för grevinna. ”Men om hon gåves ut för Furstinna skall hon gå, sitta och stå främst, före Wår kära Gemåls hovfruntimmer.” Kungens brev slutar med orden ”lagandes att all ting må renligen och väl tillgå i mat och eljest, att det icke må lända H. K:hets Wår Gemåls hov till någorlunda disreputation”.
"Den lilla Elisabeth Augusta var sex år då hon anlände. Då ett år senare krigslyckan tillfälligt syntes gå de svenska vapnen emot blev hennes fader orolig och sände danske amiralen Henrik Wind med ett örlogsfartyg att hämta hem henne. Ståthållaren?? Stellan Otto von Mörner [Min Ana] från Gefleborg blir beordrad att möta amiralen och följa den lilla prinsessan ombord. Kungens omtanke följde henne in i det sista och på hans order står det i Riksrådets protokoll: ”Befalltes Klädesskrivaren att skaffa stoffe till den Danska Frökens kladningar och avfärd”. Kung Christian hade under dotterns vistelse vid svenska hovet skrivit flera brev direkt till Maria Eleonora vari han ”utbeder sig förmånen att få göra sin Kära Fränka någon återtjänst”. (Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen, del XI - Drottning Maria Eleonora (1599 – 1655))
LANDSHÖVDING
Landshövdingämbetet inrättades år 1634 och Stellan Otto von Mörner blev den första landshövdingen i Södermanland år 1634 och även landshövding i Västernorrland samma år. Landshövding i Västerbotten med Umeå, Piteå, Luleå, Torneå och Kemi Lappmarker år 1638.
STELLAN OTTO VON MÖRNER FLYTTAR TILL UMEÅ MED SIN FAMILJ SOM LANDSHÖVDING
GIFTE (2)
STELLAN OTTO von Mörner gifter sig med CATHARINA Månesköld af Seglinge [nr 62) d. 1643-05-16 (Högsäter) Vreta kloster sn.
BARN
1) Christina
2) Aron Gustaf f. 1639. Major. Se adelsvapen.com Tab. 6. [Min Ana]
3) Gustaf f. 1640, död ung.
4) Anna Sofia f. 1641, död ung.
5) Ingeborg f. 1642, d. 1672 Fyllingarum, 30 år. Gift 1665-09-06 som 23-åring, på (Högsäter) Vreta kloster sn, med översten Nils Kagg 41 år, i hans 2:a gifte, f. 1624, d. 1673, 49 år.
- UMEÅ - 1500- OCH 1600-TALET
I Umeå fanns det landsköpmän. De var bönder som också bedrev handel, varvid de försåg invånarna med nödtorft som salt, vadmal.. , hampa.. , spannmål och lärft.. Umeå socken hade år 1539 två landsköpmän, en i Degernäs och en i Röbäck, ett antal som år 1549 hade ökat till femton.
- UMEÅ STAD - FÖRSTA FÖRSÖKET
I början av 1580-talet uppvaktade västerbottningarna kung Johan III för att få en köpstad till landskapet. Kungen ställde sig positiv till detta och utfärdade år 1588 stadsprivilegier för en stad i Umeå socken.
Den plats som föreslogs var i närheten av sockenkyrkan och kungsgården, där hölls årliga lappmarknader med regionens samer och dit ledde alla någorlunda framkomliga vägar i socknen. Där fanns det en hamn i Umeälven och kyrkstugor för allmogen. Landsköpmännen bodde också i stor utsträckning i byarna närmast sockenkyrkan.
Den yta som anslagits var dock mycket liten och det visade sig snart bli svårt att få borgare att bosätta sig i den nya staden vid sockenkyrkan. De få borgare som slagit sig ner flyttade bort igen och återgick till att verka som landsköpmän. Staden vid sockenkyrkan avsomnade innan de sex frihetsåren (frihet från skatt) var till ända. Av 1594 års räkenskaper framgår att det då inte fanns några borgare mantalsskrivna i staden och att antalet landsköpmän sjunkit till 30 från att ha varit 51 det år då staden anlades.
- UMEÅ - KYRKSTADEN
Från år 1594 återgick kyrkstaden till sin vardagliga verksamhet intill området Hamnen och där flera bönder idkade handel och byggde upp mindre handelsflottor. Här bodde olika sociala grupper som hantverkare och lägre statstjänstemän, "fogdetjänare". Totalt fanns här tio stugor, inklusive tre kyrkstugor år 1596. Från 1610-talet ökade antalet kyrkstugor till sju, varav tre i området Hamnen och fyra i områdena Backen och Västerbacken. Hamnen i kyrkstaden upphörde med tiden eftersom älven hade uppgrundats och större båtar inte längre kunde angöra platsen.
- UMEÅ STAD - ANDRA FÖRSÖKET
År 1621 sände Gustav II Adolf en delegation under Olof Bure att planera staden igen. På grund av uppgrundningen i hamnen valdes ett område ungefär fem kilometer öster om dåvarande centrum.
Troligen var det Olof Bure som utförde stadsplanen. Riksrådet utfärdade 1622-06-22 interimistiskt.. stadsprivilegier för Umeå stad. Stadsbilden var typisk för epoken, med inte helt raka rutnätsgator och huvudgator som löper parallellt med älven. Torget var förhållandevis oansenligt och låg i stadens västra del.
Stadens handelsområde begränsade sig till den egna socknen samt Bygdeå och Lövånger medan de angränsande socknarna Skellefteå och Burträsk tillföll Piteå som erhållit stadsprivilegier året innan. Under de år Livland var svenskt (Svenska Livland 1629–1721) handlade Umeå också med Riga (idag i Lettland) och Reval (idag Tallinn i Estland ). År 1634 fick Umeå delad rätt med Härnösand att handla i Nordmalings socken, vilket kan ha räddat staden från att helt tyna bort under 1630-talets missväxtår.....
Daniel Jonsson/Trast var stadens förste borgmästare. Han tillträdde omkring år 1640, men fick kunglig fullmakt först år 1648. För att locka bönderna att bli stadsbor fick de bland annat sex frihetsår.
UMEÅ - RESIDENSSTADEN
År 1637 blev Umeå, med fyrtio invånare, residensstad i det nya Västerbottens län som bröts ut ur Stor-Hälsingland och motsvarade hela Övre Norrland. De definitiva stadsprivilegierna fick staden år 1646, samma år som uppförandet av Umeå stads kyrka påbörjades, tidigare fanns sockenkyrkan ca 5 km bort, där man gjorde det första försöket att anlägga Umeå stad.
LANDSHÖVDINGÄMBETET
Landshövdingämbetet inrättades år 1634 och Stellan Otto von Mörner, Aron Gustaf von Mörners far, blev den första landshövdingen i Södermanland 1634-09-26 och i Västernorrland samma år 1634-10-14 samt Landshövding i Västerbotten med Umeå, Luleå, Piteå. Torneå och Kemi Lappmarker 1638-01-05.
"Från släktgården Tuna, som han fått gåvobrev på av den unge Gustaf Adolf, hade - Mörner slagit sig ned i Hudiksvall, som, under den tid Gefleborg disponerades av änkedrottningen, blev residensstad. Sedan skedde transporten till det avlägsna Umeå, där den nyutnämnde landshövdingen skulle bo. Han tycks ha föredragit Piteå, efter vad han skriver till rådet: ""Piteå är bättre belägen både för silverbrukets skull, ock är det närmare Norge". Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
- TUNA RYSTADS SOCKEN
- HUDIKSVALL
Hudiksvall, under den tid Gefleborg disponerades av änkedrottningen, blev residensstad.
- GÄVLEBORG
Disponerades av änkedrottningen,
"Riksrådet har i sitt protokoll av 16 nov. 1635 låtit anteckna: ”Från Landshövdingen och Allmogen tillsammans i Wester-Norrland klagas över att ingen Hospital är der sammastädes, utan hvad som samlas i pungen, det behåller Erkbispen och presterskapet”. Man torde väl få tyda detta så att den kollekt som samlades i håven efter gudstjänsterna, skulle användas även till sjukvård och fattigvård. I Gefle stads tänkebok år 1634 är infört, att svin och all boskap, som råkat in på annans mark, såvida denna var försedd med laggild hägnad, ”skola vara förbrutna under hospitalet”. Tydligen hade ett nytt sådant byggts efter det som nedbrann på 1620-talet".( Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
- UMEÅ
"Då Mörner på resan norrut gör avskedsbesök i rådet får han pass för sig, familj, tjänare och tio hästar." (Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
"Rådsherrarna i Stockholm hade äntligen år 1637 - sedan tidigare landshövdingar nära nog förtagit sig på uppgiften att övervaka och årligen färdas genom ett län, som var mer än hundra mil i längd - enats om att det ""syntes billigt vara att Norrlandens södra och norra del var sin ståthållare hade. Och som Stellan Mörner kunskap har om trakterna bör han bliva vid Norrbotten och Lappmarken och dess Bergverk"". ( Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
"Hur oklar höga vederbörandes kännedom var om det avlägsna ""Norrlandet"" därom vittnar riksrådets beslut att order skall avgå till landshövding Mörner ”att han ser till att de tvänne små städer i Helsingland, som äro Hudikswall och Sundswall, kunne flyttas till Löfånger och blifwa en stad af dem båda”. Det brevväxlas även om Luleå stad ""som allenast består uppå en socken och kan intet blifwa i längden behållen.""( Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
-- SILVERBRUKET - NASAFJÄLL
”Silfverbrukets” utveckling var Mörners stora intresse. Han behöver knappast upprepade order om att ”erkannerligen draga åhuga derföre att silfverbruket hålles gående”.( Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen
"Vid ett besök i rådet uppvisar han ”skifvor av silfver, som der var bearbetade”, samt överlämnade ”svenska demanter, tagna i Lappmarken”. Men klagar därjämte över den ”onaturliga frost och köld som fördärfvat skörden i hela hans landsdel”. Inför den fattigdom, som ett sådant nödår måste ha skapat, låter den avskedsförmaning han får av rådet då han skall draga sin färde igen, lika omänskligt hård för både hövding och folk i den frosthärjade landsdelen: ""det förehölls honom att taga sin devoir i acht och hålla undersåtarne i devotion och godh humeur, förmå dem till patience och att de befinnes villige till att göra hvad de plichtige och skyldige äro Hennes M:jt och Chronan att prestera"". (Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen
"Den 16 maj 1636 blev en tröstens och glädjens dag för den beträngda svenska regeringen. Det står helt troskyldigt i protokollet: »Inkom Stellan Mörner (han var ståthållare i länet) och öffergaff en hoop Svenske demanter tagne i Lappmarken», samt ingavs åtskilliga förslag angående silverbruket. Det vår nog en stor dag i Stellan Mörners, Gabriel Oxenstiernas (bror till Axel), Klas Flemmings, Axel Banérs och Erik Rynings liv. Det var dessa, som voro närvarande. — Men i juli är det åter bekymmer. Axel Oxenstierna tror på danskt krig för silverbrukets skull. Han säger, att viktigaste orsaken till förra danska kriget var tvisten om handeln med lapparna, fastän kung Kristian hade skjutit fram andra konfliktämnen. I september ser man hur danska brev om silverbruket börja komma. De innehålla tydligen pretention på fyndigheten. I november svarar man, att silverbruket ligger »innanom» de strömmar, som flyta åt Östersjön, varför det är rätteligen svenskt.
I juni 1637 talar Axel Oxenstierna på nytt om skolors och predikans nödvändighet i lappmarken. Han säger, att eftersom vi ej av fromhet känt oss tvungna att sörja därför, har Gud genom silverbruket öppnat en ny dörr, att vi bli bragta till vår kristliga plikt av girighet (icke »per pie-tatem»,men »per vitium avaritiæ»). Sedan bestämmas många ting om skolor och gudstjänst.
Även genom privilegier åt eventuellt hugade nybyggare sökte man främja lappmarksbebyggelsen. Det utlovades frihet från skatt och rotering. Lapparna lovas också vidsträckt frihet från skatter, för att de skola bli villiga att förrätta körslor samt att tala om, var några »malmstreck» funnos.
Gruvverket vid Nasa bedrevs med sådan kraft, att enligt uppgift ända till 400 personer skulle haft sysselsättning där uppe; en del voro tyskar, möjligen krigsfångar från 30-åriga kriget- Men malmen kunde ej smältas på platsen, då ingen skog fanns. Den fraktades av lappar med renar 5 mil till Silboiokk, där en hytta blivit byggd. Efter ett årtionde blev emellertid utbytet mindre, och under Karl X Gustafs krig med Danmark år 165S kom en norsk strövkår över gränsen och härjade hela gruvan. År 1770 återupptogs driften igen, men 180/ utbröt en svår eldsvåda, som satte stopp för arbetet".
(Lappland. Norrbottens Lappmarker och kustland Resehandbok utarbetad av And. Pallin med bidrag av i förordet angivna författare, 1921, utgiven av Svenska Turistföreningen översikt - Historia sid 27, runeberg.org).
Mycket mer som är intressant i denna Översikt - Historia sid 24-33
DÖD 1643
Stellan Otto von Mörner dog i Umeå 1643.
Stellan Otto von Mörner d. 1645-12-08, 60 år? Umeå, begravd i Vreta klosters kyrka.
OKLART DÖDSÅR!
Kistan fördes ned till Vreta klosterkyrka.
I rikshistoriografen Widikindis år 1691 utgivna arbete om Gustaf II Adolf gives Stellan Mörner de högsta lovord för sättet ”att fylla sin ganska svåra post genom goda och försiktiga anstalter”. Det säges vidare att han var ”till sinnet hastig, men eljest from och uppriktig, alltid lustig och glad, var i stor nåd hos sin överhet och därhos av alla, som honom närmare kände, allmänt älskad”. (Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen)
++++++++++++++++++++
GUSTAF II ADOLF
+++++++++++++++++++
(2) CARL Mörner f. 1605 d. 1665-05-25
STYVSONEN CARL MÖRNERS 1605-1665
BOSATT
...
ARBETE
...
GIFTE
...
BARN
...
++++++++++++
TIDSPERIODER
...
STORMAKTSTIDEN 1611-1721
Perioden inleds 1611 med att Gustav II Adolf bestiger den svenska tronen. Efter det Stora nordiska krigets slut, genom freden i Nystad år 1721, avslutas den svenska stormaktsepoken formellt.
Det var under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige. Stormaktstiden innebar inte endast en territoriell expansion, utan även en långvarig period av ekonomisk expansion. Från år 1600 till år 1700 nästan fördubblades levnadsstandarden mätt i BNP per capita. Stormaktstiden följdes av en längre period med krympande ekonomi. Det dröjde till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700.
Den svenska stormaktsställningen var alltid skör. Sveriges underliggande resursbas i fråga om befolkning och näringsliv var begränsad och genom att erövra områden från flera omgivande länder skaffade sig Sverige många fiender. När Ryssland moderniserades under Peter den store avslutades Sveriges period som stormakt. Efter att Karl XII stupat 1718 delades krigskassan ut och den stora armén upplöstes, därefter följde en kort men intensiv kamp om makten i Sverige mellan olika fraktioner och strax efter detta slöts freder i rask takt med de olika fiendenationerna.
Under stormaktstiden var Sverige tidvis i behov av finansiellt och militärt stöd av andra europeiska länder. Under det trettioåriga kriget erhöll Sverige betydande subsidier från Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Vidare ville handelsnationerna Nederländerna och England inte att något enskilt land skulle dominera Östersjön och bistod därför Sverige då landet var i underläge mot Danmark. Exempelvis bistod Nederländerna år 1643 Carl Gustav Wrangels flotta i slaget vid Femern och år 1700 landsatte en engelsk-holländsk flotta 4 000 man ur den svenska armén i Humlebæk på danska Själland. Å andra sidan verkade Sverige bli alltför dominerande år 1659 i samband med Karl X:s belägring av Köpenhamn, vilket ledde till att en nederländsk flotta kom till stadens undsättning.
REGENTER
...
Gustav II Adolf
kung av Sverige 1611–1632
Gustav II Adolf, född 9 december (enl. g.s.) 1594 på Tre Kronor i Stockholm, död 6 november (enl. g.s.) 1632 i Lützen, var Sveriges kung 1611–1632. För eftervärlden är Gustav II Adolf mest känd som den som grundlade det svenska stormaktsväldet som skulle göra landet till en av Europas största och ledande nationer under den tidigmoderna perioden. Han anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar, då han förnyade krigskonsten vilket har gjort honom känd som "den moderna krigföringens fader".
Han hedrades år 1633 av Sveriges riksdag med namnet Gustav Adolf den store. Han kallades också Lejonet från Norden.
Gustav Adolf ärvde den svenska tronen efter sin fars, Karl IX, död, och tillträdde tronen vid 16 års ålder. Sverige var då ett fattigt land med en svag armé som var i krig med Danmark, Polen och Ryssland. Gustav Adolf var en mycket välbildad man och med hjälp av Axel Oxenstierna omformade han landets regering, och med ett flertal innovationer omvandlade han den svenska armén till Europas mest moderna, vältränade. Under hans ledning slöts fred med Danmark och på slagfältet besegrades Polen och Ryssland, där han erövrade mark i Livland och Ingermanland. Hans mest välkända handling var när han lät Sverige gå in i det trettioåriga kriget, där han stod på de protestantiska ländernas sida mot de katolska arméerna under den tysk-romerske kejsaren. Han slog den kejserliga armén under slaget vid Breitenfeld, och intog flera städer och provinser i Tyskland.
Han stupade i strid under slaget vid Lützen den 6 november 1632 (till hans minne därefter kallad Gustav Adolfsdagen).
Han var son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, barnbarn till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud, gift 25 november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg och far till drottning Kristina.
BIOGRAFI
Barn- och ungdomsåren
Gustav Adolf tillhörde genom sin härstamning på mödernet från det holsteinska huset också kretsen av de tyska furstesläkter ur vilka förkämparna för protestantismen framgått. Sålunda var Filip den ädelmodige av Hessen, Moritz av Sachsen, Vilhelm av Oranien och Moritz av Nassau alla släkt på mödernet med honom.
Den unge kronprinsen växte mestadels upp på Nyköpingshus i Nyköping, varifrån hans far styrde sitt hertigdöme. Vid sex års ålder gjorde han sin första färd över Östersjön, och mitt i vintern återvände han genom Finland och runt Bottniska viken. År 1602 förordnades magistern Johan Schroderus (senare adlad Johan Skytte) till Gustaf Adolfs lärare. Som biträde fick han Johan Bureus . Från åttaårsåldern fick han bevista rådets överläggningar, från tolvårsåldern uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första av sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän som fyllde Karl IX:s hov, framför allt de utländska officerare som kommit till Sverige för att söka tjänst efter att det spansk-nederländska krigets slut 1609.
Gustav II Adolf närde en ungdomskärlek till Ebba Brahe men statsskäl förmådde honom att offra denna kärlek, liksom att längre fram, år 1620, gifta sig med en prinsessa av det hohenzollernska huset, Maria Eleonora av Brandenburg, syster till kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina 1626. Utom äktenskapet hade han en son med Margareta Slots, som han träffade i fältlägret under ryska kriget 1609–1617. Sonen, Gustaf Gustafsson, blev av sin halvsyster Kristina upphöjd till greve af Vasaborg.
FÖRSTA REGERINGSÅREN
Stormaktstiden
Sveriges historia 1611–1718
Föregås av äldre vasatiden
Gustav II Adolf 1611–1632
Andra polska kriget 1600–1629
Ingermanländska kriget 1610–1617
Kalmarkriget 1611–1613
Trettioåriga kriget 1618–48
Kristina 1632–54
Nya Sverige 1638–1655
Torstensonska kriget 1643–45
Första bremiska kriget 1653–54
Karl X Gustav 1654–60
Karl X Gustavs polska krig 1655–1660
Karl X Gustavs ryska krig 1656–1661
Första danska kriget 1657–1658
Andra danska kriget 1658–1660
Karl XI 1660–97
Andra bremiska kriget 1665–1666
Karl XI:s reduktion
Skånska kriget 1675–1679
Indelningsverket
Karl XII 1697–1718
Stora nordiska kriget 1700–1721
Pesten i Sverige 1710–1713
Fortsättning: Frihetstiden
Efter att Karl IX avlidit i Nyköping den 30 oktober 1611 tillsattes en kortvarig förmyndarregering men, sedan Gustav Adolfs kusin Johan, hertig av Östergötland (son till Johan III), avsagt sig sina tronanspråk, besteg Gustav Adolf Sveriges tron 26 december samma år, vid nyss fyllda 17 års ålder. Han kröntes i Uppsala först den 12 oktober 1617 av ärkebiskop Petrus Kenicius.
Riket var i ett ansträngt läge till följd av de inre strider som ägde rum kring sekelskiftet. Gustav II Adolf hade ärvt tre krig – dels det erövringskrig som Karl IX genom Jakob De la Gardie börjat i Ryssland och dels de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens kung, Sigismund, Gustav Adolfs kusin, betraktade sig fortfarande som Sveriges legitime kung och såg i Gustav Adolf endast en usurpator. Kristian IV av Danmark hade 1611 börjat ett erövringskrig mot Sverige. Av dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran.
Gustav Adolf var i stort sett hänvisad till sig själv, då de beprövade fältherrar som Sverige ägde, Jakob De la Gardie och Evert Horn, befann sig med en del av dess krigsmakt i Ryssland. Försvaret av Sverige i detta krig kan därför räknas som Gustav Adolfs ungdomsbedrift. Fienden var vida överlägsen – ur de tyska värvningskvarter som stod öppna för Danmark fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, övermäktiga flotta var avskuret från varje förbindelse med utlandet. Men Gustav Adolf uppbådade nya styrkor för att avvärja angreppet.
Vid utgången av 1612 års fälttåg befann sig Kristian IV som herre över fästningarna Kalmar slott och Älvsborgs slott men hans försök att erövra Jönköping hade misslyckats. Den danske kungens egen här som från Älvsborg hade ryckt fram dit tvingades att i all hast göra ett återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau framryckande hären flydde tillbaka undan folkresningen, halvt tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred den 28 januari 1613. Det hårdaste villkoret för Sverige i denna fred, om vilken Gustav Adolf sade till ständerna 1613 att den blev sluten ”såsom drägligast var och mera olycka att undfly”, var den dryga Älvsborgs lösen om inte mindre än en miljon riksdaler specie, att erläggas inom sex år. Det var en för tidens förhållanden oerhörd summa, och innan den blivit till fullo erlagd, hade kungens eget silver måst användas för att slå mynt.
Omedelbart efter det danska kriget fördes även det ryska kriget till ett slut. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärvet av Ladogagränsen för Finland blev resultatet. Ett tag hade Gustav Adolf hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige som lydstat, men en rad av fälttåg (i det som kallas det ingermanländska kriget), av vilka han personligen förde två år 1614 och 1615 visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärvet av Ingermanland och Kexholms län, vilka Ryssland avträdde genom freden i Stolbova 1617. Kungens blick var öppen för den fara som från Ryssland hotade den svenska monarkin, och därför försökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbovafreden ha förvärvat en gräns om vilken han kunde säga att han hoppades till Gud att det skulle bli ryssen svårt ”över den bäcken att hoppa”.
POLSKA KRIGET
Huvudartikel: Andra polska kriget
Det polska kriget varade, med avbrott för några vapenvilor, i tolv år. Målet var att utestänga Polen från Östersjön för att göra havet till ett svenskt innanhav. Genom att kontrollera flodmynningarna skulle Sverige kunna beskatta innanländernas handel.
Denna så kallade östersjöpolitik var den ena av kungens ledande politiska tankar. Den andra, som även fick sitt uttryck i det polska kriget, var strävandet att bidra till lösningen av århundradets stora religiösa frågor.
Krigets första skede rörde Livland. Efter att 1617 erövrat Pernau gick Gustav Adolf 1621 över Östersjön. Striden stod om Livlands huvudstad, det tyska Riga, som fastän det var protestantiskt höll fast vid det katolska Polen. Efter en månads belägring ryckte Gustav Adolf in i staden.
Fortsättningen av kriget var inte lika framgångsrikt. Strider varvades med vapenvilor fram till dess att kungen 1625 åter gick över Östersjön och erövrade Dorpat och fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern i slaget vid Wallhof i Kurland den 7 januari 1626 var bekräftelsen på Sveriges överlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i svensk besittning, liksom Nevans.
Nästa mål var erövringen av Wisłas mynningsland, det viktiga Preussen med Danzig (nuvarande Gdańsk), som vid den tiden var Östersjöns förnämsta handelsstad.
Det första fälttåget, 1626, utmärktes av framgångar. Pillau i det kurfurstliga Ostpreussen, Elbing och Marienburg i det polska Västpreussen med flera städer, totalt 17 stycken, erövrades. Befolkningen, som var protestantisk, hälsade svenskarna. Alla försök att med underhandling eller våld vinna det etniskt tyska protestantiska Danzig eller att föra över kriget till det etniska katolska Polen misslyckades, och där strandade Gustav Adolfs försök att erövra det viktiga Wisłalandet.
Kejserliga hjälptrupper kom också till Polens bistånd 1627 och 1629, det senare året en hel avdelning av Albrecht von Wallensteins här, under befäl av fältmarskalk Johann Georg von Arnim, som drog bort från belägringen av Stralsund. Å sin sida hade Gustav Adolf sänt hjälptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor var således steg tagna, genom vilka det preussiska kriget skulle komma att övergå i det trettioåriga kriget. När stilleståndet i Altmark 1629 gav Gustav Adolf fria händer följde ingripandet i Tyskland.
CIVIL POLITIK
Även om Gustav Adolfs regering präglades av krig, både sådana han ärvt och sådana han själv sökt, var det också en tid av inre utveckling i Sverige.
Framstegen på statsrättens område betecknas av att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626.
Varje år, ofta mer än en gång om året, hölls riksdagar eller möten av någon annan sort. Såväl den centrala som den lokala förvaltningen fick genom honom den organisation som gjorde den till ett mönster för sin tid, vilket sedan till vissa delar efterbildades i andra länder, till exempel i Danmark av Fredrik III och i Ryssland av Peter den store.
Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blev, fördelat på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen. Den organisation som fullt genomförd återfinns i 1634 års regeringsform grundlades nu.
Inom den lägre förvaltningen ersattes det gamla ståthållar- och fogderegementet av ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier, vilket gjorde att civil och militär myndighet skildes åt.
Skatteväsendet förenklades, och i en rikshuvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige.
Rättsskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen 1614 och upprättandet av hovrätterna – Svea hovrätt i Stockholm 1614, Åbo hovrätt 1623, och Dorpats hovrätt 1629.
Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet av en stående här, det äldre indelningsverket ombildades och för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI kom senare att bygga vidare på denna grundval.
För den andliga odlingen sörjdes genom ett högre undervisningsväsen: Uppsala universitet fick gåvor från Vasahusets eget arvegods, ett nytt universitet för östersjöländerna tillkom genom grundandet av Dorpats universitet och gymnasierna upprättades.
På den materiella odlingens område var Gustav Adolfs tid inte mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tidigare, en mångsidig industri blomstrade upp, framför allt bergverksindustrin, till vars utveckling yrkesskickliga utlänningar, i synnerhet valloner, på ett verksamt sätt bidrog.
De 15 nyanlagda städerna, bland andra Göteborg 1619, blev hävstänger för en uppblomstrande handel. På det handelspolitiska området, som på så många andra områden, planerade Gustav Adolf för framtiden. Han tänkte sig en plats för Sverige i den stora världshandeln och i kolonisationen av de främmande världsdelarna. Första tanken på ett nytt Sverige i Nordamerika härrör också från hans tid.
Men Gustav II Adolfs regeringstid hade sina sämre sidor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på befolkningen.
BAKGRUNDEN TILL SVERIGES INGRIPANDE I TRETTIOÅRIGA KRIGET
Den 12 januari 1628 gav den svenska riksdagens hemliga utskott fullmakt åt Gustav II Adolf att med Sveriges hela makt ingripa i det tyska kriget, till värn för fosterland och trosförvanter.
I juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet, och ännu en gång blev det svenska folkets bifall till det stora företaget uttalat av den riksdag år 1630 vid vilken Gustav II Adolf bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet.
När de första besluten fattades hade detta krig redan rasat i tio år, och hade då nått upp till Östersjöns sydkust och hotade därifrån Sverige med omedelbar fara. Det var tydligt för envar som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp att protestantismens hela existens var i fara. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, för i takt med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarhuset utvecklat en övermakt som hotade all självständighet i världsdelen.
Tidigt uppstod tankar på en intervention i kriget. Gustav II Adolf kastade redan 1624 fram en plan för en allmän europeisk intervention. Den blev i sitt utförande av vida mindre omfång och kom inte att utföras av Gustav II Adolf själv, utan av Kristian IV av Danmark-Norge. Lämnad utan hjälp av sina bundsförvanter England och Frankrike besegrades emellertid denne och jagades av Albrecht von Wallenstein över till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen började i Mecklenburg grunda ett eget välde för sig – han utnämndes till ”Baltiska havets amiral”, och en kejserlig-spansk flotta hotade att uppstå vid Östersjön.
Samtidigt fanns det planer på en inre omvälvning av det tyska riket, varur ett kejserligt envälde verkade kunna uppstå. Restitutionsediktet 1629, i vilket kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt vad denna hade förlorat sedan Passaufördraget 1552 – inte mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nordtyskland – och ställde de reformerta utom lagen, var en krigsförklaring på liv och död mot protestantismen och visade till vilken nivå den kejserliga maktfullkomligheten hade nått.
Det var under sådana omständigheter som Gustav II Adolf företog Sveriges intervention i Tyskland. Några öppna bundsförvanter hade han inte, men han hade gjort allt vad han kunde för att försäkra sig om en lycklig utgång genom underhandlingar med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland hade han knutit förbindelser på olika håll, men han var väl medveten om att under den panik som de kejserliga vapnen framkallat var öppet stöd att vänta först med hans egen framgång.
Till alla det habsburgska husets fiender utanför Tyskland hade hans sändebud rest, och han visste att det där fanns gemensamma intressen som betydde lika mycket som formella traktat. Därför brådskade han inte ens med att avsluta förhandlingarna om subsidieförbundet med Frankrike, vars villkor han inte på alla punkter godkände, och för vars åstadkommande kardinal Richelieu hade skickat ett sändebud till Sverige 1629. Den främsta tilliten satte han dock till sina egna rustningar, och när han på våren 1630 stod färdig att med omkring 13 000 man landstiga i Tyskland hade det totala antalet trupper ökats från 50 000 till omkring 76 000 man. Av dessa beräknade han 40 000 till fältarmén.
TRETTIOÅRIGA KRIGET
Gustav II Adolf landstiger i Tyskland den 25 juni 1630.
I avskedstalet till ständerna på riksdagen 1630 sade Gustav II Adolf att ”han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn”, samtidigt som han avvisade tanken att han skulle ha börjat detta krig av själviska orsaker, ”av eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla”.
Den 25 juni 1630 landsteg den svenske kungen vid udden Perd på Rügen på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom.
Gustav II Adolfs berömda fälttåg i Tyskland kan ur militär synvinkel betraktas som en strid om herraväldet över flodlinjerna, fram till dess att han på våren 1632 stod som herre även över Donaulinjen. Att skaffa sig grepp över floderna var av stor vikt. Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Vid flodens mynning ligger Stettin, den dåvarande pommerska huvudstaden, vilken svenskarna intog utan stridshandlingar den 10 juli. Efter att den kejserliga hären fördrivits från sitt läger vid Gartz juldagarna 1630 och det blodiga slaget vid Frankfurt an der Oder i april 1631 hade de svenska stridskrafterna kopplat ett grepp om Oderlinjen.
Johann Tserclaes Tilly, som efterträtt Albrecht von Wallenstein 1630, hade försökt tränga tillbaka sin motståndare till Östersjökusten utan att lyckas. Efter ett misslyckat fälttåg i Mecklenburg i februari 1631 hade Tilly tågat nedåt Elbe för att genom erövringen av Magdeburg, norra Tysklands starkaste fästning, hindra Gustav II Adolf från att få fäste vid denna flod. Under tiden befäste Gustav II Adolf sin ställning genom att med Frankrike sluta ett fördrag i Bärwalde i januari 1631. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.
Staden Magdeburg hade under årens lopp spelat den främsta rollen bland Nordtysklands protestantiska fria städer, och hade redan under hösten 1630 gett det första exemplet på frivillig anslutning till den svenske kungens sak.
Försöken att vinna de protestantiske furstarna var dock förgäves. Under ledning av kurfurstarna av Sachsen och Brandenburg planerade dessa istället på konventet i Leipzig att bilda en ny evangelisk union, ett tredje parti som under väpnad neutralitet skulle kunna inta en självständig ställning mellan kejsaren och Gustav II Adolf, i vilken de ännu endast såg en i riket inträngande främling. Endast lantgreven Vilhelm av Hessen och hertigarna av Sachsen-Weimar vågade öppna förbindelser med honom.
Till Magdeburg drog sig nu kriget samman under vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska punkt, på vars intagande Elbelinjens besittning berodde, försökte Tilly till varje pris bemäktiga sig, för att stänga vägen för motståndarens vidare framträngande. För Gustav II Adolf stod med Magdeburg även andra intressen än de rent militära på spel. Han kunde inte låta trosförvanten, som frivilligt hade blivit hans bundsförvant, falla i katolikernas händer. Men ledarna för Leipzigförbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade att ge sitt bistånd. Brandenburg tvingade han till förbund genom att rycka fram mot Berlin, Sachsen däremot kunde varken övertalas eller tvingas. Magdeburgs försvar leddes av den svenske kommendanten Dietrich von Falkenberg, men fienden var övermäktig, och den 10 maj 1631 föll staden i den katolske generalens händer.[17] Staden plundrades och brändes ner, varvid 30 000 av stadens 36 000 invånare dödades.
Efter Magdeburgs fall intog snart Gustav II Adolf en stark ställning i det fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel flyter samman, från vilken Tilly inte förmådde rubba honom. När den kejserlige fältherren besatte hans land fann kurfursten av Sachsen att hans enda räddning var ett förbund med Gustav II Adolf. Denne stod nu i spetsen för hela det protestantiska partiet.
Han sågs nu inte längre som en främmande inkräktare i landet, utan den som ledde protestanternas frihetskamp i striden mot katolikerna. Av avgörande betydelse blev slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631, där katolikerna besegrades i grund och den svenska armén vann en av sina största segrar genom tiderna.
Följden blev en markant svensk övervikt i den fortsatta krigföringen och att södra Tyskland låg öppet för svenskarna.
Gustav II Adolf kunde ha följt Elbelinjen ner i Böhmen, fått de österrikiska arvländernas protestanter att resa sig mot sin katolske kejsare, och i Wien dikterat freden. Men Elbevägen lämnade han åt kurfursten av Sachsen, medan han själv ville tränga fram till Wien utmed Donau. Han gick därför först över Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oavbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen. I december 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt och nedåt Rhen. Från Rhen gick han så mot Donau. I slaget vid Lech gick svenskarna över floden Lech vid Donauwörth, varvid de kejserliga trupperna åter besegrades, och Tilly blev dödligt sårad.
Gustav II Adolf ryckte sedan in i München och hans trupper besatte Alpernas pass. I detta läge trädde Wallenstein åter in på krigsskådeplatsen. Han hade i Böhmen skapat en ny här åt kejsaren, han hade jagat bort den sachsiske kurfursten från Prag, och den flyende kurfursten av Bayern hade förenat sig med honom. Gustav II Adolf tvingades vända sina trupper mot honom.[18]
Det första mötet i kampen mellan Wallenstein och Gustav II Adolf skedde vid Nürnberg, där strider rasade sommaren 1632. Från två befästa läger trotsade de bägge motståndarna varandra där. Gustav II Adolf försökte en stormning av Wallensteins befästningar, men slogs tillbaka. Han försökte locka Wallenstein efter sig söderut, men denne drog i stället mot norr och förberedde sig för att slå upp sitt vinterläger i Sachsen, för att tvinga kurfursten där att ge upp sitt förbund och skära av Gustav II Adolfs reträttmöjligheter. Den svenske kungen tvingades marschera tillbaka över Thüringerwald.
Albrecht von Wallenstein och Gustav II Adolf möttes i det blodiga slaget vid Lützen den 6 november 1632, inte långt från den tidigare segerplatsen i slaget vid Breitenfeld. I Lützens dimma kom Gustav II Adolf bort från huvuddelen av sina trupper och stupade, men när slaget är över är det de svenska trupperna som håller slagfältet.
GUSTAV II ADOLFS LIKFÄRD OCH BEGRAVNING
Budet om kungens död nådde Sverige efter drygt en månad. Efter det ödesdigra slaget vid Lützen fördes den döde Gustav Adolf först till Meuchen för att rengöras och sedan till Weissenfels för balsamering. Inälvorna lades i ett skrin, som i all hemlighet begravdes av livbarberaren, men hjärtat begravdes för sig i Weissenfels. Det var en för svensk tradition helt unik handling att förvara kungens hjärta separat från kroppen.
I Frankrike, Tyskland och England fanns dock separata begravningar av hjärtan. I både Westminster Abbey i London och Kapucinerkryptan i Wien finns särskilda rum för dessa hjärtan. När änkedrottning Maria Eleonora nåddes av dödsbudet gav hon order om att hjärtat skulle hämtas och därefter förvarade hon det hos sig i en guldask, fram till begravningen 1634.
Detta har legat till grund för den svartmålning av drottningen som skett av eftervärlden. Ur ett europeiskt perspektiv var det dock inte ovanligt att förvara hjärtat separat.
Den balsamerade kroppen kläddes i en vacker guld- och silvervävd dräkt och fördes i högtidligt sorgetåg till hamnstaden Wolgast. Där förvarades det kungliga liket sedan under flera månader. Först på sommaren 1633 var det dags för färden mot Sverige. Då förde en sorgeprocession den döde kungen ner till vattnet. Processionen bestod av personer från Sverige och de närliggande områdena. Fanor från alla grevskap och furstendömen, blodsfanan och huvudbaneret framfördes och som symboler för den döde fanns kyrisset (rustningen), svärdet och livhästen. Änkan, Maria Eleonora, deltog i vagn, men Gustav Adolfs unga dotter Kristina var inte med. Processionen slutade vid en nybyggd brygga, där skeppet Stora Nyckeln låg och väntade på att föra den döde över havet till den svenska staden Nyköping.
När skeppet med den döde kungens kropp anlände till Nyköping ryktades det om flera hemska järtecken. En skomakarhustru från Jönköping sades ha fött ett missfoster och i Värnamo hade en kalv med två huvuden fötts. Det kungliga liket förvarades i Nyköping fram till begravningen sommaren därpå.
Nästan ett år efter avresan från Wolgast var det dags för den sista färden mot Stockholm. Vid en ceremoni på Nyköpings slott höll kungens gamle lärare Johan Skytte ett lovtal och biskop Johannes Rudbeckius läste en predikan tillägnad dottern Kristina.
I processionen mot Stockholm fördes åtta krigstroféer från Lützen och flera leipzigska troféfanor som markerade Sveriges status som stormakt. Fem svartklädda riksämbetsmän bar regalierna, men riksrådet Axel Oxenstierna deltog inte. Riksämbetsmännen gick framför det kungliga liket som låg på en bår smyckad med svart tyg. Alldeles bakom likbåren kom kungens svåger pfalzgreve Johan Kasimir, med sina söner Karl Gustav och Adolf Johan. Denna gång deltog både den sörjande änkedrottningen Maria Eleonora och den sjuåriga dottern Kristina. Den sorgesamma processionen drog landsvägen fram genom riket mot huvudstaden.
Gustav II Adolf begravdes den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i det tyska kriget själv hade utsett sin grav.
Gatorna i Stockholm hade gjorts i ordning inför begravningen. Stadens borgare hade uppmanats att vitlimma husen längs hela processionsvägen och troféerna från Lützen och Leipzig hade ställts upp. På begravningsdagen samlades processionsdeltagarna utanför Stockholm. Den döde togs av sin vagn och bars in i staden till Riddarholmskyrkan. Biskopar och präster tog emot i utkanten av huvudstaden och hela vägen från tullporten fram till kyrkan kastades pengar till folket. Regalierna bars av några utvalda rådsherrar och direkt efter dem följde det kungliga liket under en himmel av tyg. När processionen nådde fram till kyrkan placerades blodsfanan över ingången till graven och likbåren med Gustav Adolf ställdes längst fram i koret. En ståtlig ceremoni hölls av Linköpings biskop Johannes Botvidi, med en predikan tillägnad änkedrottning Maria Eleonora. Johannes Botvidi läste likpredikan om kungens livsverk, förtjänster och dygder. Under ceremonien framfördes också en specialkomponerad åttastämmig sorgemusik av organisten Anders Düben. När ceremonin var över placerades den döde kungen på sin plats i graven. Ceremonins avslut kungjordes genom en två timmar lång kanonad över staden. I rikssalen på Stockholms slott (Tre Kronor) hölls sedan ett ståtligt gravöl där de inbjudna gästerna kunde ta del av såväl riktiga rätter som ett antal skåderätter med olika emblem och tänkespråk som alluderade på den döde kungen och hans heroiska dygder. Inga utländska furstar hade bjudits, eftersom rådet hade ansett att Sveriges armod inte skulle visas upp.
I en inskription i Riddarholmskyrkan, kan man läsa [om Gustav II Adolf]: ”In angustiis intravit” (I trångmål begynte han sin bana). ”Pietatem amavit” (Fromheten älskade han), ”Hostes prostravit” (Fienderna nedslog han), ”Regnum dilatavit” (Riket utvidgade han), ”Suecos exaltavit” (Svenskarna upphöjde han), ”Oppressos liberavit” (De förtryckta befriade han), ”Moriens triumphavit” (I döden triumferade han).
GUSTAV II ADOLF MÅL I DET TRETTIOÅRIGA KRIGET
Det har av olika historiker givits olika svar. Dessa har varierat från försvar av de tyska lutheranernas rättigheter över en vilja att ta striden till Tyskland innan den nådde Sverige till sökande efter att göra sig själv till tysk kejsare.
FÄLTHERREN
Som härförare var Gustaf II Adolf av världshistorisk betydelse, då han lade grunden till en ny krigskonst.
De under hans tid ännu gällande grundsatserna för truppernas utrustning och uppställning till strid samt själva stridssättet fann han alltför tunga och oviga, varför han upptog de av prins Morits av Oranien under nederländska frihetskriget införda förbättringarna och fulländade dem så, att en helt ny krigskonst därigenom kan anses ha tillkommit.
Utrustningen och vapnen gjordes lättare och mer ändamålsenliga (särskilt genom införandet av färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad av pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida mer rörligt än förr därigenom att små så kallade regementskanoner infördes, vilka följde fotfolket under striden.[24] I stället för de djupa massor, som ännu på Gustav II Adolfs tid uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på tunnare linjer, nämligen fotfolket på sex (i själva striden till och med på bara tre) led, rytteriet på tre led, varigenom trupperna med större fördel kunde bruka sina vapen.[25] Fotfolket indelades i brigader på 1 000–2 000 man (den så kallade ”svenska brigaden”, i vilken musketerarna och pikenerarna verksamt understödde varandra) på två eller tre linjer, med artilleriet framför fronten och rytteriet, fördelat i skvadroner på 200–400 man, ävenledes vanligen på två linjer, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig att anfalla i fyrsprång i stället för i trav under ett gagnlöst skjutande, såsom fienden gjorde; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt livlig eld, och trupperna var genomträngda av den bästa anda. Så hade stridssättet utbildat sig under Gustav II Adolfs krig i Polen och Preussen, och sådant var det, då det i slaget vid Breitenfeld övervann det gamla stridssättet, uppburet av Tillys ännu aldrig besegrade trupper.[26]
Oaktat de goda egenskaperna hos Gustav II Adolfs trupper och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock inte kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförarskicklighet, med vilken kungen visste att leda dem. Efter landstigningen i Pommern förstod Gustav II Adolf att undvika varje avgörande strid, att småningom skrida framåt, alltefter som han satte sig i besittning av landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjälpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta blivit herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen. Han uppsökte då fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Därefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, och inom åtta månader stod han redan i Bayern. De båda därefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittnar liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försiktighet, varmed han undvek hugget, då han inte ansåg sig nog stark att mottaga det och den kraft, varmed han riktade stöten, då han visste sig ha fördelarna på sin sida. Gustav II Adolf var inte endast själv en stor härförare, han hade även den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad av fältherrar som den, vilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke.[26]
Lista över slag och belägringar där Gustav II Adolf deltog
Stormningen av Kristianopel – 26 juni 1611
Slaget i Vittsjö – 11 februari 1612
Belägringen av Riga (1621) – 1 augusti – 16 september 1621
Slaget vid Wallhof – 7 januari 1626
Slaget vid Mewe – 22 september – 1 oktober 1626
Slaget vid Dirschau – 7-8 augusti 1627
Slaget vid Danzig – 15 juli 1628
Slaget vid Trzciana – 25 juni 1629
Slaget vid Marwitz – 25 december 1630
Slaget vid Frankfurt an der Oder – 13 april 1631
Slaget vid Werben – 22 juli 1631
Slaget vid Breitenfeld – 17 september 1631
Slaget vid Rain – 5 april 1632
Slaget vid Alte Veste – 24 augusti 1632
Slaget vid Fürth – 3 september 1632
Slaget vid Lützen – 16 november 1632
Eftermäle och i kulturen Redigera
Året efter Gustav Adolfs död kom boken Le soldat Suédois ut, troligen skriven av diplomaten Kristoffer Ludvig Rasche, som tecknade kungen:
” Denne furstes egenskaper voro i sanning ägnade att väcka beundran. En på samma gång majestätisk och behaglig hållning, kraftig och fyllig figur, genomträngande blick, en ton av härskare, en alltid till buds stående rörlighet och vighet — sådant var hans yttre framträdande. Men det tjusande i hela hans yttre person förhöjdes av stora inre egenskaper, en storsint själ, skarpt och klokt omdöme, beundransvärt mod, outtröttlig arbetshåg och sällsynta ledareegenskaper, och med allt detta var det först och främst som han gjorde sina erövringar och tillvann sig folkens beundran ... Framför allt var han stor i sin gudsfruktan, och det hände aldrig, att hans fromma övningar inställdes, vad som än var för handen ... Kunde man tilläventyrs hos honom finna något mindre regelbundet drag, så var det hans häftiga lynne, som lätt brusade upp, så snart han blev det minsta otålig ... Medgivas skall, att ännu ett fel av många blivit anmärkt hos denne furste: han borde ha bättre skilt karbiniärens plikter från härförarens, han borde ej ha utsatt ett så dyrbart blod så ofta för faran. „
– [27]
Den store Redigera
Gustav Adolf är den enda svenska monark som officiellt blivit hedrad med epitetet den store. Beslutet fattades av riksens ständer 1633. I det beslutet slog man fast att Gustav II Adolf för "evärdelig tid" skulle benämnas som ”Gustaf Adolph then Store”. Därför står det ”Gustavus Adolphus Magnus” (latin för ’Gustav Adolf den store’) på hans sarkofag i Riddarholmskyrkan.[28] På obelisken i Uppsala står det: Åt Gustav Adolf den store i svenska folkets namn av Carl XIV Johan.
Scenkonst Redigera
1785 uppfördes på Gripsholm ett skådespel skrivet av Gustav III och tonsatt av Kellgren där det framställdes att Magnus Gabriel De la Gardie var Gustav Adolfs utomäktenskaplige son med Ebba Brahe.[29]
Minnesmärken Redigera
Gustav Adolfs bild bland nio svenska monarker på en vägg på Stockholms slott.
Gustav Adolfs sarkofag i Riddarholmskyrkan, med inskriptionen i guld som betyder Gustav Adolf den Store
Den äldsta Gustav Adolfstatyn är rest i Padua (1784; denna marmorstod restes till följd av en grundlös tradition, att Gustav II Adolf studerat vid Paduas universitet). Hans staty är också rest i Stockholm (1791, avtäckt 1796; modellerad av Pierre Hubert L'Archevêque, fullständigad på bekostnad av Edward Cederlund, med Johan Tobias Sergels grupp ”Axel Oxenstierna och historien” med mera 1906), Göteborg (1854; av Bengt Erland Fogelberg), Bremen och i Zwinglikyrkan i Berlin (1908). En staty över Gustav II Adolf (i sandsten), modellerad av Ludwig Brunow och Franz Lange, uppsattes 1885 i en hörnnisch på rådhuset i Lützen.
I Tartu (Dorpat) restes under mellankrigstiden en staty över honom till minnet av att han grundat Universitetet i Dorpat (Academia Gustaviana). Statyn ersattes under sovjettiden med en Leninstaty, som numera fått vika för en ny Gustav II Adolfstaty skänkt av Uppsala universitet.
En obelisk är till hans minne uppförd (1832) i Uppsala. På Lützens slagfält utmärker en minnessten (”Schwedenstein”), inhägnad och överbyggd med ett monument i gotisk stil, stället där kungen föll. Tätt därinvid invigdes 6 november 1907 en av konsul Oscar Ekman bekostad minneskyrka. Byster, medaljonger och minnestavlor, ägnade åt Gustav II Adolfs minne, finns i många tyska städer, ofta anbragta på hus, som han enligt traditionen bebott under sina fälttåg.
1854 invigdes en bronsstaty av Gustav II Adolf i Göteborg, på dåvarande Stora torget, därefter kallat Gustaf Adolfs torg. Sockeln har textinskriptionen:
”
Åt
Konung Gustaf Adolf den Store
Götheborgs grundläggare
af Stadens innevånare
År 1849
„
[30].
Kungen firas årligen med en särskild bakelse på Gustav Adolfsdagen, den 6 november.[31]
I Vittsjö restes 11 februari 1912 en minnessten över Gustav II Adolfs räddning i slaget i Vittsjö den 11 februari 1612. I Erfurt reste staden 1911 ett monument till minne av Gustav II Adolf och hans vistelse i Erfurt. Utanför byn Erfelden (Riedstadt)[32] på högra Rhenstranden snett emot Oppenheim finns en till minne av Gustav II Adolfs övergång över Rhen på kungens eget föranstaltande invid flodbädden rest, sedermera inåt landet flyttad obelisk, ”Schwedensäule” (svenska: Sverigepelaren). I Naumburg[förtydliga] uppsattes 1895 en minnestavla över Gustav II Adolfs vistelse i staden. Ett monument över slaget vid Breitenfeld 1631 restes där 1831. En ”levande minnesvård” över Gustav II Adolf utgör för övrigt den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet av 200-årsdagen av slaget vid Lützen bildade ”Gustaf Adolfsföreningen”.
I Sundsvall restes 1911 en Gustav Adolf-staty (av Harald Sörensen-Ringi). I Umeå avtäckte kronprins Gustaf Adolf en byst av kungen den 20 augusti 1924. Bysten utförd av Otto Strandman.[33] Torg uppkallade efter Gustav II Adolf finns bland annat i Göteborg, Helsingborg och Stockholm.
År 1992 restes en staty över Gustav II Adolf framför Åbo hovrätt, som fick sina privilegier 1623. Detta är den enda statyn i helfigur över en svensk kung i Finland.
Det länge i Wiens vapenmuseum förvarade älghudskyller, som Gustav II Adolf bar i slaget vid Lützen, överlämnades 1920 å österrikiska regeringens vägnar till svenska staten som en gärd av erkänsla för svensk livsmedelshjälp till staden Wien åren 1918–1920 och för mottagandet i Sverige av österrikiska ”krigsbarn”. Kyllret förvaras nu i Livrustkammaren.
SVENSKA KRIG
1600–1629 Andra polska kriget
1609–1610 De la Gardieska
fälttåget
1610–1617 Ingermanländska kriget
1611–1613 Kalmarkriget
1630–1648 Trettioåriga kriget
1643–1645 Torstensons krig
-Hannibalsfejden
1653–1654 Första bremiska kriget
1655–1661 Nordiska krigen
-Karl X Gustavs polska krig
-Karl X Gustavs ryska krig
-Karl X Gustavs första danska krig
-Karl X Gustavs andra danska krig
-Bjelkefejden
-Krabbefejden
1665–1666 Andra bremiska kriget
++++++
STYVSONEN CARL MÖRNERS 1605- BERÄTTELSE OCH LIVSHISTORIA
Stellan Otto von Mörner gifter sig med sin syssling, Otto Helmer von Mörners änka och blir på så vis styvfar till Carl Mörner som är den som förfärdigar faderns påbörjade manuskript "Mörnerska Ättens Stamtafla och Levnadsöden mellan 1468-1650".
I "Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män" 9:e bandet sid 226- beskrivs Carl Mörners liv.
++++++
Carl Mörner var född 1605-02-21 och började tidigt med studier. Hans lärare Christianus Farter "excolerade och öfvade" honom så att han kunde disputera i Uppsala i alla "facultatibus". Han disputerde där två gånger under "praesidio Doctoris Olai Laureli som också var hans värd. Den ena var "de ante praedicamentis" och den andra "de post praedicamentis" i logik.1)
UPPSALA UNIVERSITET
Uppsala universitet är Sveriges första universitet, grundat år 1477. Universitetets storhetstid började på 1620-talet, då Gustav II Adolf genom generösa donationer lade en stabil ekonomisk grund för verksamheten och antalet studenter ökade kraftigt. På 1630-talet läste närmare 1 000 studenter vid universitetet. Olof Rudbeck blev professor i medicin och företrädde den nya naturvetenskapen. Han upptäckte bl a lymfsystemet, byggde den anatomiska teatern på Gustavianums tak och ritade om Uppsalas stadsplan på drottning Kristinas uppdrag. Statskunskapen fick sin första professur i vältalighet och statskunskap genom dåvarande universitetskanslern Johan Skytte.
Carl blev år 1620, i samband med att Gustav II Adolf gifter sig med ...., då bilägret skulle firas, anställd vid hovet som page. Carl är då 15 år. På ledig tid sysselsatte han sig med sina böcker "hvartill han ock hölls af sin praeceptor, som modern icke velat skilja ifrån honom förr än han kommit till sitt fullkomliga förstånd".1)
Hans mor gifter sig vid denna tid en andra gång, med Stellan Otto von Mörner "men stjuffadren började snart göra hvarjehanda försök, att tillskansa sig den omyndige ynglingens egendom".
Stellan Otto Mörner konfirmerad Tuna Kunsgård Rystads sn. 1622-11-22
HOLLAND (IDAG NEDERLÄNDERNA)
Carl trivdes därför inte i hemmet utan önskade få fullborda sina studier utomlands. Han reste år 1622 som 17-åring, till Holland. Han skötte där sina studier i fyra år, med ett visst avbrott som det verkar.1)
PRINS MAURITZ AF ORANIEN
..."men sedermera begaf det sig, att Prins Mauritz af Oranien belägrade en stad" Moritz av Oranien var född 1567 och avled 1625. Han var Prins av Oranien 1618-1625. Moritz var fältherre och nederländsk ståthållare från 1585. Han blev överbefälhavare år 1590 i det Nederländska befrielsekriget mot Spanien. Moritz av Oranien har nog mest blivit känd som en nydanare inom krigskonsten, då han lät införa små och lättrörliga förband, i vilket samverkan dem emellan kom att bli det centrala. Moritz taktik vidareutvecklades senare av Gustav II Adolf.(Wikipedia..)
..."dit begav jag mig då för att försöka huru det tillgick i krig; och engagerade mig vid ett regemente och fullgjorde mina vakter med piken i 17 veckor, och spelade dessutom kort, vartill jag vid den tiden hade stor lycka, och förglömde mina böcker,till dess jag ledsnade vid detta levnadssätt; helst som jag icke fick någon sold, utan redan gjort ända på 400 Riksdaler, som jag haft med mig dit; vände fördenskull tillbaka till Lejden".1)
LEIDEN (IDAG I NEDERLÄNDERNAL
Leiden är en stad i Nederländerna, tidigare Holland. Leiden är mest känd för att vara Rembrandt Harmenszon van Rijns (1606-1669) hemstad. Han är samtida med Carl Rembrandt och studerade vid universitetet i Leiden vilket även Carl Mörner gjorde. Universitetet är Nederländernas äldsta och grundades år 1575. Universitetet fick snart ett rykte som ett av de främsta lärosätena i Europa. Det var vid detta universitet som Rene Descartes teorier fick sitt första genombrott.2)
REMBRANDT HARMENSZON VAN RIJNS (1606-1669)
Han var en nederländsk målare, tecknare och grafiker, verksam i Amsterdam. Som de flesta andra barn i staden Leiden gick Rembrandt från år 1612 till år 1616 i grundskola. Från år 1616 till år 1620 gick han i en latinskola som bedrev undervisning i enlighet med Jean Calvins grundsatser. Efter skolan påbörjade han studier vid den filosofiska fakulteten i hemstadens universitet. Han avbröt sina filosofistudier för att utbilda sig till målare. Rembrandt fick sin grundläggande utbildning hos historiemålaren Jacob van Swanenburgh i Leiden och därefter hos Pieter Lastman i Amsterdam. Omkring år 1625 etablerade sig Rembrandt som självständig mästare tillsammans med sin vän och kollega Jan Lievens.
RENE DECARTES 1596-1650
Han var en fransk filosof, matematiker, vetenskapsman, och jurist.
René Descartes är framför allt känd för sin filosofiska sats "je pense, donc je suis" (i latinsk översättning ”cogito, ergo sum”: jag tänker, alltså finns jag). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till.
Militär..
NEDERLÄNDERNA ÅR 1629-1649
Då förhållandena för en fri forskning inte var de bästa i Frankrike, bosatte sig Descartes år 1629 i Nederländerna, där han sedan kom att vara bosatt under tjugo år, sysselsatt med att utforma sina filosofiska tankar.
STOCKHOLM 1649-1650
Rene Descartes flyttade till Stockholm år 1649, inbjuden till det svenska hovet av drottning Kristina. Där tjänstgjorde han som Kristinas lärare och rådgivare. Redan efter några månader i Stockholm dog Descartes av lunginflammation.
Till skillnad från universiteten i Frankrike och Italien, blev Leiden även ett starkt fäste för protestantismen.2)
...."till slut råkade jag uti lättsinniga sällskaper, och skulle snart hava blivit förförd, om icke Gud hade hjälpt och bevarat mig."1)
"Men sent på hösten anno 1626 kom mig en växel av 400 Rdr tillhanda, och jag kan med sanning försäkra, att utan den skulle jag aldrig hava blivit folk igen; men nu kom jag derigenom åter till besinning och bad den käre Guden allvarligt och flitigt, att han skulle förhjälpa mig till ett gott råd, ty att hämta råd av mina dåliga sällskaper, som dagligen debaucherade mig, var för mig ingalunda rådligt; och att resa tillbaka till Sverige, tordes jag icke heller, alldenstund jag förstört mina penningar och ingenting annat lärt för dem, än att supa och spela, och därtill med förglömt allt, vad jag förut hade lärt i Upsala; överlade därför med mig själv och beslöt, att antingen fullkomligt bliva soldat, emedan kungen satte mycket värde på soldater, eller ock att resa och försöka, om jag icke åter kunde taga igen, vad jag glömt av mina studier."
RESAN TILL FRANKRIKE - 1626
Reste därför sent om hösten helt allena, utan att någon visste det minsta därom, ifrån Lejden till Rotterdam (idag i Nederländerna) och tänkte därifrån bege mig till Frankrike. Hade fördenskull medtagit en växel och ett rekomendationsbrev till en redlig man à la Rue de S. Martin au Marteau d´or, som man mycket berömt för mig, så att jag nu satte all min förtröstan till Gud och honom allena.
ROTTERDAM - (IDAG I NEDERLÄNDERNA) - PESTEN
Enär jag var ankommen till Rotterdam och låg där och väntade på ett skepp, som skulle gå till Frankrike, hände sig, att uti det huset, där jag bodde, infördes några personer, som var sjuka av pesten, av vilka en dog om natten uti rummet, där jag låg. Han kände icke mig och icke heller jag honom, utan han å sin sida befallde sin själ i Herrans händer och afvled under gruvliga smärtor, och jag, å min sida, tillbringade hela natten i den största ångest och befallde likaledes min kropp och själ i Guds hand, icke vetande annat än att min sista stund ock snart skulle komma. Kunde sedan på några dagar icke komma ur huset,..
FRANKRIKE - PARIS
.. och måste ännu dessutom vänta på den convoyer, med hvilken jag sedermera kom över, och lät sätta mig i land i Boulogne, begivande mig sedan landvägen till Paris; men jag kunde ingen Fransyska, utan hjälpte mig fram med latin. Det första jag där gjorde, var att uppsöka den mannen, till vilken jag var rekommenderad; och fann jag honom alldeles sådan, som man beskrivit honom för mig. Han lät straxt uppräkna mina penningar åt mig,..
HYRESVÄRD - SJUKDOM
.. och förskaffade mig genom Guds skickelse till att bo bos en sådan värd, som jag icke till fyllest kan beskriva eller tacka. Han hette Mahount och var Stadsskrivare 1 Park, .bodde k la Råe da poire à la plame (för. Gifve Gud, att mina barn kunde göra hans barn så mycket gott, som han gjort mig! En sådan man och en sådan behandling är uti främmande land mera önskvärt än vanligt att finna; ty 1:0 föll jag uti en svår sjukdom, kort efter jag var kommen till Frankrike: då lät den mannen och hans fru vaka över mig och skötte mig som om jag varit deras eget barn, samt lade ut pengar för mig sedan mina egna voro slut. 2:o institueradc han mig för intet uti Fransyska språket, och vrådde mig ifrån allting, som var mig skadligt. Lärde alltså uti hans hus, varest jag logerade i 5 år och 5 månader, fransyska språket så perfekt, att jag över allt i landet och vid hovet kunde passera för en infödd fransos; och när jag ändteligen reste ifrån honom, blev jag av honom och hela hans hus så begråten och sörjd, som om jag varit deras egna och enda barn. Sålunda använde jag, genom Guds hjälp och min trogna och redliga värds bistånd, min tid i Paris rätt väl, samt glömde och avlade helt och hållet de odygder som jag lärt i Lejden.
MOT SVERIGE
Begav mig därpå i Guds namn sent om hösten år 1629 på vägen till Sverige, avseglade från Dieppe, och ankom med stor nöd och fara till Amsterdam (idag i Nederländerna) sedan jag tre veckor legat på sjön, och skeppet förlorat alla ankare, och var jag vid den tiden så svag att man måste bära mig i land från skeppet. Icke dessmindre kom jag efter gott traktamente åter till mina krafter, och kunde då icke låta bli att vid förbiresan hälsa på mina gamla bröder och kamrater i Lejden, men försummade så mycket genom min resa till Lejden, att jag var nära på att nödgas stanna der hela vintern över, och måste betala så mycket för min fransyska pojke, som stack en annan pojke med en kniv, att jag därmed nästan kunnat göra hela resan."
GÖTEBORG - TUNA
"Änteligen kom jag likväl därifrån, gick ombord på ett skepp, och anlände, efter att ånyo hafva varit 5 veckorx på sjön, omsider till Götheborg och hade då icke mer än en riksdaler i hela mitt ägo. Träffade sluteligen en redlig man Nils Börson, borgare i staden, som lånte mig 20 daler hvita pengar, hvarmed jag genast reste till min gård Tuna, och träffade där min styvfader Stellan Mörner, men stannade icke mer än två dagar hemma ..
TILL KONUNGEN - TJÄNST HOS KONUNGEN
.. utan begav mig genast till Konungen för att söka tjänst, träffade honom icke förrän på Gripsholm, följde honom därifrån och till Västerås, därifrån till Uppsala, och så rätt fram till Stockholm.
STOCKHOLMS SLOTT
Där fattade Konungen straxt ett gott förtroende till mig och anbefalt*! mig först att uppbära alla de pengar, som skulle föras till ränteriet, gav mig därtill ett eget rum pä slottet med 10 tjänare och en skrivare, samt förbjöd mig att omtala för någon människa vad hans intention var; höll också många gånger, i det rum, som han åt mig upplåtit, hemliga rådplägningar om sin tyska resa, och trakterade i min närvaro sina hemliga angelägenheter, varvid han jämväl esomoftast rådde mig att för all del vara tystlåten: han ville göra mig till en stor man, så framt jag bara lät bli att gifta mig; ty sedan, sade han, kan jag icke mera lita på dig. Sålunda hyste den Salige Herren hela vintern igenom det största förtroende till mig, vilket många ännu väl lära minnas; sä att det till och med började att förtryta Riksråderna och jag själv begynte att bliva ängslig däröver och mången gång önskade att den gunst, vari jag stod hos Hans M:jt, måtte vara mindre utmärkt, men mera varaktig. Kom ock sluteligen så långt att Han ville hava mig (till sin hemliga kammerer, vilket ämbete skulle hava varit mig omöjligt att utföra på det sätt, som Han helst åstundat; varföre jag ock använde alla medel,..
TYSKLAND
.. när resan till Tyskland om våren gick för sig, för att med heder komma därifrån, och tänkte därvid många gånger på Ovidii
Naso-uis vers:
fjsibus edocto »1 quidquam crodis aniico,
Vive tibi et longe nomina magua fuge.
Vive tibi, quantuinque potes prielustria vita.
Kævum prælustri fulnien ab arce venit.
(Nam qnamquam soli possunt proilesse potent»*;
Non profit potius ai quis obesse potest,)
IJffugit bibernas demissa antenna procellat,
Lataque pius purvi» vela tinioiis habent.
Crede milli: bene qui latuit, bene vixit, et infra
Fortunam debet quieque manere euam.
Sökte därför, som sagt är, det mesta jag kunde att undslippa denna post, vilket ock omsider lyckades mig genom dåvarande kammererarns Tönnies Langsmans åtgärd, H vilken fruktade, att jag med tiden kunde uttränga honom; varigenom jag således med ära kom ifrån denna sak, men
därigenom ådrog mig konungens onåd, så att han en hel månad icke ville tala till mig ett enda ord. Detta gick mig, vet Gud, nära till hjärtat, varför jag i Oktober månad år 1630 utanför Stettin genom Herr Johan Baner lät tillsäga konungen och giva honom till att förstå, att jag var så villig som skyldig, att tjäna konungen med gods och
blod och gärna skulle vilja åtaga mig att traetem kammar- ärenden, men att jag saknade erforderlig erfarenhet att slikt genomdriva, dessutom kunde jag icke rätt val komma till rätta med kammererarn Tönnis Langman, sa jag i alla fall därigenom kunde råka i onåd; fördenskull bad jag i all underdånighet Hans Majestät täcktes begagna mig i någon annan befattning, och emedlertid tillåta mig stanna kvar och uppvakta hans egen höga Person så länge, tills han kunde förnimma vartill jag kunde befinnas vara skicklig: varuppå H. M:jt åter upptog mig till nåd, och bestod mig sold såsom andra kammarjunkare med fyra hästar, IG Riksdaler månadtligen för varje häst. Icke dessmindre brukade hans M:jt mig alltjämt uti Räkenskaps- och Kammar-ärender, varvid jag utstod både mödor och fara. Härtill kom flitig tjänstgöring och besvärliga ritter, som jag dageligdags måste förrätta,..
KÖNINGSBERG - SJUK
.. till dess jag ock genom dessa myckna strapatser blev dödligt sjuk och kvarlämnad på vägen, när konungen iriar-cherade till Landsberg, tre mil ifrån Cüstrin i en liten stad, som hette Königsberg, där jag blev liggande, sedan armen gått sin väg ifrån mig; varigenom mina betjänter förlorade mig och på 14 dagar icke funno rätt på mig, varandes jag således helt allena i mitt elände, tills änteligen..
KöÖNINGSBERG - CHOJNA
Chojna [ˈxɔɪ̯na] (tyska och äldre svenska: Königsberg in der Neumark) är en stad i nordvästra Polen, belägen i distriktet Powiat gryfiński i Västpommerns vojvodskap i nordvästra Polen, omkring 60 kilometer söder om Szczecin
Historia Redigera
Från 900-talet låg en slavisk befästning och handelsplats i orten, som omväxlande tillhörde hertigdömet Pommern och Polen. Hertigen Barnim I av Pommern gav orten stadsrättigheter på 1200-talet.
Namnet Konigesberge på staden omnämns första gången i skriftliga källor 1244, vilket med tiden blev till Königsberg, stadens tyska namn. På tyska användes tillnamnet "in der Neumark" för att särskilja staden från den större staden Königsberg i Ostpreussen, dagens Kaliningrad. År 1267 kom staden i markgrevskapet Brandenburgs ägo. Den ursprungliga Mariakyrkan omnämns första gången 1282 och under 1200-talet och 1300-talet uppfördes även stadens augustinerkloster, rådhuset och stadsmuren.
Stadsporten Brama Świecka.
Augustinerklostret
Staden var i perioder förvaltningssäte för landskapet Neumark i Brandenburg. Under perioden 1402-1454 tillhörde staden Tyska orden, och under denna period uppfördes den nuvarande Mariakyrkan och rådhuset, som räknas till de viktigaste bevarade byggnadsverken i gotik i Neumark. 1433 utstod staden en kortare belägring av husiterna. Efter 1454 blev staden åter brandenburgsk.
Under trettioåriga kriget ockuperades staden av både den kejserliga och den svenska armén, och omkring hälften av stadens hus förstördes i kriget. Mariakyrkans torn förstördes 1682 i ett blixtnedslag och ersattes 1692 med ett torn i barockstil. Detta torn ersattes i sin tur med ett torn i nygotik på 1800-talet. Från 1701 blev staden tillsammans med Brandenburg del av kungadömet Preussen, från 1871 även del av det tyska kejsardömet. Staden var från 1809 säte för Kreis Königsberg in der Neumark och 1877 anslöts staden till det preussiska järnvägsnätet.
I Chojna fanns under tidigt 1900-tal ett Gustav II Adolf-monument, rest av Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.[2].
Luftwaffe hade en flygflottilj i staden under andra världskriget 1939-1945. Stadens borgmästare Kurt Flöter dömdes till döden av en SS-krigsrätt 4 februari 1945, för att ha utrymt staden utan order från högre ort, och samma dag intogs staden av Röda armén. Den gamla stadskärnan förstördes till 80 procent i striderna, och Mariakyrkan och rådhuset förstördes till grunden.
Efter fredsslutet 1945 och Potsdamöverenskommelsen, som ledde till att staden nu blev del av Polen, tvångsförflyttades den tysktalande delen av befolkningen västerut till dagens Tyskland. Staden kallades under åren 1945-1946 först Władysławsko och sedan Królewiec innan det nuvarande namnet Chojna officiellt beslutades 1946. Området återbefolkades under decennierna efter kriget av huvudsakligen polsktalande invånare från de tidigare polska områdena i Sovjetunionen, och stadskärnan domineras idag av bebyggelse från efterkrigstiden. Det medeltida rådhuset återuppfördes 1977-1986 och är idag stadens kulturhus. Även det medeltida klostret har rekonstruerats. Sedan 1994 pågår ett polskt-tyskt rekonstruktionsprojekt av Mariakyrkan. Efter den polske påven Johannes Paulus II:s död 2005 invigdes ett monument över honom framför Mariakyrkan.
CÜSTRIN
.. Gud hjälpte mig genom Adam Mörner och Hans Flansen, som hade Adams och Stellans Mörners syster till äkta, vilka skickade en dräng till mig och hemligen läto införa mig i Cüstrin, som ännu var på fiendens sida. Men jag visste icke vart de förde mig hän, torde sedan naturligtvis icke skicka efter mina tjänare, och de å sin sida varken visste eller tordes söka mig i Cüstrin; låg således i stor fruktan ända in på 12:te dagen där förborgad hos dessa bägge mina vänner, ända till dess Överste Kroght hade fått spaning om, att det skulle logera en svensk Kammarjunkare i huset och lät fråga efter hur därmed förhöll sig. Då blev jag, som billigt var, helt förskräckt, och min ene värd Hans Flansen gick genast själv bort och talade med Översten, och blev så länge där tills Adam Mörner hann skaffa mig en vagn och förde mig därpå hemligen om aftonen åter ur staden, sedan jag åtnjutit allt gott av Sibylla Mörner, Hans Flansens husfru, som sorgfälligt lät kurera mig genom en doctor, som icke visste vem jag var.
TILL KUNGEN
Enär jag nu åter kom till min Herre, ville han till en början alldeles icke tro att jag varit i Cüstrin, men kunde, väl se utav min svaghet att jag varit sjuk. Omsider när han såg, att jag kunde göra god relation om hur allting var beskaffat, alldenstund jag logerat helt nära torget och alla aftnar kunnat se huru manstarka de kommo upptågande till paraden, samt huruledes och på vad sätt de besatte vakterna; och såsom jag dessutom hade en planritning av fästningsverken och loci situa-tionem, vilket behagade konungen övermåttan väl; så kunde han icke längre tvivla, utan lät då draga all omsorg om mig, på det att jag åter måtte komma mig före, och hjälp mig sålunda den käre Guden åter till hälsan och i ännu större nåd hos min herre och konung. Och när som nu konungen åter måste avtåga från Landsberg för vinterns skull och begiva sig längre ned,..
SVERIGE
.. avfärdade han mig ifrån Anklam till Sverige i kammarärenden, och att jag 1) hos herrarna skulle göra anstalt om, att hans contracter, dem han
alslu-tat med Erik Larsson och med andra, skulle hållas och av Riket betalas; 2) så hade jag besked vilka av Rikets creditorer som skulle hava sin betalning och vilka som skulle patientera; 3) skulle jag vid min ankomst veta att berätta
honom, vad han av riket hade att vänta eller icke till
understöd för krigets fortsättande. Detta memorial gav han mig själv i handen, och befallde mig desslikes, att jag
skulle göra anstalt om drottningens resa, ty hon skullenkomma ut till honom, samt låta av conterfeja hans dotter, den unga drottningen, och därest det icke var väl målat, så skulle jag icke förtjäna någon tack därför: detta var hans egna ord. — Enär jag nu med en skuta avseglade från Stralsund, var det nära på, att ett kejserligt skepp, som låg i Wismar och bevakade kusten, skulle hava uppbringat och tagit oss till fånga; måste således första gången vända om igen; men andra gången kom jag lyckligt och väl över till Galniar, begav mig därifrån utan dröjsmål till herrarna i Stockholm, communicernde med dem och med Pfalzgreven mina uppdrag, lät dem läsa mitt memorial och breven, som voro skrivna till dem, och fordrade på det flitigaste besked och svar uppå alltsammans, vilket jag ock snart erhöll. Uträttade mina göromål på det skyndsammaste ..
TILL KUNGEN
.. och begav mig om våren åter tillbaka till min Herre, som jag anträffade vid Werben just uti action, då Tilly stormade lägret, och fienden marcherade tillbaka till Tangermunde: kunde alltså icke avlägga min berättelse förrän tredje dagen därefter. Då åtföljde jag konungen till Altbrandenburg, dit han hemligen låtit beställa Lantgreven af Hessen, då gav jag honom besked och gjorde fullständig relation om allting och satt hos honom i vagnen, när han åter for tillbaka till Wei ben. Hans M:jt var med allting mycket väl tillfreds, och när jag även beskrev för honom drottningens hjärtliga längtan, sade han: du skall snart få bringa henne tidning, att hon skall komma; varuppå jag svarade: då kan jag vara försäkrad om en gyllene kedja. Sedermera tjänstgjorde jag med all trohet hos konungen..
SLAGET VID LEIPZIG
.. och var med uti slagtningen (slaget) vid Leipzig, varuti jag, ifrån början till slut, var honom följaktig, lade mig desslikes om natten att sova bredvid hans vagn, och var om morgonen den förste, som var färdig att rida med hans order, samt bragte honom besked om allting. Det var ock jag, som först underrättade honom, huru nära våra förtrupper stodo invid Leipzig och att fienden övergivit sitt läger. Och kan jag icke så noga beskriva allt vad jag den tiden utstod, utan Gud må döma och belöna det på sinom tid..
SVERIGE - RIKSSALEN - FANOR
..Straxt efter slagtningen (slaget) avfärdades jag åter till riket i kammarärenden, medförde tillika alla de fanor, vi tagit från fienden, och skulle jämväl inför Pfalzgrefven och herrarna göra muntelig relation, huru allting avlöpt och vilka som ännu var levande eller döda: så lydde min instruktion. Åtog mig således ånyo en svår resa, som så avlöpte, att jag med stor nöd. höstetiden ankom till Sverige, sedan jag blivit jämmerligt. sjuk pä sjön, där jag legat i 5 veckor och icke kunde komma fram för motvind, som, 4 mil utanför Kalmar, blåste så starkt emot, att föga fattades, att jag nödgats vända om; varför jag till slut befallde mig uti Guds och styrmannens händer, lät hissa ett segel på espingen, och seglade under en stickande storm med nästan rak motvind åt kusten och änteligen, vid pass två mil iftån Kalmar, nästan halvdöd sattes i land. Där måste jag ligga stilla några dagar, innan jag kunde rida vidare, vilket herrarna i Stockholm illa upptogo, liksom om jag med flit försummade mina ärenden, och skrevo mig ett onådigt brev till mötes med en enspännare, som således kunde intyga min svaghet, när han kom tillbaka. Jag själv följde, så snart jag någonsin kunde, efter till huvudstaden, och avlämnade min berättelse inför Herrarna och hälsade dem, såsom konungen befallt, samt lät med ståtlig triumph uppbära fanorna och lämnade dem ifrån mig i den stora Rikssalen, varest Pfalzgrefvinnan, fröken, och alla herrarne var närvarande. Genast, så snart mina ärenden
var uträttade (varmed jag likväl emot min vilja uppehölls
i 20 veckor),..
TYSKLAND
.. begav jag mig åter till Tyskland, och anskaffade mig alldeles ny mundering med hästar, sadlar, pistoler och kläder, så att jag på denna resa måste sätta mig i 500 RDRS skuld: anträffade min Herre vid Nürnberg dagen efter Bartholomäi dag på en olycklig tid, just då han varit ihop med fienden ock mera förlorat än vunnit; men icke desto mindre emottog han mig ganska väl och befanns alltid utmärkt huld emot mig, så att han understundom hela natten igenom, när han icke kunde sova, låg och språkade med mig, och upptäckte för mig många hemliga saker, som jag icke skall uppenbara för någon människa så länge jag lever. När änteligen uppbrottet skedde från Nürnberg, förblev jag hos honom under hela marchen till Neu-burg, ävenså genom Schwaben och i Arnstadt, där vi en tid lågo stilla; uträttade på det flitigaste och trognaste alla göromål, som han mig anbefallte; så att han tyckte om att se mig hos sig framför alla andra, vilket de många intyga, som då förtiden tjänstgjorde hos honom, om de unna mig något gott; men de, som då förtiden tjänstgjorde, stant järn post principia..
SLAGET I LUTZEN
..Följde honom sålunda såsom kammarjunkare ända tills hans död, då jag ock var med honom i slagtningen (slaget) vid Lutzen ifrån början till slut, och med mina egna ögon såg, hur han satte sig i spetsen för Överste
Stenbocks trupper, och av fienden, som han redan allesammans trodde vara på flykten, genom en caracole bortrycktes och invecklades, till dess den ene här, den andre där kom fram, och trupperna av sig själva svängde om, varom historieskribenterna utförligare få äga förtälja.
GUSTAV II ADOLFS DÖD
Hela natten låg jag bredvid hans lik och hade icke ätit en enda munsbit sedan söndag middag och detta skedde om Tisdag: hade således vid pass 40 timmar varit utan både mat och dryck. Enär jag nu dagen därpå förnam att fienden var på flykten, och vi skulle lägga liket i en kista och följa arméen för att fira konungens likbegängelse, då intogs jag så av sorg och hämnd, att jag började att skjuta, sticka och hugga ihjäl alla fiender jag under vägen överkom, som blivit efter på retira-den; vilket jag aldrig tillförne gjort, varken i Leipziger-slagtningen (slaget) eller i denna, utan snarare hjälpt till att frälsa en stackars människa, än nedgjort densamma; men som det icke dröjde länge, att vi följde arméen, så dröjde icke heller min iver länge, utan jag anbefallte hämnden åt Gudi -— Vakade sedermera alla nätter över min salige och på så olyckligtvis omkomne herre, och hjälpte på mina egna skuldror att bära honom in och ut, först till Spandau, där drottningen med tårar och jämmerrop var oss till mötes, därifrån till Wolgast, och så vidare ända till Sverige."
AVSKED - 1634
Carl Mörner" tog nu avsked (1634), och erhöll i belöning för sina tjänster Asby kyrkotionde i Östergötaland. Bodde sedan på sin gård Tuna, tilldess han 1635 kallades till Assessor i tiölha Hofrätt*). Hösten 1636 kallades han till kungliga ränteriet i Stockholm, och tjänstgjorde i Kammar-revisionen till 1639, då han blev Kammar-Råd. "Hvad mödor, arbete och flit jag uti kammarverket nedlagt i statens tjenst, det må de intyga, som med och under mig arbetat hafva. Enär jag nu såg, att det uti kammarverket föll sig allt för svårt för mig; ty först måste jag arbeta och andra hade namnet derför, så att det gick mig efter poetens vers: sic vos non vobis, sic vos non vohis etc.; för det andra, så snart man i regeringen ville klandra eller häckla något i kameralsaker; så måste jag alltid oskyldigtvis sitta emellan; för det tredje, kunde jag i Stockholm icke komma ut med mitt gage, emedan jag alldeles inga accidentia eller sportler hade; — fördenskull sökte jag på allt sätt och vis att med ära bliva denna befattning kvitt", vilken önskan uppfylldes, då han 1641 utnämdes till Ståthållare i Wiborg. Blev 1645 General-Gouverneur över Ingermanland, 1651 President i Dorpts Hofrätt, 1652 Friherre, 1653 Riks-Råd, 1561 Hof-Rätts-Råd i Götha Hofrätt, och 1662 President därstädes. Avled den 25 Maj 1665.
Gift 1636 med Maria Ribbing, dotter af Rikes-Rådet Lindorm Pehrsson Ribbing och 3Iärtha Bonde. Barn: Lennart, Vice Landshöfding; Otto, Öfv.-Lieutenant; Carl, Ca-pitaine; Berndt Didrik, Vice Landshöfding; Gustaf, Ofv.-Lieut.; Lars Axel, Öfverste; Christina, g. m. Gen.-Majoren
Joh. Ribbing. Af sönerne dogo de tre äldste ogifte eller barnlöse. Lars Axels gren utdog med hans son, och Berndt med hans sonson. Gustaf Mörners son, som också hette Gustaf, var Capit. vid Jönköpings Regimente, och anförde Regimentet i slaget vid Pultava sedan hela det högre
befälet stupat eller blifvit blesseradt. Derom berättas följande: Fältmarskalken Rehnsköld kom ridande, vemodigt seende sig omkring bland de glesnade lederne. Hans inre oro utbröt dock, när han fick se Capitenen anföra Regimentet, i frågan: Hvart tusan ha reg.-tets Officerare tagit vägen. M. svarade, att de voro dödskjutne eller blcsserade, då Grefven inföll: Hvarför t. d. är Ni intet så med? Nej, svarade Friherren, min Gamle Moders förböner ha nedkallat Guds beskydd. öfver mig och derföre lefver jag och har den äran
commen-dera detta reg:te, som gjort och skall göra sin skyldighet,
*). Tog afsked 1656 af ovänskap med Vice Presidenten
som redliga krigsmän. Fältmarskalken red nu sin väg utan att varken säga eller commendera något. Hans son Carl
Gustaf, Hovjägmästare, blev i sitt gifte med Margaretha
Fredrica Duse, fader till tre söner: Gustaf Fredrik, Gapitaine, † ogift; Carl, En af Rikets Herrar (N:o 5) och Ludvig,. Biskop i Wexiö (N:o 4), med hvars ende son Tuna-grenen
utslocknade.
"3. Mörner, Carl, friherre,
ämbetsman, f. 21 febr. 1605 i Stockholm,
† 25 maj 1665 i Dorpat. Son till M. 1.
— M., som fortsatt faderns
biografiska anteckningar och i "Mörnerska
släktboken 1468—1653" (utg. av C.
M. Stenbock 1900) lämnat sin
självbiografi, studerade 1622—29 bl. a. i
Uppsala, Leiden och Paris. Han blev
1630 volontär vid sv. armén i
Tyskland, 1632 kammarjunkare hos Gustav
II Adolf ocli var under de närmast
följ. ären nära knuten till konungens
person. Bl. a. stod M. vid lians sida i
striderna vid Breitenfeld ocli Lutzen.
Under Kristinas förmyndarregering
var lian 1635—36 assessor i Göta
hovrätt men förflyttades sistn. år till
Kammaren, där han 1639 avancerade
till kammarråd. Som landshövding i
Viborgs län 1641—45 och
generalguvernör över Ingermanland och
Keks-holms län 1645—51 vann M. stor
förtrogenhet med Byssland och ryska
förhållanden. Han utnämndes 1651
till president i Dorpats hovrätt,
upphöjdes 1652 i friherrligt stånd och
vann 1653 inträde i riksrådet, där
lian gjorde sig känd för sin i regel
fredsvänliga hållning. Från 1662 var
M. president i Göta hovrätt. — Gift
1636 med Maria Ribbing. B. B—" (Svenska män och kvinnor..) MASKINTEXT RÄTTA!
FÖRDJUPNING - ORDFÖRKLARINGAR
RENÉ DESCARTES 1596-1650
Han var en fransk filosof, matematiker, vetenskapsman, och jurist.
René Descartes är framför allt känd för sin filosofiska sats "je pense, donc je suis" (i latinsk översättning ”cogito, ergo sum”: jag tänker, alltså finns jag). Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till.
Militären - Efter att en tid ha deltagit i det högre societetslivet i Paris, beslöt att ”läsa i världens bok” trädde i militärtjänst hos Vilhelm I av Oranien och Tilly. Han deltog bland annat i slaget vid Vita berget 1620.
NEDERLÄNDERNA 1629-1649
Då förhållandena för en fri forskning inte var de bästa i Frankrike, bosatte sig Descartes 1629 i Nederländerna, där han sedan kom att vara bosatt under tjugo år, sysselsatt med att utforma sina filosofiska tankar.
STOCKHOLM 1649-1650
Descartes flyttade till Stockholm 1649, inbjuden till det svenska hovet av drottning Kristina. Där tjänstgjorde han som Kristinas lärare och rådgivare. Redan efter några månader i Stockholm dog Descartes av lunginflammation.
FILOSOFI
Descartes börjar med att proklamera ett universellt tvivel. Han ställer sig tvivlande till alla äldre filosofiska auktoriteter, vilka han finner varandra motsägande och föga tillfredsställande, och framför allt mot den sinnliga erfarenheten (detta i rak motsats till John Locke, vars filosofi blev utgångspunkten för den motsatta riktningen, empirin).
IDEALISM
En av filosofins huvudfrågor handlar om förhållandet mellan tänkande och verklighet. Där anser idealismens företrädare det primära vara medvetandet, anden, i motsats till realismens och materialismens riktningar.
Idealismen anser världen vara ett verk av "medvetande", "en absolut idé", "en världsande". Reellt existerar enligt idealismen endast vårt medvetande, medan den materiella världen, verkligheten och naturen endast är en produkt av medvetande, förnimmelser, föreställningar, uppfattningar.
Idealismen föddes under antiken. En representant för den objektiva idealismen i antikens Grekland var Platon, som hävdade att den verkliga världen, det var idéernas värld, en särskild värld bortom alla känslor, medan de reella tingens värld var en skuggornas värld, en värld av bleka reflektioner från idéerna.
Descartes ifrågasätter den sinnliga erfarenheten som ett bedrägligt sken eller, som han uttrycker det: ”Frågan är om inte möjligen sinnesintrycken av någon mäktig ande frambringas i människans själ, utan att de motsvaras av några föremål utanför?”
Han uppmanar oss att tvivla på allt. Hur vet jag att jag inte drömmer? Hur vet jag att en ond och illvillig ande inte står bakom min uppfattning.
Descartes anmärker vidare, att sinneskunskapen alltid är tillfällig och följaktligen föränderlig och han drar därav den slutsatsen, att alla nödvändiga och oföränderliga sanningar måste, oberoende av all sinnlig erfarenhet – ha sin grund i vissa ”medfödda idéer” som vid människans skapelse var inlagda i hennes själ. Han anslöt sig därmed till den filosofiska rationalismens grundtanke.
RATIONALISM
Alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), tänkandet och tingens logiska ordning.
Rationalismen utvecklades under 1600- och 1700-talen då filosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Wilhelm Leibniz byggde upp metafysiska system. Rationalismen kom att prägla upplysningens tänkande, och därigenom den moderna vetenskapsuppfattningen. Enbart förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas.
DET DEDUKTIVA VETENSKAPSIDEALET
En stark inspiration för rationalisterna var det deduktiva vetenskapsidealet som har sin början i senantiken med Euklides Elementa där han beskriver hur man ur ett fåtal antaganden som är uppenbara för var och en kan härleda mängder av satser i geometrin som var och en kan härledas tillbaka till grunden.
Euklides beskrev det som senare kom att kallas euklidisk geometri. Euklides mest kända verk heter Stoicheia, eller Elementa på latin. I den sammanfattade han all då känd geometrisk kunskap. Verket är delat i 13 böcker, av vilka de sex första handlar om planfigurer och deras egenskaper, de tre följande om talteori och de fyra återstående om irrationella tal och rymdgeometri. Euklides betydelse för matematiken är lätt att inse, men för filosofin är kanske den betydelse han fick för rationalismen viktigare.
Euklides geometri kom att bli av en stor intellektuell upplevelse om sann och ren vetenskap för många unga intellektuella som genom århundraden försökt att förverkliga deduktiva system på andra områden än geometrin.
Genom att utifrån grundläggande antagande bevisa en mängd geometriska satser gav Euklides ett exempel för andra filosofer. Descartes, Hobbes och Spinoza försökte använda metoden för filosofiska system i motsats till empirister, som John Locke, som menade att kunskapen inte kom från tänkandet utan från erfarenheten.
RENÉ DESCARTES - deduktiv filosofi
René Descartes bygger sin filosofi utifrån cogito ergo sum, jag tänker [alltså] är jag. Utifrån att ha ifrågasatt och tvivlat på allt hittar han den fasta grunden i att han existerar och lyckas utifrån detta härleda en komplett filosofi där det mesta som behövs i en värld och samhälle kan härledas fram.
René Descartes gjorde också viktiga insatser i matematik och naturvetenskap, till exempel brukar man tala om cartesiska koordinatsystem. Hans latinska namn är Cartesius.
HOBBES - deduktiv politik
Thomas Hobbes
(1588-1679)
På politikens område är Thomas Hobbes Leviathan berömd för sin deduktiva uppbyggnad och sina slutsatser om ledarens legitima och närmast oinskränkta makt i samhället. Thomas Hobbes beskriver naturens mekaniska lagar som strikt styr allting i naturen, inklusive människors beteende. Människans naturliga beteende är enligt Hobbes egoistiskt, hennes strävan är att sätta sig över alla andra människor genom att tillskaffa sig till exempel makt. I naturtillståndet, skriver Hobbes, blir hela livet ett allas krig mot alla (bellum omnium contra omnes) och livet blir således inte värt att leva. För att undvika ett sådant tillstånd var det nödvändigt att utse en suverän, en envåldshärskare vars funktion var att skydda människorna mot varandra, en Leviathan, som i utbyte mot makt kan skänka trygghet åt folket, åtminstone inom staten. (se f ö Naturrätt)
METOD
Descartes var djupt missnöjd med sin tids vetenskap och dess kunskapsteoretiska grund. Ett av hans mål var att med hjälp av reduktionism nå fram till helt säkra påståenden om världen. Han menade till exempel att man intuitivt kunde se (skåda klart och tydligt) att en triangel hade tre sidor och att man genom deduktion kunde nå säker kunskap. Det var med förnuftet, inte känslor eller sinnesintryck, som det var möjligt. Genom att ha några få enkla principer (från latinets principia "början") som utgångspunkt menade de att man kunde förstå och förklara världen. Descartes försökte skapa en säker grundval för tänkandet och vetenskapen genom att tvivla på allt - inklusive matematikens satser. Det fanns dock en sak han inte kunde tvivla på, nämligen att han tänkte under sitt tvivel. Härav kommer hans berömda cogito ergo sum "jag tänker, alltså finns jag". Själen blev grundvalen för hans rationalism och människan som "tänkande ting".
SUBSTANSLÄRAN
Aristoteles och senare skolastikens filosofer gav stor vikt åt tanken på substanser. Substanser är tillvarons yttersta beståndsdelar. De kan inte delas och är sig själva nog. Rationalisterna tog, trots sitt motstånd mot skolastiskt filosofi; till sig substansläran. Descartes genomför en sträng dualism mellan två substanser - tänkande substans (res cogitans) och utsträckt materia (res extensa). Denna dualism har haft stor betydelse in i vår tid. Människans kropp är en rent mekanisk automat styrd av själen. Men hur påverkar själen - denna eteriska substans - den fysiska substansen? Kan ett spöke som går genom väggar också öppna dörrar av järn? Detta var en stötesten som redan Descartes samtid kritiserade. Spinoza och Leibniz var djupt påverkade av Descartes men ville utveckla hans tankar och göra någonting bättre. Spinoza genom att anta en monism det vill säga att allt består av en substans; Leibniz i sin tur genom att påstå allt består av ett oändligt antal substanser.
MATERIA OCH ANDE
Descartes dualism ledde honom till problemet med hur kropp och själ interagerar. Hans efterföljare - cartesianerna - försökte lösa detta med att anta tanken på synkrona klockor, att viljeakter i själen parallellt yttrar sig i händelser i yttervärlden. Yttersta garanten för detta var Gud. För Spinoza fanns bara en substans och denna substans var Gud själv, det vill säga en immanent tanke på Gud. Vi är alla delar av Gud. Leibniz resonerade som så, att ingen substans är delbar. Materia är alltid delbart i mindre och mindre entiteter. - alltså kan inte den yttersta substansen vara materiell. I sin så kallade Monadologi menade han att allt ytterst består av små andliga punkter, som han kallade monader (av latinets monad "ensam enhet"). Rationalisterna tänkte ofta i den nya mekanistiska "döda" världsbildens termer men önskade också försona den med en religiös gudstro.
FRI VILJA OCH MORAL
För rationalisterna fanns inte uppdelningen i praktisk och teoretisk filosofi, det vill säga att strikt syssla med hur världen bör vara och hur den är. Moralfilosofi och metafysik sammanfaller. Att Spinozas huvudverk heter "Etiken" är därför inte så märkligt. I den mekanistiska världsbilden är allt underställt lagen om orsak och verkan; det är i grunden ett deterministiskt synsätt. Men om allt är förutbestämt, hur kan då det harmonieras med mänsklig värdighet, frihet och moral? För Descartes dualism utgör helt enkelt lösningen, att människan i kraft av att vara ett tänkande ting har helt fri vilja och kan göra autonoma val. Hon bär därför fullt ansvar för sina handlingar. Spinoza och Leibniz är båda överens om en strikt deterministisk syn på tillvaron men båda intar en position som försöker förena determinism med frihet, så kallad kompatibilism.
Bland de medfödda idéerna sysslar Descartes framför allt med Gudsidén. Eftersom Gudsidén närmast framträder såsom förbunden med människans känsla av sin egen ändlighet och också med en motsatt föreställning om ett oändligt eller absolut fullkomligt väsende, så är det visst, menar han, att denna idé varken kan vara frambragd av henne själv eller av någon annan ändlig varelse, och att det således verkligen måste finnas ett sådant fullkomligt väsende som Gud, och som givit henne idén.
Av tvivelet på den sinnliga erfarenheten vände han blicken inåt, och han upptäckte då, i förnimmelsen av sig själv en tänkande varelse. Tvivlet, som själv är en yttring av tänkandet, bekräftar tänkandet.
”cogito, ergo sum”. Han upptäckte med detta en verklighet som är av rent andlig natur.
Descartes beskrev den mänskliga kunskapen som ett träd; stammen var fysiken och roten var metafysiken. Vi måste vidta alla åtgärder för att inte i vår metafysik blanda in osanningar.
Tydligt förnimmer vi, enligt Descartes, om kropparna ingenting annat än rumsbestämdhet eller utsträckning och olika former därav. Utsträckning är någonting som hör till den kroppsliga verkligheten. Utgående från detta arbetade han sig fram till ett rent mekaniskt betraktelsesätt av den fysiska världen.
Descartes filosofi mynnar ut i en tydlig kosmologisk dualism som hävdar att människan består av två till själva sin art (”toto genere”) alldeles motsatta slag av ändliga eller ”skapade” substanser, nämligen tänkande substans och utsträckt substans, det vill säga själslig respektive kroppslig substans.
KÄLLOR STELLAN OTTO VON MÖRNER
(Lappland. Norrbottens Lappmarker och kustland Resehandbok utarbetad av And. Pallin med bidrag av i förordet angivna författare, 1921, utgiven av Svenska Turistföreningen översikt - Historia sid 27, runeberg.org).
Mycket mer som är intressant i denna Översikt - Historia sid 24-33
Kammarkollegiets historia, Stockholm 1941, 479 sidor, den första av bokens tre avdelningar, Från Gustav Vasa till Karl XII:s död, är skriven av Nils Eden, sid 405 svjt.se, svensk juristtidning, artikel Birger Wedberg)
Livet på Gävleborgs slott av Ellen Hagen, del XII - Stellan Mörner, gavledraget
Wikipedia - Överhovjägmästare
Wikipedia - Jägeristaten
Riddarhuset
adelsvapen.com - Mörner - 2019
Linköpings historia.se - Tuna Kungsgård
Wikipedia - tidsperioder
sv.kungahuset - regentlängd
Wikipedia - Karl IX - 2020
KÄLLOR CARL MÖRNER
Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män 9:e bandet sid 226- Carl... books.google.com
Svenska män och kvinnor: biografisk uppslagsbok del 5, Mörner s. 386-
wikipedia Moritz av Oranien 2019, Leiden 2019 | |
|
G e n v ä g a r
