6BORGHILD Maria Petersson/ Hellström (1891-1963)
1891-05-05--1963-10-19 (kvinna)
VÄSTERVIK (LÅNGT) - (STOCKHOLM) - TYRESÖ SOCKEN - HÄVERÖ SOCKEN - ÖREGRUND
ALLMÄNNA BARNBÖRDSHUSET
RIKSFÖRESTÅNDARE
BORGMÄSTARE - MAGISTRAT STADSPRIVILEGIER
ENGELBREKTSUPPRORET
Drots Bo Jonsson/Grip f. senast 1335 d. 1386, minst 51 år
Kung Albrekt III d.y av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412 (Doberan) Mecklenburg, kung (sv 1364-1389)
DROTS - MARSK
TYSKA ORDEN - HANSAN
++++++++++++++++++++
BORGHILD Maria Petersson/Hellström f. 1891-05-05 Västervik sn (ingick i..) Västerviks kommun, Kalmar län (H) Småland d. 1963-10-19, på ålderdomshem i (Ytternäs) Ununge sn, skriven, Häverö sn (ingick i Väddö och Häverö skeppslag) Norrtälje kommun, Stockholms län (AB) Uppland.
V-BGA abF Ca Våthultsstammen, Långarydssläkten
BOSATT
Västervik 1891
Stockholm ca 1913-
Västervik
Stockholm
--Johannes hemvist 1915-11-17 Tulegatan 26
--Johannes församling 1915-12-28
++++++
Borghild får en dotter, barn (1) Karin Maria, år 1914. Hon dör ung. Hon får ytterligare en dotter, barn (2) Brita år 1915. Hon kommer först till ett fosterhem i Solna men växer sedan upp hos Borghilds mamma.
IN Solna 1914-1919 BI:11 bild 850/sid 154 rad 450,
BRITTA in 1916-06-22 från svårläst till svårläst 4422
Helenelund (630) Västervik?
++++++
SALEM - (betyder fridens boning på hebreiska)
Flyttar från Västervik 1917-11-14 (nr 147) och flyttar samma dag till (Stockholms stad?) Salem (Tusenlund?)
Borghild bor hos familjen Lindroth from 1917-11-14, hos änkan Ulrika Wilhelmina Sellberg/Lindroth f.1858-07-14 (efter Erik Lindroth f. 1855-02-15 d.1916-12-09, tjänsteman i brandförsvaret) och sonen Erik Svante Lindroth f.1892-03-31 i Skellefteå, Frl. kandidat som flyttar till NederKalix 1919-02-05. Borghild är anställd som tjänarinna hos familjen. Augusta Fredrika Karlsson f. 1897-06-11 bor och arbetar redan som tjänarinna i familjen när Borghild kommer dit. Borghild föder dottern, barn (3) Ulla Elisabet 1918-05-22 under tiden här.
++++++
SOFIA
Flyttar 1918-11-26 till Salem (från ort utanför Stockholms stad?)
1918-11-29 kommer hon till Sofia, Borgmästaregatan 16, Skånegatan 97, Fastighet Kjeders 16
Olsson, Nils Oscar 1883-08-14, byggmästare, [1916-1925]
Olsson/Andersson/Anna Kornelia 1887-10-30, [1916-1925]
Olsson, Karl Erik Roland 1918-05-22, [1918-1925]
Hellström, BORGHILD Maria 1891-05-05, [1918-1920]
Hellström, Ulla Elisabet 1919-05-22, [1918-1919]
Hellström, Per Emil 1919-11-26, [1919-1920].
++++++
Sambo 1920 - 1922, en son, barn (4) Per Emil, f. 1919-11-26, som växer upp i fosterhem, först Gotland
++++++
JOHANNES
Från Sofia, Stockholm, 1920-07-15 till Johannes, Stockholm, tvätterska, Borghild och sonen Per Emil f. 1919-11-26.
Till Johannes, Stockholm, 1920-07-26, Freygatan 14. In från Sofia, Stockholm.
Borghild och sonen Per Emil f.1919-11-26.
++++++
TYRESÖ - TYRESÖ SN
Nyfors pappersbruk från 1922-04-03, Borghild och sönerna Per Emil och sonen, barn (5) Karl Axel Johan.
Sambo 1922-1924
Ett barn Karl Axel Johan Hellström
++++++
HERRÄNG - HÄVERÖ SOCKEN
1924-05-02 flyttar hon till Herräng i Häverö sn. Hon flyttar in på Gamla gården (Herräng) tillsammans med sonen Karl Axel Johan. Hushållerska hos Johan Alfred Jansson f. 1871.
++++++
ÖREGRUND
Öregrund juli-september 1926, Borghild och sonen Karl Axel Johan.
++++++
HERRÄNG - HÄVERÖ SOCKEN
Gamla gården (Herräng), Borghild och sönerna Karl Axel Johan och sonen, barn (6) Lars-Erik f. 1927-03-26 som föds på (Gamla Gården) Herräng. Barnmorskan kommer dit och får traska i djup snö.
++++++
HERRÄNG - HÄVERÖ SOCKEN
Udden (Herräng) Häverö sn
++++++
YTTERNÄS - UNUNGE SOCKEN
Ålderdomshem (Ytternäs) Ununge sn -1963
ARBETE
TVÄTTBITRÄDE
Lasarettet i Västervik år 1913-1914
TJÄNARINNA
Hos familjen Lindroth from 1917-11-14, hos änkan Ulrika Wilhelmina Sellberg/Lindroth f.1858-07-14 (efter Erik Lindroth f. 1855-02-15 d.1916-12-09, tjänsteman i brandförsvaret) och sonen Erik Svante Lindroth f.1892-03-31 i Skellefteå, Frl. kandidat som flyttar till NederKalix 1919-02-05. Augusta Fredrika Karlsson f. 1897-06-11 bor och arbetar redan som tjänarinna i familjen när Borghild kommer dit. Borghild föder dottern Ulla Elisabet 1918-05-22 under tiden här. Hon dör redan 1919.
++++++
IN Sofia 1918 BI:2, bild 480/sid 45, 1918-11-29 till (Borgmästaregatan 16, Skånegatan 97, Fastighet Kjeders 16) från Salem, Stockholms län.
HUSHÅLLERSKA
Hushållerska hos Johan Alfred Jansson f. 1871
++++++
BARNAMORDSPLAKATET 1778
Ett av barnen födde Borghild utan att uppge sitt namn.
Kvinnorna garanterades efter Barnamordsplakatet år 1778 rätten att föda anonymt för att undgå den skamstämpel som normalt tillföll ogifta mödrar under denna tid och därmed förhindra de barnamord som förorsakades av denna sociala situation. Kyrkan protesterade mot anonymiteten och vägrade att begrava de mödrar som avled under förlossningen. Därför fick mödrar valet att skriva sitt namn på ett förseglat kuvert, som fick öppnas om hon avled av förlossningen och det därför blev nödvändigt med en begravning.(Wikipedia - Allmänna barnbördshuset - 2020)
++++++
SAMMANSTÄLLNING BARN (Sex barn)
BARN (1)
1) Karin Maria f. 1914-03-09, Västervik, (Engelbrekt, Allmänna barn börds huset), d.1914-04-19.
BARN (2)
1) BRITTA f.1915-11-17, Johannes förs,[FOTO L-E H]. [BORGHILD 24 år].
FB Solna 1914-1926 alla:33b bild 1720/sid 4420 rad 1-7, [BRITTA fosterdotter hos Johan Andersson 1864-11-07,arb och Ida Karolina 1865-06-25 ,från Methers? till familjen 1916-06-22].
UT Solna BII:3 bild 800/sid 76 rad 276, BRITTA f.....[ut 1917-03-12 till Västervik, Fru Maria Hellström Helenelund från Vasalund 16/18, sid 4422 i FB Solna].
BARN (3)
1) Ulla Elisabet f 1918-05-22, Maria förs, Sthlms län d 1919- 09-24 av meningit, hjärnhinneinflammation, tuberkulos.
RELATION
Hon sammanbor 1920-1922 med Per Edmund Johansson, maskinsnickare/spårvagns konduktör, f. 1885-04-14 Norrköping, St Olavi, Östergötland, d. 1957-07-28.
[Per Edmund Johansson var gift med Alma Elina Olsson f.1880-12-11 i Malmö, St Petri, Malmöhus län, skilda 1920-10-07].
BARN (4)
1) Per Emil Hellström f. 1919-11-26 i Sofia församling, Stockholms län, [utflyttad 1924-06-04 från Nyfors, Tyresö förs. till Mästerby församling, Gotlands län. Senare bosatt Gävle].
Hon har sonen Per Emil med sig när hon flyttar till Nyfors pappersbruk, Tyresö församling 1922.
RELATION
Hon sammanbor i Nyfors pappersbruk, Tyresö sn, 1922-1924 med Johan August Jonsson, arbetare, (skomakare enligt L-E H) f. 1873-12-16, Dalarö, d. 19...
[Johan August var gift med Anna Matilda Pettersson 1896-02-02. Hon flyttade 1902-11-23 tillsammans med två barn (halvsyskon till K-A),till Fårö, Gotland.]
[Johan August fick en son Olof August f.1920-09-30 Tyresö,(halvbror till K-A), mor ev. Karin Tr___Eugenia Toren f. smeds___ hushållerska, f 1896-08-02, Gryt Östergötland)].
BARN (5)
Ett barn
1) KARL AXEL Johan Hellström f. 1923-04-03, Tyresö sn, Stockholms län, d. 2004-06-01, Häverö sn, Norrtälje kommun, Stockholms län (AB) Uppland, begravd minneslunden vid Häverö kyrka, Häverö sn.
Karl Axel Johan Hellström arbetade för Herrängs gruf AB (HGAB) på järnbruket och sedan på Holmens pappersbruk i Hallstavik på ångcentralen. Han gifte sig 1951-11-24 med GÖTA Ingeborg Guarneri?/Hellström f.1918-03-14, Finland d. 1999-07-08. De fick inga barn. Göta Guarneri/Hellström arbetade på kiosken i Herräng. Göta Ingeborg Guarneri/Hellström hade en bror Alfons Guarneri och en syster som hette Mary som hade två tvillingsöner Peter och Jan, samt en yngre son Sven-Erik Guarneri, som vistades hos Karl Axel Hellström och Göta Ingeborg Guarneri/Hellström på somrarna. Deras första bostad som nygifta var i Hägnaden (Herräng) Häverö sn. Jag har en tavla som föreställer deras första bostad, målad av Bertil Mattsson. De flyttade senare till en lägenhet i Udden (Herräng) Häverö sn, vidare till hyreshuset Ekbacken "Nykåken" (Herräng) Häverö sn, sedan till Skärsta där de bodde i en lägenhet i många år. De flyttade sedan till Hallstaviks centrum.
RELATION
BORGHILD och sonen KARL AXEL Johan bor en kortare tid, 1926-07-30 - 1926-09-20, i samma hushåll (i Öregrund kv Elefanten 15) som snickeriägare August Teodor Holm f. 1872-09-09 d. 1940-02-21
BARN (6)
1) LARS-ERIK Hellström f.1927-03-26, Gamla gården (Herräng) Häverö sn [Min Ana].
+++++++++++++++++++
VÄSTERVIK STAD - SMÅLAND
++++++
TIDSPERIODER VÄSTERVIK
MEDELTIDEN ca 1050/1060-ca 1520
Äldre medeltiden (1050-1250)
++Folkungatiden (1250–1389)
+++Kalmarunionen (1389–1520)
++Äldre vasatiden (1521–1611)
++Stormaktstiden (1611–1721)
++Frihetstiden (1719–1772
SVERIGES REGENTER VÄSTERVIK
FOLKUNGATIDEN (1250-1389)
Valdemar 1250-1275
Magnus Ladulås 1275-1290
Birger Magnusson 1290-1318
Magnus Eriksson 1319-1364
Erik Magnusson 1356-1359
Håkan Magnusson 1362-1364
***Albrekt d.y. av Mecklenburg 1364-1389
TIDSPERIODER VÄSTERVIK
KALMARUNIONEN (1389-1520)
***Margareta 1389-1396
***Erik av Pommern 1396-1439
***Kristoffer av Bayern 1441-1448
**Karl Knutsson/Bonde 1448-1457, 1464-1465, 1467-1470
*Kristian I 1457-1464
**Sten Sture den äldre riksföreståndare 1470-1497,
1501-1503
Hans (Johan II) 1497-1501
Svante Nilsson Sture riksföreståndare 1504-1512
Sten Sture den yngre riksföreståndare 1512-1520
Kristian II 1520-1521
ÄLDRE VASATIDEN (1521-1611)
Gustav I Eriksson/Vasa Riksföreståndare 1521-1523
Konung 1523-1560
Erik XIV 1560-1568
***Johan III 1568-1592
Sigismund 1592-1599
Karl IX
Riksföreståndare 1599-1604
Konung 1604-1611
STORMAKTSTIDEN (1611-1721)
Gustav II Adolf 1611-1632
Kristina 1632-1654
Karl X Gustav 1654-1660
Karl XI 1660-1697
++++++
Riksföreståndare - är en temporär eller ställföreträdande statschef i en stat med monarkiskt statsskick. I en republik kan motsvarande roll gå under benämningen interimspresident.
Titeln togs först i bruk i Sverige då Karl Knutsson/Bonde utnämndes till riksföreståndare år 1438. Han avgick från detta ämbete redan år 1440.
Det förekom sedan under många år under Kalmarunionens tid:
-- Bengt Jönsson/Oxenstierna och Nils Jönsson/Oxenstierna innehade ämbetet tillsammans år 1448,
-- Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Erik Axelsson/Tott, delade ämbetet år 1457
-- Kettil Karlsson/Vasa var riksföreståndare år 1464
-- Kettil Karlsson/Vasa, Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Erik Axelsson/Tott innehade ämbetet efter varandra 1465-1467
-- Sten Sture den äldre var riksföreståndare 1470–1497
-- Sten Sture den äldre, Svante Nilsson/Sture, Erik Trolle och Sten Sture den yngre var riksföreståndare 1501-1520
-- Gustav Vasa var riksföreståndare 1521-1523
Under Kalmarunionen hade Sverige riksföreståndare under många år, på grund av att de danska kungarna under långa tider var avsatta och riksföreståndarna officiellt agerade som ställföreträdare för dem, men i praktiken själva agerade som kungar.
Efter Gustav Vasas trontillträde och införandet av arvkungadöme i Sverige har titeln endast använts två gånger:
-- Karl IX 1599–1604, innan han erkändes som svensk kung,
-- Hertig Karl, efter det att Gustav IV Adolf hade blivit avsatt år 1809 och innan hertigen utropades till kung med namnet Karl XIII.
++++++
SVENSKA KRIG VÄSTERVIK
ÄLDRE MEDELTIDEN (1050-1250)
1169–1210 Striden mellan Sverkerska och Erikska ätten
1247 Slaget vid Sparrsätra
FOLKUNGATIDEN (1250-1389)
1318 Slaget vid Mjölkalånga
+++1341-1343 Kalundborgskriget
KALMARUNIONEN (1389-1520)
***1434–1436 Engelbrektsupproret
***1436–1437 Pukefejden
***1495–1497 Sturarnas ryska krig
1501–1503 Avsättningskriget mot kung Hans
1504–1512 Svante Nilsson Stures krig mot Danmark
1512–1520 Sten Sture den yngres krig mot Danmark
ÄLDRE VASATIDEN (1521-1611)
1521–1523 Gustav Vasas befrielsekrig
1534–1536 Grevefejden
1554–1557 Stora ryska kriget
1563–1570 Nordiska sjuårskriget
1563–1568 Första polska kriget
1570–1595 Nordiska tjugofemårskriget
1598–1599 Avsättningskriget mot Sigismund
1600–1629 Andra polska kriget
1609–1610 De la Gardieska fälttåget
1610–1617 Ingermanländska kriget
STORMAKTSTIDEN (1611-1721)
1611–1613 Kalmarkriget
1630–1648 Trettioåriga kriget
1643–1645 Torstensons krig
1653–1654 Första bremiska kriget
1655–1661 Nordiska krigen
1665–1666 Andra bremiska kriget
1675–1679 Skånska kriget
1688–1697 Pfalziska tronföljdskriget
++++++
VÄSTERVIK
Västervik är en tätort i Småland och centralort i Västerviks kommun i Kalmar län. Västervik ligger vid Gamlebyvikens mynning.
Den första orten med namnet Västervik låg längst inne i Gamlebyviken, där nu tätorten Gamleby är belägen. År 1275 omtalades Västervik som "villa forensis" eller köpstad, det är oklart hur länge en sådan då funnits på platsen. Kyrkan i Gamleby verkar ha uppförts i slutet av 1100- eller början av 1200-talet, under den äldre medeltiden (1050-1250), men har då större proportioner än brukligt för en landskyrka. Först från 1360-talet, under folkungatiden (1250-1389), börjar det finnas rikare med dokumentation om staden, där det framgår att det då fanns borgmästare och magistrat här.
++++++
FOLKUNGATIDEN (1250–1389)
++++++
Valdemar 1250-1275
++++++
MAGNUS LADULÅS 1275-1290
++++++
BORGMÄSTARE
Borgmästarämbetet infördes till Sverige från Tyskland, första belägget på en borgmästare i Sverige är från år 1288, under folkungatiden (1250-1389). Från att ursprungligen ha varit folkvald utsågs borgmästaren efter hand av rådet i staden. Under 1500- och 1600-talet blev det allt vanligare att kungen själv tillsatte borgmästaren. Senare fastslogs att magistraten och borgerskapet hade rätt att föreslå borgmästarkandidater. Med tiden kom borgmästarämbetet att förlora sin karaktär av bisyssla för näringsidkande borgare i städerna, och övertogs av juridiskt utbildade personer. Först år 1749 kom dock föreskrifter om att borgmästarkandidater med akademiskt betyg skulle styrka sina juristkunskaper.
++++++
MAGISTRAT
Magistrat - var i Sverige från medeltiden till kommunreformen år 1862 det högsta styrande organet för städer med egen jurisdiktion, rättskipning. Ordförande i magistraten var stadens borgmästare. De övriga medlemmarna var rådmännen. Medlemmarna var alltså desamma som i rådhusrätten. Dessa innehade den högre dömande myndigheten. I och med 1619 års stadslag, under Stormaktstiden (1611-1721), förstatligades i praktiken magistraterna. Borgmästaren och rådmännen blev statliga tjänstemän från att tidigare ha varit borgerskapets representanter.
++++++
Birger Magnusson 1290-1318
++++++
1318 Slaget vid Mjölkalånga
++++++
MAGNUS ERIKSSON F. 1316 D. 1374 KUNG (SV 1319-1364) (NO 1319-1355?)
++++++
År 1363 dömdes ett antal svenska stormän landsflyktiga: En av de dömda och landsförvisade var drotsen Bo Jonsson/Grip f. senast 1335 d. 1386, minst 51 år och rikast i Sverige.
Den 18 februari 1364 utropades Albrekt III d.y av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412 (Doberan) Mecklenburg, 72-74 år, kung (sv 1364-1389) till svensk kung vid Mora stenar, utanför, Uppsala, av sina anhängare, och kröntes samma dag. Därefter inleddes mecklenburgarnas offensiv på allvar.
Senast den 20 mars inleddes också belägringen av Svaneholm, som så småningom intogs. Kung Håkan tycks ha överlåtit försvaret av borgen till någon annan, och drog sig personligen tillbaka till Jönköping.
++++++
Svaneholms borgruin är en ruin som är belägen på en udde i Kilarpesjön i Västra Hargs socken i Mjölby kommun i Östergötland.
Ruinen efter kärntornet.
Beskrivning Redigera
Borgområdet är cirka 120 x 120 meter stort och består av rester av ett runt kärntorn med omgivande mur samt vallgrav och yttre vall.
Borganläggningen ligger på en platå innanför vallgraven. Muren är kallmurad och cirka 5–6 meter bred. Platån är här till stor del täckt av rasmassor från tornet. Kärntornet är beläget i anläggningens östra del och är uppfört i skalmursteknik; utvändigt cirka 18 meter i diameter.
Vallgraven som omger platån är 10–20 meter bred.
Sjön är sänkt och borgen kan förr ha legat på en ö.
Historia Redigera
Ett annat namn på platsen är Garpe slott, då garpar förr syftade på tyskar.
Borgen anlades antagligen på 1360-talet och besattes av en tysk styrka tillhörig Albrekt av Mecklenburg år 1364. Troligen uppfyllde borgen därefter inte någon funktion, utan fick förfalla.
I dag Redigera
COA-fyrstyckad.png
Platsen är inte arkeologiskt undersökt, men bland annat lär någon här ha funnit ett sigill med en fyrstyckad sköld, som sannolikt har tillhört Ivar Nilsson (Ivar Nilssons ätt) (1300-talet – 1417), svensk riddare och riksråd, samt lagman i Östergötland, i vilken egenskap han bör ha besökt borgen. (Wikipedia - Svaneholms Borg - 2020)
++++++
Hans far kung Magnus väntade samtidigt spänt på att fiendetrupper skulle nalkas i Västergötland. I april drabbades hans försvarslinje av ett olyckligt bakslag, då en eldsvåda förstörde delar av landskapets starkaste fäste Axvalla hus.
I slutet av april inleddes dock underhandlingar om stillestånd.
Förberedande förhandlingar under försommaren följdes av ett fördrag i Jönköping i juli månad, under vilket de båda sidorna kom överens om en status quo-fred till nästa sommar, då nya förhandlingar skulle ta vid. Stilleståndet innebar att kung Albrekt kunde bege sig till Finland, där stödet för Magnus och Håkan fortfarande var stort. Trots att vapenvila officiellt nådde inledde Albrekt och Nils Turesson en belägring av Åbo slott under tidig höst 1364. Slottet intogs, men under belägringen stupade Nils Turesson. Kung Albrekt uppehöll sig i Finland resten av året, medan hans far höll ställningarna i Sverige jämte Karl Ulfsson, som utnämnts till marsk, och Bo Jonsson.
Inte heller kung Magnus och kung Håkan ämnade hålla stilleståndsavtalet tiden ut. De använde hösten och vintern till att rusta för en motoffensiv, och i februari 1365, när kung Albrekt fortfarande befann sig i Finland, tågade de mot Mälardalen med en här. Den 27 februari stod de i Arboga och uppmanade via en offentlig skrivelse alla stormän i Sverige att överge mecklenburgarna och åter sälla sig till deras rättmätiga kungar. Offensiven slutade dock i ett svårt nederlag för kungarnas del. Kung Albrekts anhängare med marsk Karl Ulfsson i spetsen mötte dem vid Gataskogen nära Enköping, en gammal gränsskog mellan Västmanland och Uppland. Slaget slutade med att kung Magnus tillfångatogs, och kung Håkan fick sårad retirera tillbaka till Västsverige och Norge.[1]
Tredje upproret (år 1371) Redigera
År 1371 gjorde den avsatte kung Magnus tillsammans med sin son Håkan Magnusson, en del svenskar som var honom trogna och en här av norrmän uppror mot Sverige. De mötte den svenska hären i slaget vid Enköping, varvid sonen Håkan flydde tillbaka till Norge och Magnus fängslades.
Magnus sattes i fängelse och Albrekt av Mecklenburg regerade, fast adeln hade honom i ett järngrepp och de styrde egentligen Sverige. Det var fortsatt oroligt, Norge fick stöd av Danmark mot Sverige som hade tyska Mecklenburgare i ryggen.
Redan samma år bröt nästa uppror ut, den här gången mot Albrekt av Mecklenburg, Upproret i Svealand.
++++öm++
År 1363 dömdes ett antal svenska stormän landsflyktiga:
EN av de dömda och landsförvisade
Bo Jonsson Grip, riksdrots och rikast i Sverige.
Den 18 februari 1364 utropades Albrekt den yngre till svensk kung vid Mora stenar av sina anhängare, och kröntes samma dag.
Därefter inleddes mecklenburgarnas offensiv på allvar.
Senast den 20 mars inleddes också belägringen av Svaneholm, som så småningom intogs. Kung Håkan tycks ha överlåtit försvaret av borgen till någon annan, och drog sig personligen tillbaka till Jönköping.
Hans far kung Magnus väntade samtidigt spänt på att fiendetrupper skulle nalkas i Västergötland. I april drabbades hans försvarslinje av ett olyckligt bakslag, då en eldsvåda förstörde delar av landskapets starkaste fäste Axvalla hus.
I slutet av april inleddes dock underhandlingar om stillestånd.
Förberedande förhandlingar under försommaren följdes av ett fördrag i Jönköping i juli månad, under vilket de båda sidorna kom överens om en status quo-fred till nästa sommar, då nya förhandlingar skulle ta vid. Stilleståndet innebar att kung Albrekt kunde bege sig till Finland, där stödet för Magnus och Håkan fortfarande var stort. Trots att vapenvila officiellt nådde inledde Albrekt och Nils Turesson en belägring av Åbo slott under tidig höst 1364. Slottet intogs, men under belägringen stupade Nils Turesson. Kung Albrekt uppehöll sig i Finland resten av året, medan hans far höll ställningarna i Sverige jämte Karl Ulfsson, som utnämnts till marsk, och Bo Jonsson.
Inte heller kung Magnus och kung Håkan ämnade hålla stilleståndsavtalet tiden ut. De använde hösten och vintern till att rusta för en motoffensiv, och i februari 1365, när kung Albrekt fortfarande befann sig i Finland, tågade de mot Mälardalen med en här. Den 27 februari stod de i Arboga och uppmanade via en offentlig skrivelse alla stormän i Sverige att överge mecklenburgarna och åter sälla sig till deras rättmätiga kungar. Offensiven slutade dock i ett svårt nederlag för kungarnas del. Kung Albrekts anhängare med marsk Karl Ulfsson i spetsen mötte dem vid Gataskogen nära Enköping, en gammal gränsskog mellan Västmanland och Uppland. Slaget slutade med att kung Magnus tillfångatogs, och kung Håkan fick sårad retirera tillbaka till Västsverige och Norge.[1]
Tredje upproret (år 1371) Redigera
År 1371 gjorde den avsatte kung Magnus tillsammans med sin son Håkan Magnusson, en del svenskar som var honom trogna och en här av norrmän uppror mot Sverige. De mötte den svenska hären i slaget vid Enköping, varvid sonen Håkan flydde tillbaka till Norge och Magnus fängslades.
Magnus sattes i fängelse och Albrekt av Mecklenburg regerade, fast adeln hade honom i ett järngrepp och de styrde egentligen Sverige. Det var fortsatt oroligt, Norge fick stöd av Danmark mot Sverige som hade tyska Mecklenburgare i ryggen.
Redan samma år bröt nästa uppror ut, den här gången mot Albrekt av Mecklenburg, Upproret i Svealand.
++++++
1341-1343 Kalundborgskriget
++++++
++++++
VALDEMAR IV ATTERDAG
Kung av Danmark (dk 1340-1375) Valdemar IV Atterdag - f. ca 1320, d. 1375 på Gurre slott (Helsingör) Danmark, ca 55 år.
Valdemar Atterdag var kung av Danmark från dess han var ca 20 år till sin död.
Han var son till Kristofer II (..) och Eufemia av Pommern (..). Danske kungen Valdemar Atterdag f. ca 1320 d. 1375, ca 55 år, (dk 1340-1375) lade under sig det splittrade danska väldet bit för bit. Han erövrade Skåne år 1360 och Öland och Gotland år 1361, varvid han även brandskattade (Visby)(Gotland).
Företrädare:
Gerhard III av Holstein
Danmarks riksföreståndare
Efterträdare:
Olof II
Gemål: Helvig...
Barn bland andra:
Margareta (1353–1412), regerande drottning av Danmark, Norge och Sverige.
++++++
Erik Magnusson 1356-1359
++++++
Håkan Magnusson 1362-1364
++++++
Stegeholm/Stäkeholm/Stäkahus (Västervik) var ett medeltida, befäst slott, vid det grunda och trånga vatten där Gamlebyviken skjuter in från Östersjön mot Gamleby, det gamla Västervik, till vilkets skydd det var avsett.
Stegeholm/Stäkeholm (Västervik) anlades före år 1370, under folkungatiden (1250-1389), sannolikt av kung Albrekt III d. y. av Mecklenburgs f.. d.. (..) far, hertig Albrekt II "den store" av Mecklenburg f.. d.. (..), och gavs av honom till tyska riddersmän. Den förste fogden som omtalas är riddaren Henrik Parrow f.. d.... (se slaget vid Åsle/Falköping i mitt släktträd Gerhard/Gerdh Snakenborg) år 1370. Borgen tillhörde då kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg f.. d.. (..). Samma år överlämnas borgen och länet till bröderna Johan och Vicke Ummereise. I slutet av 1370-talet tog Bo Jonsson/Grip f. senast 1335 d. 1386, minst 51 år, över hela Stäkeholms län. Hans arvingar ägde Stegeholm/Stäkeholm till år 1419.
++++++
BO JONSSON/GRIP
Bo Jonsson/Grip - f. senast 1335 d. 1386, minst 51 år, var en svensk väpnare, riksråd och drots. Han har gett namn åt Gripsholms slott (Mariefred). Bo Jonsson/Grip var den störste icke kungliga jordinnehavaren någonsin i Sverige. Hans godsmassa, till största delen bestående av pantlän, omfattade över 1/3 av Sverige och hela Finland.
++++++
PANTLÄN
Pantlän - förekom i Sverige framförallt under medeltiden.
Länsinnehavaren, i regel en frälseman, erhöll ett län som säkerhet för en skuldfordran på kronan. Länets storlek var beroende av skuldsumman. De årliga ordinarie skatteinkomsterna från länet, det vill säga de fasta jordskatterna, användes till betalning av skulden.
++++++
FORTSÄTTNING BO JONSSON/GRIP
Bo Jonsson/Grip kom från en rik adelssläkt. Han lånade ut stora summor pengar till kung Magnus Eriksson f.. d.. (sv 1319-1364) och erhöll framförallt pantlän som betalning av skulden.
Bo Jonsson/Grip blev med tiden starkt kritisk mot hur kung Magnus Eriksson (sv 1319-1364)
styrde landet. Detta ledde till att han tog initiativet till upproret mot kung Magnus Eriksson (sv 1319-1364). Han blev tillsammans med flera adelsmän förvisade från Sverige och åkte då till Mecklenburg (Tyskland) för att förmå Albrekt III d. y. av Mecklenburg att bli kung i Sverige, f. 1338/1340 d. 1412 (sv 1364-1389) hertig av Mecklenburg (mec 1379-1412).
++++++
ALBREKT III D.Y. AV MECKLENBURG 1364-1389
Albrekt III d. y. av Mecklenburg f. 1338/1340 d. 1412 (Doberan) Mecklenburg, kung av Sverige (sv 1364–1389) hertig av Mecklenburg (mec 1379–1412).
Albrekt III d. y. av Mecklenburg var son till hertig Albrekt II "den store " av Mecklenburg f. 1318 d. 1379 och den svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter f. 1317 d. 1370.
Först år 1395, då Albrekt III d. y. av Mecklenburg f..d..(..) frigivits ur drottning Margareta Valdemarsdotters f.. d.. (..) fångenskap, kunde han återvända till (Mecklenburg) Tyskland, och ta upp styret där.
Bakgrunden till upproret mot svenske kungen Magnus Eriksson f. 1316 d. 1374 (sv 1319-1364) är i korthet att Magnus Erikssons son, norske kungen Håkan Magnusson (sv 1362-1364) (no 1355-1380) f. 1340 d. 1380, 40 år, lät fängsla sin far, den svenske kungen Magnus Eriksson f..d..(sv 1319-1364) på grund av att han inte ville acceptera fredsfördraget vid Greifswald (Tyskland) år 1361. Magnus Eriksson f..d..(sv 1319-1364) menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter.
I februari år 1362 blev Håkan Magnusson f.. d.. (sv 1362-1364) formellt vald till svensk kung vid Mora stenar (Uppsala) men kort därefter förlikades far och son och de samregerade i Sverige, där svenske kungen Håkan Magnusson (sv 1362-1364) (no..) fick sin del av Sverige, området för Skara stift.
Under tiden fördes ett kort krig mot Danmark och danske kungen Valdemar Atterdag f.. d.. (..), fredsförhandlingar påbörjades hösten år 1362. Under dessa förhandlingar gifte sig svenske och norske... kungen Håkan Magnusson f..d..(sv 1362-1364) (no..) med danske kungen Valdemar Atterdags f..d..(1340-1375) dotter Margareta Valdemarsdotter f.. d.. (..) (..).
De svenska stormännen hade på Håkans Magnussons f.. d..(sv 1362-1364) (no...) vägnar redan ingått en förlovning med Elisabet av Holstein f..d.., en förlovning som nu bröts.
++++++
ELISABET AV HOLSTEIN
...
++++++
FORTSÄTTNING ALBREKT III D.Y AV
MECKLENBURG 1364-1389
Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror.
Även den Heliga Birgitta... f..d.. gav luft åt sitt missnöje med kungen av Sverige och Norge Magnus Eriksson f..d..(sv 1319-1364) (no 1319-1355).
++++++
Huvuddelen av Birgittas kropp är begravd i Vadstena klosterkyrka. Ett fragment av hennes höftben finns dock i rikshelgedomen Uppsala domkyrka, i samma kor som Erik den heliges relikskrin.[
Betydelse och eftermäle Redigera
År 1377 gav Birgittas själasörjare och vän biskopen Alfons av Jaén ut den första upplagan av hennes Himmelska uppenbarelser. året därpå, 1378, skedde ett förnyat godkännande av hennes ordensregel och 1384 kunde klostret i Vadstena invigas.
Birgittas kanonisering och kult Redigera
Minnessten över Heliga Birgitta vid Skederids kyrka, Finsta.
Processen för att kanonisera Birgitta inleddes 1377 och avslutades 1391 med att Birgitta helgonförklarades av påven Bonifatius IX. År 1999 upphöjdes heliga Birgitta tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein till skyddshelgon för Europa.
I Sverige föranstaltade ärkebiskopen Jakob Ulvsson år 1470 om att den heliga Birgittas fest skulle firas över hela riket. En tidigare ärkebiskop, Birger Gregersson, hade författat ett officium under sina vistelser på Biskops-Arnö i slutet av 1370-talet.
Kritik mot Birgitta Redigera
En tidig kritikerröst till Birgitta kom med Martin Luther, som kallade henne för ”die Tolle Brigit” (den galna Birgitta). Bland reformationsbiskoparna i Sverige fanns nedlåtande tonfall mot Birgitta. I Svensk krönika kallar Olaus Petri hennes uppenbarelser för ”dagdrömmar.” Drottning Kristina konstaterade att hon ”hellre ville räknas bland de vettiga än bland de heliga”. Som kommentar till pjäsen Folkungasagans Birgitta kallade August Strindberg henne: “En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ’det andra könet’” och fortsatte: “Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod.”[10]
Forskning på Birgittas kropp Redigera
I ett sammetsklätt träskrin i Vadstena klosterkyrka förvarades till 1645 vad som enligt traditionen sägs vara kranierna från heliga Birgitta, hennes dotter Katarina samt det äldre helgonet Sankta Ingrid av Skänninge. Från detta relikskrin stal den franska balettmästaren Antoine de Beaulieu under ett besök i klosterkyrkan ett kranium, i tron att det var Heliga Birgittas kranium. Han blev därefter rädd att som enda katolik i sällskapet misstänkas för brottet och överlämnade tre år senare kraniet till den franske ambassadören Gaspard Coignet de la Thullerie. Denne tog med sig kraniet till Frankrike och skänkte det kort före sin död till kyrkan i Courson-les-Carrières i Bourgogne. Kraniet gavs 1959 till birgittinklosteret i Uden i Nederländerna, där det i dag ställs ut som Heliga Birgittas kranium.[4][11]
Anne-Marie Landtblom, docent i neurologi, och andra forskare vid Linköpings universitet har försökt utröna om Heliga Birgittas gudomliga uppenbarelser i själva verket var hallucinationer under epileptiska anfall genom att undersöka kraniet i klosterkyrkan.[12] Kraniet undersöktes på 1950-talet av professor Carl-Herman Hjortsjö och då upptäcktes en urgröpning. Det är den urgröpningen som intresserar forskarna eftersom den kan ha orsakats av en godartad hjärntumör.
Vid de senaste undersökningarna av kranierna i klosterkyrkan användes DNA-analys och kol-14-datering. Forskarna presenterade resultatet 2010 och kunde konstatera att kranierna inte tillhör mor och dotter. Därtill kommer att det är minst 200 års åldersskillnad på kranierna och att ingen av tidsbestämningarna sammanfaller med perioden då Birgitta och Katarina levde.[13]
Eftersom kraniet i Uden ännu ej DNA-testats kan däremot detta kranium visa sig tillhöra Birgitta eller hennes dotter.
Birgittinorden av idag Redigera
Orden Birgitta grundade finns kvar än idag och kallas Den helige Frälsarens orden (Ordo Sanctissimi Salvatoris 'O.Ss.S.'), i dagligt tal Birgittinorden. Birgittas kvarlevor finns idag i ett relikskrin i Vadstena klosterkyrka. I Svenska kyrkan lever den birgittinska traditionen av böne- och ordensgemenskapen Societas Sanctæ Birgittæ, grundad 1920; man samlas varje år till generalkapitel i Vadstena kring Birgittas dödsdag den 23 juli.
Byggnaden i Rom, där Birgitta levde, Casa di Santa Brigida, inrymmer idag kyrka, kloster och gästhem.
Heliga Birgitta som författare och retoriker Redigera
Huvudartikel: Heliga Birgitta som författare och retoriker
Heliga Birgitta var en stolt kvinna som trots att hon räknades som olärd var väl bevandrad i sin tids andliga och politiska spörsmål. Av hennes texter kan man utläsa att hon var en ordkonstnär som ofta använde sig av liknelser, bilder och exempel för att förtydliga det som var abstrakt i den teologiska läran. Mycket av hennes bildspråk var inspirerat av naturen eller vardagslivet[14], hon använde sig också i sina texter av det som vi idag kallar för klassisk retorik.[15] Heliga Birgittas författarskap och retoriska kunskaper är historiskt intressanta då hon var verksam under en tid då kvinnor i allmänhet varken fick lära sig att läsa eller skriva och att agera som författare var i stort sett förbjudet.[16]
Barn Redigera
Märta Ulfsdotter född ca 1319-1320. Gift 1337 med 1) Sigvid Ribbing (Bröllopet på Ulvåsa) och 2) efter 1345 med Knut Algotsson (Bengt Hafridssons ätt)
Karl Ulfsson till Ulvåsa. Död i Neapel.
Birger Ulfsson, dubbad till Riddare av den Heliga graven av Jerusalem under vistelsen i Heliga landet.
Katarina Ulfsdotter, Katarina av Vadstena född 1331, abbedissa i Vadstena.
Bengt Ulfsson. Död i ung ålder och begravdes i Alvastra.
Gudmar Ulfsson. Död i ung ålder i Stockholm.
Ingeborg Ulfsdotter. Nunna i Riseberga kloster.
Cecilia Ulfsdotter, inskrevs till Skänninge kloster men giftes senare med Lars Sunesson.
Detaljerad kronologi Redigera
1303 - Birgitta föds.
1309 - Påven bosätter sig i Avignon.
1314 - Birgittas mor, Ingeborg Bengtsdotter, dör. Birgitta flyttar till Katarina Bengtsdotter på Aspanäs.
1316 - Birgitta gifter sig med Ulf Gudmarsson.
1319 - Magnus Eriksson väljs tre år gammal till Sveriges kung.
1320 - Birgitta ärver sju gods i Småland när arvet från hennes mor skiftas.
1321 - Birger Persson vallfärdar till Santiago de Compostela, Avignon och Rom.
1322 - Kris i förmyndarregeringen. Birgittas morbror blir rikets drots.
1326 - Birger Petersson dör.
1332 - Magnus Eriksson tillträder som regent.
1335 - Kung Magnus gifter sig med Blanka av Namur. Birgitta blir drottningens rådgivare och Ulf utnämns till riksråd.
1337 - Hundraårskriget mellan England och Frankrike utbryter.
1339 - Birgitta och Ulf vallfärdar till Nidaros.
1341-42 - Birgitta och Ulf vallfärdar till Santiago de Compostela.
1342 - Birgitta och Ulf bosätter sig vid Alvastra kloster.
1344/46 - Birgittas make Ulf Gudmarsson dör.
1346 - Kung Magnus och drottning Blanka testamenterar den 1 maj Vadstena kungsgård till att bli ett kloster.
1347 - Kungaparet testamenterar i sitt norska testamente en stor summa pengar till klosterbygge i Vadstena.
1348 - Birgitta försöker att mäkla fred i hundraårskriget och förmå påven att flytta till Rom.
1349 - Birgitta reser till Rom.
1350 - Birgitta besöker benediktinklostret i Farfa. Dottern Katarina anländer till Rom.
1353 ca - Birgitta vallfärdar till Assisi.
1354 ca - Birgitta flyttar till ett hus vid nuvarande Piazza Farnese.
1360-talet - Birgitta vallfärdar till södra Italien och bor en period i Neapel. Lär senare känna Alfonso Pecha de Vadaterra.
1368 - Påven Urban V möter kejsar Karl IV i Rom den 21 oktober och Birgittas profetia uppfylls.
1370 - Påven Urban V godkänner Birgittas ordensregel i kraftigt modifierad form.
1371 - Birgitta reser den 25 november till Neapel.
1372 - Birgitta ger sig den 14 mars ut på pilgrimsfärd till Heliga landet. Stannar på Cypern till 12 maj. I augusti befinner hon sig i Betlehem där hon får se en vision av Jesu födelse. I september avseglar hon mot Neapel dit hon anländer i december.
1373 - Birgitta åter i Rom. Skriver sitt sista brev till påven och ber honom återvända till Rom. Birgitta dör 23 juli. Hennes kvarlevor förs hem till Sverige av barnen Katarina och Birger.
1374 - Birgittas kvarlevor skrinläggs i Vadstena den 4 juli. En första samling av Birgittas mirakler läggs fram av ärkebiskop Birger Gregersson.
1376 - Ny mirakelsamling sammanställs av biskop Nils Hermansson.
1377 - De två första framställningarna om Birgittas kanonisation görs i Rom. Alfonso Pecha de Vadaterra lägger fram den första utgåvan av Birgittas Himmelska uppenbarelser. Påven Gregorius XI flyttar tillbaka påvestolen från Avignon till Rom.
1378 - En tredje framställan om Birgittas kanonisation görs i Rom. Birgittas ordensregel fastställs.
1379 - Kanonisationsprocessen öppnas. Påven utser fyra kardinaler att leda undersökningen.
1384 - Klostret i Vadstena invigs.
1391 - Den 7 oktober helgonförklaras Birgitta, av påven Bonifatius IX.
1396 - Vid ett kyrkomöte i Arboga utses den heliga Birgitta till Sveriges skyddshelgon.
1430 - Klosterkyrkan i Vadstena invigs.
1492 - Den första fullständiga utgåvan på latin av Birgittas Himmelska uppenbarelser trycks i Lübeck av Bartholomæus Gothan på uppdrag av Vadstena kloster.
1999 - Den heliga Birgitta utses av påven Johannes Paulus II till ett av Europas tre kvinnliga skyddshelgon.
2003 - 700-årsjubileet av hennes födelse firades i hela världen under året.
++++++
FORTSÄTTNING ALBREKT III D.Y AV
MECKLENBURG 1364-1389
Flera av de ledande stormännen drevs år 1363 i landsflykt av den svenska kungen Magnus Eriksson f..d..(sv 1319-1364) (no 1319-1355). De förvisade stormännen, med drotsen Bo Jonsson/Grip f..d..i spetsen, åkte till norra Tyskland, vände sig där till hertig Albrekt II "den store" av Mecklenburg f.. d.. (mec..) och erbjöd den svenska kronan åt dennes son Albrekt III d. y. av MECKLENBURG f.. d.. (..)
Tyskarna landsteg i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnare och svenner. De vandrade norrut utan att möta större motstånd och de tyskvänliga städerna Stockholm och Kalmar (Småland) gav sig utan större blodsspillan.
I november år 1363 hyllades Albrekt III d. y. av Mecklenburg f.. d.. (..) i Stockholm. Magnus Eriksson f.. d.. (sv 1319-1364) avsattes och flydde till Norge, och den 18 februari år 1364 valdes Albrekt III d. y. av Mecklenburg f.. d. (..) formellt till svensk kung vid (Mora stenar) Uppsala.
Albrekt III d.y. av Mecklenburg f.. d.. (..) var den förste kungen att använda tre kronor som riksvapen. Kronorna var i guld, ställda i ett blått fält med röda smaragder dvs de Mecklenburgska färgerna rött, blått och gult. Med dessa färger är vapnet alltjämt i bruk. I gällande lag om rikets vapen kallas det lilla riksvapnet.
År 1365 återvände Magnus Eriksson f..d..(sv 1319-1364) jämte sonen Håkan Magnusson f..d..(..)till Sverige med en norsk här samt en styrka med Magnustrogna svenskar. Vid Gataskog i närheten av Enköping blev Magnus Eriksson f..d..(sv 1319-1364) och Håkan Magnusson f.. d.. (..) besegrade av tyskarna, varvid Magnus Eriksson f.. d.. (sv 1319-1364) tillfångatogs av svenske kungen Albrekt III d.y. av Mecklenburg f.. d.. (..).
Kung Albrekt III d.y. av Mecklenburg f..d..(..) stöddes förutom av sin far även av flera nordtyska furstar samt av hansestäderna. På Håkan Magnussons f.. d..(..) sida slöt nu danske kung Valdemar Atterdag f..d..(..) upp. Mecklenburgarna fick även en svår fiende i den svenska allmogen som ogillade det tyska inflytandet. Delar av allmogen reste sig och understödde Håkan Magnusson f..d..(..), och för kung Albrekt III d.y. av Mecklenburg f..d..(..) blev läget kritiskt sedan Håkan Magnusson f..d..(..) med en här lägrat sig på (Norrmalm) (Stockholm år 1371. Men med de svenska stormännens hjälp lyckades Albrekt III d. y. av Mecklenburg försvara sin ställning, sedan stormännen först avtvingat honom en kungaförsäkran som ökade deras inflytande och kraftigt reducerade kung Albrekt III d. y. av Mecklenburgs egen makt.
På detta sätt kom en fred till stånd, genom vilken Magnus Eriksson (sv 1319-1364) frigavs mot att en dryg lösesumma utbetalades till kung Albrekt III d. y. av Mecklenburg.
Nu var jorden i riket delat. Riksråden hade år 1371 slutit fred med Håkan Magnusson. Håkan Magnusson fick hela Skara stift, resten stod år 1374 under drotsen Bo Jonsson/Grips ägande. Albrekt III d. y av Mecklenburg var fortfarande formellt sett kung av Sverige men i praktiken styrde han endast över Stockholm och några kungsgårdar.
Albrekt III d. y av Mecklenburg var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson/Grip. Albrekt III d. y. av Mecklenburgs olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes.
Efter drotsen Bo Jonsson/Grips död år 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonsson/Grips barn och änka Margareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, av adelns gods.
Många stormän började känna sig hotade av Albrekt III d. y. av Mecklenburgs ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets (Östergötland) diarium för år 1365 finns antecknat: "Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år".
++++++
För att hindra Albrekt III d. y. av Mecklenburgs reduktion av gods vände sig de stormän som Bo Jonsson/Grip hade utnämnt till verkställare av hans testamente, till danske drottningen Margareta med bön om hjälp.
Albrekt III d. y. av Mecklenburg for över till Tyskland och hämtade en tysk här medan Margareta lät danskar landstiga i Sverige. I slaget vid Åsle (Falköping) i februari år 1389, i Västergötland, besegrades och tillfångatogs Albrekt III d. y. av Mecklenburg jämte sin son Erik (..) av Margaretas trupper. Far och son frisläpptes först år 1395 mot villkor att efter tre år antingen betala en dryg penningsumma eller överlämna Stockholm till Margareta. Till följd av detta fördrag tog Margareta Stockholm i besittning år 1398.
Albrekt III d. y. av Mecklenburg tillbringade drygt sex år i Margaretas fångenskap, från 24 februari 1389 till 26 september 1395. Väl fri begav sig Albrekt till Mecklenburg, där han år 1384 efterträtt sin äldre bror Henrik "Bödeln av Mecklenburg" såsom hertig, men hans anhängare, de så kallade vitalianerna, intog Gotland och höll sig kvar där till år 1398, då ön intogs av Tyska orden.
++++++
VITALIEBRÖDER
Vitaliebröder - en grupp kapare/sjörövare som främst 1391–1398, under avsättningskriget mot Albrekt av Mecklenburg, härjade i Östersjön. De fanns kvar som kapare i Östersjön ända till 1430-talet, dock med allt mindre styrka.Vitaliebröderna var förmodligen organiserade som ett gille, ett brödraskap.
Ordet kommer från tyskans Vitalienbrüder, av lågtyskans Vitalie – proviant, ur latinets victualia – livsmedel; de förde proviant till det av Albrekts trupper hållna, av Kalmarunionen belägrade Stockholm.
Den svenska adeln med hjälp av framförallt Danmark, inledde ett krig mot Albrekt III d. y. av Mecklenburg, Albrekt besegrades och fängslades varpå hans allierade tyskar i Stockholm blev belägrade.
För att undsätta Albrekts allierade i Stockholm drogs en grupp unga män från den tyska lågadeln ihop. Dessa ynglingar fick till uppgift att smuggla in förnödenheter, viktualier på äldre svenska, till Stockholm. När belägringen av Stockholm var över hade Vitalianerna inte längre något uppdrag och inledde en karriär som allmänna pirater på Östersjön.
År 1392 nämns vitaliebröder för första gången, men redan året innan hade Mecklenburg öppnat två av sina hamnar för dem som på egen risk ville delta i kampen mot Danmark, samtidigt som de mecklenburgska hansestäderna Rostock (Tyskland) och Wismar (Tyskland) öppnade sina hamnar för dem. Utanför Allinge på Bornholm (Danmark) attackerades i slutet av sommaren år 1391 skepp från hansastäderna Danzig (idag Gdansk, Polen) Elbing (idag Polen) och Braunsberg (idag Braniewo, Polen) av piraterna. Även tyska handelsskepp utanför Visby (Gotland) attackeras av de mecklenburgska piraterna.
Vitaliebrödernas piratverksamhet riktade sig i hög grad mot Hansans handel och de städer, främst Lübeck (Tyskland) som stödde drottning Margareta. År 1392 pågick en väldig piratverksamhet på Östersjön och i Öresund. Upp till 5 000 sjörövare på minst 100 skepp härjade och mördade till havs. Rådet i Lübeck (Tyskland) blev förfärat över piraternas härjningar. Man beslöt därför att städerna i hansaförbundet skulle samla sina handelsskepp i stora konvojer.
Bara utanför den estniska kusten härjade 1 500 pirater under 11 hövitsmän/befälhavare. De skonade ingen. Till och med biskop Tord från Strängnäs (Södermanland) på väg till ett tyskt rådsmöte tillfångatogs och hölls i halsjärn.
I Skanör (Skåne) attackerades handelsmännen i land. Sammanlagt 32 borgare från Stralsund (Tyskland) berättade att de flytt från stranden och blivit av med sill, tyg och andra varor för 5 350 stralsundska mark.
Vid påsktid år 1393 intog de mecklenburgska sjörövarna handelsstaden Bergen (Norge) med hjälp av 18 stora skepp. I åtta dagar härjades staden och både kyrkor och borgare plundrades. En del av husen sattes i brand.
På ett stort Hansamöte i juli i Lübeck (Tyskland) beslöts att inställa all höstens fiskehandel i Öresund. Rådet i staden Danzig (idag Gdansk, Polen) mottog i september ett brev från ögonvittnen på fiskemarknaden i Falsterbo (Skåne).
Malmö (Skåne) attackerades också av en sjörövarflotta och staden blev enligt en tysk rapport bränd ner i grunden.
Även Köpenhamn (Danmark) attackerades på hösten år 1393 men borgarna kastade tillbaka angriparna.
Två tyska piratskepp, som seglat norrifrån genom Öresund, blev angripna av ett stort danskt skepp och några mindre. Tyskarna band samman sina skepp. Danskarna retirerade då till Köpenhamn (Danmark) och tyskarna lade sig utanför Dragör (Danmark). Åter drog danskarna ut mot piraterna, denna gång med tre stora skepp och 12 så kallade "sneckor".
++++++
SNECKOR
Sneckor - Långskepp är ofta förekommande i vikingatidens (andra hälften av 700-talet till ca 1100 e. Kr) sagor vilket beror på att Egil och hans kamrater var kampglada vikingar som ofta företog sjötåg. När till exempel islänningen Arinbjörn beslutade sig för att fara i viking, rustade han tre stora långskepp som kunde bära trehundra man. En annan viking, Torolv, lät sjösätta ett stort långskepp. Han bemannade det med mer än hundra man, allesammans präktiga och välbeväpnade folk. Själv hade Egil ett långskepp som kunde rymma hundra man eller mer.
Det fanns emellertid även mindre långskepp. Torolv, som omtalats ovan, ägde också ett långskepp på endast sextio man. På detta satt ett drakhuvud och han utstyrde det på det präktigaste sätt.
En snäcka var ofta en benämning på ett dåtida krigsskepp, uppenbart gjorde man skillnad på denna typ och ett långskepp. När Torolv och Eyvind lambe skulle besöka kung Harald använde de sig av ett sådant skepp: ”De kom dit med en tjugobänkad, väl bemannad snecka, som de förut haft i viking.” (Plundrings/krigståg,ej handelsresa). Uppgifter som denna tyder på att snäckorna varit mindre än långskeppen.
Vikingatidens skepp förknippas ofta med dåtidens krigsskepp. Av alla de tiotusentals vikingaskepp som seglat i nordiska vatten har dock endast ett fåtal varit krigsskepp. Övriga skepp har färdats långsamt, legat djupt och varit packade med handelsvaror.
++++++
HANSAN
Hansan - namnet kommer från den äldre högtyskans Hansa, grupp/klunga/följe/skara.
Hansan avser oftast ett handelsmonopolförbund av främst tyska eller tyskdominerade städer från 1300-1600 talet som idkade gemensam handel vid Nord- och Östersjön och som skyddade sin handel mot konkurrens. I vidare mening inkluderar hansan även stadsförbundet Hansans föregångare som i själva verket var flera olika handelsförbund eller "Hansor".
Hansan, fick stor både ekonomisk och politisk betydelse i hela Nordeuropa ända in på 1500-talet.
Föregångarna till Hansan växte först fram i Tyskland, i områdena kring floderna Rhen, Weser och Elbe. Till en början bestod den av flera enskilda intresseorganisationer för olika grupper av köpmän, som erbjöd varandra skydd längs farofyllda transportvägar och stödde varandras handel. De tyska köpmännen övertog på 1000-talet det danska köpmansgillet Sankt Clemens i London. Då staden Lübeck grundades år 1143 kom det att innebära en snabb expansion av den tyska handeln på Östersjön. Det är okänt när de första gillena bildades men åtminstone år 1157 fanns ett sådant bland de tyska köpmännen i London då de slöt ett avtal med Henrik II, kort därpå slöts liknande avtal med Novgorod och Gotland. År 1161 slöt Norge ett handelsavtal med Lübeck.
Under början av 1200-talet drog hanseköpmännen fördel av Tyska ordens expansion i Baltikum och knöt till sig vitryska och litauiska områden i sitt handelsnät.
++++++
Tyska orden
...
++++++
FORTSÄTTNING HANSAN
År 1227 slöt Hansan handelsavtal med fursten av Smolensk och redan vid mitten av 1200-talet fanns ett dussintal städer med lybsk rätt i Östersjöområdet, däribland Reval, Wismar, Rostock, Stralsund, Greifswald, Kolberg, Danzig och Elbing. Riga grundades år 1201 med gotländskt myntsystem och lag efter gotländsk rätt, men inordnades under denna tid i Hansan. Under det tidiga 1200-talet ökade även antalet tyska köpmän på sillmarknaderna i Skåne. De flesta kom från Lübeck, men även från andra städer som Rostock, Wismar, Stralsund, Greifswald, Stettin och Danzig deltog i handeln. Lübeck kom under hela medeltiden att förbli Hansans centralort i Östersjön. År 1283 slöt sig de vendiska städerna samman i en gemensam organisation under Lübecks ledning. I det nuvarande Sverige var Visby, Kalmar, Stockholm och Nyköping knutna till Hansaförbundet.
Viktiga för Hansan var även de kontor man inrättade i städer som inte anslutit sig till Hansan, men som ändå var viktiga för dess handel. Inom kontorets område gällde Hansans lagar. Det äldsta kontoret, Petershof, inrättades i Novgorod år 1259. Londonkontoret, The Steelyard, växte fram under 1200-talet. Kontoret i Brygge inrättades 1347 och omkring 1360 inrättades kontoret i Bergen, sedan man lyckats konkurrera ut så gott som alla andra utländska handelsmän och helt kontrollera den norska exporten och importen.
Hansan omfattade som mest nästan 100 städer, av vilka Lübeck var den ledande. Tre olika huvudgrupper (drittlar) av städer formades till en början inom Hansan. Dessa var dels (1) köpmannaorganisationen Gotlandsfarargille under Visbys ledning, dels (2) städerna från Rhenlandet och Westfalen samt (3) Lübeck.
Hanseaterna hade grupperat sig i tre olika hansor (drittel) beroende på köpmännens geografiska hemvist: (1) den vendiskt-sachsiska Hansan, den (2) westfalisk-rhenländska ofta i allians med den preussiska Hansan och den (3) livländska-gotländska Hansan först under Visbys senare under Rigas ledning.
Den vendisk-pommerska var den mäktigaste med köpmän från Lübeck, Hamburg, Kiel, Lüneburg, Wismar, Rostock, Stralsund och Greifswald.
Philippe Dollinger, en av hanseforskningens förgrundsgestalter, uppger att totalt 220 städer på ett eller annat sätt var anknutna till hanseförbundet, antingen som hansestäder, som handelsfaktorier eller genom att hysa ett hanseatiskt kontor.
Endast 70-80 städer var dock fullvärdiga hansestäder.
Bland medlemmarna fanns en enda enskild person, stormästaren av Tyska Orden.
Bland dess städer märks i Östersjön Lübeck, Greifswald, Stralsund, Rostock, Wismar, Stettin, Danzig, Elbing, Thorn, Königsberg, Dorpat, Reval, Riga, Stargard, Visby, samt under en tid även Stockholm och Kalmar.
Dessutom Hamburg, Bremen, Kampen, Deventer, Brandenburg an der Havel, Frankfurt an der Oder, Magdeburg, Hildesheim, Braunschweig, Hannover, Soest samt Kraków.
År 135. samlades man till den första "Hansedagen" i Lübeck. Hansedagen blev sedan ett återkommande årligt forum, och början till att skapa en större enighet mellan hansestäderna. Det blev också inledningen till att Hansan försökte agera mer tydligt politiskt.
Gotland och Visby spelade en viktig roll i Hansans bildande. Gotländska handelsmän hade varit en viktig länk i handeln mellan Västeuropa redan under vikingatiden. När tyska köpmännen på 1100-talet börjar söka sig till Novgorod blev Gotland en viktig mellanlandningsplats, och uppbyggnaden av handelsnät skedde i samarbete med gotlänningar.
Senare under Tyska ordens erövringar i Baltikum blev Gotland en stödjepunkt för korstågen. År 1225 bildade tyskarna en egen församling i staden. Det tyska inflytandet ökade under 1200-talet, och efter ett krig år 1288 mellan Visbyborna och övriga gotlänningar, infördes ett system av dubbla borgmästare - en tysk och en svensk borgmästare.
I hundraårskriget försökte Hansan intervenera, något som visar på Hansans stora makt vid tidpunkten, men samtidigt ledde till en allt starkare negativ inställning från de icke tyska staternas ställning gentemot Hansan.
Hansan ingick även en allians med Magnus Eriksson och hans son Håkan Magnusson för att hindra danske kungen Valdemar Atterdag att bygga upp ett starkt danskt rike, oberoende av Hansan. Till en början gick allt bra för danske kungen Valdemar Atterdag, han tog kontrollen över Skåne och erövrade Gotland år 1361. Hansestäderna mobiliserade dock och intog Skåne och besatte det viktiga slottet Kärnan i Helsingborg. Vid fredsförhandlingarna i Stralsund år 1370 tvingades danske kungen Valdemar Atterdag till eftergifter gentemot hanseaterna, som bland annat fick Skåne som förläning på 15 år, och alla icke-tyska köpmän uteslöts från sillmarknaden i Skanör-Falsterbo.
Den 11 november 1367 beslöts på en hansedag i Köln att ingå ett stort politiskt förbund, den så kallade Kölnkonfederationen, som hade till uppgift att med vapenmakt skydda städernas privilegier i Danmark. En stor upprustning skedde och de hanseatiska handelsfartyg, som ville komma in i eller ut ur Östersjön, skulle samlas på vissa uppgivna orter och endast efter krigsbefälets anvisningar passera Öresund. All samfärdsel med fienden förbjöds, och i alla städer skulle en utförseltull tas upp. Fred fick inte slutas annat än gemensamt. Den stad, som inte rättade sig efter dessa bestämmelser, skulle på tio år vara utesluten från all samfärdsel med de övriga hansestäderna och förlorade de hanseatiska privilegierna i utlandet. Det förekom ingen opposition bland de städer som inte varit representerade i Köln, utan alla sanktionerade beslutet och fogade sig i det, vilket var en framgång för Lübeck.
Därefter kom flera händelser att innebära svåra motgångar för Hansan.
Erik av Pommern förde en tydligt antihanseatisk politik för att befria Norden från det ekonomiska och politiska beroendet av Lübeck. Tyskar berövades viktiga befattningar i städerna och inom produktionen ersattes de med nordbor. År 1429 infördes Öresundstullen. Erik kom dock att störtas, och det kom att dröja ytterligare en tid innan Hansans roll i norden kunde brytas.
Omkring år 1425 övergav sillen sina gamla lekplatser runt Danmarks kuster i Östersjön och flyttade till kustområden utanför Nederländerna. Nederländarna, vars position under en längre tid varit på frammarsch, befann sig under 1430- och 1440-talen i det närmaste i ett konstant krigstillstånd med Hansan. I samband med freden i Utrecht tvingades Hansan att erkänna de nederländska städernas handelsrätt i det Nordiska området. Köln, som aldrig varit helt beroende av Hansan, tjänade under 1400-talet stora pengar på en lönsam handel med icke hanseatiska områden. Det ledde till att staden uteslöts ur förbundet år 1471. Detta ledde till att flera tyska städer istället slöt handelskontakter med Köln, och att dessa städer kom att utgöra konkurrenter till Hansan.
Kristian II gjorde i början av 1500-talet nya försök att skapa en nordisk union oberoende av Hansan, men misslyckades. Han ersattes av Fredrik I av Danmark, som drev en prohanseatisk politik, men redan 1533 bröts pakten med Hansan.
Grevefejden innebar att hansestaterna 1536 förlorade samtliga privilegier på nordiskt område, och därmed var Hansans kontroll över Östersjöhandeln bruten.
År 1666 brann hansekontoret "The Steelyard" ned i samband med Londonbranden. Kontorsmästaren sände en skrivelse till Lübeck med en vädjan om omedelbar ekonomisk hjälp för en återuppbyggnad. Hamburg, Bremen och Lübeck kallade till ett hansedag 1669. Endast ett fåtal städer deltog och de som kom var mycket ovilliga att bidra ekonomiskt till återuppbyggnaden. Detta var den sista hansedagen, och markerar slutpunkten på Hansans historia.
Även efter detta kom de tre städerna Hamburg, Bremen och Lübeck en tid att beteckna sig som hansestäder, men Hansans politiska makt var bruten.
Genom Hansan kom hela norra Europa att ingå i ett gemensamt handelsområde. Organiserandet av råd, skråväsende och reglerad handel, liksom byggandet i städerna, kom att prägla utvecklingen och lågsaxiskan blev umgängesspråk i området. Hansan kom också att standardisera handels- och sjörätten.
Hansans högsta beslutande organ var hansedagen. Genomförandet av besluten kunde framtvingas genom böter, uteslutande på viss tid från representationsrätt vid hansedagarna, eller ett fullständigt skiljande från hanseförbundet, vilket innebar förlust av handelsprivilegierna utomlands och av förbundets skydd hemma och borta. Lübecks råd betraktades som en mellan hansedagarna fungerande administrativ och legislativ kommission, som representerade förbundet gentemot utlandet och övervakade verkställandet av hansedagarnas beslut.
Förbundet hade inte några egentliga stadgar, utan endast Kölnkonfederationsakten kan anses som en sådan.
Förbundets inkomster utgjordes av tull på in- och utgående varor i såväl hansestäderna som kontoren, i böter samt, vid särskilda tillfällen, beskattning av städerna. Vid krig lämnade de större städerna soldater och krigsfartyg, de mindre vanligen endast pengar.
++++++
I mars år 1394 beslöts på ett Hansamöte att sända ut en flotta av sjörövarjägare bestående av 36 stora koggar, varje skepp bemannade med 100 soldater varav 20 skulle ha kraftiga armborst. Varje kogg skulle ledsagas av en snabbrodd "snecka", ett vikingatida krigsskepp, samt av en skuta.
+++++
KOGG
Kogg - en skeppstyp som etablerades av tyska Hansan under medeltiden. Genom de lastdryga koggarna utvecklades sjöfarten i Skandinavien under 1200-talet. Som ett resultat av detta grundades ett flertal nordiska kuststäder. Koggen var vid här tiden den främsta skeppskonstruktionen i Nordeuropa. Genom Lübecks (Tyskland) etablering vid mitten av 1100-talet och sammanslutningen av städerna i norra Tyskland till ett Hansaförbund, övertog Hansan en betydande stor roll när det gällde handeln över havet i norra Europa. För Hansan gällde det att göra skeppen så lastrymliga som möjligt för att stora vinster skulle kunna uppnås. De ursprungliga nordiska skeppen av vikingatyp var snabba och kunde gå in till grunda stränder, men var - med undantag av de så kallade knarrarna - inte byggda för att kunna ta en större mängd gods ombord. Med koggarna introduceras en helt ny skeppstyp i norra Europa. Skeppens längd låg på drygt tjugo meter, de var breda och höga och lastdryga. En enda normalstor kogg kunde ta upp emot 80 ton last.
Det behövdes ordentligt med lastutrymme. I bevarade räkenskaper för åren 1398–1400 infördes från Malmö (Skåne) till Lübeck (Tyskland) 32.600, 27.800 respektive 29.100 stora tunnor med sill.
Lübeck (Tyskland) var endast en av många städer som Malmö (Skåne) vid tiden bedrev handel med. Dessa transporter med sill har dessutom skett under en begränsad period under tidig höst.
Det första omnämnandet av en kogg är året 1206 vid en tysk undsättningsaktion till Riga (Lettland). I nordvästra Jylland (Danmark) har det hittills äldsta kända fyndet av en kogg grävts fram. I Bremens hamn (Tyskland) gjordes år 1962 ett unikt fynd av en mycket välbevarad kogg. Denna kogg är 23,5 meter lång och 7,5 meter bred. Skeppet är genom dendrokronologi, årsringsdatering, daterat till ca år 1380.
År 2015 hittades ett koggvrak, Tivoli kogg/koggen Peeter i Tallinn, som ägs av Estniska Sjöfartsmuseet och som har daterats till början av 1300-talet.
Fynd av andra koggar, dock mindre välbevarade än Bremerkoggen (Tyskland), finns på ett flertal platser i norra Europa: Zuiderzee (Nederländerna), Almere (Nederländerna), Kolding (Danmark) Vejbystrand (Skåne) och den så kallade Lille Kreme-koggen. Från Sellöerne (Norge) och i Sverige från Helgeandsholmen (Stockholm) Mollösund (Bohuslän), Bossholmen (Oskarshamn) och Skanör (Skåne).
En kogg var byggd med en flat botten utan köl, vilket gjorde det möjligt för skeppet att vid ebb bli stående utan att kantra, och att kunna anlöpa grunda hamnar eller stränder. Den flata bottnen är uppsvängd i för och akter för att förhindra att skeppet sugs fast på en tidvattensstrand. Koggarna förde endast en mast och ett segel, ett råsegel. Ett råsegel är ett rektangulärt segel vars överkant/överlik är litsat dvs fäst på ett sådant sätt att det kan hissas eller halas på staget. Råseglet är fästat på en vågrät stång, ett rå.
Genom fyndet år 1962 och dateringen av Bremenkoggen antogs att man fått en tämligen säker bild av koggens detaljutseende.
En fullskalekopia byggdes och sjöegenskaperna kunde testas. Resultaten visade att den var mycket sjövärdig men med relativt dåliga segelegenskaper.
Genom det koggfynd som gjordes utanför Skanör (Skåne) år 1992 och de efterföljande marinarkeologiska undersökningarna har man fått ytterligare information.
Skanörskoggen som var 29 meter lång, har jämfört med Bremenkoggen en kraftig indragning av skrovet, speciellt i akterpartiet. Detta kan tyda på att hon varit en bättre seglare. Byggåret ca 1390 ligger mycket nära Bremerkoggens datering till året 1380. Skanörskoggen var byggd i norra Polen och var bestyckad med kanoner.
Man har nu två koggfynd byggda vid ungefär samma tid, men med delvis annorlunda utseende. För att få veta mer om Skanörskoggens seglingsegenskaper beslöt Malmö stad (Skåne) på förslag från Fotevikens Museum att låta bygga två kopior utifrån museets rekonstruktioner av både Skanörskoggen och Almerekoggen från Nederländerna.
Under åren 1998-2003 byggdes fullskalekopior av dessa två skepp.
Det visade sig redan vid provseglingen av Skanörskoggen att denna har mycket goda sjöegenskaper. Genom denna forskning har därför bilden av de medeltida koggskeppen radikalt förändrats.
De två fullskalekopiorna av medeltidskoggarna Skanörskoggen, Tvekamp av Elbogen (idag Roter Teufel) och Almerekoggen, Enighet av Elbogen (idag Almarekoggen) som byggdes i Malmö (Skåne), finns sedan år 2014 i Västerås historiska skeppsmuseum vid Frösåkers brygga.
Namnet Roter Teufel syftar på Östersjöpiraten Klaus Störtebekers skepp Roter Teufel (Röda Djävulen). Klaus Störtebeker var i slutet av 1300-talet sjörövare i Östersjön inom Vitaliebröderna.
++++++
ARMBORST
Armborst - ett gammalt mekaniskt skjutvapen som användes redan för över tvåtusen år sedan. Armborst består av en skaftad pilbåge med en låsmekanism för avfyrande av pilar, eller, i senare varianter av vapnet, även kulor. Armborsten har en kortare draglängd än pilbågen, för att kompensera den kortare draglängden har armborsten större spännkraft. Armborst har en större genomslagskraft och större träffsäkerhet än en pilbåge. Däremot är tiden för laddning längre och man kan därför avlossa pilarna betydligt snabbare med handbåge än med armborst. Man vet inte säkert när armborstet kom till Skandinavien, men i Jomsvikingarnas saga berättas att handbågar och låsbågar användes i slaget vid Hjörungsvåg år 986 e. Kr. Låsbåge var åtminstone i Norge på 1100- och 1200-talen ett vanligt namn på armborst. På 1300-talet var armborst det vanligaste och viktigaste skjutvapnet för krig och jakt i Europa. I Sverige tycktes vapnet då endast ha använts i städerna och av yrkeskrigarna. Först under 1400-talet var armborstet ett vanligt vapen hos de svenska bönderna. Efter att det under 1500-talet successivt undanträngts av handeldvapnen förblev det i bruk hos bönderna eftersom det var ett effektivt jaktvapen. Vid pälsdjursjakt användes armborsten ända in på 1900-talet då det kunde förses med bluntpilar eller så kallade ekorrpilar. I stället för spets hade de en klump som bedövade djuren utan att förstöra pälsen
++++++
FORTSÄTTNING VITALIEBRÖDERNA
Rådet i staden Riga (Lettland) mottog samma år en rapport som berättade att de mecklenburgska sjörövarna hade en flotta på totalt mer än 300 piratskepp. Man hade nyligen kapat fem engelska skepp lastade med kläde. Varorna hade man fört till en ö utanför Blekinge.
Samma år intogs Visby (Gotland) som blev vitalianernas bas för verksamheten i Östersjön.
Genom avtalet mellan Margareta och Albrekt III d. y. av Mecklenburg år 1395, då kungen frigavs och Stockholm pantsattes till Hansan, försvann den formella grundvalen för vitaliebrödernas verksamhet.
De fortsatte dock att utgöra ett oroselement i östersjöområdet, speciellt i Finska viken och Bottenviken. De behärskade tidvis Åbo (Finland) och Viborg (..) liksom borgarna Faxeholm (Söderhamn, Hälsingland), Styresholm (Ångermanland) och Korsholm (Österbotten, Finland) runt Bottenviken. Vitalianerna hade förmodligen mindre fästen även i inlandet, till exempel Tibrandsholm (Rödön sn) i Jämtland.
År 1396 sändes 11 stora tyska "fredskoggar" ut mot sjörövarna, vardera skepp beväpnat med hundra soldater varav 30 med stora armborst. Två fredsskepp på totalt 77 man sändes samtidigt ut från Kalmar (Småland) för att angripa sjörövarskepp. I stället blev de vid Gotland infångade av tyskarnas fredsflotta. Tyskarna misstog sig och samtliga kalmarbor mördades genom att levande kastas i havet.
Sedan vitaliebröderna år 1398 förlorat Visby och Gotland till Tyska orden tvingades de genom avtal med drottning Margareta att överge sina fästen i norra Östersjön, sist av alla överlämnade de Korsholms slott (Österbotten) till kronan. Grupper av vitaliebröder fortsatte kaparverksamheten under flera decennier, även i Nordsjön med Friesland (Nederländerna) som bas; så sent som år 1429 plundrade de Bergen (Norge).
Erik av Pommern påstås efter sin avsättning, då han levde på Visborgs slott (Gotland) som sjörövare på Östersjön, ha blivit de resterande vitalianernas ledare under åren 1438–1449.
Bland mer kända vitaliebröder fanns Klaus Störtebeker, Sven Sture, Knut Bosson, Klaus Mylies och Arend Styke, den sistnämnde senare hövitsman på Nyköpings hus (Södermanland).
++++++
Mot penningersättning förmåddes Albrekt III d. y. av Mecklenburg och Tyska orden att avstå Gotland, och ön överlämnades år 1408 till nordiske unionskungen Erik av Pommern. Albrekt III d. y. av Mecklenburg dog år 1412 och begravdes i (Doberan) Mecklenburg.
Albrekt III d. y. av Mecklenburg fick bland annat sonen Erik (omkring 1365–1397), svensk kronprins och herre av Gotland.
++++++
VÄSTERVIK
Större delen av gårdarna runt Västervik och även hus i staden kom att ägas av den mäktige Bo Jonsson/Grip. Han var under sin levnad en av de mäktigaste i Sverige, näst kungen Magnus Eriksson och senare kung Albrekt III d.y. av Mecklenburg.
++++++
KALMARUNIONEN (1389–1520)
KOLLA ÅR 1389/1397-1523
++++++
Margareta 1389-1396
++++++
Erik av Pommern 1396-1439
++++++
NYKÖPING RECESS 1396
Nyköpings recess år 1396 - Margareta och Erik av Pommern träffade det svenska riksrådet i Nyköping (Södermanland) i september samma år.
-- Det viktigaste beslutet var om en reduktion av alla kronogods som överförts till aristokratin och frälset under Albrekt III d. y. av Mecklenburgs tid som kung, såvida inte kronan beviljade undantag.
-- De som hade blivit frälse under perioden skulle förlora denna status.
-- Mötet beslutade också att alla fästen och slott som uppförts under denna tid skulle rivas om inte kronan beslutade annat.
-- Margareta fick i morgongåva Östergötland och Skara biskopsdöme, Rumlaborgs slott och län med Jönköping, Västerås slott och stad med Norbohärad och Dalarna.
Det första tydliga vittnesbördet om att Margareta ville skapa en union av de tre riken som Erik av Pommern var kung över är Nyköpings recess 1396.
Mötet beslutade också om ett nytt möte mellan de ledande stormännen i de tre rikena där de skulle sluta avtal om evig fred mellan länderna.
++++++
RECESS
Recess - (lat. recessus, tillbakaträdande), en i de nordtyska städerna under medeltiden använd beteckning (liktydig med "avsked", abschied) på ett beslut, som fattats av några städers representanter efter gemensam överläggning. Sedermera övergick ordet att beteckna protokoll, som hållits över förhandlingarna. I Norden var under 1400–1600-talen recess namn på vissa överenskommelser och fördrag samt de större lagar, som stiftades på herre- eller riksdagarna. Om de viktigaste recesserna, vad Sverige vidkommer, se Nyköpings recess (1396), Kalmar recess, Malmö recess och Västerås recess.
++++++
PERSONALUNION
Personalunion - en union mellan två eller flera stater med gemensam statschef. Historiskt har flertalet personalunioner haft gemensam monark (kung, kejsare). Utöver den gemensamma statschefen behöver det inte förekomma några särskilda administrativa band mellan länderna och varje ingående land räknas som en självständig stat.
++++++
Med den personalunion som var för handen kom de församlade överens om ett unionsmöte där representanter för de tre rikena skulle komma överens om en union, en union som angavs som en förutsättning för fred mellan rikena. Detta allnordiska unionsmöte ägde rum i Kalmar (Småland) sommaren år 1397.
Själva mötet bör ha tagit minst fyra veckor och inleddes med en kröningsceremoni där Erik av Pommern kröntes till kung av ärkebiskoparna i Lund (Skåne) och Uppsala (Uppland). Frånvaron av norska biskopar i Kalmar (Småland) kan tyda på att Erik kröntes till kung av Norge redan 1392. Själva mötesförhandlingarna resulterade dels i ett unionsbrev som reglerade de framtida förhållandena mellan de tre rikena samt ett kröningsbrev där det framgår att Erik av Pommerns kröning till kung i Danmark, Norge och Sverige har fullbordats i Kalmar (Småland)
I kröningsbrevet kungörs att kröningen av Erik har fullbordats i Kalmar (Småland). Undertecknarna avger en trohetsförsäkran mot kung Erik och ger full ansvarsfrihet för Margareta. Kröningsbrevet ålägger inte kungen några särskilda skyldigheter, där finns endast en i allmänna ordalag utformad passus, "oc han gøre widh oss alle som hanom bør at gøre". Lönnroth påpekar också att Erik i kröningsbrevet av undertecknarna erkänns som kung, något kungaval eller överlåtelse av makt från undersåtar till kung omnämns inte. I kröningsbrevet fastslås också att Erik är konung av Guds nåd.
Unionsbrevet
I unionsbrevet slås fem viktiga principer för unionen fast:
(1) En enda kung ska råda över alla tre rikena. I princip ska unionen vara ett valkungadöme men i första hand bör kungasöner väljas.
(2) Kungen ska styra över varje rike i enlighet med varje rikes egna lagar.
(3) Om något av rikena hotas av krig ska de andra komma till hjälp.
(4) Den som döms som fredlös ska vara det i samtliga riken.
(5) Vid förhandlingar med andra länder har kungen tillsammans med rådsmedlemmar från varje rike rätt att fatta beslut till allas bästa.
Margareta gjorde reduktioner av frälsets jord både i Danmark och i Sverige då överföringen av skattejord till frälsejord allvarligt hotade kronans skatteinkomster.
Efter att Sveriges drots Bo Jonsson/Grip avled år 1386 och Danmarks drots och Norges drots avled ett par år senare tillsatte inte Margareta nya drotsar. Även ämbetet som marsk lämnades obesatt under hennes tid.
Vad gäller tillsättandet av kyrkliga ämbete placerade hon handplockade personer som biskopar. Det vid denna tid svaga påvedömet underlättade också detta.
Redan vid Arbogakonciliet år 1396 kom kyrkan i opposition mot Margareta på grund av skattetrycket.
Vid Arbogakonciliet år 1412 protesterade man mot reduktionen av kyrkogods och hotade med interdikt om inte förhållandena ändrades.
+++++
INTERDIKT
Interdikt, kyrkostraff i den kanoniska rätten som förbjuder troende att delta i gudstjänsten och undfå sakramenten. Man skiljer mellan personligt interdikt, som gäller enskilda personer eller grupper, och lokalt interdikt, som gäller vissa platser, städer eller länder. Detta maktinstrument för påvar och biskopar utvecklades under tidig medeltid och fick sin största betydelse under 1100-talet. Brukas numera restriktivt i romersk-katolska kyrkan och i andra kyrkor är interdiktet mycket sällsynt eller har helt försvunnit.
++++++
ERIK AV POMMERN
Efter Margaretas död år 1412 mildrades enväldet något och i Danmark fick det danska riksrådet ett större inflytande.
För Sveriges del beslutade Erik av Pommern om räfsteting som innebar att den tidigare godsreduktionen i någon mån upphävdes.
++++++
RÄFSTETING
Räfsteting (fornsvenska ræfsta þing, av ræfst) var från medeltiden ett av de ting i Sverige, där kungens domsrätt utövades.
I den äldre Västgötalagen finns knappast något, som tyder på att kungen skulle ha högsta domsrätt. Men redan i den yngre Västgötalagen föreskrivs, att två ræfsinga þing – på vilka sannolikt dom på kungens vägnar dömdes – skulle hållas varje år.
Enligt Östgötalagen skulle dock räfst (kunungxræfst) hållas endast vart tredje år, men därmed avsågs sannolikt endast det längsta uppehållet mellan två räfster.
I Svealagarna är kungens domsrätt redan fullt utbildad. Ordet "räfsteting" används visserligen inte, men i samband med edsöreslagarnas utfärdande fick kungens dömande befogenheter särskild betydelse.
1300-talet
Magnus Eriksson föreskrev år
1344, i den så kallade Uppsalastadgan, att i varje lagsaga skulle finnas en tolvmannanämnd, utsedd av kungen och "landsmännen". Nämnden skulle se till att de "som allmogen ofreda" kom under konungens räfst. Genom en ny stadga 1346 (den s.k. Upplandsstadgan) fick denna "konungsnämnd", rätt att själv döma i sådana mål (på kungens vägnar), men Magnus Erikssons landslag återupplivade 1344 års bestämmelser om dess kompetens. Om dessa blivit bestående, hade Sverige kunnat få en inrättning, liknande Englands anklagelsejury, men genom Kristofers landslag flyttades konungsnämnden in i själva räfstetinget, och kom att där motsvara den vanliga engelska juryn. Vid räfstetingsinstitutionens förfall förlorade konungsnämnden också i denna mening sin relevans.
I en annan stadga av Magnus Eriksson, den så kallade Tälje stadga av 1345, kallades den kungliga domstolen rättarting. Däri föreskrevs nämligen att, när kungen själv, eller de som äger att döma på hans vägnar, önskar "sin rættæræting haldæ vm alt riket", då skall det kungöras i vart landskap sex veckor i förväg. Detta stadgande upptogs i Magnus Erikssons landslag (Thingmålabalken 39), vars innehåll anges med följande ord: "Nu vm kunungx ræfst huru hon ægher vara". Det verkar som om konungsräfsten och rättartinget står för samma sak i denna lag. På dessa ting, avdömdes inte bara brottmål, utan även civila mål.
I avseende på vissa mål, särskilt edsöresmål, hade konungstingen uteslutande kompetens. Den nämnd, som här avgjorde faktum, utsågs med parternas och häradsmännens bifall av häradshövdingen (som själv skulle sitta i nämnden) till ett antal av tolv män av häradet, av vilka hälften skulle vara "hovmän" och hälften bönder.
1400-talet Redigera
Erik av Pommern ville avskaffa lagmanstingen och ersätta dessa med räfsteting. I en stadga av 1413 föreskrev han nämligen, att lagmansting inte längre skulle hållas, men att däremot räfsteting skulle hållas på bestämda tider i varje lagsaga, i allmänhet två gånger om året (således bli lagtima och ej urtima såsom enligt Magnus Erikssons landslag). På dem skulle domsrätten utövas av biskopen, två av kapitlet, lagmannen och sex av kungen utsedda frälsemän.
Kristofers landslag återinförde emellertid lagmanstingen, men skilde mellan räfste- och rättarting, av vilka de förra blev lagtima, de senare urtima. Dels stadgades det nämligen att ræfst eller landztingh skulle hållas åtminstone en gång om året i varje lagsaga. Kunde kungen ej själv närvara, skulle biskopen och två av hans kapitel, lagmannen och två av riksens råd eller andra goda friborna män ha makt att döma i kungens frånvaro.
Den nämnd, som på dessa räfsteting skulle fälla avgörandet, var, som ovan omtalats, konungsnämnden. Dels stadgas att, om kungen eller de, som dömer på hans vägnar, önskar hålla rättareting, då skall det brevledes kungöras i landskapet sex veckor i förväg. Vid dessa rättarting skulle häradshövding utse nämnd: tolv män av häradet, hälften hovmän och hälften bönder och landbor, goda bolfasta män, som vederdelomän och häradsmän godtog. Till räfstetingen, men ej till rättartingen hörde särskilt högförräderimål och nästan alla brott mot konungsbalken.
Skillnaden mellan räfsteting och rättarting hade sannolikt inte i verkligheten någon större betydelse. För övrigt förefaller dessa konungsting i stort mot slutet av medeltiden mer och mer ha råkat i förfall. Det blev i stället allt vanligare under loppet av 1400-talet, att den högsta domsrätten utövades av kungen eller riksföreståndaren jämte rådet på herredagar eller rådsmöten, eller att rådet ensamt dömde kungens dom. Den påtagliga bristen på stadgad ordning och enhetlighet i rättskipningen ledde slutligen, efter flera misslyckade försök till införande av större stadga i den högsta domsrättens utövning, till upprättandet av Svea hovrätt 1614.
De gamla konungstingen anses vara upphävda genom den 1615 utfärdade "Rättegångsprocessen", där (§ 20) det heter, att "för thenne vår konungzlige hoffrätt och öfverste doom skola införas, cognosceras och ändtligen slijtas" bland annat "alle ärender, som aff konungens nämbd pläga ransakas och dömas å räfst eller landz-ting, thesslijkes å rättare-ting".
++++++
FORTSÄTTNING ERIK AV POMMERN
Tillsättningarna av biskopar skedde utan öppna konflikter. Det danska danehofet inkallades 1413.
Efter år 1398 verkar det som om Margareta uppehöll sig mer i Sverige än i Danmark. Erik av Pommern å andra sidan uppehöll sig visserligen de första åren efter år 1412 regelbundet i Sverige men efter det blev hans besök i Sverige allt sällsyntare. Erik av Pommern verkar inte alls ha besökt Norge efter år 1412.
Överlag fortsatte Erik av Pommern Margaretas unionspolitik. Han donerade pengar till Vadstena kloster (Östergötland) men placerade sina egna män som biskopar.
Inflytandet för det norska riksrådet minskade och dess medlemmar saknade inflytande förutom i sina dömande uppgifter.
I Norge placerades danskar som biskopar och de norska slotten Bohus (Bohuslän, ca två mil från Göteborg, tidigare Norge, mycket intressant), Akershus (Oslo), Tunsberghus (på toppen av Slottsfjella, Tönsberg i Vestfjold, mycket intressant) och Bergenhus (Bergen) omhändertogs av danska fogdar.
Erik verkar ha haft ambitionen att integrera de tre unionsländerna. Unionsmöten med riksråd från de tre länderna möttes i Köpenhamn (Danmark).
I Sverige placerade Erik av Pommern danskar och tyskar som fogdar på slotten. 1434 var tyskarna Hans Kröpelin fogde på Stockholms slott och Hans av Eberstein på Gripsholms slott (Mafiefred), danskarna Anders Nielsen på Axevalla (Skara), Jens Grim på Kalmar slott (Småland) och Jösse Eriksson på Västerås slott (Västmanland). Även Älvsborgs slott (Göteborg) Nyköpingshus (Södermanland) och Ringstaholm (Norrköping) hade tyska eller danska fogdar. Endast vid några slott i Finland fanns medlemmar av den svenska adeln som fogdar.
Som motiv för det uppror mot Erik av Pommern som utbröt i Sverige på sommaren år 1434, Engelbrektsupproret, har några direkta orsaker utpekats. Det svenska riksrådet utfärdade 12 september 1434 en cirkulärskrivelse till Tyska ordens högmästare, städerna i Hansan och Norges riksråd. Riksrådet pekar på flera brister, bland annat att Erik utnämnt olämpliga män till biskopar, han har överlämnat slotten till utlänningar och genom sitt försök att utse sin farbrors son Bogislav IX av Pommern som arvinge till tronen utan att respektera rikenas valrätt. Allmogen har tvingats betala tryckande skatter, städerna oskäliga tullar och aristokratin har tvingats delta i krig utomlands.
I november år 1434 kom parterna överens om förhandlingar. Dessa ägde rum i Halmstad (Halland) i april-maj år 1435. Från det svenska riksrådet medverkade ärkebiskop Olof, biskoparna Knut och Sigge, riddare Nils Erengislesson samt väpnarna Knut Jonsson och Magnus Gren. Som Eriks representanter medverkade biskop Jens i Roskilde (Danmark), Axel Pedersson, Erik Nielsson, Sten Basse, Morten Jensson och dekanen Hans Laxmand.
Vid mötet kom man överens om att riksrådet ska tillsätta fogdar i de slott som kungen ännu kontrollerade, skatter ska beslutas gemensamt av kungen och riksrådet. Kungen lovade också att tillsätta drots och marsk i Sverige, att rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson skulle få Örebro slott (Närke) och län på livstid och Erik Puke skulle få Rasbo hundare (Uppland) på livstid. I juni träffades riksrådet i Uppsala (Uppland) där man ratificerade överenskommelsen från Halmstad (Halland) men i ratifikationsbrevet utvecklade riksrådet hur man tolkade överenskommelsen: kungen skulle styra riket i enlighet med riksrådet och lagen.
På hösten år 1435 kom Erik av Pommern till Stockholm och den 14 oktober slöts en förlikning där Erik av Pommern erkänns som kung om han garanterar sina löften från kungavalet och att följa Sverige lagliga styrelseskick. Erik lovade också att utnämna drots och marsk.
Vad gäller tillsättandet av fogdar skulle kungen få utnämna danskar eller norrmän till fogdar vid slotten i Stockholm, Nyköping (Södermanland) och Kalmar (Småland). För övriga slott skulle kungen efterhöra rådets mening men vid oenighet fattade kungen det avgörande beslutet om vilken svensk som skulle bli fogde. Kungen utsåg Krister Nilsson/Vasa till drots och Karl Knutsson/Bonde till marsk.
Upproret i Sverige utbröt dock snart på nytt och parterna möttes i Kalmar (Småland) i juli år 1436. Från förhandlingarna i Kalmar (Småland) finns ett förslag på en ny unionsakt som verkar komma från den svenska sidan.
Förslaget är tydligt utformat med 1397 års unionsbrev som förebild. I förslaget saknas punkterna om drottning Margaretas rättigheter men tilläggen handlar om att garantera de tre staternas inre oavhängighet, garantera deras inflytande på utrikespolitiken och förhindra centraliseringen av makten. Varje rike skulle ha en centralförvaltning med drots och marsk; drotsen skulle då fungera som vicekung i kungens frånvaro och sköta rättsvården medan marsken skulle vara överbefälhavare för de militära styrkorna. Varje rike skulle också ha en rikshovmästare och en hovkansler. Kungen skulle uppehålla sig fyra månader om året i varje rike och alltid följas av två rådsherrar från varje rike. Vid krig skulle de tre rikena uppträda gemensamt men offensiva krig krävde samtycke från alla tre rikenas riksråd. Vid val av ny unionskonung ska ett allnordiskt unionsmöte utlysas till Halmstad (Halland) med fyrtio ledamöter från varje rike. Dessa ledamöter skulle representera hela befolkningen, inte bara kyrkan och aristokratin utan även köpstäderna och bönderna. Unionsmötet skulle i första hand välja någon av den avlidne konungens söner till ny kung. Om en sådan saknades kunde unionsmötet söka en ny kung från annat håll.
Förslaget om ny unionsakt gick inte igenom. Den 1 september var man överens om att Erik av Pommern åter skulle erkännas som svensk kung men att han skulle regera Sverige efter landslagen och riksrådet. Frågor om sänkt skatt för allmogen och bestraffning av fogdar lämnades därhän. Det svenska riksrådet och Erik av Pommern hade kommit överens om att mötas i Söderköping (Östergötland) i september för att kunna besluta om länsförvaltningen och annat. Erik av Pommern kom dock inte dit och riksråden fördelade slottslänen på eget bevåg och konungens fogdar avlägsnades. Erik av Pommern själv sanktionerade inte beslutet och han kom inte heller till nya möten med riksrådet. I Danmark blev det konflikt mellan Erik av Pommern och det danska riksrådet då han påsken år 1438 förlänade fyra danska slott till sina pommerska släktingar och han försökte också få rådet att erkänna Bogislav som riksföreståndare, vilket rådet vägrade. Han tvingade allmogen på Själland (Danmark) att svära trohetsed till Bogislav och seglade därefter till Gotland med statskassan.
De danska och svenska riksråden möttes i juli år 1438 i Kalmar (Småland) där de bekräftade unionen med evig fred mellan de tre rikena, ömsesidig hjälp vid krig och vart rikes oavhängighet. Vad gäller kungaval var man överens om att inget av rikena skulle på egen hand välja ny kung utan att först förhandla med de andra rikena. Överenskommelsen bekräftades vid ett nytt möte i Jönköping (Småland) i november år 1439 där man enades om att mötas i Kalmar (Småland) till midsommar år 1440 för att enas om en ny konstitution samt välja unionskung.
++++++
Krisofer av Bayern
Erik av Pommerns försök att få till stånd ett förbund mellan sig själv, Preussen och Burgunds regent Filip den gode för att erövra Helsingborg (Skåne) och Helsingör (Danmark) uppfattades som hotfullt i Danmark och därför valdes Erik av Pommerns 24-årige systerson Kristofer av Bayern till kung av Danmark den 9 april år 1440. Det svenska riksrådet lyckades få Kristofer av Bayern att avge några garantier för att inte tidigare förhållanden skulle upprepas. I sin handfästning lovade Kristofer av Bayern att styra Sverige i enlighet med rådets vilja och rådet fick igenom sitt rådskonstitutionalistiska program, regime politicum, som den kämpat för. Den 14 augusti år 1441 kröntes han till kung av Sverige i Uppsala domkyrka. Han kröntes till kung av Norge i Oslo 1442 och därefter kröntes han i Danmark vid en ceremoni i Ribe domkyrka.
Kristofer av Bayern gifte sig i Köpenhamn (Danmark) år 1445 med Dorotea av Brandenburg och hon kröntes då i närvaro av biskopar från de tre rikena till unionsdrottning.
Kristoffer av Bayern fördelade sin tid lika mellan Danmark och Sverige, däremot kan det inte styrkas att han besökte Norge efter kröningen i Oslo. I sin handfästning hade han lovat att dela sin tid lika mellan de tre rikena men detta uppfylldes alltså inte vad gäller Norge.
Det norska riksrådet hade en självständighet som annars saknar motsvarighet i Norges senmedeltida historia. Det norska riksrådet bestod av infödda norrmän eller män som var ingifta i norska släkter. Av praktiska orsaker delades det i två, det ena med säte i Oslo, det andra med säte i Bergen.
I Sverige hade det svenska riksrådet ett fast grepp över skatteuppbörden, i Norge fördes skattemedlen till det kungliga kansliet i Köpenhamn (Danmark).
Kristoffer av Bayerns regeringstid präglades av regime politicum där regerandet skedde i enlighet med varje rikes lag och i samarbete med riksråden. Varken i Norge eller i Sverige fanns det andra än infödda länsinnehavare. I Sverige gynnade han de i högadeln som var unionsvänliga och vid sin frånvaro tillsatte han ett regeringskollegium med ärkebiskop Nils Ragvaldsson, Bengt Jönsson/Oxenstierna, Erengisle Nilsson den yngre och Magnus Gren. Kristofer av Bayern respekterade också den kyrkliga friheten och den kyrkliga oppositionen mot statsmakten som funnits tidigare saknades under denna period.
Visborgs fästning i Visby (Gotland).
Kristoffer av Bayern var under hela sin regeringstid sysselsatt med att få kontroll över Gotland där den avsatte kung Erik av Pommern med Visborgs fästning som bas ansvarade för en sjörövarflotta som härjade Östersjön.
Erik av Pommerns bundsförvanter, Filip den gode och de holländska sjöfartsstäderna övergav honom efter att Kristofer av Bayern slöt ett handelspolitiskt fördrag med dem sommaren år 1441.
År 1443 fick Erik av Pommern istället stöd av de vendiska hansestäderna då Kristofer av Bayern inte velat bekräfta deras handelsprivilegier i Sverige och Norge.
Efter att Kristofer av Bayern slutligen bekräftat dessas privilegier år 1445 distanserade de sig från Erik av Pommern och denne sökte istället stöd hos Tyska orden. I augusti 1446 seglade Kristoffer av Bayern till Gotland med 2 000 man, trupper och riksråd från de tre rikena och där mötte han Erik av Pommern för förhandlingar i Västergarn (Gotland). Erik av Pommern krävde att få Gotland och Linköpings stift alternativt Gotland och 200 000 lödiga mark för att erkänna att Gotland tillhörde Sverige. Detta förkastades och förhandlingarna misslyckades, ehuru man kom överens om 18 månaders vapenvila.
Unionen ingick i januari år 1447 ett förbund med Tyska ordens ordensmästare för krig mot ryssarna. Orden gick dock i krig mot Novgorodriket ensamma och deras inflytande i tvisten om Gotland sänktes betydligt. Kristofer av Bayern hade därför med unionens utrikespolitik lyckats isolera Erik av Pommern.
En ny möjlighet att få till stånd en lösning uppkom år 1447 när Erik av Pommerns kusin Bogislav IX dog vilket gjorde Erik av Pommern till hertig av Pommern-Stolp.
Kristofer av Bayern blev dock hastigt sjuk julen år 1447 och dog i början av januari år 1448.
++++++
UNIONEN SPLITTRAS
Unionen splittras
I Sverige kallade man till ständermöte i Stockholm och där valdes, under något oklara omständigheter, Karl Knutsson/Bonde till svensk kung den 20 juni år 1448.
Inom det danska riksrådet fanns det olika uppfattningar om unionskungen skulle hämtas inom den nordiska högadeln eller utifrån.
En fraktion inom riksrådet vände sig till Adolf VIII av Holstein, då ett val av Adolf till dansk kung skulle förena hertigdömet Schleswig med kungariket Danmark.
Adolf föreslog istället sin egen systerson, Kristian, greve av Oldenburg. Ett val av Kristian skulle också lösa problemet med den stora morgongåva som skulle utfalla till änkedrottningen Dorotea då hennes make avlidit: om Kristian gifte sig med henne skulle detta inte bli nödvändigt.
Den 28 juni bekräftade Kristian den så kallade Constitutio Valdemariana, Valdemar III:s handfästning från 1326 som garanterade att hertigdömet Schleswig och kungariket Danmark aldrig skulle förenas under en och samma regent.
Den 28 september valdes Kristian till kung av Danmark vid landstinget i Viborg (Danmark); en månad senare kröntes han i Köpenhamn (Danmark) samtidigt som han gifte sig med den 18-åriga änkedrottningen.
++++++
AKERSHUS FÄSTNING
Akershus fästning.
Efter detta följde en strid att bli utnämnd till kung i Norge. Ledande i norska riksrådet var Hartvig Krummedige, fogde på Akershus (..) och den danske biskopen Jens Jakobsson och dessa fick med sig majoriteten i rådet för att i mars 1449 inbjuda Kristian till förhandlingar om det norska kungavalet. Kristian kom till Marstrand (..) vid midsommar 1449 och blev vald till kung av Norge. Därefter utsåg han ärkebiskop Aslak Bolt och adelsmannen Sigurd Jonsson till riksföreståndare och lovade att återkomma följande sommar för att krönas.
En mindre grupp rådsherrar ville istället ha Karl
Knutsson/Bonde som kung och under sommaren år 1449 hyllades denne som kung på olika östnorska landsting. I oktober år 1449 kom Karl Knutsson/Bonde till Norge med 500 ryttare där han hyllades som kung på olika ställen. I Nidarosdomen (..) kröntes Karl Knutsson/Bonde den 20 november av den norske ärkebiskopen till kung av Norge.
Vid nyårstid försökte Karl Knutsson/Bonde med stora beridna styrkor erövra Oslo-området och Akershus fästning (..). En militär erövring visade sig snabbt vara omöjlig och vapenvila ingicks.
++++++
Några veckor efter att Karl Knutsson/Bonde blivit svensk kung försökte han också militärt erövra Gotland från Erik av Pommern. Landsbygden erövrades snabbt och i början av december år 1448 kunde de svenska trupperna erövra Visby (Gotland), dock inte Visborgs fästning.
Erik av Pommern lovade att den 20 april 1449 överlämna Visborg (Gotland) om han erhöll Borgholms slott och Öland som förläning på livstid.
Erik av Pommern hade dock samtidigt kontakt med Kristian som erbjöd honom tre danska slottslän samt 10 000 gulden per år om han överlämnade Visborg (Gotland) till denne. Den danska flottan kom till Visby (Gotland) med förstärkningar och i april år 1449 överlämnade Erik av Pommern Visborg (Gotland) till den danske marsken Olof Axelsson/Tott.
Detta ledde till ett nytt försök av svenskarna att erövra Visborg (Gotland). Den danska flottan inledde en blockad av ön som så småningom ledde till att svenskarna lämnade ön. Frågan om vilket land som skulle ha kontroll över ön hänsköts till förhandlingar i Halmstad (Halland) i maj år 1450.
Förhandlingarna i Halmstad (Halland) innebar att Danmark och Sverige kom överens om att evig fred skulle råda mellan länderna från och med den 29 juli år 1450. De svenska och danska rådsrepresentanterna enades också om en ny unionstraktat som i sak bygger på avtalet från Kalmar (Småland) år 1438: evig fred mellan de tre rikena, ömsesidig hjälp vid krig och vart rikes oavhängighet. Mötet enades också om hur man skulle lösa situationen där det fanns två kungar i de tre unionsländerna. När endera av antingen Karl Knuttsson/Bonde eller Kristofer avled ska tolv riksråd från varje rike mötas i Halmstad (Halland) för att besluta om man kan välja den överlevande till unionskung. Om man inte kan enas ska riksföreståndare tillsättas i det land som saknar kung och när även den överlevande kungen avlidit ska man åter mötas i Halmstad (Halland) för att välja unionskung. Om det finns lämpliga kungasöner ska någon av dessa väljas. En utlänning kan inte väljas till unionskung; denne ska vara född i Danmark eller Sverige.
I övrigt beslöt mötet att Karl Knutsson/Bonde skulle avstå Norge till Kristian; frågan om Gotlands framtid sköts på framtiden.
Karl Knutsson/Bonde ratificerade Halmstadmötets beslut om Norge i juni 1450 men med förbehållet att han ville behålla sin norska kungatitel. Att Karl gav upp Norge så lätt kan förklaras av att Kristian stöddes av en majoritet av det norska riksrådet, han hade kontroll över alla norska slott av betydelse och han hade möjlighet att hävda sina anspråk med militär makt. Den 29 juli 1450 kröntes Kristian i Nidarosdomen i närvaro av hela det norska riksrådet. Den 29 augusti undertecknades ett unionsavtal mellan Danmark och Norge där de två länderna enades om att fortsätta vara förenade i union under en kung. I avtalet enades man också om att när kungen avled skulle riksråden från de två länderna mötas i Halmstad (Halland) för att i första hand välja en son till den avlidne till ny kung eller i andra hand någon annan de fann lämplig.
Förnyad union under Kristian I
Halmstadmötets överenskommelse om en evig fred mellan Danmark och Sverige kom snabbt på skam och de närmaste åren präglades av ideliga militära sammandrabbningar mellan de två länderna.
I Sverige kom det att växa fram en opposition mot Karl Knutsson/Bonde och i februari år 1457 valde han att gå i exil till Danzig (idag Gdansk, Polen).
Några veckor senare valde riksrådet ärkebiskop Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Erik Axelsson/Tott till riksföreståndare.
++++++
KRISTIAN I
I slutet av mars år 1457 förklarade sig Kristian I som pretendent på den svenska kungatronen och att därvid erkänna alla existerande privilegier och lagar, att den svenska adeln skulle återfå de gods de ägde i Danmark och Norge och att erkänna Sveriges överhöghet över Gotland, Öland och Älvsborg (Göteborg).
Kristian I kom till Stockholm i juni och den 2 juli valdes han till Sveriges kung. I hans kungaförsäkran bekräftade Kristian att tidigare unionsavtal skulle fortsätta gälla.
I januari år 1458 möttes de tre rikenas riksråd i Skara (..) och där valde de norska och svenska riksråden Kristian I:s son Hans till tronföljare i Norge och Sverige. Det danska riksrådet hade tidigare gett samma löfte.
I mars valdes Kristian I till greve av Holstein och hertig av Schleswig och hade därmed lyckats med det som Erik av Pommern aldrig lyckades med: att ta kontroll över de två landskapen. Men priset för detta var 123 000 rhenska gyllen, ett värde som motsvarar 6 ton silver.
För att betala detta krävdes nya skatter vilket ledde till uppror i Sverige 1463–1464 och att Karl Knutsson/Bonde åter valdes till svensk kung för en tid under 1464–1465 och 1467–1470.
Förhandlingar om att åter erkänna Kristian I som svensk kung ledde ingenstans och denne försökte sätta kraft bakom sina krav på den svenska tronen med militära aktioner i Sverige.
Under andra halvan av 1460-talet rådde inbördeskrig mellan å ena sidan en fraktion bestående av släkten Oxenstierna och gränsadeln som stödde Kristian I, å andra sidan Karl Knutsson/Bonde och dennes släktingar samt de inflytelserika Axelssönerna.
Efter Karl Knutsson/Bondes bortgång år 1470 valdes Sten Sture den äldre, Karl Knutsson/Bondes halvsysters son, till riksföreståndare. I juni hävdade Kristian I sin rätt till den svenska tronen. Svenskar och danskar har träffats i Kungsäter för förhandlingar vars resultat är omtvistat. Enligt ett bevarat svenskt förslag till fredsavtal skulle man mötas på nytt på Stegeborgs slott för att lösa konflikten mellan Kristian I och Axelssönerna och därefter skulle Kristian I erkännas som unionskung med de villkor som de tre rikenas riksråd kunde enas om.
I juni kom Kristian I med den danska flottan till Stockholm. Parterna enades om ett stillestånd i striderna.
++++++
STEN STURE D.Y
Medan Sten Sture rekryterade en bondehär i Närke och Östergötland lät sig Kristian I hyllas av Upplands landsting som Sveriges kung.
Den 10 oktober 1471 möttes de två parterna i en militär sammandrabbning, slaget vid Brunkeberg, som Kristian förlorade.
Kristian I:s enda möjlighet att kunna återfå den svenska kungatronen blev förhandlingar. De två sidorna möttes för nya förhandlingar i Kalmar (Småland) år 1476, där Sten Sture själv deltog medan Kristian I uppehöll sig i Ronneby. I Kalmar (Småland) var man bland annat överens om en upprorsparagraf med rätt för adeln att under vissa villkor starta uppror mot kungen och att om kungen dör ska de tre rikenas representanter mötas i antingen Halmstad (Halland) eller Nya Lödöse för att där välja ny kung. Frågan om Kristian skulle erkännas som kung gick vidare till riksmötet i Strängnäs på sommaren 1476 där man sade nej till att erkänna Kristian.
Unionen under Hans
Kristian I avled den 21 maj år 1481. Sonen Hans hade ju redan valts till tronföljare i både Norge och Sverige men när det norska riksrådet möttes i augusti 1481 visade det sig att det fanns missnöje med Kristians styre. Norge ville ha tillbaka Shetlandsöarna och Orkneyöarna som pantsatts till Skottland 1469, förbud mot utlänningars handelssjöfart till Island och man var missnöjd med att Norges slott och län getts till utlänningar. I augusti 1482 hölls ett nytt unionsmöte i Kalmar (Småland), där dock norrmännen inte deltog. Vid mötet kom man överens om ett nytt unionsavtal som byggde på det tidigare mötet i Kalmar (Småland) år 1476 och som band unionskungen genom hårda garantier för aristokratins inflytande. Med detta nya unionsavtal kunde även det svenska riksrådet ställa sig bakom att åter erkänna unionen mellan de tre rikena. I Kalmar (Småland) beslutade man också att mötas på nytt i Halmstad (Halland) i januari 1483 för att välja unionskung.
I Halmstad (Halland) möttes representanter för de tre rikena i januari 1483 för att välja Hans till unionskung i enlighet med unionsavtalet från 1482. När de svenska representanterna kom saknade de fullmakt för att välja kung, men Hans blev ändå vald till kung i Danmark och Norge. Man kom överens om att mötas på nytt i Kalmar följande år. Genom Kalmar recess från 1483 kom man överens om vilka villkor som skulle gälla för Sverige åter skulle gå in i unionen. Avtalet innefattar 50 paragrafer där kungen måste respektera varje rikes lag och sedvänjor, respektera adelns och kyrkans privilegier, arbeta för att Norge skulle återfå de pantsatta öarna och så vidare. Det enda villkoret för att unionen skulle träda i kraft var att Hans skulle komma till Kalmar följande sommar för att där väljas till svensk kung. Detta möte kom också till stånd men utan att Hans närvarade. Vilken anledning Hans hade att inte komma är okänt men enligt Larsson (1997) är det troligast att han ansåg att handfästningens villkor var alltför hårda.
Hans nöjde sig tills vidare med att vara kung över Danmark och Norge. Han hade visserligen tvingats avge en kungaförsäkran som gav stor makt till riksrådet men som kung såg han till att rekrytera män från lågadeln och borgerskapet till sitt kansli och sin räntekammare eller som fogdar och biskopar. Den svenske riksföreståndaren Sten Sture den äldre hade väsentligt mer makt än vad Kalmar recess skulle ha gett unionskungen och detta måste den svenska högadeln ha varit medveten om. Sten Sture hamnade i en konflikt med kyrkan om bland annat utnämningar till kyrkliga ämbeten och rätten att testamentera kronojord till kyrkan och det är troligen oppositionen i Sverige som har fått Sten Sture att 1494 få till stånd förhandlingar i Nya Lödöse om att Sverige åter skulle ansluta sig till unionen. Där enades man om att mötas i Kalmar midsommar 1495 för att bekräfta Kalmar recess. Det svenska riksrådet godkände i augusti 1494 förhandlingsresultatet. Riksdagen i Linköping (..) i mars 1495 godkände också detta men ville inte att Hans skulle väljas till unionskung. Till mötet i Kalmar (Småland) kom Hans med en dansk delegation men efter att ha väntat sex veckor på svenskarna reste de hem igen.
++++++
VIBORGS SLOTT
Viborgs slott.
Ryssarna hade år 1495 anfallit den svenska gränsfästningen Viborg men de svenska trupperna hade kunnat gå till motanfall, bland annat mot Ingermanland.
Sten Sture ville dock ha fred med Ryssland för att kunna möta det militära hotet från Danmark då Hans hotat att gå till anfall om svenskarna inte kunde garantera att de skulle välja honom till kung. I mars 1497 möttes det svenska riksrådet i Stockholm. Oppositionen ville avsätta Sten Sture som riksföreståndare men denne vägrade med motiveringen att han inte var vald av riksrådet utan av Arboga möte 1471 och att endast ett sådant möte kunde avsätta honom.
I juni utbröt inbördeskrig men det bondeuppbåd som Sten Sture samlat besegrades av Hans sachsiska legotrupper vid slaget vid Rotebro.
Efter förhandlingar enades parterna den 6 oktober 1497 att Sten Sture skulle avgå som riksföreståndare och att Hans skulle väljas till kung i enlighet med Kalmar recess. Hans valdes den 25 november och kröntes dagen efter i Storkyrkan. I de överläggningar som Hans därefter gjorde med det svenska riksrådet fick han rätt att tillsätta danska och norska fogdar på sina egna fataburslän. Riksrådet samtyckte också till att Hans son Kristian II skulle erkännas som svensk tronföljare.
Sten Sture kompenserades med att få hela Åbo stift (Finland) och Nyköpings län (Södermanland) som tjänsteförläning på livstid och valdes också av kungen till hovmästare. Som hovmästare ingick han tillsammans med ärkebiskopen Jakob Ulvsson, Linköpings biskop Henrik Tidemansson och marsken Svante Nilsson/Sture, en kvartett med stora interna motsättningar, i den grupp som skulle styra riket när kungen var utomlands.
Missnöjet med Hans regim spred sig snart, särskilt med hur de danska fogdarna uppträdde och de tidigare fienderna Sten Sture, ärkebiskopen och Svante Nilsson kunde snart förenas i opposition mot kungen.
När det svenska riksrådet möttes i juni 1501 krävde rådet att endast svenskar skulle få inneha slotten i enlighet med Kalmar recess, trots att riksrådets främsta medlemmar medgett undantag. Kungen vägrade att gå med på det.
I början av augusti möttes sju av riksråden, däribland Sten Sture, Svante Nilsson, Hemming Gadh och den norske riddaren Knut Alvsson (Tre Rosor) i Vadstena där de med hänvisning till upprorsparagrafen i Kalmar recess uppsade tro och lydnad till kungen och proklamerade uppror.
Sten Sture valdes till riksföreståndare. Stockholms slott belägrades och drottning Kristina tvingades ge upp slottet i maj 1502.
I mars 1502 kontrollerade Knut Alvsson Tunsberghus och Akershus och belägrade Bohus fästning som kontrollerades av Henrik Krummedige.
Kung Hans hade under våren värvat tyska och skotska legotrupper och dessa undsatte Bohus fästning och erövrade sedan Älvsborgs fästning. Under ledning av Henrik Krummedige kunde Tunsbergshus återerövras och Akershus belägras. Knut Alvsson kom till Oslo (Norge) för att inleda förhandlingar med Henrik Krummedige.
Förhandlingarna ägde rum på Krummediges skepp den 18 augusti men trots fri lejd blev Knut Alvsson ihjälslagen. Med hans död var upproret i Norge över.
Eftervärldens bild av Knut Alvsson har varierat. I Povl Helgesens Skibbykrönikan från 1500-talet är han en medelmåtta som utnyttjas av de svenska upprorsmakarna medan den norske författaren Henrik Ibsen såg honom som en nationell martyr. Knut Alvssons kamp har tolkats som en kamp för en svensk-norsk adelsunion, ett försök att föra Norge ur unionen med Danmark eller bara en kamp för att återfå sina beslagtagna gods.[70]
Drottning Kristina hade tillfångatagits när Stockholm erövrades år 1502. Handelsmännen i Lübeck var angelägna att striderna upphörde och genom deras förmedling kom parterna överens om att släppa drottningen. Hon överlämnades vid den dansk-svenska gränsen i december 1503 men på vägen tillbaka till Jönköping blev riksföreståndaren Sten Sture sjuk och avled.
Till ny riksföreståndare valdes Svante Nilsson. Danmark och Sverige möttes i fredsförhandlingar i maj 1504 i Köpenhamn (Danmark) och där kom man överens om att riksråden från de tre rikena skulle mötas i Kalmar (Småland) i juni 1505 för att lösa stridigheterna genom förhandlingar eller rättegång. I februari 1505 meddelade det svenska riksrådet det danska att man måste skjuta på förhandlingarna. Detta tog det danska riksrådet ingen notis om utan i juni kom Hans till Kalmar (Småland) med det danska och det norska riksrådet samt Jakob IV av Skottland, Joakim I av Brandenburg, representanter för den tyske kejsaren och några nordtyska städer.
Eftersom svenskarna inte kom tillsattes en domstol av de danska och norska riksråden. Hans anklagade Sten Sture, Svante Nilsson och deras anhängare för majestätsbrott.
Domstolen ansåg att de tilltalade var skyldiga och dömde dessa att förlora äran, frihet, privilegier och gods.
Domstolen bad den tyske kejsaren att stadfästa domen och att förbjuda alla kristna att driva handel med, förhandla med eller på något sätt stödja de skyldiga.
I samband med domen avrättades flera borgare i Kalmar, en händelse som har gått till historien som Kalmar blodbad.
Det svenska riksrådet protesterade mot domen och förklarade sig vara villigt att förhandla. Parterna möttes i Malmö på sommaren 1506 där svenskarna fick välja en av tre alternativ: Åter erkänna Hans som kung, erkänna hans son Kristian som kung eller att betala en årlig tribut. Mötet avslutades utan något resultat. Kalmardomen anhängiggjordes i oktober vid det Tysk-romerska rikets kammarrätt där tio svenskar dömdes som upprorsmakare och alla Sveriges invånare vara "i rikets akt", det vill säga bannlysta. Domen innebar ett förbud för de tyska städerna att handla med Sverige. I augusti 1507 kom en handelsdelegation från Lübeck till Stockholm för att meddela att handeln nu avbröts samtidigt som man erbjöd sig vara medlare. Under 1508 och 1509 rådde vapenvila och förhandlingar mellan parterna. Genom freden i Köpenhamn den 17 augusti 1509 erkändes Hans principiella rätt till den svenska tronen och svenskarna lovade att betala en årlig tribut på 13 000 mark per år.
Inom det svenska riksrådet rådde det dock oenighet om fredsavtalet. I maj-juni 1510 möttes riksrådet i Stockholm och beslutade att vägra betala tributen. Kriget utbröt på nytt mellan Danmark och Sverige. I Sverige fanns det en krigströtthet och rådet uppmanade 1511 Svante Nilsson att avgå. Denne vägrade dock. Svante Nilssons plötsliga död den 2 januari 1512 gjorde att det fanns förutsättningar att förhandla om fred och i april 1512 slöt parterna fred igen. Villkoren var att Sverige skulle erkänna Köpenhamns-freden och att ett nytt unionsmöte skulle hållas sommaren 1513 i Köpenhamn (Danmark)
++++++
Unionen upphör Redigera
Sverige lämnar unionen Redigera
Kung Hans avled i februari 1513 och unionsmötet blev uppskjutet två år till juni 1515. Även detta möte blev uppskjutet två år till ett möte i Halmstad i februari 1517. De svenska representanterna vägrade välja mellan att erkänna Kristian II som kung eller att betala en årlig tribut. Med anledning av Stäkets rivning hade Lunds ärkebiskop Birger Gunnersen bannlyst den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Kristian kunde därför gå i krig med motiveringen att det var en kristen plikt. Riksföreståndaren skadades allvarligt i januari 1520 vid slaget på Åsundens is och dog kort efteråt. En grupp inom det svenska riksrådet inledde förhandlingar med Kristian och den 6 mars 1520 erkändes han som Sveriges kung. Sturepartiet, anhängarna kring den bortgångne riksföreståndaren, stod dock inte bakom denna överenskommelse och Kristian var tvungen att utlova en amnesti innan Sturepartiet överlämnade Stockholms slott i september 1520.[74]
Kristian kröntes i Stockholm i november 1520 och efter tre dagars kröningsfestligheter följde Stockholms blodbad där Sturepartiet och deras anhängare avrättades som kättare. Kristian lämnade Sverige i januari 1521 och överlämnade ansvaret till riksrådet, däribland hans handgångne man Didrik Slagheck, biskopen av Odense och Strängnäs Jens Beldenak, ärkebiskop Gustav Trolle samt biskopen i Västerås Otto Svinhuvud. Uppror utbröt i Småland. I juni 1521 arresterades Didrik Slagheck av riksrådet och istället utnämndes Gustav Trolle till riksföreståndare. Uppror utbröt även i Värmland och i augusti 1521 valdes Dalarnas hövitsman Gustav Vasa till riksföreståndare i Vadstena rådhus.[75]
I Danmark hotades Kristian av ett adelsuppror där adeln samlats kring hans farbror Fredrik av Holstein. Denne valdes i mars 1523 till ny dansk kung medan Kristian flydde utomlands. I samband med kungavalet föreslogs ett nytt unionsmöte för att förnya unionen. Detta blev inte fallet utan i Sverige valdes Gustav Vasa till kung den 6 juni 1523. Fredrik och Gustav möttes i Malmö i augusti 1524 där Sverige uppgav sina krav på Bohuslän, Blekinge och Gotland medan Fredrik uppgav sitt krav på Sveriges tron.[76]
Historikern Erik Lönnroth sätter in unionsupplösningen i ett större sammanhang och menar att unionstanken underminerades av förändringar i Skandinaviens omvärld. Unionstanken hade gynnats av att omvärlden uppfattades som fientlig men i början av 1500-talet hade detta förändrats. Hansans stora inflytande hade i viss mån neutraliserats av holländska handelsmän, Tyska orden befann sig i upplösning, de nordtyska furstarna som tidigare haft så stort inflytande saknade militära resurser och inte heller ryssarna uppfattades av Sverige som något särskilt hot.[77]
Norge förlorar sin självständighet Redigera
Unionsavtalet mellan Danmark och Norge från 1450 var fortfarande i kraft och i augusti 1523 kom två danska riksråd, Vincens Lunge och Henrik Krummedige, till Norge för att få Fredrik erkänd som kung av Norge. Det norska riksrådet hade under lång tid haft få möten och var splittrade mellan olika intressen. 1524 fick rådet dock en kraftfull ledare i den nyutnämnde ärkebiskopen Olav Engelbrektsson och denne fick riksrådet att kräva en handfästning där kungen skulle lova att den norska kyrkan skulle slippa "det lutherska kätteriet" samt att endast norrmän eller ingifta danskar skulle få län. Detta gick kungen med på; Vincens Lunge blev länsherre på Bergenhus, den norske adelsmannen Olav Galle på Akershus fästning. Så snart kungen kände sig säker på tronen placerade han dock åter ut danskar som länsherrar. Dessa blev också medlemmar i riksrådet och ärkebiskopens inflytande i riksrådet minskade.[78]
År 1529 kom kronprinsen Kristian till Norge med 14 skepp och 1 500 man som plundrade klenoderna i Mariakyrkan i Oslo. Alla abbotar och abbedissor i Norge blev avsatta och klostren överlämnades till kungatrogna. Inför detta hot tillkallade ärkebiskopen hjälp från den avsatte kungen Kristian II som kom till Oslo med skepp och en styrka på 2 000 legosoldater. Riksråden från södra Norge hyllade Kristian II som kung men hans styrkor kunde inte erövra fästningarna Akershus eller Bergenhus och på våren 1532 besegrades han av en dansk-tysk styrka på 6 000 man som kom till Oslo. Kristian II blev lovad fri lejd men istället blev han tillfångatagen och blev inspärrad för resten av livet, till att börja med på Sönderborgs slott.[79]
Efter Fredriks död 1533 utbröt inbördeskrig i Danmark, grevefejden, där båda sidor slogs för varsin luthersk tronpretendent, Kristian II och Kristian III. I Norge tog riksrådet över makten och där stödde de flesta Kristian III, dock inte biskoparna som uppfattade dennes protestantism som ett hot mot katolska kyrkan. Den norske ärkebiskopen lanserade istället Kristian II:s svärson Fredrik II av Pfalz som kandidat till tronen och försökte starta en revolt i södra Norge som dock blev brutalt nedslagen. I oktober 1536 valdes Kristian III till kung i Danmark och i sin handfästning lovade Kristian att Norge inte längre skulle vara ett oavhängigt rike utan en del av Danmark och att det norska riksrådet skulle avskaffas. På våren 1537 kunde danska trupper erövra den norska ärkebiskopsborgen Steinviksholm, straffa alla som stött ärkebiskopen och konfiskera kyrkans gods. Snart kunde Kristian III också tillsätta lutherska biskopar i Norge.[80]
I Norge var riksrådet splittrat, både av intressen och av geografin. De norska länen var sedan tidigare förlänade till danska adelsmän, handelsavtal med Hansan om privilegier i Bergen beslutades i Danmark. Detta kan förklara varför Norges nedgradering från självständigt rike till kronland inte mötte starkare motstånd; Kristian III:s beslut var endast en formalisering av rådande praxis.[81]
Eftervärldens bild Redigera
Flagga för Kalmarunionen.
Erik Gustaf Geijer publicerade 1832 Svenska folkets historia där han angående Kalmarunionen skrev "En händelse som ser ut som en tanke" och menade att unionen för eftervärlden verkade vara planerad när den i själva verket tillkom av en slump.[82]
Kungliga bibliotekets överbibliotekarie Gustaf Edvard Klemming publicerade 1866–1868 Karlskrönikan och Sturekrönikan och deras tendentiösa syn på unionen kom att påverka forskningen för lång tid framåt. Från mitten av 1800-talet publicerades också en mängd medeltida originaldokument, diplomatarium, ur danska, norska och svenska arkiv och detta innebar att historiker som Carl Gustaf Styffe, Carl Ferdinand Allen, Caspar Paludan-Müller och andra hade detaljkunskaper som tidigare saknades. Den vid tiden förhärskande skandinavismen gjorde att dessa intog en viss utgångspunkt när de skrev om skandinavisk historia som senare historiker saknade. Deras påverkan av de svenska rimkrönikorna gjorde också att de tolkade händelserna i Sverige som en nationell befrielsekamp där allmogen kämpade mot den danske unionskungens våldsregim.[83]
Från omkring 1900 börjar forskare intressera sig för att kritiskt granska källdokumenten. Historiker som Kristian Erslev, Gottfrid Carlsson, Arnold Heise och Absalon Taranger stödde ofta sina resultat på tolkningar av källdokumenten medan de berättande källorna kom i andra hand. Från 1920-talet och framåt blir personskildringarna mer nyanserade och mindre av hjälte- eller skurkporträtt. Uppfattningen att unionens inre problem berodde på strider mellan å ena sidan den danske kungen och hans anhängare i den svenska aristokratin och å andra sidan Karl Knutsson eller Sturepartiet med stöd av den svenska allmogen fanns kvar långt fram i tiden. Historikern Erik Lönnroth ifrågasatte rimkrönikornas värde som källa och ansåg att unionens problem berodde på en strid mellan två statsteorier: regime regale där makten ligger hos kungen och regime politicum där kungen är kontrollerad av sitt riksråd och sin handfästning. Lönnroths grundsyn på hur de politiska striderna ska förstås har med tiden godtagits av de flesta forskare.[84]
Lönnroths teori om kampen mellan de två statsteorierna lanserades för att kunna förklara händelser och aktörernas motiv när det gäller perioden 1397 till 1448. För perioden efter detta talar man ofta om partier; gränsadeln, Axelssönerna, Oxenstiernorna och Sturepartiet men vissa forskare har varnat för att alltför kategoriskt placera in aktörerna i dessa.[85]
Kalmarunionens monarker:
Margareta
Erik av Pommern
Kristofer av Bayern
Kristian I
Hans
Kristian II
++++++
***
***Erik av Pommern 1396-1439
++++++
Erik av Pommern f. 1382 d. 1459.
Kung av Sverige 1396-1439, Erik III kung av Norge 1389–1442, Erik VII kung av Danmark 1396–1439.
(Margareta Valdemarsdotter samregent till 1412)
I Danmark och Sverige hyllades Erik av Pommern som kung år 1396 och kröntes endast 14 år gammal till kung av Danmark och Sverige i Kalmar 17 juni 1397. Han förklarades myndig vid 18 års ålder år 1400 i Helsingborg och red år 1401 sin eriksgata, men regerade inte självständigt fullt ut förrän efter Margaretas död 1412.
Som unionskung drevs Erik av att hindra och tävla med Hansans och Tyska ordens växande ekonomiska och militära hegemoni i Östersjön vilket också var avsikten med Kalmarunionen.
Erik av Pommerns politik gick också ut på att förvandla de nordiska länderna till en stark enhet som skulle stärka Norden mot utländskt hot, främst just från de tyska staterna.
År 1410 inledde Erik av Pommern kriget mot holsteinarna som besatt det danska Sønderjylland samt med hansestäderna som skaffat sig ett förödande handelsmonopol i Norden. Kriget pågick med avbrott fram till 1435.
Erik av Pommern verkade under denna konflikt för ett förbund mellan Kalmarunionen och det Polsk-Litauiska samväldet mot Ordenstaten.
År 1413 grundlade Erik av Pommern, i egenskap av dansk regent, Landskrona vid Öresund.
År 1419 ingick Erik av Pommern bland annat i ett anfallsförbund med Polen-Litauens kung Vladislav Jagiello mot Ordenstaten.
Han inrättade även Öresundstullen år 1429 och lät i detta syfte resa borgen Kronborg i Helsingör.
Nu måste den rika Hansan betala tull till Kalmarunionen vid in- och utfart ur Östersjön.
Militärt gick Erik av Pommerns krig också bra och det såg ut som Hansan skulle mista sina nordiska handelsprivilegier.
Erik av Pommern införde också centralstyrning i sitt vidsträckta rike genom att tillsätta egna danska och tyska fogdar i de olika slottslänen i Sverige och Norge som var direkt underställda honom.
Erik av Pommerns regerande drog emellertid in Kalmarunionens stater i konflikter som hämmade handeln på Östersjön. Hansan, som hade ett fullständigt handelsmonopol, försatte Kalmarunionen i blockad.
De lokala stormännen i Sverige och Norge var också mycket missnöjda med att de blivit förbigångna av Erik av Pommerns danska och tyska fogdar.
Bland annat detta var orsaken till det svenska upproret i Bergslagen år 1434, lett av den tyskättade bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. En annan orsak var att bergsmännen i gruvorna, både arbetsgivarna och arbetarna, ofta var tyskättade eller invandrade tyskar som var missnöjda med Eriks politik både av ekonomiska och känslomässiga skäl.
Hansans handelsblockad lamslog järnexporten från Bergslagen och de tyskättade bergsmännens skrån ville därför ha goda förbindelser med sina tyska fränder i Hansan vilket ytterligare undergrävde Eriks ställning i Sverige.
Engelbrektsupproret ökade de separatistiska tendenserna i Sverige och fick slutligen Erik av Pommern avsatt från Sveriges tron.
Erik av Pommern försökte upphäva de gamla lagmanstingen och ersatte dessa med en kunglig räfst, som dock inte regelbundet skötte sitt uppdrag.
Erik av Pommern förklarades i Sverige avsatt från och med 30 augusti 1434, men blev 14 oktober 1435 åter erkänd som kung mot löfte att bättre sköta sina plikter.
Han medgav att de viktiga drots- och marskämbetena åter fick besättas så att landet under hans frånvaro skulle ha styresmän.
I övrigt ville han inte gå med på svenskarnas fordringar och bröt efter förlikningen sina löften. Därefter ansåg svenskarna fördraget brutet och kungen förklarades åter avsatt. Karl Knutsson/Bonde utsågs 1436 till riksföreståndare i hans ställe.
Den 1 september 1436 ingicks ändå en ny förlikning, enligt vilken Erik av Pommern återfick Sveriges krona.
Erik av Pommern var fortfarande lika ovillig att uppfylla de löften han givit och han blev därför 24 september 1439 för alltid avsatt i Sverige.
Något tidigare, i juni samma år, hade han blivit avsatt i Danmark, norrmännen följde de två andra rikenas exempel år
1442. Erik av Pommern ersattes som kung i alla tre rikena av sin systerson Kristofer av Bayern.
Erik av Pommern drog sig efter avsättningarna tillbaka till Gotland och bosatte sig invid Visby där han hade uppfört det starka fästet Visborgs slott. Här fortsatte han att regera och försörjde sig på bland annat sjöröveri av Hansans och Tyska Ordens skepp.
År 1449, efter belägring av Visby (Gotland) och förhandlingar med det svenska fastlandets nye kung, Karl Knutsson/Bonde, överlämnade Erik av Pommern även Gotland till denne.
Erik av Pommern flyttade då till sitt Västpommerska hertigdöme där han sedan regerade under namnet Erik I av Pommern. Han avled år 1459.
Erik av Pommern sörjde för städernas utveckling, han lät grunda nya städer, bland andra Landskrona år 1413, och borgar, han gjorde Köpenhamn till huvudstad år 1417, förbättrade riksadministrationen genom centralstyrning via fogdar och sörjde för näringslivets utveckling. Hans åtgärder och krig var dock kostsamma.
Erik av Pommern kunde aldrig glädjas över någon större popularitet i Norden då hans handlingar kortsiktigt kom att hämma Skandinaviens handel och ekonomi och genom fogdeväldet åsidosatte de svenska och norska stormännen.
Det kanske mest bestående från Erik av Pommerns regering var instiftandet av Öresundstullen år 1429, som kom att bestå ända fram till år 1857.
Genom detta säkrade han en oerhört stor, stabil intäkt till sitt rike – Danmark upptog tullen, och Sverige var befriat från avgift under lång tid även efter unionens upplösning.
I förlängningen bidrog tullen till behovet av att bygga Göta Kanal i Sverige. Genom Öresundstullen visade Erik av Pommern sitt intresse för dansk handel men utmanade inte minst hansestäderna, som han också förde krig mot.
++++++
VÄSTERVIK
Västervik vände sig år 1421 till kung Erik av Pommern för att få privilegiebrev för staden utfärdade.
++++++
STADSPRIVILEGIER
Stadsprivilegier - var i Sverige de privilegiebrev som kronan utfärdade, som utgjorde förutsättningen för att en stad skulle ha juridisk rätt att bedriva sin verksamhet. Ett sådant privilegiebrev åtföljdes ofta av en landdonation, stadsjord. Fram till år 1734 gällde stadslag i städer. Stadsprivilegierna var av mycket skiftande natur. Dels kunde de vara stadsgrundläggningsbrev eller sådana som reglerade enstaka aspekter. Stadsprivilegier började utfärdas i Tyskland på 900-talet men blev vanliga i Europa först på 1100- och 1200-talet. År 1971 avskaffades begreppen stad och stadsprivilegier i Sverige i samband med en landsomfattande kommunreform.
++++++
VÄSTERVIK
År 1433 beslutade kung Erik av Pommern att Västervik skulle flyttas till sitt nuvarande läge vid Gamlebyvikens mynning i skydd av Stegeholm/Stäkeholm och utfärdade ett privilegiebrev för den nya staden samma år.
++++++
***1434–1436 Engelbrektsupproret, betecknas som unionskrig
++++++
Engelbrektsupproret var ett uppror i Sverige, som varade 1434–1436. Upproret riktade sig emot kung Erik av Pommern, då kung över Kalmarunionen, och leddes av frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson. Upproret, som utgick ifrån Dalarna och Bergslagen, spred sig sedan över hela Svealand och Götaland.
Syftet var att få kung Erik av Pommern att styra Sverige i enlighet med sin kungaförsäkran, att kungen och rådet skulle komma överens om skatterna och att ämbetena marsk och drots skulle återinföras. Sänkta skatter för bönderna och rättslig prövning av fogdarnas övergrepp.
++++++
Drots - var ett medeltida nordiskt ämbete. Under 1300-talet blev drotsämbetet högsta ämbetet näst efter kungen i de nordiska länderna. När kungen av olika skäl var oförmögen att uppehålla sitt ämbete fungerade drotsen som kungens ställföreträdare och utövade kungens dömande och verkställande befogenheter.
++++++
Marsk - är en ursprungligen medeltida dansk och svensk ämbetsmannatitel med karaktär av militärt överbefäl. Det är en sammandragen form av marskalk, vars ursprungliga betydelse är hästsven, hästhållare/hästskötare.
++++++
MARSK
Kung Erik av Pommern utnämnde år 1435 Karl Knutsson/Bonde till rikets marsk. Ansatser gjordes samtidigt att bestämma marskens och andra höga riksämbetsmäns uppgifter och plikter. Ett förslag till unionsfördrag från år 1436 stadgade att marsken skulle föra befäl över svenska hären och, tillsammans med drotsen, skipa rätt och styra landet i kungens frånvaro. I Karl Knutsson/Bondes person blev marsken rikets främste man.
++++++
År 1431 eller 1432 hade frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson utsetts till talesman för folket i Bergslagen för att få kung Erik av Pommern att avskeda fogden i Västerås (Västmanland) Jens Eriksen "Jösse Eriksson".
++++++
Jösse Eriksson/Jens Erikssøn, d. 9 december 1436, avrättad i Motala (Östergötland) var en danskättad fogde i Västerås (Västmanland) i Kalmarunionens Sverige, under kung Erik av Pommern.
Redan så tidigt som år 1414 var Jösse Eriksson fogde över större delen av Västmanland, Bergslagen och Dalarna, och såsom sådan gjorde han sig ökänd genom sin hårdhet och snikenhet.
I Engelbrektskrönikan berättas om hur han sökte tvinga bönderna till lydnad genom att hänga några av dem i rök och genom att spänna deras hustrur för hölass, vilket föranledde missfall.
"The fatige bönder j dalana boo
there fogda giorde them swa mykin oro han loth them swa sara plåga och skattade them aff mest huat the äga han loth the bönder j rök vphängia
Swa sara loth han them trengia
there qwinnor loth han ther mz plåga the spentis for hölass them sculle the draga them giordis ther mz swa stor nödh
the födhe strax barn som waro dödh" (Engelbrektskrönikan)
Dalkarlarna upprördes av Jösse Erikssons agerande och klagade hos kungen genom Engelbrekt Engelbrektsson. Engelbrektsupproret inleds år 1434 och såsmåningom blir Jösse Eriksson avsatt.
Jösse Eriksson begav sig efter det han blivit avsatt till Danmark, men företog år 1436, försedd med lejdebrev av Marsken Karl Knutsson/Bonde, en resa till Vadstena (Östergötland). Bönderna i Aska härad bröt sig emellertid in i klostret, bemäktigade sig Jösse Eriksson och förde honom till tinget vid Motala (Östergötland), där han dömdes till döden och halshöggs den 9 december år 1436. Förloppet skildras i Karlskrönikan:
"jn i klostridh the gingo
jöss eriksson the ther fingo
och släpedin ther vt medh hans föther
jach venther han fik tess ey böther
sidhen bundho the han a slädo som et swin
the skenkto honom hwarthe miödh eller win
och fördhen swa til mothala tingh
och satthen midh i then ringh
och dömdhe ther strax domen sa
ath han skuldhe fran hwdhit ga
ther huggo the thz aff vthan flärd
medh en ixe the skötto ey swerdh
the lagdho hans halsben pa en stok
och huggo swa hwdit fran hans krop" (Karlskrönikan)
++++++
VÄSTERÅS SLOTT
Västerås slott (Västerås)
Slottet uppfördes under 1100-talet och var i mitten av 1100-talet ett biskopssäte.
Borgen byggdes ut och förstärktes i flera omgångar. Slottet spelade en viktig roll under unionsstriderna på 1400-talet och tidiga 1500-talet, och var det första riksfästet som Engelbrekt Engelbrektssons styrkor erövrade under upproret.
Västerås slott tjänade som ett starkt fäste som skydd åt kungens fogde och tjänade även som residens till densamma. Ett kärntorn med fyra våningar byggdes. Den översta våningen blev skyttevåning. Detta torn finns ännu kvar i nuvarande slottets nordöstra hörn.
++++++
Engelbrekt Engelbrektsson mötte kung Erik av Pommern vintern år 1432. Erik av Pommern hänvisade klagomålen till riksrådet, som fann klagomålen befogade. När inget trots detta hände tågade en stor skara till Västerås (Västmanland) på hösten år 1432.
På våren år 1433 var läget oförändrat och protesterna övergick i våldsaktioner, bland annat intogs borgen Borganäs (Borlänge). Dalkarlarna tågade till Västerås (Västmanland) och började belägra fogden Jens Eriksens "Jösse Erikssons" borg. Riksrådet avskedade nu fogden Jens Eriksens "Jösse Eriksson" och ersatte honom med Hans von Eberstein.
Dalkarlarna var dock inte nöjda utan ville att fogden Jens Eriksen "Jösse Eriksson" skulle ställas inför rätta. Protesterna fortsatte följande år och i juni år 1434 brändes Borganäs (Borlänge) och Köpingshus (Köping) och Västerås (Västmanland) intogs. Åtskilliga stormän ställde sig bakom upproret som spreds över hela landet. Under sommaren år 1434 inleddes en belägring av Stockholm. Med fogdarna i Örebro slott (Örebro) och Nyköpingshus (Nyköping) kom man till överenskommelser.
Engelbrekt Engelbrektsson och hans trupper fortsatte mot Östergötland och den 16 augusti år 1434 träffade han en grupp stormän i Vadstena (Östergötland) som ställde sig bakom upproret. Därefter tog de kontroll över slotten Ringstaholm (Norrköping) och Stegeborg (Söderköping).
++++++
En styrka under ledning av väpnaren Herman Berman intog Rumlaborg (Huskvarna) Trollaborg (Värnamo) samt Piksborg (Ljungby). Engelbrekt Engelbrektsson och hans trupper fortsatte till Örebro slott (Örebro) där kung Erik av Pommerns fogde överlämnade slottet. Andra styrkor fortsatte till Värmland och Dalsland där Amneholm (Gullspång) Edsholm (Grums) och Dalaborg (Mellerud) erövrades. Engelbrekt och hans styrkor fortsatte mot Västergötland. Under Erik Pukes ledning belägrades Axevalla hus (Skara). Engelbrekt Engelbrektsson fortsatte söderut, där Opensten (Limmared) och sedan Öresten (Skene) erövrades och brändes.
Engelbrekt Engelbrektsson fortsatte med sina styrkor in i Danmark. Fogden på Varbergs slott (Varberg) Axel Pedersson/Tott överlät slottslänet till Engelbrekts styrkor. Fogden på Falkenbergs slott (Falkenberg) Åke Axelsson/Tott satte slottet i brand och evakuerade det sedan sjövägen.
I Halmstad (Halland) slöt Engelbrekt Engelbrektsson ett avtal om vapenvila innan han och hans styrkor återvände till Sverige.
Samtidigt hade kung Erik av Pommern dragit samman krigsfolk och fartyg som den 1 november år 1434 kunde ankra i Stockholm. Vid förhandlingar på Helgeandsholmen (Stockholm) kom man överens om ett års vapenstillestånd. Stridigheterna mellan kungen Erik av Pommern och upprorsmakarna skulle avgöras genom rättslig prövning av fyra riksråd från vart rike. Kung Erik av Pommern hade då fortfarande kontroll över de starkaste slotten: slottet Tre Kronor (Stockholm) Nyköping slott (Nyköping) Stegeholm/Stäkeholm (Västervik) Kalmar slott (Kalmar) Borgholms slott (Öland) Älvsborgs slott (Göteborg) och Axevalla hus (Skara) samt slotten i Finland.
++++++
År 1434 utsattes Stegeholm/Stäkeholm (Västervik) som kontrollerades av Erik av Pommern, för belägring. Efter sex veckor, 21 september år 1434 gjordes en misslyckad stormning av Stegeholm/Stäkeholm varpå belägringen hävdes.
++++++
I januari år 1435 möttes ett utökat riksråd bestående av representanter för adeln, kyrkan och köpstadsmän i Arboga (Västmanland). De utsåg Engelbrekt Engelbrektsson till rikshövitsman/överbefälhavare. Engelbrekt Engelbrektsson och många andra som deltagit i upproret blev riksråd.
I Halmstad (Halland) möttes representanter för det danska och det svenska riksrådet och den 3 maj år 1435 kom man överens om att svenskarna skulle erkänna kung Erik av Pommern om denne gick med på upprorsmännens krav.
I september år 1435 kom kung Erik av Pommern åter till Stockholm och förhandlingarna kunde återupptas. Den 14 oktober gjorde man en uppgörelse som innebar att kungen fick rätt att placera danskar och norrmän på tre av slotten: Stockholm, Nyköping (Södermanland) och Kalmar (Småland). Kungen skulle vara skyldig att höra riksrådets förslag, däremot inte att följa dem. Karl Knutsson/Bonde utnämndes till marsk och Krister Nilsson/Vasa till drots. Frågan om sänkta skatter för bönderna och rättslig prövning av fogdarnas påstådda övergrepp sköts på framtiden.
Kung Erik av Pommern lämnade Stockholm i månadsskiftet oktober-november år 1435 och överlät åt riksrådet att styra riket. Missnöjet var uppenbart stort bland bönderna.
Riksrådet kallade till ännu ett möte i Arboga (Västmanland) i början av januari år 1436. Det är möjligt att även representanter för bönderna fick delta i detta möte, till skillnad från år 1435. I ett brev undertecknat den 11 februari år 1436 till kung Erik av Pommern gav riksrådet kungen två veckor på sig att ställa saker till rätta.
När mötet avslutats marscherade Engelbrekt Engelbrektsson och Karl Knutsson/Bonde därefter mot Stockholm som intogs. Stockholms slott belägrades. Till ny rikshövitsman/överbefälhavare, valdes Karl Knutsson/Bonde. Därefter tog sig Engelbrekt Engelbrektsson till Blekinge som erövrades. Ett nytt fredsavtal ingicks i Skåne och Lagaholm (Laholm) erövrades. Därefter erövrades Halmstad (Halland) och Varberg (Halland).
Engelbrekt Engelbrektsson fortsatte sedan till Älvsborgs slott (idag Göteborg) där man kom överens med kungens fogde att denne fick behålla slottet men inte länet. Därefter fortsatte Engelbrekt Engelbrektsson till Axevalla hus (Skara) för att ordna med belägringen. Där blev Engelbrekt Engelbrektsson sjuk och fortsatte till Örebro slott (Örebro), dit han anlände i april år 1436.
Den 4 maj år 1436 lämnade Engelbrekts Engelbrektsson Örebro (Närke) för att resa till ett riksrådsmöte i Stockholm. Färden gick med båt över sjön Hjälmaren. På en holme i Hjälmaren slog sällskapet läger för natten när Måns Bengtsson (Natt och Dag) kom dit med sitt folk. Engelbrekts Engelbrektsson hade haft en tvist med Måns Bengtsson (Natt och Dags) far Bengt Stensson (Natt och Dag) men de två hade kommit överens om att låta riksrådet avgöra tvisten. Måns Bengtsson (Natt och Dag) hamnade i ordväxling med Engelbrekt Engelbrektsson och Måns Bengtsson (Natt och Dag) anföll Engelbrekt med en yxa som träffade honom i nacken och dödade honom.
När nyheten om Engelbrekt Engelbrektssons död kom till Stockholm kallade riksrådet till möte i Uppsala (Uppland) där adel, präster, köpmän och bönder skulle delta. Den 29 juli år 1436 inleddes nya förhandlingar med kungen Erik av Pommern i Kalmar. Vid "stilleståndet i Kalmar" gick kungen med på att styra tillsammans med riksrådet. Frågan om sänkta skatter och rättslig efterföljd för hårdföra fogdar fick ingen lösning.
++++++
***1436–1437 Pukefejden, betecknas som unionskrig
++++++
PUKEFEJDEN
Pukefejden var en uppgörelse i Sverige under 1430-talet, med Erik Puke och hans anhängare på ena sidan och Karl Knutsson/Bonde med Hans anhängare på den andra.
++++++
Erik Puke, även Erik Nilsson/Puke, riksråd.
Han är första gången nämnd år 1434 som sin fars underhövitsman för Korsholms slottslän (Österbotten, Finland).
Erik Puke allierade sig tidigt med Engelbrekt Engelbrektsson och framstod år 1436 som Engelbrekts Engelbrektssons närmaste man. Efter Engelbrekt Engelbrektssons död startade Erik Puke ett uppror i sin hembygd (Rekarne, ungefär Eskilstuna kommun, Södermanland), Pukefejden. Upproret spred sig snabbt till Närke och Västmanland där allmogen tog ställning för Erik Puke. Efter förhandlingar med dalafogden Hans Mårtensson lyckades Erik också få dalkarlarna att marschera mot Stockholm.
Kungens här mötte upprorsmännen vid Haraker (Västmanland) och efter en mindre sammandrabbning, slaget vid Hällaskogen, slöts vapenstillestånd med beslut om att förhandlingar mellan parterna skulle inledas i Västerås (Västmanland).
I stället för en överenskommelse slutade Västeråsmötet med att Hans Mårtensson avrättades på plats och Erik Puke fördes som fånge till Stockholm där han avrättades i början av februari 1437.
++++++
VÄSTERVIK
STEGEHOLM/STÄKEHOLM
År 1436 belägrades (Stegeholm/STÄKEHOLM) Västervik, av Tjustborna under Bo Knutsson/Grip, de gav sig senare till Karl Knutsson/Bonde.
Stegeholm/Stäkeholm besatts därefter omväxlande av svensk-separatistiska eller unionsvänliga, dansksinnade hövitsmän.
++++++
Kristoffer av Bayern 1441-1448
++++++
Kristofer av Bayern, troligen född 26 februari 1418 i Neumarkt in der Oberpfalz, död 6 januari 1448 i Helsingborg, var kung av Danmark (Kristofer III) från 1440, kung av Sverige från 1441 och kung av Norge från 1442.
Han var son till hertig Johan av Pfalz och Erik av Pommerns syster Katarina av Pommern. I september 1445 gifte han sig på Köpenhamns slott med Dorotea av Brandenburg.
Uppväxt
Kristofer var son till pfalzgreven Johan och unionskungen Erik av Pommerns syster Katarina.
Redan 1438 hade danska rådet efter Eriks avresa till Gotland erbjudit Kristofer regeringen, ett erbjudande han genast tackade ja till. Han anlände till Danmark 1439, där han bar titeln riksföreståndare fram till den 9 april 1440, då han formellt hyllades som konung. Kröningen ägde rum 1443.
Omedelbart efter det danska kallelsebrevets ankomst började Kristofer förhandla med det svenska riksrådet. Detta gav inte något resultat förrän ombud från Kristofer förhandlat personligen med Karl Knutsson (Bonde) och erbjudit denne stora förläningar. Kristofer valdes på ett riksmöte i Arboga i oktober 1440 till konung av Sverige. Han måste gå med på en handfästning (26 april 1441) som inskränkte hans makt och utvidgade riksrådets.
En dag efter det att han hyllats vid Mora stenar (Uppsala) som konung, kröntes han i Uppsala (14 september 1441). År 1442 valdes han även i Norge till konung.
Regeringstid
I det utkast till kungaförsäkran från april 1441 som finns bevarat ska kungen lova det svenska riksrådet att följa lag och gamla sedvänjor. Om riksrådet ville stifta ny lag förband sig Kristofer att stadfästa dessa lagar. Han lovade också att endast utnämna män födda i Sverige till riksrådet och som länsherrar och då efter att ha hört sig för med riksrådet. Kristofer gick också med på att låta inrätta en sexmannakommitté med ärkebiskopen, drotsen, lagmannen i Uppland samt tre representanter för riksrådet som skulle ha som uppgift att fördela slottslänen. Vid kungens bortgång skulle länen återlämnas till denna kommitté. Kristofer fick också lova att den svenska kronans finanser skulle hållas separat från unionens.
Vid Kristofers trontillträde utnämndes Karl Knutsson/Bonde till drots och fick stora delar av Finland utan redovisningsskyldighet samt Borgholms slott och Öland i pant för 40 000 mark.
Detta innebar en stor maktposition men samtidigt var han mer eller mindre förvisad till Finland. Snart nog förlorade han Åbo län och ämbetet som drots togs ifrån honom och gavs till Krister Nilsson/Vasa.
Kristofers regeringstid har gått till eftervärlden genom att det 1442 utfärdades en ny reviderad version av Magnus Erikssons landslag, kung Kristofers landslag. I denna gjordes det klart att Sverige var ett valkungadöme och att kungen skulle styra "med sitt råd i Sverige". Den nya landslagen stärkte frälsets makt på bekostnad av bönderna.
Inför sitt tillträde som kung kan Kristofer ha lovat att återerövra Gotland som hölls av Erik av Pommern och som från sitt fäste Visborgs slott bedrev sjöröveri.
Erik förhandlade med regionens makthavare: med holländarna, med hansastäderna vid Östersjön och med Tyska orden. Kristofer inledde förhandlingar med Erik och de två träffades på Västergarn på Gotland 1446 och kom överens om ett ettårigt stilleståndsfördrag. Kristofer försökte isolera Erik och lyckades ingå ett förbund med Tyska orden i Livland där han lovade att Sverige skulle anfalla Nöteborg.
Utrikespolitiskt var Kristofers regering märklig genom den ovilja han visade emot Östersjöstäderna av hanseförbundet. Visserligen hade han i början av sin regering varit tvungen att inta en vänskaplig hållning till dem och han bemedlade 1441 till och med det tioåriga stilleståndet mellan dem och de nederländska städerna, men det var med största motvilja som han (1441 för Danmark, 1445 för Sverige och Norge) bekräftade deras privilegier.
Däremot främjade han de nederländska städernas handel med de nordiska länderna. Mot slutet av hans regering skärptes 1447 motsättningarna med de nordtyska hanseaterna ytterligare.
För Kalmarunionen innebar Kristofers regeringstid ett nytt skede, på så vis att han försökte skapa en union där varje rike skulle få största möjliga självständighet.
Kristofers inrikespolitik var också, åtminstone i Sverige, betydligt annorlunda jämfört med hans föregångare. Han var ofta och länge i Sverige, och dessemellan ordnade han riksföreståndare som i hans frånvaro skötte regeringen och dömde konungens dom.
Bland svenska riksföreståndare under hans frånvaro känner man bland andra Krister Nilsson (Vasa), Bengt Jönsson (Oxenstierna), Erengisle Nilsson och ärkebiskop Nils Ragvaldsson.
Då han själv var närvarande satt han ibland till doms, men oftast gav han sin domsrätt i uppdrag åt några rådsmedlemmar. När det gäller Norge var den förordning om handeln på Bergen han efter samråd med norska riksrådet utfärdade 1444 anmärkningsvärd.
Hade den antagits, skulle Hansans stora inflytande i Bergen och i andra sjöfartstäder ha minskats betydligt. Alldeles i början av sin regering slog Kristofer ner ett allvarligt bondeuppror på norra Jylland, efter vars kuvande bondeståndets ställning i Danmark i hög grad försämrades.
Kristofer avled plötsligt den 5 eller 6 januari 1448 på Helsingborgs slott, strax innan han skulle ha träffat riksrådet i Jönköping. Han ligger begraven i Roskilde.
Eftermäle
Kristofers eftermäle har präglats av Karlskrönikan, som är mycket fientlig mot alla unionskungarna. Enligt denna krönika kännetecknades Kristofers regeringstid av samma problem som under Erik av Pommern – att Kristofer utplundrade svenskarna och skickade skatterna till Köpenhamn. Krönikan påstår också att Kristofer gick förbi riksrådet genom att ha utländska rådgivare och att han sådde split bland adeln genom att dela ut samma län till flera personer. Krönikan ger en bild av ständig missväxt under hans regeringstid och ger honom öknamnet "Barkekonung".
Karlskrönikan är en propagandaskrift och tillkom för att hylla Karl Knutsson (Bonde). Det samtida källmaterial som finns ger en annan bild: Kristofer höll sina löften från handfästningen, männen i riksrådet behöll sitt inflytande och slottslänen delades ut till dess medlemmar. På grund av att endast ett utkast till kungaförsäkran finns bevarat är det svårt att avgöra vilka löften kungen verkligen gjorde.
++++++
VÄSTERVIK
Under denna tid då Västervik (Småland) kom att hållas av belägringstrupper hade troligen endast bodar uppförts på stadens nya plats. Tingsplatsen låg ännu kvar i Gamleby, liksom kyrkan. Även om privilegierna för den gamla staden upphört torde många valt att inofficiellt stanna kvar. Först mot slutet av 1440-talet finns det källor som tyder på att stadsfunktioner börjat inrättas på den nya stadens plats, och från slutet av 1450-talet fanns även en kyrkoherde i "Ny-Västervik".
++++++
**Karl Knutsson/Bonde 1448-1457, 1464-1465, 1467-1470
+++++++++++++
Karl Knutsson/Bonde f. 1408/1409, d. 1470. Svensk riksföreståndare 1438–1440, kung av Sverige 1448–1457, 1464–1465 och 1467–1470 samt som Karl I kung av Norge 1449–1450.
Karl Knutsson/Bonde anslöt sig till Engelbrekt Engelbrektssons uppror, då denne år 1434 belägrade Stegeborg (Söderköping).
Karl Knutsson/Bonde valdes till rikshövitsman/överbefälhavare vid mötet i Arboga (Västmanland) år 1436.
I mars år 1438 avsade sig Karl Knutsson rikshövitsmannaskapet, men redan på hösten samma år, när kung Erik av Pommern befann sig i Visby (Gotland) utsåg ett riksmöte i Stockholm Karl Knutsson/Bonde som riksföreståndare.
Sedan hertig Kristofer av Bayern blivit vald till kung i Danmark, kunde Karl Knutsson/Bonde inte längre stå emot unionspartiet. Efter att ha krävt hela Finland och Öland som förläning, och senare vidgat kravet att omfatta även hela Svartsjö län, gick Karl Knutsson/Bonde år 1440 med på att Kristofer av Bayern utsågs till kung i Sverige.
Den gunst vari Karl Knutsson/Bonde till en början stått hos kungen Kristofer av Bayern, som utnämnt honom till sin drots, upphörde, och efter år 1441 vistades han nästan hela Kristofer av Bayern:s regeringstid i Finland.
Så fort underrättelsen om Kristofer av Bayerns död år 1448, hade nått Finland begav sig Karl Knutsson/Bonde till Sverige. Vid kungavalet den 20 juni år 1448 fick han de flesta rösterna. Den 28 juni år 1448 hyllades han formellt vid Mora stenar (Uppsala) och blev sedan krönt till kung.
Karl Knutsson/Bonde kandiderade också för Norges krona och den 20 november år 1449 blev han av det nationella partiet vald till kung och kröntes i Trondheim (Norge). Ett annat parti, som dominerade i södra Norge, hade under tiden hyllat den danske kungen Kristian I. Karl Knutsson/Bonde försökte med härmakt göra sig gällande även där, men redan efter några veckor enades parterna om stillestånd, och att lösningen av tvisten skulle anstå till kongressen i Halmstad (Halland), där även frågan om Gotland och övriga tvistepunkter mellan Danmark och Sverige skulle avgöras. Vid detta möte, som hölls i början av maj år 1450, förband sig de svenska ombuden, tvärtemot Karl Knutsson/Bondes önskan, att försöka förmå honom att avstå från sina anspråk på Norge. Motvilligt måste kungen Karl Knutsson/Bonde på riksmötet i Arboga (Västmanland) år 1450 finna sig i mötets beslut.
Unionsmötet i Avaskär, nära det nuvarande Kristianopel, sommaren år 1451 strandade, och i september samma år utbröt öppen strid mellan Karl Knutsson/Bonde och kung Kristian I.
Karl Knutsson/Bondes ställning försvårades genom sammansvärjningar av bland andra ärkebiskopen Jöns Bengtsson/Oxenstierna men efter flera rådsherrars medling, bilades stridsåtgärder tills vidare, stillestånd 1453–1455.
År 1457 utbröt öppet uppror och Karl Knutsson/Bonde flydde till Danzig (idag Gdansk, Polen).
och under kungens sjuåriga landsflykt i Danzig (idag Gdansk, Polen).
...
+++++++++++++++
År 1452 gjorde danska flottan en plundringsräd efter svenska östkusten och Västervik (Småland) brändes, varför man kort efter att flytten påbörjats fick återuppbygga sin stad.
++++++
Jöns Bengtsson/Oxenstierna d. y. f. ca 1417 d. 1467 på Öland.
Ärkebiskop av Uppsala stift 1448-1467, till sin död, Sveriges riksföreståndare år 1457 och 1465–1466. Han var son till Kristina Kristiernsdotter/Vasa, drotsen Krister Nilsson/Vasas dotter.
Den 30 juni 1448 vigdes han till ärkebiskop i Uppsala domkyrka. Två dagar senare den 2 juli, krönte han i sin egenskap av ärkebiskop, Katarina Karlsdotter/Gumsehuvud till svensk drottning. Hennes make, Karl Knutsson/Bonde hade krönts till svensk kung den 29 juni.
Jöns Bengtsson/Oxenstiernas släkt stod i opposition mot Karl Knutsson/Bonde och motsättningarna mellan monarken och Jöns Bengtsson/Oxenstierna och dennes släkt fördjupades allteftersom, kungen ansågs vara för självsvåldig i kyrkliga frågor.
År 1457 utbröt öppet uppror och Karl Knutsson/Bonde flydde till Danzig (idag Gdansk, Polen). Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Erik Axelsson/Tott blev riksföreståndare efter upproret.
Den danske kung Kristian I kallades till Sverige och mottogs som svensk kung.
Jöns Bengtsson/Oxenstierna efterskänkte skatten för vissa Upplandsbönder, vilket medförde att han arresterades och fördes till Danmark i fångenskap.
Jöns Bengtsson/Oxenstiernas frände biskop Kettil Karlsson/Vasa ställde sig i spetsen för en resning mot Kristian I, vilken bland annat resulterade i slaget vid Haraker den 17 april 1464.
++++++
Kettil Karlsson/Vasa f. sannolikt år 1433 d. i böldpest år 1465 på slottet Tre Kronor (Stockholm) var en svensk katolsk biskop i Linköping (..) 1459-1465 och svensk riksföreståndare år 1465.
????
Han var son till riksrådet Karl Kristiernsson (Vasa) och Ebba Eriksdotter, i hennes andra av tre giften, dotter till danska riksrådet och rikshovmästaren Erik Krummedige.???
Gustav Vasas far var hans kusin
Kettil Karlsson blev 25 år gammal, med stöd av kung Kristian I och sin kusin ärkebiskop Jöns Bengtsson/Oxenstierna, vald till biskop i Linköping (..) år 1458.
År 1463 startade inrikes oroligheter, kungen fängslade ärkebiskopen och Kettil Karlsson tog ledningen över ett uppror mot kung Kristian och valdes till svensk riksföreståndare. Hans allmogestyrkor segrade över kungens i Västmanland och en uppgörelse kom till stånd mellan Kristofer och Kettil Karlsson. men mitt i detta smittades han med böldpest och han avled på slottet Tre Kronor i Stockholm 1465.
Släktskapen med Jöns Bengtsson/Oxenstirna banade väg till Kristian I:s gunst, och kungen beslöt kort efter sin tronbestigning i Sverige att göra honom till biskop i Linköping.
Till en början var det meningen, att mäster Kettil skulle bli medhjälpare (koadjutor) till den åldrige innehavaren av nämnda biskopsstol Nils König, och kungen gav honom för detta ändamål sin varma rekommendation i brev till påven februari 1458. Under tiden dog emellertid biskop Nils (april samma år), och mäster Kettil blev av domkapitlet vald till hans efterträdare, varefter han sommaren 1458, även denna gång livligt anbefalld av Kristian, själv begav sig till Rom för att vinna påvlig bekräftelse. Påven synes emellertid ha tvekat på grund av hans ungdom, och först i samband med en ny resa 1459 till påvens dåvarande uppehållsort Mantua lyckades Kettil Karlsson den 24 september samma år förvärva det påvliga utnämningsbrevet med åtföljande åldersdispens. Kettil Karlsson var endast 25 år gammal och uppfyllde sålunda inte de kanoniska kompetensvillkoren.
Under sitt besök i Mantua utförde han även diplomatiska uppdrag vid kurian å kungens vägnar. Återkommen till Sverige, blev han år 1460 formligen invigd i sitt ämbete.
Trots att han väsentligen hade Kristian I att tacka för sin upphöjelse, varade vänskapen dem emellan endast så länge, som Jöns Bengtsson/Oxenstierna och kungen var överens.
Då Kristian I år 1463 kommit i delo med ärkebiskopen och fört honom fängslad till Köpenhamn, tog Kettil Karlsson obetingat sin väns parti och beslöt att genom en resning mot kungen framtvinga ärkebiskopens frigivning. I samförstånd med Jöns Bengtsson/Oxenstiernas övriga släktingar höjde han i januari 1464 upprorsfanan och började belägra slotten i Östergötland och angränsande delar av Småland. Hans medsammansvurna reste bönderna i Uppland och Dalarna, och i februari begav sig biskopen själv till Västerås, där han av de samlade frälsemännen och bönderna utropades till rikshövitsman. Han förde nu de uppbådade dalkarlarna till Stockholm, där han startade en belägring. Då Kristian under tiden kom antågande med en dansk här, varvid bland annat Kettil Karlssons biskopsgård i Linköping plundrades, bröt han emellertid upp från Stockholm och begav sig till Dalarna, där han samlade förstärkningar.
Med sina dalmän vann han så 17 april en storseger över den förföljande kungen i Hälleskogen vid Haraker (20 kilometer norr om Västerås). Det var första gången sedan Engelbrekts dagar, som en bondehär fått tillfälle att avgörande ingripa i landets öden. Dalkarlarna följde honom nu återigen till Stockholm, dit kungen flytt, och belägringen återupptogs med större kraft än förra gången. Under tiden gjorde Ture Turesson/Bielke i Kristians intresse ett försök att erövra Västmanland, men biskop Kettil Karlsson uppbådade bönderna från Rekarne och slog honom vid Kvicksund.
Då biskopen Kettil Karlsson emellertid i saknad av en flotta inte kunde hindra, att det belägrade Stockholm undsattes från sjösidan, kom han och dalkarlarna överens om att återinkalla Karl Knutsson från Danzig (idag Gdansk, Polen) för att denne med en i Preussen samlad flotta och tränad här måste understödja företaget.
Sedan Karl Knutsson/Bonde sålunda i augusti anlänt till Stockholm med den önskade hjälpen och under biskop Kettils Karlsson medverkan blivit hyllad som kung av belägringshären och borgerskapet i Stockholms stad, utbröt inom kort en häftig konflikt mellan den återinsatte kungen å ena sidan, biskop Kettil Karlsson och den under tiden från fängelset frigivne Jöns Bengtsson/Oxenstierna å den andra.
Kettil Karlsson beslöt att återigen rycka till sig högsta makten, antog senast i december titeln riksföreståndare och började bekriga Karl Knutsson/Bonde, som dock synes ha öppnat själva fientligheterna genom ett angrepp på ärkebiskopsgården i Uppsala.
Sedan Kettil Karlsson och Jöns Bengtsson/Oxenstierna lyckats komma i besittning av Stockholms slott, som ända dittills innehafts av Kristian I:s anhängare, tvingades Karl Knutsson/Bonde redan i januari 1465 att avsäga sig makten.
Biskop Kettil Karlssons riksföreståndarskap blev dock inte långvarigt. Redan ett halvår senare dog han av pesten i Stockholm.
++++++
*Kristian I 1457-1464 Oldenburgska ätten
++++++
Kristian I
...
++++++
Sedan Kristian I f. 1426 d. 1481 blivit svensk kung år 1457, han var tidigare kung i Danmark från år 1448 och kung av Norge från år 1450, lät han som kompensation för att Västervik (Småland) brändes utfärda ett nytt privilegiebrev år 1458, där västerviksborna gavs sex års skattebefrielse. Kristian I:e var kung i Sverige 1457-1464.
++++++
VÄSTERVIK
År 1470 hamnade Västervik (Småland) på nytt i stridslinjen i samband med Erik Karlsson/Vasas uppror mot Karl Knutsson/Bonde. Erik Karlsson/Vasas trupper på Stegeholm/Stäkeholm (Västervik) belägrades under två års tid fram till år 1472 vilket spärrade stadens sjöväga kommunikationer.
++++++
Erik Karlsson/Vasa - f. omkring 1436 d. 1491. Han var en svensk väpnare, riksråd och herre till Stegeholm/Stäkeholm (Västervik) och Rumlaborg.
Han var morfar till Gustav Vasas andra fru Margareta Eriksdotter/Leijonhufvud, kusin till Gustavs far Erik Johansson/Vasa och bror till biskop Kettil Karlsson/Vasa.
Erik Karlsson/Vasa deltog i brodern biskop Kettil Karlsson/Vasas uppror år 1464, och år 1467 stod han på ärkebiskop Jöns Bengtsson/Oxenstiernas sida i striderna mot Nils Bosson/Sture tillsammans med sin svåger Erik Nilsson/Oxenstierna.
++++++
**Sten Sture den äldre- riksföreståndare 1470-1497,
1501-1503
++++++
Sten Sture den äldre, Sten Gustavsson/Sture f. ca 1440, d. 1503. Riksföreståndare över Sverige mellan 1470-1497 och därefter från 1501 fram till sin död 1503.
Sten Sture d. ä. var son till Birgitta Stensdotter, kung Karl Knutsson/Bondes halvsyster. Släktskapen med kung Karl Knutsson/Bonde gav redan tidigt Sten Sture d. ä. en speciell roll.
År 1464 deltog Sten Sture d. ä. i biskop Kettil Karlssons uppror mot kung Kristian I och segrade tillsammans med Kettil Karlsson vid Haraker (..), där den hopsamlade dalahären tillfogade Kristian I ett avgörande nederlag. Han banade under de inre oroligheterna 1466–1467 i förening med Nils Sture och Erik Axelsson vägen för kung Karl Knutsson/Bondes slutliga tronbestigning sistnämnda år.
Under Erik Karlsson/Vasas ?uppror mot Karl Knutsson/Bonde år 1469-
vann han år 1470, med Nils Sture i spetsen för dalkarlarna, en betydande seger över upprorshären vid Uppbo färja i Dalarna. Kort därefter inföll kung Kristian I i Västergötland och Sture vände sig mot honom och slog honom vid Öresten samma år.
Vid Karl Knutsson/Bondes död, 15 maj 1470, tog Sten Sture genast ledningen. Vid midsommar valdes han av riksrådet till riksföreståndare, och vid mötet i Arboga i maj år 1471, vid vilket även borgare och bönder var representerade, bekräftades han som riksföreståndare.
Slaget vid Brunkeberg utkämpades den 10 oktober 1471 på Brunkebergsåsen på nuvarande Norrmalm (Stockholm) mellan unionsförespråkare av Kalmarunionen ledda av danske kung Kristian I, och det separatistiska Sturepartiets anhängare, som ville lösgöra Sverige från unionen, under svenske riksföreståndare Sten Sture d. ä. befäl.
Slaget utkämpades huvudsakligen av svenskar på båda sidor men har i nationalistisk historieskrivning framställts som en del av ett svenskt befrielsekrig, där Danmark utmålades som huvudmotståndaren. Den huvudsakliga motsättningen
gällde snarare en kombination av maktpolitiska och ekonomiska intressen.
Den danske kungen belägrade Stockholm med sin flotta och en här bestående av danskar, tyskar och svenskar, huvudsakligen svensk adel och bönder från Uppland.
Förhandlingar om en fredlig uppgörelse pågick, men avbröts på Sten Stures initiativ.
Torsdagen den 10 oktober 1471 omkring klockan 11 på förmiddagen kom Sten Sture d. ä. och Nils Bosson Sture med ryttare och fotfolk fram till trakten av nuvarande Hötorget (Stockholm). Sten Sture d. ä., Nils Bosson Sture och Knut Jönsson Posse skulle anfalla från olika håll. Skottlossningen blev livlig. Kristian I träffades i ansiktet av en kula från en hakebössa. Han förlorade flera tänder och måste dra sig tillbaka. Slutstriden inleddes när Nils Bosson Stures stora trupp bröt fram ur skogen norr om åsen och Knut Posse samtidigt anföll från Stadsholmen. De kungatrogna trupperna skars av från sin huvudstyrka och kunde oskadliggöras. Kung Kristian flydde med resterna av sin här mot skeppen på Käpplingen (idag Blasieholmen). Många kungatrogna drunknade när bron rasade. Sten hade därvid vunnit slaget. På slagfältet låg mängder av stupade och sårade.
Sten Sture d. ä. lät till minne av segern, som han tillskrev Sankt Göran, uppföra skulpturen Sankt Göran och draken i Storkyrkan. Sten Sture d. ä. symboliseras här av riddaren S:t Göran som räddar jungfrun Sverige från den danska draken Kristian.
Sveriges självständighet och Sten Stures d. ä. egen ställning tryggades för tjugofem år framåt genom segern i slaget vid Brunkeberg år 1471. Sverige fick efter årtionden av nästan oavbrutna fejder en längre tids så gott som ostört lugn.
Under den här tiden, år 1477, grundades Uppsala universitet, på initiativ av ärkebiskop Jakob Ulfsson, men under medverkan av Sten Sture d. ä.
Kalmar recess är en överenskommelse som träffades i Kalmar den 7 september 1483 mellan rådsherrar i Sverige och i Danmark-Norge. Avtalet behandlade förhållandena inom Kalmarunionen och villkor för kung Hans för att betraktas som kung också i Sverige. Villkoren stödde sig på kungens tidigare försäkran i Halmstad den 1 februari 1483, dock "med någon förbättring efter Sveriges rikes läglighet, nytta och gagn".
Här slogs bland annat fast att kungen skulle styra riket med inländska män och garantera de privilegierade stånden deras företrädesrätt. Nya medlemmar av rikets råd skulle utses efter "meniga riksens råds råd".
Bara med "rådets råd" skulle alla viktigare beslut fattas, såsom i fråga om förläningars givande och återtagande, slotts och läns pantsättande, krigs förklarande samt utländsk härs indragande i landet. Alla högre ämbeten och län skulle kungen anförtro åt rikets förnäma män, och inte "draga dem någon vanbörding över huvudet i någon måtto".
Andligt och världsligt frälse hävdades i full utsträckning, det vill säga att ingen skatt skulle utkrävas av adel och prästerskap. Vidare ägde undersåtarna rätt till uppror mot kungen, om denne inte höll vad som blivit fastställt i överenskommelsen i Kalmar. Stormännen skulle kunna vägra kungen tillträde till sina gårdar och ha rätt att ta andra i försvar mot kungen.
Riksföreståndaren Sten Sture d. ä. lyckades under 14 år hindra recessens verkställande.
Först år 1497 kunde kung Hans konsolidera sin ställning som kung av Sverige, efter att ha infallit i Stockholm med en tysk militär styrka, besegrat ett av Sten Sture d. ä. organiserat bondeuppbåd från Dalarna vid slaget vid Rotebro den 28 september 1497 och belägrat Stockholm.
En överenskommelse träffades mellan kung Hans och Sten Sture d. ä. den 6 oktober 1497, varvid Sten Sture bland annat kompenserades med stora förläningar
Kung Hans sa 1493 upp ett förbund med den framträngande moskovitiske storfursten riktat mot Sverige, som därefter lät sina trupper infalla i Finland 1495. Under fälttåget som följde blev Sten Sture oense med Svante Nilsson.
Svante Nilsson reste hem till Sverige och tillsammans med ärkebiskopen Jakob Ulfsson vann de riksrådets majoritet för
Sten Stures d. ä. avsättning och kung Hans inkallande.
Vid kungens kröning utnämndes Sten Sture d. ä. till hans hovmästare och erhöll livstidsbrev på hela Finland och dessutom Nyköpings slott med mera i Sverige.
När kungen kort därpå reste från Sverige, blev Sten Sture medlem i den tillförordnade regeringen.
Förhållandet mellan Hans och Sten Sture d. ä. kom dock ganska snart att förete vissa slitningar, och 1499 minskades Sten Stures förläningar.
Sten Sture d. ä. medverkade i den sammanslutning mellan missnöjda svenska stormän, som närmast på Svante Nilsson/Stures initiativ började organiseras redan under 1500 och som den 1 augusti 1501 utmynnade i en sammansvärjning mot kungen och det danska väldet.
När avsättningskriget mot kung Hans bröt ut kort därefter ledde det till att Sten Sture d. ä. senare samma höst återigen valdes till riksföreståndare.
Våren 1502 lyckades Hemming Gadh, som blivit Sten Stures främsta stöd och rådgivare, återta slottet Tre Kronor (Stockholm) för riksföreståndarens räkning.
Med en uppbådad dalahär förmådde Sten Sture till slut få Jakob Ulfsson att böja sig.
Vid 1503 års ingång var Sten Sture d. ä. på nytt herre över hela Sverige med undantag för Kalmar och Öland.
++++++
1495–1497 Sturarnas ryska krig
++++++
Sturarnas ryska krig var ett gränskrig och ett korståg. Det fördes mellan Sverige och Moskva-Ryssland från 1495 till 1497.
Det svenska rikets östgräns gick länge från Systerbäck på Karelska näset till Bottenviken enligt 1323 års fredstraktat i Nöteborg.
Den svenska expansionen öster om gränsen ledde på 1460-talet till att de under Novgorod lydande karelarna härjade i gränstrakterna.
År 1473 slöts ett av många vapenstillestånd mellan hövitsmannen på Viborgs slott Erik Axelsson (Tott) och Novgorod.
Oroligheterna i öster intensifierades år 1478 då Moskva erövrade Novgorod och övertog Novgorods tidigare roll vid den svenska gränsen.
Efter 1483 var bröderna Totts starka ställning i Finland borta och hade övertagits av riksföreståndaren Sten Sture den äldre.
Det expansiva Ryssland förde krig med Litauen och Kazan och störde därför inte de övriga Östersjöstaterna. Efter den ryska segern över det muslimska Kazan i slutet av år 1488 gav kurian upp sitt intresse för att förena den östra och västra kristna kyrkan.
I stället stärktes kurians intresse för ett korståg mot turkarna och även annars vann korstågstanken understöd.
I november 1493 slöt Moskva och Danmark ett formellt förbund riktat mot Sverige och Moskva skulle belönas med territoriala vinster i Finland.
Ryssarnas mål var att behärska handelsvägen längs Finska viken. I Sverige stod man inför problemet att hålla ett starkt försvar i Sydsverige emot kung Hans, så som Sten Sture önskade, eller att acceptera unionskungens intåg så som riksrådets opposition ville.
Man stärka krigsmakten med hjälp av kyrkan, frälset och rådets herrar. Sten Sture ville inte slösa sina resurser på ett krig i öster men kunde sända legosoldater från Stockholms stad till Viborg. Han sände också en legat till Tyskland för att värva fler legosoldater.
Krigets förlopp
Det ryska anfallet sköts upp. Inför det hotande kriget i Finland började Sten Sture och ärkebiskop Jakob Ulfsson samarbeta och den senare företräddes av Svante Nilsson (Sture). På sommaren 1495 kom nya tyska legosoldater till Sverige. De ryska trupperna gick över gränsen den 14 september 1495 och en del av det finska allmogeuppbådet hann inte fram till Viborg innan borgen och staden redan var omringad.
Svenskarna i Viborg leddes av ståthållaren Knut Posse och rådsmedlemmen Svante Nilsson. Svenskarna lyckades hålla förbindelsen från staden till havet öppen men inte att hålla sitt grepp om vägarna till det övriga Finland.
Det första ryska storanfallet på Viborg ägde rum den 13 oktober 1495. Anfallet slogs dock tillbaka med stora förluster för de ryska. Efter detta stod läget stilla under någon tid.
I Sverige rustade man sig för korståg och Sankt Eriks baner fördes från Uppsala till Stockholm för att tas med till Finland.
Anfallets häftighet gjorde att han uppmanade flera svenska borgherrar ställa upp med sina trupper, likaså skulle kyrkan bidra med knektar och förböner.
Av allmogen skulle uppbäras en extra skatt.
Sten Sture hade planerat att under hösten bara föra de tyska legosoldaterna till Finland. Då Sten Sture kom i väg hade havet frusit och trupperna fick stanna på Åland eller åka hem.
Själv kom riksföreståndaren fram till Åbo samma dag som det andra storanfallet på Viborg ägde rum. Detta var på Sankt Andreas dag, dvs. 30 november 1495.
Vid Viborg lyckades ryssarna förstöra tre torn och erövrade ett fjärde men en explosionsartad brand bröt ut i tornet – den Viborgska smällen. Många ryska knektar brann inne och anfallet tappade sitt moment.
För ryssarna hade tillfället gått ur händerna eftersom man inte kunde försörja trupperna under en lång belägring. De bytte därför taktik och från jultiden 1495 härjade de på den finska landsbygden och tog fångar med sig hem. Svenskarna kunde inte hindra de beridna ryska trupperna från att tränga fram ända till Åbos portar och hela händelsekedjan blev en stor prestigeförlust för Sten Sture.
Sten Sture d. ä. utsåg Svante Nilsson till överbefälhavare i Finland och reste hem till Sverige.
De ryska plundringsräderna under den ovanligt kalla vintern upphörde den 6 mars 1496.
Sten Sture försökte förmå kyrkan att finansiera ett nytt krigståg och fick moraliskt stöd genom den korstågsbulla som påven utfärdade sommaren 1496. De ekonomiska kraven på kyrkan ledde till en öppen konflikt med riksföreståndaren.
I augusti 1496 avseglade en svensk flotta under ledning av Svante Nilsson och Knut Posse från Viborg till Ivangorod, som plundrades och delvis förstördes.
Eftersom Sten Sture hade kallat hem sina trupper från Finland måste Svante Nilsson på egen bekostnad skaffa fram legosoldater för krigståget.
Erövringen gav ett stort krigsbyte, som kunde användas för att avlöna soldaterna men inte räckte till allt.
Sten Sture begav sig på nytt till Finland på hösten 1496 med den största mängd trupper som han under detta krig hade fört dit.
Han vägrade att ersätta Svante Nilsson för hans utlägg i kriget och konflikten ledde till att Svante lämnade Finland.
Då vintern närmade sig väntade man ett nytt ryskt anfall men Sten reste trots det i november från Finland. Han lämnade sitt sigill åt några av de finska ledarna som hade till uppgift att förhandla med ryssarna om fred. Ett vapenstillestånd på sex år slöts år 1497 i Novgorod.
Vid samma tid bröt riksrådet med Sten Sture, som fick lämna riksföreståndarskapet, och kung Hans kallades in för att bli kung i det svenska riket.
++++++
++++++
Karl Knutsson/Bonde återkallades. Efter privata underhandlingar släpptes Jöns Bengtsson/Oxenstierna av danskarna.
Jöns Bengtsson/Oxenstierna blev på nytt unionspartiets ledare. Karl Knutsson/Bonde tvingades år 1465 åter att avgå och Jöns Bengtsson/Oxenstierna och Kettil Karlsson/Vasa styrde landet. Efter Kettil Karlsson/Vasas död styrde Jöns Bengtsson/Oxenstierna landet själv. Han måste dock snart vika för rådets nye riksföreståndare Erik Axelsson/Tott. År 1467 blev Karl Knutsson/Bonde kung för tredje gången. Därpå flydde Jöns Bengtsson/Oxenstierna till Öland där han dog.
Sedan Jöns Bengtsson/Oxenstierna sent omsider hyllat Karl Knutsson/Bonde som svensk kung erhöll han i förläning Norunda samt Olands härader i Uppland.
++++++
Vid underrättelsen oNär krig utbröt igen år 1455, kunde Karl Knutsson/Bonde i början framgångsrikt göra motstånd mot danskarna, men i början av år 1456 började Kristian I:a få överhanden.
Missnöjet inom landet ökade och i början av år 1457 ansåg ärkebiskopen Jöns Bengtsson/Oxenstierna tiden vara inne för resning.
m upproret skyndade Karl Knutsson/Bonde från Östergötland till Stockholm. Han avseglade till Danzig (idag Gdańsk, huvudstad i Pommerns vojvodskap i Polen) i februari år 1457, där han sedan vistades till år 1464.
Danzig var 1454–1793 en stadsrepublik under polsk överhöghet.
++++++
Vid biskop Kettil Karlsson/Vasas resning år 1463 till förmån för ärkebiskopen Jöns Bengtsson/Oxenstierna, som blivit satt i fängelse av kung Kristian I, blev allmogens rop efter Karl Knutsson/Bonde allt häftigare, och resningens ledare var tvungna att ge efter.
Kung Karl Knutssson/Bonde återkom hösten år 1464, men få medlemmar av den högre adeln anslöt sig till honom.
Så snart ärkebiskopen Jöns Bengtsson/Oxenstierna blivit frigiven satte han igång att stämpla till förmån för Kristian I. Redan samma höst var upproret i full gång, och den 30 januari år 1465 måste Karl Knutsson/Bonde avsäga sig kronan.
Då biskop Kettil Karlsson/Vasa kort därefter avled, uppstod en spricka mellan ärkebiskopen Jöns Bengtsson/Oxenstierna
och en del av högadeln, särskilt de mäktiga Axelssönerna (se Tott).
När sedan även riksföreståndaren Erik Axelsson/Tott fullkomligt brutit med kung Kristian I och unionspartiet, blev Karl Knutsson/Bondes parti allt starkare, och i september 1467 återkallades Karl Knutsson/Bonde som tågade in i Stockholm den 12 november år 1467.
Unionspartiet reste emellertid huvudet igen. Dess anförare var Erik Karlsson/Vasa, och kung Karl Knutssons vapen fördes av Nils och Sten Sture. Mitt under detta stridsbuller dog Karl Knutsson/Bonde den 15 maj år 1470, efter en kort tids sjukdom.
Karl Knutsson/Bondes liv sammanföll med en av de mer turbulenta perioderna i svensk historia, och egentligen är hans livsgärning bara en lång rad uppror och krig.
På 1450-talet såg Karl Knutsson/Bonde till att den rimmade så kallade Karlskrönikan skrevs. Denna är en skildring som framställer honom själv i en mycket positiv dager.
+++++++++++++++
Erik Nilsson/Oxenstierna -
riksråd, son till Nils Jönsson/Oxenstierna, var en förkämpe för unionen.
Han deltog i sin kusin ärkebiskop Jöns uppresning 1457 och likaså i biskop Kettil Karlsson/Vasas år 1464, och belönades därför med Västerås slottslän, som han år 1466 måste återlämna.
År 1467 tvingades han avstå även från Stegeborg/Stäkeborg (Västervik) och Örebro (Närke), sedan han av Nils Sture blivit tillfångatagen och överlämnad åt Karl Knutsson/Bonde.
Efter upproret som leddes av hans svåger Erik Karlsson/Vasa, flydde han till Danmark, men återkom snart och uppträdde i de inre striderna före slaget på Brunkeberg. Under Kristian I inkallades han i rådet. Hans dödsår är obekant.
++++++
I oktober år 1469 ledde Erik Karlsson/Vasa själv ett uppror mot Karl Knutsson/Bonde, tillsammans med Erik Nilsson/Oxenstierna och Trotte Karlsson/Eka.
I februari år 1470 besegrades Erik Karlsson/Vasas här vid Ophöga ström av en uppbådad armé dalkarlar under ledning av Sten Sture.
Tillsammans med en rad unionsförespråkare som Erik Nilsson/Oxenstierna, Ivar Gren, Trotte Karlsson/Eka, Johan Slaweka och Fader Ulfsson (Sparre av Hjulsta och Ängsö) fastslog han "att man skulle kesa och kora en sådan herre, som rådde över alla tre riken efter det gamla förbundet, som var gjort rikena emellan".
Erik Karlsson/Vasa besegrades kort därefter i slaget vid Läby, och tvingades fly till Stegeholm/Stäkeholm (Västervik).
Här belägrades Erik Karlsson/Vasa av Sturetrogna trupper, men gjorde under år 1471 ett utfall och lyckades krossa belägringstrupperna.
Erik Karlsson/Vasa deltog därefter i Kristian I:s anfall mot Stockholm och deltog på dansk sida i slaget vid Brunkeberg.
Efteråt förliktes Erik Karlsson/Vasa med Sten Sture den äldre, och fick behålla riksrådsvärdigheten.
När Erik Karlsson/Vasa under en resa år 1491 våldgästade prästen Sigfrid Johannis i Överselö prästgård (Strängnäs) uppstod handgemäng och Erik Karlsson/Vasa blev dödligt sårad.
++++++
++++++
Hans (Johan II) 1497-1501
++++++
VÄSTERVIK
År 1498 hade kung Hans låtit bekräfta Västerviks privilegier med sex års skattefrihet.
Under det följande kriget hamnade Västervik flera gånger åter i skottlinjen, staden avbrändes någon gång i början av 1500-talet. Det är oklart om det handlade om en stadsbrand eller en plundring.
++++++
1501–1503 Avsättningskriget mot kung Hans, Unionskrig Sten Sture d.ä mot kung Hans
Kung Hans avsätts från Sveriges tron. Sten Sture d.ä blir riksföreståndare igen.
++++++
Kung Hans - f. Johannes, år 1455 d. 1513. Han var kung av Danmark från 1481, av Norge från 1483 och av Sverige 1497–1501, där han även är känd som Johan II.
++++++
Svante Nilsson Sture - riksföreståndare 1504-1512
++++++
1504–1512 Svante Nilsson Stures krig mot Danmark, Unionskrig Sverige mot Danmark
++++++
Svante Nilsson/Sture f. ca 1460 d. 31 december 1511 eller 2 januari 1512, son till Nils Bosson/Sture var svenskt riksråd och Sveriges riksföreståndare från 1504 till sin död.
Svante Nilsson/Sture var motståndare till Sten Sture den äldre. Konflikten förvärrades under 1490-talet efter Sten Stures d. ä. behandling av Svante Nilsson/Stures far Nils Bosson och gick så långt att han deltog på kung Hans sida vid störtandet av Sten Sture d. ä. år 1497.
År 1501 medverkade han dock i upproret mot kung Hans och understödde motvilligt Sten Sture d. ä intill dennes död år 1503, varefter Svante Nilsson/Sture valdes till riksföreståndare.
Från år 1504 innehade Svante Nilsson bland annat Korsholm (Österbotten, Finland) som förläning. År 1505 pantsatte han kungsgården och länet till Erik Turesson.
Sommaren år 1511 krävde många inom riksrådet hans avgång med hänvisning till att han skulle ha försummat försvaret, särskilt med anledning av det danska plundringståget i Västergötland och Småland första halvåret 1511.
Svante Nilsson vägrade utan hänsköt frågan till ett ständermöte som skulle sammankallas till Arboga i januari 1512. När den tiden kom var han redan död i ett slaganfall.
++++++
Sten Sture den yngre riksföreståndare 1512-1520
++++++
1512–1520 Sten Sture den yngres krig mot Danmark, Unionskrig Sverige mot Danmark
++++++
Sten Sture den yngre, Sten Svantesson/Sture f. 1492 eller 1493 d. 3 februari 1520, var en svensk riddare och Sveriges riksföreståndare 1512–1520. Han var son till Svante Nilsson (Natt och Dag) och Iliana Gädda.
Som son till en av rikets stormän (av frälseätten Natt och Dag) blev den sexårige gossen Sten Sture d. y. dubbad till riddare av unionskungen Hans (son till Kristian I) vid dennes kröning i Stockholm år 1497.
Efter att fadern Svante Nilsson (Natt och Dag) blivit riksföreståndare 1503 ledde tonåringen Sten med framgång militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans.
År 1510 utnämndes han till riksråd och slottsherre på Örebro slott.
Vid faderns död i januari 1512 satte han sig i besittning av dennes slottslän och vann allmogen på sin sida.
Han manövrerade ut den av rådet utsedde riksföreståndaren – Erik Trolle.
Hela sin korta levnad (27 år)
Sten Svantesson (Natt och Dag) antog namnet Sture och eftersträvade den tidigare förda politiken av Sturepartiet, en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin.
När Erik Trolles son Gustav Trolle 1515 utnämndes till ärkebiskop fick unionspartiet i Sverige en stark ledare. Redan 1516 kom det till öppna strider och ärkebiskopen belägrades i sin fästning Almarestäket. En dansk undsättningsstyrka slogs tillbaka 1517 och ärkebiskopen tvingades att kapitulera.
Sten Sture lät avsätta ärkebiskopen (något som varken påven eller Trolle själv godtog), och tog initiativet till riksdagsbeslutet om Stäkets rivning. Det var under sigillet på detta beslut Hans Brask ska ha fäst en liten lapp med meddelandet "härtill är jag nödd och tvungen". För detta blev Sten Svantesson och hans anhängare bannlysta av påven. Behandlingen av Gustav Trolle och hans borg användes senare som orsak till Stockholms blodbad.
Följande år, 1518, ledde unionskungen Kristian II själv invasionsstyrkan som landsteg utanför Stockholm men besegrades i slaget vid Brännkyrka. Kristian gav sig inte så lätt. Nästa invasion av danskarna skedde två år senare landvägen och i större stil i januari 1520. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland, där Sten Sture ställt upp 10 000 man vid norra stranden av sjön Åsunden. Den 19 januari möttes härarna i slaget på Åsundens is vid Bogesund. Tidigt i slaget sårade ett kanonskott Sten Sture svårt; det ena knäet krossades. Förvirring utbröt och den svenska armén flydde.
Sten Sture kördes med släde till Strängnäs men dog den 3 februari på Mälarens is under transporten hem till Stockholm. Utan hans ledning bröt det svenska försvaret samman och Otto Krumpen lyckades tränga fram till Stockholm, där endast slottet höll stånd under ledning av Sten Stures änka, Kristina.
I samband med Stockholms blodbad grävdes hans lik upp för att brännas tillsammans med liken av de andra dömda och avrättade personerna.
Familj Redigera
Gift 16 november 1511 i Stockholm med Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) (1494–1559)
Barn
Nils Sture (1512–1528)
Iliana Sture (1514–1521)
Magdalena Sture (1516–1521)
Svante Sture den yngre (1517–1567)
Anna Sture (1518–1521)
Gustav Sture (1519–1520)
++++++
VÄSTERVIK
Stegeholm/Stäkeholm (Västervik) brändes år 1517 jämte den dit år 1433 flyttade staden Västervik av Kristian II:s danska flotta. Sverige återtog och återuppbyggde slottet år 1521 men inget gjordes för att återuppbygga Västervik.
++++++
Vissa borgare i Västervik tycks ändå ha fortsatt sin verksamhet i Gamleby – möjligen fanns fortfarande gårdar tillhöriga borgare i Västervik kvar där, och staden dog inte ut helt.
Sören Norby kom att få besittningen av Stegeholm/Stäkeholm (Västervik) och sedan Kristian II avsatts i Danmark kom hans innehav av slottet att göra all sjöhandel på staden mycket vanskligt. Snarast torde kaperi och handel med rövat gods ha varit det som fått handelsmännen i Västervik att överleva.
++++++
Søren Norby - ”Severin Norbi”, f. någon gång mellan 1460 och 1480, d. år 1530 i Florens, var en dansk sjömilitär och länsherre på Visborgs slott (Gotland).
Søren Norby var i tjänst hos kung Hans och Kristian II. Han hade befälet över den danska flottans största skepp under flera sjöslag mot Sverige och Lübeck.
Norby blev av Kristian II tilldelad flera län i Skandinavien, bland annat Gotland från 1517 till 1522, och av Fredrik I Sölvesborg åren 1525 till 1526.
Han startade 1525 ett uppror bland bönderna i Skåne mot Fredrik I, i syfte att återinsätta Kristian II. Han förlorade i slaget vid Bunketofta och flydde till Livland och kom senare i den tyske kejsaren Karl V:s tjänst.
Första gången Sören Norby omtalas är år 1504 som sjöman hos den svenske riksföreståndaren Svante Nilsson/Sture.
År 1507 var han kommendant för en av kung Hans flotteskadrar vid angreppet på Ålandsöarna och under kungens strafftåg mot Rügen åren 1509 och 1511.
År 1511 deltog han också som underbefälhavare i slaget mellan Danmark och Lübeck i slaget vid Bornholm.
År 1510 mottog Sören Norby ett kaparbrev av kung Hans som gav honom tillstånd att attackera alla fiendeskepp.
Sören Norby tilldelades län av både kung Hans och Kristian II. Av kung Hans fick han Börringe län i Skåne och Haraldsborgs län vid Roskilde. Sören Norby var också länsinnehavare på Island från år 1515 till år 1517. Han blev utnämnd till amiral över den danska flottan 1517 och blev samtidigt länsinnehavare på Visborg (Gotland). Från denna sjöstrategiskt viktiga punkt behärskade han Östersjön åt kungen.
Under Kristian II:s krig mot Lübeck och Sverige 1517–1520 angrep han med sin flotta Borgholm (Öland) och efter segern fick han Öland som län.
Vid Stockholms erövring år 1520 spelade han en betydande roll. Genom att blockera Stockholm från sjösidan hjälpte han Kristian II att vinna staden.
Vid Kristian II:s kröning i Storkyrkan bar han spiran och blev därefter dubbad till riddare. Av kungen blev han också tilldelad Kalmar slott.
När Gustav Vasa under befrielsekriget belägrade Stockholm med sina skepp försökte Norby nå fram till den instängda staden med förnödenheter, men alla hans handelsskepp blev tagna av svenskar och tyskar.
Efter det att Kristian II avseglat från Danmark för att hämta krigshjälp från Nederländerna behöll Sören Norby lojalt Gotland och en stor del av den danska flottan för sin kungs räkning i väntan på hans återkomst. Härifrån uppbringade han de hanseatiska handelsskeppen och tog deras last. För att kunna betala sina soldater började han prägla egna mynt med namnet Severin Norbi.
Sören Norbys krig mot Hansan fick Lübeck att utöva påtryckningar mot Gustav Vasa om att erövra Gotland. Påtryckningarna började redan före kungavalet i Strängnäs och fortsatte under hela början av 1524. Till slut sände Gustav Vasa en invasionsstyrka ledd av Berend von Melen till Gotland. Man lyckades erövra större delen av ön men aldrig inta Visborgs slott.
Samtidigt låg dock Sören Norby i hemliga förhandlingar med danske kungen Fredrik I. Fredrik I, som inte var intresserad att släppa Gotland till Sverige, hoppades kunna vinna över Norby på sin sida och underhöll därför Norby med förnödenheter under belägringen. I Malmö recess stadgades att om svenskarna intagit Visborgs slott före 1 september 1524 skulle ön tillfalla Sverige, annars skulle ön tillfalla Danmark. Några utsikter för Sverige att hinna inta slottet på den utsatta tiden fanns inte. På grund av beslutet i Malmö recess behöll Sören Norby Visborgs slott och fortsatte förhandlingar med Gustav Vasa och Fredrik I i avsikt att hjälpa Kristian II tillbaka till tronen. 17 september år 1525 tog kejsar Karl V – Kristian II:s svåger – Sören Norby under sitt beskydd som ståthållare på Gotland.
År 1525 landsteg Sören Norby i Sölvesborg och vann snart bönderna i Blekinge och delar av Skåne för Kristian II:s sak. Kungen lät han hylla på Lunds landsting. Mellan Malmö och Lund krossades dock allmogehären av Fredrik I:s tyska legotrupper.
Sören Norby satte sig fast i Landskrona. En ny stor bondehär samlades då vid Bunketofta lund utanför Helsingborg. Här blev de fullständigt massakrerade av legotrupperna.
Sören Norby gav då upp med löfte att få inträda i Fredrik I:s tjänst, och erhöll Sölvesborgs slott i förläning.
År 1526 fördrevs han dock efter att ha bibehållit politiska kontakter med Kristian II, och flydde då över till Livland. Från Livland begav han sig till Moskva, där han försökte vinna storfursten Vasilijs stöd för Kristian II vilket misslyckades. År 1528 mötte han Kristian II som då vistades i Nederländerna. År 1529 trädde han i kejserlig tjänst, och stupade strax efter den 12 mars 1530, träffad av en kanonkula under en belägring av Florens. Han begravdes i ett kloster utanför Florens.
++++++
VÄSTERVIK
Trots danskarnas brännande av Västervik år 1517 förblev västerviksborna i början av Gustav Vasas befrielsekrig lojala med Kristian II och inför befrielsearméns anmarsch mot slottet år 1521 leddes försvaret av västerviksborna. Erik Svensson höll ut i ett halvår innan han kapitulerade.
++++++
Kristian II 1520 - 1521 Oldenburgska ätten
++++++
Kristian II - i Sverige även känd som Kristian Tyrann, f. 1481 d. 1559 var kung av Danmark och Norge 1513–1523 samt kung av Sverige 1520–1521.
Kristian avsattes som dansk kung år 1523 och avsade sig år 1546 alla anspråk på tronen.
I Bergen (Norge) blev Kristian år 1507 eller år 1509 bekant med holländskan Sigbrit Willomsdotter och hennes dotter Dyveke Sigbritsdatter, som blev hans mätress. De följde båda honom till Danmark.
Vid faderns död år 1513 blev Kristian erkänd som kung sedan han den 22 juli samma år utfärdat en för Danmark och Norge gemensam handfästning som gav adeln och prästerskapet ökade rättigheter samt väsentligen inskränkte kungens myndighet. Han måste rent av medge folket rätt till uppror mot honom, om han kränkte handfästningen. Han kröntes den 11 juni 1514 i Köpenhamn och den 20 juli samma år i Oslo samt firade den 12 juli 1515 sitt bröllop med Elisabet av Österrike. Kristian avbröt emellertid inte sitt förhållande till Dyveke.
Då Dyveke plötsligt avled den 18 juni 1517 spreds ryktet att hon hade förgiftats. Kungen riktade sin vrede mot fogden på Köpenhamns slott, Torben Oxe. Kristian anklagade honom inför riksrådet. Då riksrådet frikände honom lät Kristian i direkt strid med handfästningen i en gårdsrätt av 12 bönder, som lydde under slottet, förklara Torben Oxe skyldig och lät avrätta honom den 29 november 1517.
Redan år 1514 utgav Kristian II en förordning för Köpenhamn och de andra själländska städerna, som senare utsträcktes till hela Danmark, riktad mot kringresande utländska köpmän. Adel och prästerskap förbjöds att bedriva handel och hantverkerierna förbehölls städerna. År 1521 kom en förordning om skeppsvrak, som förbjöd den utplundring av skeppsbrutna som då var vanlig. Senare kom en annan förordning, som fördömde "den onde og ukristelige skik at sælge bønder som andre ufornuftige kreaturer", det vill säga en och en utan medföljande jord. Vidare lindrades "vornedskabet", så att bonden fick rätt att lämna sitt födelsegods, om han led orätt där. Dessutom sökte Kristian sätta en gräns för prästerskapets och munkarnas världsliga och överdådiga levnadssätt samt utvidga kungamaktens inflytande vid utnämningar av biskopar. Han ville också förbättra undervisningen, och redan år 1519 mottog han tack vare sin morbror, Fredrik den vise av Sachsen, lärare från Wittenberg för att utbreda reformationen.
KRISTIAN TAR MAKTEN I SVERIGE
År 1517 hade öppen strid utbrutit i Sverige mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle, och Kristian bedömde att tiden var inne för honom att göra sina anspråk gällande.
Hans försök misslyckades både år 1517 och år 1518. År 1518 blev han besegrad i slaget vid Brännkyrka.
Förhandlingar inleddes då om ett möte mellan honom och Sten Sture den yngre, och Kristian mottog sex svenska adelsmän som gisslan, bland dem Hemming Gadh och Gustav Vasa. Men han bröt avtalet och bortförde de sex svenskarna i gisslan som fångar till Danmark.
År 1519 utrustade han en stor här. Då påven bannlyst Sten Sture den yngre och gett Kristian i uppdrag att utföra straffdomen lät han i januari 1520 hären rycka in i Sverige. Danskarna segrade i slaget på Åsundens is, vid Bogesund, där Sten Sture den yngre blev dödligt sårad. Danskarna segrade även i slaget vid Tiveden.
Vid Sten Sture den yngres död den 5 februari 1520 var Kristian II i själva verket herre över Sverige. I mars gick många svenska adelsmän med på att erkänna Kristian II som kung. Detta mot ett löfte om att glömma det som skett.
Stockholm försvarades av Sten Stures änka, Kristina Nilsdotter/Gyllenstierna. Hon gav upp försvaret den 5 september år 1520 mot ett liknande löfte.
++++++
KRISTINA NILSDOTTER/GYLLENSTIERNA f. omkring 1494, d. 5 januari 1559.
Hon var gift med riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Hon ledde efter hans död den svenska frigörelsekampen mot Danmark, organiserade landets försvar och ledde försvaret av Stockholm mot den av riksrådet utpekade tronföljaren Kristian II.
Kristina var halvsyster till Gustav Vasas mor Cecilia Månsdotter/Eka. Kristina var alltså moster till Gustav Vasa.
Kristina Nilsdotter/Gyllenstierna gifte sig vid 17 års ålder den 16 november 1511 med den 18-årige Sten Sture den yngre (Natt och Dag) f. 1492 d. 1520. Han blev Riksföreståndare den 23 juli 1512 och han avled den 3 februari 1520 på Mälarens is.
Efter sin 27-årige makes död i en släde på sjön Mälarens is i februari ledde hon motståndet mot Kristian II.
Kristina lyckades dock inte säkra stöd från majoriteten av adeln. Större delen av adeln och riksråden hyllade 6 mars 1520 Kristian II som svensk kung. Kristina hade dock stöd av majoriteten av allmogen och kontrollen över rikets huvudfästen Stockholm, Västerås, Kalmar och Nyköping, samt även Finland. Innan Stockholm belägrades av danska trupper lyckades hon sända Sturefamiljens kansler Peder Jakobsson/Sunnanväder och sin äldste son Nils Stensson/Sture till Danzig (idag Gdansk i Polen) för att söka hjälp. Av Stockholms borgerskap kallades hon vid denna tid "vår kära furstinna", och i sin ambassad till Danzig förklarade hon sig själv som Sveriges regent fram till sina söners myndighetsdag.
Kristina övertalades hösten 1520 att kapitulera mot löfte om amnesti. I amnestibrevet utfärdat i september 1520 av Kristian utlovas amnesti för Kristina, hennes döde make, samt alla deras medhjälpare för vad som gjorts mot kung Kristian, dennes far kung Hans (unionskonung) samt dennes farfar kung Kristian I, trots deras del i avsättningen av biskop Trolle. I och med detta skulle hotet om påvlig bannlysning vara avvärjt. Kristina gavs dessutom ekonomiska garantier. Hon skulle få behålla Tavastehus slott och län, Kuhmo gård i Finland, Hörningsholms slott i Södermanland samt Eksjö i Småland. Kristina samt befälhavarna på slottet Tre Kronor i Stockholm utfärdade därefter ett brev där de förpliktigade sig att överlämna slottet den 7 september till Kristian.
Kung Kristian svek dock sitt löfte till Kristina strax efter sin kröning i november 1520. Detta löftesbrott manifesterades i Stockholms blodbad. Efter kröningen ordnades en stor bal och festligheter som varade i tre dagar. Efteråt kallades den svenska adeln till ett möte av kungen på slottet. Kristina var också närvarande. Då mötet inleddes stängdes dörrarna, vakter sattes ut och kungen anklagade dem alla för avsättandet av den dansklojale biskop Trolle. Kristina steg då fram och påpekade att dokumentet för Trolles avsättning signerats av alla i rummet som deltagit i upproret och att beslutet tagits på ett riksmöte, vilket innebar att ett helt rike i så fall borde bestraffas snarare än enskilda personer: avsättningen av biskopen hade också varit en del av det uppror, som kungen beviljat dem amnesti för. Kristina påpekade att det fanns bevis för det, då dokumentet fanns på slottet. Detta fördes då fram. Dokumentet visade namnen som deltagit i avsättandet av biskopen och därmed upproret. På grund av amnestin trodde man att detta nu var klargjort och saken utagerad. Avsättandet av en biskop räknades som ett brott mot kyrkan, alltså kätteri. Det innebar att Kristian II hade kommit på ett sätt att straffa dem för upproret trots amnestin.
Ett flertal av Kristinas nära släktingar och anförvanter avrättades under blodbadet, bland annat hennes två bröder Erik och Eskil. Dessutom hämtades kvarlevorna efter hennes make och hennes yngsta barn, som troligen avlidit under sommaren 1520, från begravningsplatsen och brändes på bål. Inga kvinnor avrättades. Kristina hölls sedan som fånge tillsammans med änkor och barn efter de avrättade, bland dem hennes mor samt Gustav Vasas mor och systrar.
Kristina var fängslad på slottet Tre Kronor (Stockholm) till augusti år 1521. Hennes två söner Nils och Svante fördes sommaren 1521 tillsammans med Kristinas mor Sigrid Eskilsdotter till Danmark i fångenskap. Ett par månader senare fördes även Kristina själv till Danmark, där hon fängslades i Blåtårn i Danmark.
Per Brahes uppger i sin krönika om kvinnornas fångenskap i Blåtårn att: "De bleve mäkta illa hållne med mat och dryck... Näppeligen finge de så mycket var dag de kunde hålla livet med utan de arbetade till sig födo". Gustav Vasa påstod också i sin propaganda att kvinnorna blev så illa behandlade att de nästan svalt och törstade ihjäl och enbart överlevde tack vare Danmarks drottning Elisabet av Österrike. Vad som är känt om fångenskapen är att många av kvinnorna faktiskt avled, även om dödsorsaken uppges ha varit pesten.
I början av år 1524 släpptes Kristina ur sin fångenskap och kunde återvända till Sverige. Hon återvände i sällskap med sin mor och äldste son Nils, medan hennes yngre son Svante stannade i Danmark för att slutföra den utbildning han påbörjat.
Gustav Vasa meddelades snart från borgmästaren i Rostock och danska riksrådet att Kristina planerade att gifta sig med den danske amiralen Søren Norby, i utbyte mot att han med sin militäraerfarenhet och östersjöflotta hjälpte henne och hennes barn till den svenska tronen, och Gustav Vasa misstänkte genast att hon hade blivit förledd att tro att "hon och hennes barn måtte komma till riksens regemente" vid ett giftermål.
++++++
Peder Jakobsson d. 18 februari 1527, var en svensk katolsk präst, biskop av Västerås stift år 1523 och kansler. Han avrättades den 18 februari 1527 på befallning av Gustav Vasa.
I Peder Svarts krönika kallas han nedsättande för Peder Sunnanväder.
År 1504 blev han kaplan hos Svante Nilsson och troligen 1505 (senast 16 januari 1506) kansler hos riksföreståndaren. 1505 var han prebendat vid Sankt Nicolai kyrka i Stockholm, 1506 kanik i Linköping, var 1510-1520 kyrkoherde i Stockholm och blev 1515 dekan i Västerås stift.
Han hade en central roll i Svante Nilssons kansli och av brev till honom verkar ha förutsatts kunna påverka riksföreståndaren. Han var dock inte den främste rådgivaren, den rollen hade Hemming Gadh.
Under Sten Sture den yngre fortsatte Peder Jakobsson som kansler och fick ett större inflytande, även om Hemming Gadh fortfarande var betydelsefull. Av ett brev från ärkebiskopen Jakob Ulfsson till Hemming Gadh verkar det som Peder Jakobsson främst försökte se till allmogens önskemål medan Hemming Gadh i högre grad var intresserad av förhandlingar med företrädare för de viktigare adelsätterna i Sverige.
När Kristian II besegrade Sten Sture den yngre våren 1520, hade dennes åttaårige son Nils Stensson Sture förts i säkerhet till Gdańsk med kanslern Peder Jakobsson som följeslagare.
Peder Jakobsson försökte sedan få hjälp från den polske kungen och de preussiska handelsstäderna mot Kristian II.
Peder Jakobsson, som var en av få gamla stureanhängare från den inre kretsen som Kristian inte avrättat, anslöt sig sedan till Gustav Vasas uppror. Gustav Vasa hade under upproret mot Kristian II betecknat sig som en efterföljare till sturarna.
Peder Jakobsson blev utnämnd till biskop i Västerås 1523 och blev också medlem i riksrådet. Efter intåget i Stockholm vid midsommar 1523 höll Peder Jakobsson ett hyllningstal till Gustav Vasa i Storkyrkan.
Han blev tämligen omgående relativt ensam som gammal Stureanhängare och som följeslagare från upproret bland kungens män, då Gustav Vasa utsåg män som i det längsta varit Kristians medlöpare till sina rådgivare.
Då Peders förtrogne Knut Mikaelsson, kallad Mäster Knut, enhälligt blev vald till ärkebiskop sommaren 1523, motsatte sig Gustav Vasa valet och ärkebiskopen fick avsäga sig värdigheten.
Istället beordrades domkapitlet att välja Johannes Magnus, som precis återvänt från Rom för att som påvlig legat bekämpa den spirande lutherdomen.
Peder Jakobsson gav uttryck för sitt missnöje i några brev till sina vänner. Breven blev uppsnappade av kungen, som såg till att avsätta honom som biskop i Västerås.
Tillsammans med Knut Mikaelsson startade han i Dalarna vintern 1524–1525 en hätsk agitation mot Gustav Vasa, se dalupproren. Agitationen gjorde dock inget större intryck förutom i några bondsocknar i norra Dalarna. Under sommaren 1525 flydde han till Norge, men återvände efter några månader till Sverige med löfte om fri lejd.
Gustav Vasa bröt dock sitt lejdlöfte och ställde Peder Jakobsson inför rätta. Rättegången mot herr Peder hölls i Uppsala och slutade med att han avrättades den 18 februari 1527.
Gustav Vasa skrev i december 1524 ett brev till dalkarlarna där han ömsom vädjar och ömsom varnar dem för förrädare som Peder Jakobsson. Ett utdrag:
” Käre vänner, som vi skrivom eder till for några dagar sidan om herr Peder kanceler, som här havar rympt sin borgan och givit sig upp till eder i then akt att han gärna stämplade oss något ont på med någon lygnaktug stycke, som han somligom utav eder föregivit haver, sva hoppas oss dock och intit tvivlar, att han thess med eder ingen makt hava skall. I äre the samma som först inträdde med oss, thå vi oss företogom näst Guds, eders och all Sverigis allmogis hjälp att forstyra then omilla k(onung) Krist(iern), och have thärmed, Gud tess lovad, god framgång haft, så att vi alle fri och säker vordne äre till vår hals för samma k(onung) K(ristiern) och hans parti, som edra forfädra i Dalerna alltid i fortiden gjort hava, att the theris rätte herre och sitt fädernes rike have bestånduge varit som ärlige tro dandemän. Och är for then skuld ingelunda troandis, att I för en sådan ordlös man skull, som for(nämn)da herr Peder är, vilje få eder och edra epterkommande itt annat rykte, än edra forfädra haft for eder (---) Ju förra thet kan ske ju bätter thet är, till att stilla thet rykte, som elles måtte föras kring om landit och thärmed väl in i annor stämplare, oss under ögonen, thär något ont av formodandis vore. „
++++++
Därefter utbröt den första av de stora Dalupproren understödda av just Stureanhängarna Peder Jakobsson/Sunnanväder och Knut Mickelsson som idealiserade Stureättens regeringstid. Gustav Vasa misstänkte henne för inblandning och skrev i februari år 1525: "Fru Christin och hennes parti och tillhängare som oss med sådane onda stämplingar och förräderi... "Søren Norby gjorde samtidigt räder med sin flotta från sin bas på Gotland, och då kungen sände Berend von Melen mot honom, allierade han sig snart med honom, en lojalitetsförändring som kungen skyllde på Margareta von Melen: samtidigt sände Kristina sin son Nils till Melen på Kalmar slott.
I utlandet spekulerades det att Norby och Melen skulle göra gemensam sak eftersom de var "genom sina hustrur högt befryndade" i Sverige. När kungen intog Kalmar i juli blev Kristinas son Nils hans fånge.
I förlikningen mellan Kristina och Gustav Vasa i Vadstena i november 1525, förnekade Kristina alla planer på att gifta sig med Norby och att de trolovningsgåvor hon sänt honom endast hade varit gåvor till tack för att han löst henne och hennes barn ur fångenskapen i Danmark.
Julen 1526 trolovades Kristina med kungens kusin Johan Turesson,vigseln ägde rum på Lindholmens Slott sommaren 1527 och maken blev dubbad till riddare vid kungens, Gustav Vasas, kröning 1528. Äktenskapet hade arrangerats av kungen.
Kristinas son Nils uppges av Peder Swart ha avlidit 1527, en uppgift som dock motsägs av att han omnämns i brev under nästkommande år. Ett år senare i samband med ett misslyckat uppror i Dalarna framträder en upprorsledare den s.k. Daljunkern och hävdade att han var Sten Stures och Kristina Nilsdotters son Nils.
I augusti 1528 skrev Kristina på Vasas begäran ett intyg att Daljunkern inte var hennes son. I det bevarade utkastet uttryckte hon sig försiktigt och bad endast att rådet i Rostock att sända Daljunkern till Sverige för förhör, men i det färdiga brevet som faktiskt sändes, kallade hon honom tjuv och bedragare och krävde att han skulle avrättas på stället. Daljunkern blev sedan gripen och avrättad i Rostock. Modern forskning tyder på att Daljunkern verkligen var identisk med Nils Sture.
Kristinas fortsatta liv är sparsamt dokumenterat, men hon tycks inte ha varit politiskt aktiv efter sitt andra bröllop.
Kristinas makes far och bror deltog 1529 i Västgötaherrarnas uppror och svärfadern tvingades därefter fly till Tyskland.
Efter hennes släkting Margareta Leijonhufvuds giftermål med kungen år 1536 mottog hon i egenskap av drottnings släkting en del privilegier.
Under Dackefejden uppmanade kungen henne att se till att de upprorsmän som nått Nyköping skulle förhindras att skaffa sig spannmål och att de skulle fängslas.
++++++
STOCKHOLMS BLODBAD
Kristian blev den 1 november 1520 hyllad på Brunkeberg och 4 november 1520 krönt av ärkebiskop Gustav Trolle. Han hade hävdat sin rätt som arvkonung.
Ingen var förberedd på händelseförloppet som följde direkt på kröningsfesten, där festdeltagarna blev fängslade direkt på slottet.
Han lät Gustav Trolle anklaga Sten Stures den yngres vänner och därefter fängsla dem. Nästa dag, den 8 november 1520, dömde 14 kyrkliga domare dem för kätteri, och Kristian lät avrätta dem i Stockholms blodbad. Bland offren fanns både Kristians politiska motståndare, och sådana som senare hade främjat hans planer. Det formella skälet var påvens bannlysning och Trolles utpekande av vissa personer som "uppenbara kättare".
Kungens tidigare amnesti mot Sten Stures anhängare gällde inte, då inga giltiga avtal kunde ingås med kättare, enligt kyrkans kanonisk rätt.
Att döma av efterföljande utrensningar var kungen drivande i att få offren avrättade, men motiven är oklara – var det snarast ett raseriutbrott, eller var massakern ett sedan tidigare planerat, politiskt, drag?
Under hemresan genom Sverige, samt via utskickade personer i de olika landsorterna, lät han sedermera utföra nya regionala blodbad och utrensningar av personer som motsatt sig honom. Såsom Blodbadet i Nydala kloster samt avrättningen av Lindorm Ribbing och dennes söner i Jönköping. Omkring 600 personer drabbades, och Kristina Gyllenstierna tillsammans med flera andra adelsdamer fördes som fångar till Danmark.
MOTGÅNGAR
Kung Kristian II sågs som grym och trolös och kom att kallas "Kristian Tyrann".
Redan i februari år 1521 försiggick en resning i Sverige mot Kristian II och i augusti år 1521 blev Gustav Vasa, som ställt sig i spetsen för motståndsrörelsen, vald till riksföreståndare.
Den hjälp som Kristian II väntat från sin svåger kejsar Karl V fick han inte.
Lübeckarna ogillade att han gynnade Nederländernas handel i Norden och sökte göra Stockholm till en stapelstad för handeln på Östersjön. Vid nyårstiden år 1521 planlades till och med ett stort handelskompani, som skulle omfatta alla Nordens länder och ha säte i Nederländerna. Lübeckarna anslöt sig därför till svenskarnas resning och skövlade bland annat Bornholm och Helsingör år 1522.
I augusti år 1522 måste Kristian II ingå en förlikning med sin farbror hertig Fredrik och bland annat avstå från den länsrätt över Holstein som kejsaren året förut tillerkänt honom.
Kristian II hade fått adeln och en stor del av allmogen, emot sig genom Sigbrit Willomsdotter ställning. Hon har betraktats som den som bar ansvaret för Stockholms blodbad. Hennes fiender spred även ut rykten om att hon var en häxa; det sades att hon visste mer än vad hon borde kunna om den kanoniska lagen, och att kungen gjorde vad hon ville så snart han befann sig inom tio miles från henne.
Sigbrit Willomsdotter/Villoms/Villums, var en holländsk köpman och dansk politiker, mor till Dyveke Sigbritsdatter som i sin tur var mätress åt Kristian II. Hon var politisk rådgivare och fungerade som finansminister åt Kristian II mellan 1519 och 1523.
Sigbrit Willoms kom från Amsterdam och flyttade till Bergen i Norge år 1507. Hennes dotter blev Kristians mätress och de flyttade år 1513 med honom till Köpenhamn.
Efter dotterns död 1517 räknades hon som Kristians främsta rådgivare. Hon blev föreståndare för prins Hans hov och hushållare för drottningens hov, fick titeln Mor Sigbrit och ansvaret för statsfinanserna som informell minister. Hon deltog under kungens frånvaro från Danmark tillsammans med drottningen i rikets styrelse.
År 1522 införde hon en lag om bostadshygien, där borgarna förelades att rengöra sina hus varje vecka. Hon företrädde borgarnas intressen och var impopulär bland adeln.
År 1523 följde hon Kristian i landsflykt till Nederländerna. Då Kristian bad kejsaren om hjälp för att återta sin tron, ställde denne kravet att Kristian skulle avstå från Willoms, vilket Kristian gick med på.
Willoms vidare öden är obekräftade. År 1532 satt en kvinna som troddes vara Willoms fängslad för häxeri i Nederländerna; kejsaren ville få denna person avrättad, men det är okänt om hon också blev det.
AVSATT
Under den allmänna oron lät Kristian vid jultiden år 1522 inkalla en herredag i Kalundborg.
De jylländska biskoparna och några adelsmän samlades dessförinnan i Viborg och beslöt fördriva Kristian samt söka hjälp hos hans farbror.
Kristian lovade nu att sammankalla en allmän riksdag, till vilken också köpstäder och bönder skulle sända sina förtroendemän och där alla klagomål skulle undersökas och avhjälpas. Men utan att avvakta denna skickade de sammansvurna biskoparna och adelsmännen den 20 januari 1523 ett uppsägelsebrev till honom.
Då tappade Kristian helt och hållet modet, inlät sig i underhandlingar och drog sina trupper ur Jylland, varigenom hans anhängare tvingades att avfalla.
Den 26 mars hyllades Fredrik I i Viborg, där Kristians lagar offentligt brändes upp som "skadliga och stridande mot goda seder".
Utan försök till motstånd lämnade Kristian Köpenhamn den 13 april och drog med sin familj och en skara trogna anhängare till Nederländerna i hopp om att där finna hjälp.
Köpenhamn och Malmö höll sig en tid i väntan på hans återkomst med undsättning, men Sören Norbys nederlag i Skåne år 1525 stängde varje utsikt för Kristian att återerövra kronan i Danmark.
Kristian hade dock sökt hjälp även i Tyskland. Han fann i sin nöd tröst i att träda i förbindelse med Martin Luther, till vars lära drottning Elisabet anslöt sig. De bosatte sig därpå i Lier i Brabant, där Elisabet avled i januari 1526, varefter barnen togs ifrån Kristian för att inte uppfostras som kättare.
Då bägge hans motståndare, Fredrik I och Gustav Vasa, slöt sig till reformationen, blev Kristian år 1530 åter romersk-katolik och förlikades därigenom med kejsaren.
Slutligen kunde Kristian hösten år 1531 samla en här och flotta, men vid överfarten från Nederländerna till Norge gick 10 av hans 25 skepp förlorade. Likväl landsteg han i södra Norge den 1 november och hade till en början framgång.
Riksrådet hyllade honom, han belägrade Akershus fästning och försökte till och med göra ett infall i Västergötland.
Men då en dansk och en lübsk flotta i maj 1532 kommit till Akershus undsättning, inledde Kristian förhandlingar och beslöt den 28 juni ge sig mot lejd och löfte om furstligt underhåll och personligt möte med Fredrik I.
Då Kristian anlände till Köpenhamns redd ville emellertid Fredrik inte ta emot honom, och varken riksrådet eller hans övriga motståndare (Gustav Vasa och lübeckarna) ville tillåta att han frisläpptes.
Kristian fördes därför 30 juli till Sønderborgs slott, där han de första åren blev väl behandlad och åtnjöt stor frihet och kunde umgås med flera adelsmän, men efter grevefejdens utbrott 1534 sattes han under sträng bevakning, spärrades in i ett tornrum och fick endast en gammal soldat till sällskap.
Då Kristian III:s välde syntes tryggat mildrades Kristians fångenskap 1540, och 1546 avstod han från alla anspråk för sig och sina efterkommande på rikena. Men eftersom Kristians döttrar inte ville ge sitt samtycke till detta fördes han 1549 till Kalundborgs slott, där han levde i mild fångenskap de sista 10 åren av sitt liv. Han avled den 25 januari 1559 av sorg över Kristian III:s död tre veckor tidigare.
Kristian II var framförallt borgerskapets kung. Han upprättade ett handelskompani med Malmö och Köpenhamn som huvudorter. Dessa skulle ta upp kampen mot Hanseaterna. Borgerskapet i Malmö och Köpenhamn var också de som stödde honom in i det sista.
++++++
Äldre vasatiden (1521–1611)
++++++
1521–1523 Gustav Vasas befrielsekrig, Unionskrig Gustav Vasa mot Kristian II
Malmö recess
Kristian II avsätts från Sveriges tron. Ny kung blir Gustav Vasa. Sverige lämnar Kalmarunionen slutgiltigt.
++++++
Gustav I Eriksson (Vasa) Riksföreståndare 1521-1523
Konung 1523-1560 Vasaätten
++++++
Gustav Vasa lät 11 juni år 1523 temporärt godkänna att "Ny-Västervik"s privilegier överflyttades på Gamleby. Gustav Vasa bekräftade år 1529 de gamla privilegierna, vilket innebar att "Ny-Västervik" och inte Gamleby fick dessa.
I samband med Dackefejden intog västerviksborna en ambivalent hållning. En del av bönderna i Tjust anslöt sig till Dackes bondehär.
++++++
1534–1536 Grevefejden Utländskt inbördeskrig
Kristian III mot Kristian II och Lübeck
Sverige stödjer Kristian III.
++++++
Dackefejden - ett bondeuppror mot Gustav Vasa åren 1542-1543, under ledning av Nils Dacke, en bonde från Vissefjärda i södra Småland.
Resultat
Gustav Vasa gick först med på en fredsuppgörelse. Dacke blev i och med den ledare för Småland undantaget Kalmar och Jönköping.
Dacke passade därefter på att genomföra flera reformer: Den katolska gudstjänsten återinfördes och gränshandeln med Danmark blev åter tillåten.
Vintern/våren år 1543 slog dock Gustav Vasas trupper skoningslöst tillbaka och Småland hamnade åter direkt under den svenska kronan. Det avgörande slaget skedde på isarna vid sjöarna utanför Virserum.
Dacke sårades redan i början av striderna, I augusti blev Dacke skjuten och stupade vid gränsen till Blekinge
Orsaken till upproret var det starka missnöje som rådde mot kungens försök att stärka centralmakten, skattepålagor och med den rådande kyrkopolitiken.
År 1524 hade Kalmarunionen i praktiken upphört sedan Gustav Vasa blivit insvuren som kung över Sverige. Redan innan hade unionen skakats av svåra stridigheter, särskilt mellan kungamakten och högadeln. Detta hade påverkat de svensk-danska gränsbygderna, där en stark självmedvetenhet hade utvecklats som en följd av de många krigstågen som passerade igenom landskapet. För att försvara sig fick bönderna organisera sig själva och slöt även bondefred med bönderna på andra sidan gränsen.
Gustav Vasa påbörjade en viss centralisering av styrelseskicket i Sverige. Nya skatter och kontrollinstrument infördes samt nya pålagor på bönderna. Inte minst kom många av bönderna att indirekt starkt påverkas av reformationen, i och med att många kyrkor och klosterhemman drogs in och gavs till adelsmän och högadel som ställde helt andra krav än kyrkan hade gjort. Samtidigt drabbades många nybyggarbönder genom att det togs in nya och hårdare skatter från dem. Nils Dacke var en av dessa nybyggande bönder som drabbades hårdast av dessa regleringar. Nils Dacke gjorde tillsammans med andra bönder ett uppror mot det nya hårda centralstyret som den tyska perioden vid Gustav Vasas hov hade skapat. Dacke var sedan sex år tillbaka känd efter att han hade dödat en fogde. För att få anhängare lovade Dacke skattefrihet under ett år om de köpte vapen för pengarna istället.
År 1542 gjorde bönderna i Småland, under ledning av Nils Dacke, uppror mot Gustav Vasas regim. Revolten kallas Dackefejden, ett inbördeskrig mot kungen. Revolten spred sig snabbt över Småland, Öland, skogsbygderna i södra Östergötland och skogsbygderna i östra Västergötland. Städerna Kalmar och Jönköping förblev dock i kungamaktens händer. De flesta borgarna i städerna stödde Dacke men truppkoncentrationer av Gustav Vasas legoknektar gjorde att de förhöll sig lugna. Kalmar utsattes för en blockad på land- och sjösidan men sjöbevakningen var inte så stark att den helt kunde hindra in- och utförsel via vattnet.
Dacke och hans mannar besegrade lätt de kungliga trupperna som inte var vana vid strid i oländiga skogstrakter.
Samtidigt fann sig de kungliga trupperna i biskopssätet Växjö vara omringade på i stort sett alla håll och kanter av upprorsmän. Soldaterna evakuerades till Jönköping och därmed härskade Dacke och hans karlar över hela det inre Småland.
Den 8 november 1542 blev kungen därför tvungen att gå med på en fredsuppgörelse. Dacke blev i och med den ledare för Småland undantaget Kalmar och Jönköping. Han passade därefter på att genomföra flera reformer: Den katolska gudstjänsten återinfördes och gränshandeln med Danmark blev åter tillåten.
Samtidigt började bristerna i bondeorganisationen att visa sig. Många av Dackes anhängare drev sina nästintill helt egna krig, som Simon Bagge i Sunnerbo, vilken var att likna vid närmast en rövare som plundrade bönderna i landskapet.
Man hade även att kämpa mot en alltmer tilltagande isolering, då Gustav Vasa förbjöd all handel med smålänningarna. Missnöjesyttringar fanns i stort sett i hela riket men man nådde aldrig bondeledarna i övriga riket.
Danmark stödde upproret och leveranser utgick från Blekinges hamnar norrut in i Småland, men Danmark ville samtidigt inte se ett segrande bondeuppbåd i Sverige. Dackesidan fick betala höga priser för att få tillgång till vapen och proviant.
Dackesidan belägrade det starkt befästa Kalmar i många månader, men saknade effektiva belägringsvapen. En ineffektiv blockad från sjösidan, som företogs med ekor, gjorde att trots en långvarig belägring kunde man inte få stadens befälhavare att kapitulera.
Under vintern/våren år 1543 slog Gustav Vasas trupper tillbaka och Småland hamnade åter direkt under den svenska kronan. Det avgörande slaget skedde på isarna vid sjöarna utanför Virserum.
Genom att anfalla från isen hade legoknektarna fördel av att anfalla i ett öppet landskap. Dacke sårades i början av striderna. Bondearmén var i numerärt överläge, men deras armborst, högafflar och fåtaliga eldvapen kunde inte besegra den kungliga armén. I augusti blev Dacke skjuten och stupade vid gränsen till Blekinge.
Efter kriget gavs ingen amnesti. Dackes hembygd blev brutalt härjad och Dackes släktingar antingen avrättades eller deporterades.
Samtidigt fortsatte kaoset genom de lokala bondehövdingarna som fortsatte att leva på plundringståg och drev sitt privata krig flera år efter att Nils Dacke var död.
Varje socken fick olika sorters kollektivböter. Varje bonde fick vidare böta ett antal oxar som sändes som "försoningsgåvor" till kungliga magasin i Mälardalen.
Ekonomiskt blev kriget en katastrof för Småland och till en början även för Sverige som helhet. Sverige repade sig dock relativt snabbt medan det tog decennier innan Småland uppnådde samma befolkningsnivå och ekonomiska standard som innan Dackefejden.
++++++
Sedan Svante Sture med kungatrogna trupper ryckte fram mot staden var man snabba att avsvära sig allt samröre med Dacke, och Västerviksborna ingick i en deputation där man bad om ursäkt för allt uppstudsigt tal och försäkrade om tjustbornas villighet att delta i krossandet av upproret.
******
1554–1557 Stora ryska kriget Mellanstatligt
Sverige mot Ryssland
++++++
Svante Sture (EV ÄVEN TILL ULFSPARRE)
Kan avse:
1) Svante Nilsson (Sture), (1460–1511/1512) svenskt riksråd och Sveriges riksföreståndare från 1504 till sin död
2) Svante Sture den yngre, (Svante Stensson Sture), (1517–1567), en svensk riksmarsk, greve och friherre.
3) Svante Sture (1587-1616), en svensk rådsmedlem
++++++
Här Svante Sture den yngre, (Svante Stensson Sture), (1517–1567), en svensk riksmarsk, greve och friherre.
Svante Sture den yngre, f. 1517 på slottet Tre Kronor i Stockholm, d. 1567 på Uppsala slott (dödad under Sturemorden), son till Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) och riksföreståndaren Sten Sture den yngre, var en svensk riksmarsk, greve och friherre.
++++++
Erik XIV 1560-1568
++++++
Svante Sture d.y.
När han var knappt tre år dog hans far (3 februari 1520) i de pågående unionsstriderna med Danmark. Några år senare fick han komma till den nyvalde kung Gustav Vasas hov och fick där sin uppfostran. Den 3 mars 1538 gifte han sig på Nyköpingshus med kungens hustru Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud):s tre år yngre syster Märta, som sedermera skulle komma att kallas "Kung Märta" och med vilken han med tiden fick 15 barn. Efter detta började han bli mer och mer betrodd av kungen och göra karriär. 1543 blev han hövitsman på Läckö slott med tillhörande län i Västergötland och 1556 blev han befälhavare i Finland under det pågående kriget mot Ryssland.
Strax efter kung Gustavs död utnämndes han av efterträdaren Erik XIV till riksmarsk och vid dennes kröning den 29 juni 1561 blev han dubbad till en av Sveriges första grevar. I denna egenskap blev han herre till Stegeholm och Västervik. Han var också friherre till Hörningsholm och herre till Ekenäs, Eksjö, Gäddeholm, Tullgarn och Penningby. 1562 blev han generalguvernör över Livland och Reval, som året innan hade blivit svenskt.
Två år senare drabbades han av kungens onåd och avsattes från sina poster, vilket inte hindrade honom från att delta i kriget mot Danmark 1566. Den sinnessjuke och misstänksamme kung Erik anklagade honom dock för högfärräderi och lät döda honom tillsammans med sönerna Nils och Erik samt några andra stormän under Sturemorden i Uppsala den 24 maj 1567. Svante Sture ligger begravd med sina två söner i Uppsala domkyrka.
++++++
Men Gustav Vasa var synnerligen misstänksam mot tjustborna, "besynnerligen dem av Västervik".
4 juli 1543 författade Gustav Vasa ett brev där han tillät ett antal namngivna västerviksbor rätt att fritt avsegla till vilken tysk hamn de ville - men förbjöd dem att vidare återkomma till Sverige. De skulle endast få tillstånd att besöka Kalmar.
Därmed upphävde han helt sonika Västerviks stadsprivilegier.
Året därpå hade han dock ändrat sig. Han hade nu i stället bestämt sig för att överflytta borgarna i Eksjö vars privilegier han upphävde hit.
Han verkar redan från början ha avsett att göra Västervik till en utskeppningshamn för virke. 9 februari 1547 utfärdade han de första privilegierna för "Ny-Västervik". Dessa första privilegier innehöll endast rättigheter att hålla två frimarknader om året, inga stadsrättigheter.
Någon bebyggelse i "Ny-Västervik" hade nu inte funnits på 30 år, och Gustav Vasa verkar ha planerat att staden skulle nyuppföras på Kapellbacken i skydd av Stegeholms slott som skulle byggas ut till en modern fästning. Någon sådan fästning kom dock aldrig att uppföras och beslutet om lokalisering verkar inte ha följts, utan borgarna verkar främst ha återflyttat till sina gamla tomter, särskilt om det funnit gamla grunder eller källare kvar att utnyttja. År 1548 anlades ett kungligt skeppsvarv i staden.
++++++
REPRIS!
1554–1557 Stora ryska kriget Mellanstatligt
Sverige mot Ryssland
++++++
1563–1570 Nordiska sjuårskriget Mellanstatligt
++++++
Johan III 1568-1592
++++++
Johan III, född 20 december 1537 på Stegeborgs slott, död 17 november 1592 på slottet Tre Kronor i Stockholm, var kung av Sverige 1569–1592 efter att ha tillskansat sig kungamakten genom att hösten 1568 fängsla sin bror Erik XIV och propagera mot honom resten av det året.
I Lars Ericson Wolkes biografi över Johan (2004) anges att det även är rimligt att anta att Erik åtta år senare mördades på Johans befallning.
Han avslutade nordiska sjuårskriget, men istället drogs Sverige in i nordiska tjugofemårskriget med Ryssland, där man till slut lyckades få till stånd smärre landvinningar.
Han arbetade för närmare relationer till Polen, vars tron han lyckades säkra för sin son och tronarvinge Sigismund.
Johan III var intresserad av religion och kultur. Under sin regeringstid motverkade han den svenska kyrkans växande lutherska tendenser under hertig Karls inflytande, och verkade för en återförening med den katolska kyrkan och påven i Rom. Detta med initiativ såsom den katolska högskolan Collegium Stockholmense, stöd till resterna av det katolska klosterväsendet, samt stöd till katolska jesuitmissioner i Sverige.
Johan III var son till drottning Margareta och kung Gustav Vasa. Han var bror till Karl IX och Magnus och halvbror till Erik XIV. Han var gift från 4 oktober 1562 med Katarina Jagellonica (1526–1583), med vilken han förutom Sigismund också hade dottern Anna Vasa, och från 21 februari 1585 med Gunilla Johansdotter (Bielke) (1568–1597).
Johan III föddes på Stegeborgs slott den 20 december 1537 som son till Gustav Vasa och hans andra gemål, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Han blev mer än en gång upphov till sin fars missnöje, särskilt då han som ärftlig hertig till Egentliga Finland (sedan 27 juni 1556) sökte sig bakom kung Gustavs rygg för att blanda sig i de livländska förhållandena.
Han samarbetade även med sin bror Erik, och for på friarresa till London å dennes vägnar, medan Erik bevakade Johans intressen i Livland.
Under denna tid inledde han även en förbindelse med hovdamen Karin Hansdotter, med vilken han sammanlevde mellan 1556 och 1561, och de fick under dessa år fyra utomäktenskapliga barn.
När hans bror Erik XIV blivit kung och höll i stånd med de kungliga rättigheterna uppstod snart en ovänskap mellan bröderna. Endast med yttersta motvilja kunde Johan förmå sig att 1561 underteckna Arboga artiklar, som inskränkte hans makt. Öppen blev brytningen då Johan mot Eriks vilja den 4 oktober 1562 i Vilnius gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, yngre syster till Polens kung Sigismund II August, med vilken Erik befann sig i krig, och då de båda svågrarna kort efter bröllopet slöt en överenskommelse, enligt vilken Johan mot en försträckning av 120 000 daler skulle erhålla av polske kungen som pant sju fasta slott i Livland.
Erik ansåg denna överenskommelse stå rakt i strid med Arboga artiklar – vilket den också gjorde – och så snart han erhållit kännedom om densamma fordrade han att Johan skulle avstå från de livländska slotten. Då hertigen vägrade detta och tillika gav ett undvikande svar på kungens fordran att han skulle bestämt förklara huruvida han ville hålla sig till Sverige eller Polen stämdes han i april 1563 att infinna sig i Sverige för att svara på anklagelsen för landsförrädiska planer.
Då stämningen inte hörsammades av Johan dömdes han i juni år 1563 av de i Stockholm samlade ständerna såsom skyldig till landsförräderi, från liv, gods och arvsrätt till riket. För att bringa domen till verkställighet utrustades en betydande härstyrka. Johan, som var föga beredd på strid, inneslöts i Åbo slott (Finland), försvarade sig där några veckor och gav sig därefter den 12 augusti 1563 fången mot löfte om furstligt fängelse.
Han fördes över till Sverige och insattes på Gripsholms slott, åtföljd av sin gemål. Där vistades han som fånge i mer än fyra år. Fångenskapen var dock relativt lätt, i synnerhet jämfört med den som Erik senare skulle råka ut för; makarna kunde bland annat motta en stor bokleverans. Johan, som var bokligt lagd, använde även mycket av sin tid till att studera och samtala med sin hustru. Deras tre barn föddes i fångenskapen, 1564 Elisabet, kallad Isabella, som dog vid två års ålder, 1566 Sigismund och i maj 1568 Anna.
Under Eriks sinnessjukdom på hösten 1567 utverkades Johans frigivning i oktober 1567, varefter underhandlingar upptogs om hertigens återinsättande i sina rättigheter.
Eriks handlingssätt under första hälften av 1568 var emellertid i hög grad ägnat att väcka en fruktan hos Johan att den nyvunna friheten åter skulle berövas honom. Han ingick därför med sin bror Karl och en del av adeln ett avtal om gemensam resning mot Eriks avskydda regemente. Denna resning började i juli och utbredde sig med sådan hast att hertigarnas här redan vid mitten av september stod utanför Stockholm, vars portar öppnades för dem den 29 september 1568.
Erik XIV togs till fånga, och omedelbart därefter lät Johan hylla sig som kung av stadens myndigheter samt av dem bland adeln och krigsfolket som var samlade där.
I januari år 1569 erkändes Johan III som kung av samma riksdag som tvingade Erik XIV bort från tronen.
Men detta erkännande gavs inte utan medgivanden från Johans sida: hertig Karl fick bekräftelse på sitt hertigdöme utan de inskränkningar i hans makt som Arboga artiklar lagförde, åt adeln gavs förmåner som i fråga om utvidgning av dess rättigheter och begränsande av dess skyldigheter utgör en betydelsefull tidpunkt i adelns historia, och särskilda förmåner gavs åt den högre adeln som befäste och utvecklade den skillnad mellan adelns olika klasser som i svenska adelns historia är av så genomgripande betydelse.
Erik dör – Johan fri
Trots att makten nu var i kung Johans händer ansåg han sig inte sitta säker på sin tron så länge hans tillfångatagne halvbror levde. Tre komplotter avslöjades under dessa år med målet att avsätta honom (1569, 1574 och 1576). Fruktan för en eventuell befrielse av honom oroade kungen ständigt (jämför Erik XIV) och förmådde honom att redan 1571 ge vakterna order om att i händelse av minsta fara för något fritagningsförsök eller liknande att döda den tillfångatagne kungen, och troligen var det till följd av en sådan befallning som Erik XIV:s liv ändades 1577.
Som sin far
Johan III liknade ofta sig vid sin far i propagandasyfte, och speciellt försökte han framhäva att medan denne skulle ha "befriat Sverige" från "blodhunden" Kristian II, så hade han räddat befolkningen från den "tyranniske" Erik XIV, hans egen bror. Han hade vissa liknande egenskaper som sin far och sina bröder; våldsam, med ett häftigt temperament och en stor misstänksamhet. Men skarpsyntheten, fastheten, försiktigheten och den praktiska blicken saknades dock helt.
Sonen långt borta – Karl stöttar Redigera
Johan och hans hustru Katarina Jagellonica hade sett till att sonen Sigismund fick en katolsk uppfostran, troligen i syfte att hjälpa honom förvärva Polens krona. Syftet vanns 1587, och Johan hade därmed berett Sverige en ny union, onaturligare än den som fadern sönderslitit, då Sverige och Polen ofta hade direkt motstridiga intressen i Baltikum. Han kom även snart att ångra sig och krävde fåfängt att få tillbaka Sigismund till Sverige, något högadeln motsatte sig då de såg framför sig att detta skulle leda till krig med Polen, något Sverige efter 28 år av krig skulle ha svårt att klara.
Johan svarade med en politisk rockad; istället för att som tidigare stödja sig på rådsaristokratin sökte han nu bistånd hos sin bror hertig Karl, med vilken han under större delen av sin föregående regering levat i bitter strid. Anledningarna därtill hade varit många, men en av de viktigaste hade varit att Johan III som kung sökt tillämpa samma grundsatser med avseende på de kungliga rättigheterna inom Karls furstendöme som han som hertig hade så ivrigt bekämpat. År 1587 hade han slutligen lyckats förmå brodern att godkänna de stadgar som mycket påminner om de under 1569 av honom själv upphävda Arboga artiklar, men att döma av ett förslag 1590 till nytt ordnande av de furstliga rättigheterna, uppgav han efter brytningen med högadeln handlöst de fordringar som han förut envist fasthållit.
Ensam till sist Redigera
Johans bild bland nio svenska monarker på en vägg på Stockholms slott.
Även den nyvunna vänskapen med brodern Karl svalnade dock snart, och under de sista månaderna av sitt liv stod Johan III helt ensam. Han dog i Stockholm den 17 november 1592, och efterlämnade sitt rike försvagat av yttre och inre stridigheter, i oordning och vanvård samt för den närmaste framtiden hotat av de största faror. Johan III ligger begraven i Uppsala domkyrka.
Som kung var Johan orienterad mot Baltikum, med mål att ta kontroll över den rika handeln på Ryssland. Efter att 1570 ha avslutat nordiska sjuårskriget och slutit fred med Danmark och Lübeck startade han krig med Ryssland. Det kriget varade med varierande intensitet ända till 1595. Intagandet av Narva år 1581 var hans största militära framgång.
Kyrkopolitik Redigera
Johans relationer till kyrkan var i början goda, trots att ärkebiskopen Laurentius Petri länge tvekade innan han sanktionerade upproret. Ärkebiskopen fick dock snart sin nya kyrkoordning stadfäst, vilken han i stora drag utarbetat redan under kung Gustavs dagar, men inte fått godkänd av denne. Denna kyrkoordning betonade kontinuiteten med äldre traditioner. Dessutom återställdes den medeltida kyrkliga organisationen, med i stort sett samma stift.[4] År 1575 gav han tillåtelse till Sveriges återstående nunnekloster att återigen få ta emot nya noviser.
Allt detta kan ses som uttryck för den förmedlingsteologi som Johan var starkt influerad av, och som syftade till att minska motsättningarna mellan de olika rivaliserande trosuppfattningarna som slet sönder Europa vid denna tid.
Han var långt ifrån ensam att lyssna till detta budskap; såväl den polske kungen Sigismund August som kejsarna Ferdinand I och Maximilian II, som hade flera trosuppfattningar i sina riken, var även de lyhörda för detta budskap. Johans strävanden i denna riktning tog sig bland annat uttryck i den nya gudstjänstordning, "Röda boken", som utarbetades, och försök att förhandla med påven som dock blev helt misslyckade, delvis då Johans betrodde i dessa frågor, Petrus Fecht, drunknade under sin resa till påvestolen i Rom. Johan stötte även på motstånd inrikes, där flera biskopar vägrade verkställa de förändringar Johan påbjudit.[4] Detta kom till uttryck bl.a. i Örebro artiklar, där präster i hertig Karls hertigdöme tog avstånd från den nya gudstjänstordningen. Johan hade dock även stöd för sin kyrkopolitik, bland annat av Ingelbertus Olai Helsingus och Erasmus Nicolai Arbogensis.
Johan III som byggmästare Redigera
Kung Johan III:s sigill från år 1571.
Riksdaler anno 1575, med Johan III avbildad på framsidan och Kristus som Världshärskare på baksidan, den pryds även med kungens namn och texten "Världens frälsare, fräls oss! - Gud vår beskyddare.".
Öre anno 1575, med Johan III avbildad på framsidan och Tre Kronor och Vasaättens kärve på baksidan.
2 öre, 1573.
Mark, 1592.
Johans gravmonument i Uppsala domkyrka.
Johan III var mycket intresserad av konst, speciellt byggnadskonst. Utan tvivel är han den mest byggnadsivrige monark Sverige någonsin haft. Han var liksom brodern Erik i hög grad konstnärligt och estetiskt begåvad. Ett uppenbart uttryck tog sig dock hans skönhetssinne på byggnadskonstens fält. Han ägnade mycket tid åt uppgörandet av vidlyftiga byggnadsplaner, av vilka en liten del uppfylldes under hans livstid.
Utländsk kraft kallas in Redigera
Han inkallade skickliga byggmästare, bildhuggare och målare från Tyskland och Nederländerna och ingrep även själv, genom egna ritningar, i den rika byggnadsverksamhet som han på så många håll framkallade. Hans bevarade byggnadsbrev visar också att han förstod sig på arkitektur och att han satt sig in i den italienska renässansstilens principer, närmare bestämt hög- och senrenässansens. Framför allt synes Sebastiano Serlios böcker om byggnadskonsten varit en av honom ofta anlitad källa. Hans egen smak kom därför att på mångfaldigt sätt göra sig gällande, och med full rätt kan han betraktas som medelpunkten i den intressanta konströrelse, som under hans regering uppstod.
I den stora kretsen av konstnärer och konsthantverkare kring Johan III fanns några mera framträdande, såsom svensken Anders målare, mest verksam som byggmästare, den både som skulptör och arkitekt betydande Willem Boy (skaparen av de båda förstnämnda vårdarna i Uppsala), Vadstenaarkitekterna Arent de Roy och Hans Flemming.
Men Johan behövde mer kunnigt folk. Bland de utländska mästare han anlitade var de tre medlemmarna av den ursprungligen från Lombardiet stammande arkitektfamiljen Pahr, Franciscus Pahr, Johan Baptista Pahr och Dominicus Pahr, av vilka den förstnämnde bundit sitt namn vid Uppsala, de båda senare vid Borgholms och Kalmar slott, stuckatören och byggmästaren Antonius Watz, Finlands och Livlands överbyggmästare Peter Hertig, bildsnidarna Markus Wulfrum och Urban Schultz, målarna Baptista van Uther och Arent Lambrechts, sten- och bildhuggarna Roland Mackle, Peter de la Koche, Lukas van der Werdt och andra. Även i agrara näringar kallades experter in från utlandet, bl.a. jägmästare från de tyska furstendömena och Danmark.
Kyrkor och kloster Redigera
En särskild sida i Johan III:s byggnadsintresse är hans omsorg om äldre monumentala byggnaders bevarande. Även sträcktes hans nitälskan till omsorg om städernas utseende. Förnämligare kyrkobyggnader som iståndsattes är domkyrkorna i Uppsala, Västerås, Linköping och Skara, i Finland restaurerades Åbo domkyrka, som fick nytt kor, i Estland Revals (Tallinns). Bland mer eller mindre raserade klosterkyrkor som renoverades märks Varnhem, Vreta kloster, Alvastra, Askeby och Gudhem samt Nådendal i Finland. I Stockholm restaurerades Storkyrkan, Riddarholmskyrkan och Tyska kyrkan (ursprungligen en medeltida gillestuga som sedan den också upplåtits åt finska församlingen länge kallades Sankt Henriks kyrka),medan Sankta Clara kyrka nybyggdes på platsen för det av Gustav Vasa rivna Klara kloster. Ett annat nybygge var Jakobs kyrka. Andra kyrkor som han planerade, som t.ex. Trefaldighetskyrkan, byggdes aldrig.
Slott och borgar Redigera
På alla sina större slott byggde Johan III kapell, på Vadstena slott delvis bevarat, i Kalmar slott ännu väl bevarat. I denna kyrkliga byggnadsverksamhet levde gotikens traditioner, även i detaljer, kvar. De många slotts- och fästningsföretagen var dels från Gustav Vasas och Erik XIV:s tid övertagna, dels av Johan III påbörjade. Slottet Tre Kronor i Stockholm tillbyggdes väsentligt och nyinreddes. Den norra borggården med bland annat slottskyrka fick den karaktär som den bibehöll till Slottsbranden 1697.
Slottet i Uppsala (den nuvarande södra delen och dess västliga fortsättning) ombyggdes efter eldsvådan 1572 och blev en tegelbyggnad med rusticerad puts samt med två runda torn. Vadstena slott, liksom det förra grundlagt av Gustav Vasa, utvidgades till det renässanspalats som det är ännu i dag, även om det först i början av 1600-talet blev färdigbyggt enligt den ursprungliga planen. En egendomlig byggnad blev Svartsjö slott med sin cirkelrunda arkadomgivna gård och sin kupolkyrka på ömse sidor om ett äldre stenhus.
Vid Kalmar slott fullbordades borggårdens kringbyggnad, våningarna lades i samma nivå, och i det inre fortsattes den under Erik XIV påbörjade dyrbara inredningen. Borgholms slott blev däremot Johan III:s största nybyggnad med en fullständigt regelbunden plan, en enastående rymlighet och magnificens samt starka fästningsverk, men fullbordades inte under Johan III:s tid. En nybyggnad blev även Bråborg, som avsågs till änkesäte åt drottning Gunilla, medan Drottningholm[förtydliga] (det äldre, 1661 nedbrunna) på Katarina Jagellonicas önskan uppstod på en av Mälarens öar.
Även ombyggnaden av Åbo slott, Västerås slott, av Gävle slott, Stegeborgs slott och Linköpings slott kan nämnas. Befästningar fanns vid nästan alla slotten. Mera enbart betydelse som fästningar hade till exempel Älvsborg, Gullberg, Kronobergs slott, Kexholm, Viborg och andra orter, vid vilka ofta betydande, av konungen med intresse följda befästningsarbeten företogs. I befästningskonsten stod Sverige vid denna tid främst bland de nordiska länderna, genom att det nya italienska systemet hade införts av bröderna Pahr.
Monument Redigera
Bland monumentala skulpturverk kan främst erinras om fadern Gustav Vasas och hans båda första gemålers gravmonument samt Katarina Jagellonicas vackra gravvård, båda i Uppsala domkyrka. Monumentet över Johan III på sagda plats beställdes av sonen Sigismund i Danzig (hos bildhuggaren Wilhelm van der Blocke), men kom först 1782 genom Gustav III:s försorg till Sverige och uppsattes på sin nuvarande plats 1818, dock med oriktig anordning, som emellertid omgestaltades av Agi Lindegren vid kyrkans restauration i början av 1890-talet.
Eftermäle Redigera
Den finska staden Björneborg använder Deus Protector Noster (Johan III:s valspråk) som sitt valspråk. En staty av hertig Johan avtäcktes framför Björneborgs rådhus 2008, 450 år efter att staden grundades av honom.
Familj Redigera
Barn Redigera
Gravmonumentet över Isabella Johansdotter av Sverige. Hennes grav finns i Strängnäs domkyrka och pryds av ett skulpterat helfigursporträtt i kalksten, vilket är ett av Sveriges tidigaste barnporträtt.
Barn med drottning Katarina:
Elisabet (1564–18 januari 1566), kallad Isabella (Johansdotter av Sverige)
Sigismund (1566–1632)
Anna (1568–1625)
Barn med drottning Gunilla:
Johan (1589-1618)
Barn med frillan Katarina Hansdotter:
Augustus Johansson (född 1557, död 1560)
Sofia Johansdotter (född cirka 1559, död 1583, gift med Pontus De la Gardie)
Julius Johansson (född 1560, död 1580 eller 1581)
Lucretia Johansdotter (född 1561, död 1585)
Antavla Redigera
++++++
År 1570 utökades Stegeholm/Stäkeholm av Johan III till förmån för hans moster, Svante Stures änka ("kung Märta"), med flera socknar i nordvästra Småland och gods i Västergötland. I samband med detta fick grevskapet namnet Stegeholm och Västervik.
++++++
Under 1600- talet fick Västervik stapelrätt.
++++++
Stapelstad
Bland städerna särskiljdes från 1600-talet mellan stapelstäder och uppstäder. Därefter åtnjöt de förra monopol på rätten att idka handel med utlandet, och senare, att fartyg var lastade med tullpliktiga varor, var skyldiga att i sådan stad inklarera och lossa lasten. Stapelstäderna var skyldiga att åt tullförvaltningen ställa tjänliga hus och lägenheter till förfogande samt att hålla sjömanshus. Stapelstadsrätt meddelades av regeringen.
++++++
Under en del av 1612 var
Stegeholm/Stäkeholm åter besatt av danskarna. Stegeholm/Stäkeholm gavs tillsammans med Västervik och tillhörande gårdar år 1562 åt Stureätten som grevskapet Västervik.
Trots nya danska härjningar 1612 och 1677 blomstrade Västervik som stapelstad med en växande export av järn från bruken i Tjust och sågade trävaror från ett skogrikt uppland.
++++++
Sigismund 1592-1599
++++++
Karl IX
Riksföreståndare 1599-1604
Konung 1604-1611
++++++
Stormaktstiden (1611–1721)
++++++
Gustav II Adolf 1611 - 1632
++++++
Kristina 1632-1654
++++++
Karl X Gustav 1654-1660 Pfalziska ätten
++++++
År 1651, sedan Stureätten 1616 dött ut på manssidan, gavs Västervik och Stegeholm/Stäkeholm som grevskap åt fältmarskalken Hans Christoff von Königsmarck men återtogs genom den stora reduktionen. Königsmarckarna lät i det gamla förfallna slottets ställe uppföra ett präktigt palats som 1–2 september 1677 förstördes tillsammans med staden av den dansk-holländska flottan.
++++++
Karl XI 1660-1697
++++++
År 1677 drabbades Västervik av en förödande brand, bara kyrkan och skolan klarade sig. Det var efter 1677 års brand som Västervik fick en stadsplan.
Slottet och Slottsholmen fick därefter förfalla.
Frihetstiden (1719–1772)
++++++
Under frihetstiden anlades flera manufakturer och ett nytt varv, och borgerskapet tog i det följande starka intryck av den blomstrande bruks- och herrgårdskulturen i Tjust.
På 1800- talet tillkom två separata förstäder söder om stadskärnan- Södra Malmen på 1820- talet och Östra Malmen 1853.
1903 övertogs ansvaret för parken och ruinen Stegeholm/Stäkeholm av Västerviks stad.
Järnvägsbyggen till Hultsfred, Norsholm och Vimmerby 1879-1906 medförde ökad aktivitet och befolkning. Järnvägarna byggdes smalspåriga, vilket på sikt blev hämmande. Staden blev ett säte för arbetarrörelsen, och under första världskrigets slutskede 1917-1918 bildades starka arbetarråd.
Skeppsvarv, pappersbruk, fiske, spikfabrik, stenhuggerier, tändsticksfabrik, mekaniska verkstäder m.m. blev basen för stadens industri.
Västervik var 1863–1970 säte för Kalmar läns norra landsting, vars tillkomst speglar en gammal motsättning mellan Västervik och Kalmar som centralorter för länets norra respektive södra del.
I Västervik fanns även ett gammalt mentalsjukhus beläget vid dagens Gertrudsvik.
I kyrkligt hänseende har orten sedan år 1433 hört till Västerviks församling i Linköpings stift
I staden finns de gamla båtsmansstugorna, där kronans militära sjömän och deras familjer bodde i husen från 1740-talet och framåt. De elva fastigheterna är sedan 1974 ett lagskyddat byggnadsminne.
VÄSTERVIKS FÖRSAMLING - SMÅLAND
Västerviks församling är en församling i Linköpings stift inom Svenska kyrkan. Församlingen ingår i Södra Tjusts pastorat och ligger i Västerviks kommun i Kalmar län.
Församlingskyrkor är Sankta Gertruds kyrka, Sankt Nikolai kapell, Sankt Petri kyrka, Andreas kapell och Johannes kapell.
STOCKHOLM - UPPLAND
...
S:T JOHANNES FÖRSAMLING - STOCKHOLM
En församling i Domkyrkokontraktet i Stockholms stift. Församlingen ligger i Stockholms kommun i Stockholms län. Församlingen utgör ett eget pastorat.
Församlingen ligger delvis i Vasastaden och delvis i Norrmalm i Stockholms innerstad. Församlingen har en långsmal sträckning i nord-sydlig riktning. I norr avgränsas församlingen av Brunnsviken (Solna församling), österut bildar Birger Jarlsgatan gräns mot Engelbrekts församling. Den sydliga gränsen mot Domkyrkoförsamlingen går längs med Kungsgatan. Åt väster är först Malmskillnadsgatan, sedan Döbelnsgatan och Sveavägen gräns mot tre församlingar (Adolf Fredrik, Gustav Vasa och S:t Matteus).
Församlingen bildades 1 maj 1907 genom en utbrytning ur Jakob och Johannes församling och har därefter utgjort ett eget pastorat. Församlingen har haft en föregångare i Brunkebergs- och Kungsbacksförsamlingen.
Kyrkor
S:t Johannes kyrka
Stefanskyrkan
TYRESÖ - UPPLAND
Tyresö socken i Södermanland ingick i Sotholms härad, utgör sedan 1971 Tyresö kommun och från 2016 Tyresö distrikt.
Tyresö slott, orterna Brevikshalvön, Bollmora, Trollbäcken och Raksta samt sockenkyrkan Tyresö kyrka ligger i socknen. Tyresö socken ligger sydost om Stockholm med Erstaviken i nordost, Långsjön i söder, Drevviken i sydväst och kring nedre delen av Tyresåns sjösystem och Kalvfjärden. Socknen är en kuperad bergs- och skogsbygd som i Telegrafberget med 84 meter över havet har skärgårdens högsta punkt. De största insjöarna är Albysjön och Tyresö-Fläkten. Tyresta nationalpark delas med Österhaninge socken i Haninge kommun. Sätesgårdar var (1) Tyresö slott och (2) Kumla herrgård.
NAMNET TYRESÖ
Namnet (1369 Thyrisedh) kommer från den gård som senare blev Tyresö slott. Efterleden är ed, 'passage mellan eller utmed vatten' syftande på passagen vid Kålbrinkströmmen. Förleden innehåller sannolikt thyre, 'markerad brant, berg'.
NYFORS PAPPERSBRUK - TYRESÖ SOCKEN
...
HÄVERÖ SOCKEN - UPPLAND
Häverö socken i Uppland ingick i Väddö och Häverö skeppslag, ingår sedan 1971 i Norrtälje kommun och motsvarar från 2016 Häverö distrikt.
Tätorterna Hallstavik med Häverödal och Herräng, småorten Häverö samt sockenkyrkan Häverö kyrka ligger i socknen. Häverö socken ligger norr om Norrtälje och omfattar en halvö mellan Edeboviken och Väddöviken. Socknen är en skogsbygd med sprickdalar där viss odlingsbygd finns. Orter i socknen är de södra delarna av Hallstavik: Hallstalund, Gottsta samt Häverödal. Mitt i socknen ligger Häverö kyrkby. I öster ligger Trästa, Bergby, Norrby (med vårdhem) och Hammarskogen. I norr ligger Herrängs tätort och orterna Bredsund, Östernäs, Hensvik, Korgil, Korrnäs och Tulka. Socknen avgränsas i norr av havsvikarna Galtfjärden och Singöfjärden. I öster avgränsas socknen av Väddöviken. I höjd med Björkkulla viker sockengränsen in över fastlandet och går mot sydsydväst till Skeboåns dalgång strax söder om Gribby. Socknen avgränsas sedan i väst av Skeboån samt Edeboviken, som mynnar i Galtfjärden.
NAMNET HÄVERÖ
Häverö, som år 1314 skrevs Haewer och år 1370 Haefuerbo, anses komma från det isländska order hafr som betyder bock.
HERRÄNG
...
ÖREGRUND - UPPLAND
Öregrund är en tätort i norra Roslagen och är en del av Östhammars kommun och Uppsala län. Orten hade 1 555 invånare i slutet av år 2010, och är därmed en av Sveriges minsta före detta städer.
Öregrund ligger cirka 20 kilometer, bilvägen, nordost om Östhammar, som är kommunens centralort. Staden ligger huvudsakligen runt en naturligt djup vik vid Öregrundsgrepen, på halvön Sunnanö. Den gamla stadsgränsen innefattade förutom hela Sunnanö, med området Kavaröbro, även några mindre öar och holmar strax sydost om Sunnanö. Tätorten har småbruten och bergig skärgårdsterräng och är till stora delar tätbebyggd. Öregrund räknar sin tillvaro som stad från 1491 och är ursprungligen en koloni från Östhammar. Kung Kristian II lät bränna ner staden, vars invånare då flyttade till Östhammar, men Gustav Vasa återställde staden. 1561-1562 bar Per Brahe d.ä. titeln greve. Öregrund var utskeppningshamn för järn från de uppländska järnbruken. Staden härjades och brändes i samband med Rysshärjningarna 1719 i slutfasen av Stora nordiska kriget. Från slutet av 1800-talet till andra världskriget var Öregrund en omtyckt kurort. Under den tiden byggdes många vackra hus och trädgårdar, och av de byggnaderna påminner societetshuset och många andra vackra sekelskiftesvillor om den tiden än i dag. Bland de äldsta kvarvarande sommarvillorna märks den Bergenstiernska sommarvillan som uppfördes på 1890-talet i nationalromantisk stil. Det var under kurortstiden som sommargästerna från storstäderna köpte upp många av husen i Öregrund, och det gjorde att halva staden stod tom under större delen av året. På grund av de minskade skatteintäkterna fick staden ekonomiska problem. Man tvangs börja dela borgmästare med Östhammar och till slut slogs Öregrunds stad samman med Östhammars stad 1967. Öregrund är en av Sveriges bäst bevarade trästäder. Stadens befolkning beräknas tiodubblas under sommarmånaderna genom turister och sommargäster. Staden har brunnit sju gånger, men trots det är huvuddelen av bebyggelsen från 1700- eller 1800-talet.
NAMNET ÖREGRUND
Namnet Öregrund skrevs år 1492 Øregrundh. Det betyder "grusgrundet", av "ör". Detta har antagits syfta på Dummelgrundet utanför hamnen.
++++++
ALLMÄNNA BARNBÖRDSHUSET
Allmänna barnbördshuset, Allmänna BB, ligger vid Södra Fiskartorpsvägen 15 på Östermalm (Engelbrekts församling) i Stockholm. Institutionen kallades i början också Det publicka Accouchementhuset. Lill-Janshuset var det ursprungliga Allmänna barnbördshuset.
Verksamhet började år 1752 som en liten avdelning av Serafimerlasarettet. Först år 1775 som särskild anstalt under ledning av professor David von Schulzenheim i en förhyrd lokal i Sparreska palatset, Riddarholmen. Huset hade vid invigningen 17 platser. Dess förste överläkare blev David von Schulzenheim och dess första överbarnmorska blev Stockholms då mest anlitade societetsbarnmorska "Fru Boll".
Syftet var dels att, såsom välgörenhetsinrättning, oavsett samhällsklass eller ekonomiska förhållanden, vårda barnaföderskor under deras barnsängstid, dels att, såsom läroanstalt, möjliggöra praktisk undervisning i obstetrik såväl för medicine studerande som för barnmorskelärlingar. Utbildning för en examen som barnmorska under denna tid gavs främst på Allmänna barnbördshuset och Barnbördshuset Pro Patria och tidigare Serafimerlasarettet. Före öppnandet av Serafimerlasarettet 1752 kunde en barnmorska endast få examen som lärling till en yrkeskollega. Så som hos Maria Krey, som under 31 år var Stockholms av läkarkåren kanske den mest respekterade barnmorskan och som lät lära ut ett stort antal elever för examen åt Collegiet.
Kvinnorna garanterades efter Barnamordsplakatet år 1778 rätten att föda anonymt för att undgå den skamstämpel som normalt tillföll ogifta mödrar under denna tid och därmed förhindra de barnamord som förorsakades av denna sociala situation. Kyrkan protesterade mot anonymiteten och vägrade att begrava de mödrar som avled under förlossningen. Därför fick mödrar valet att skriva sitt namn på ett förseglat kuvert, som fick öppnas om hon avled av förlossningen och det därför blev nödvändigt med en begravning.
I intim förbindelse med barnbördshuset och under samma direktion fanns en asyl för fattiga barnaföderskor och deras barn samt en däri inrymd spädbarnsavdelning, där svaga och ofullgångna barn med sina mödrar vårdades, tills de utan större risk kunde utskrivas till sina hem.
Hösten 1776 flyttades verksamheten till ett eget hus på Fredsgatan nr 9 för att år 1858 flytta till nya större lokaler på Hantverkargatan 19 på Kungsholmen ritat av Carl-Gustaf Blom-Carlsson.
Den sista stora flytten gjordes 1913 till en ny byggnad, ritad av arkitekten Gustaf Wickman, vid dåvarande Planterhagsvägen, numera Fiskartorpsvägen 15 bakom Stockholms stadion på Norra Djurgården. Anläggningen fick då ett 60-tal vårdplatser och stora lokaler för laboratorier och undervisning. Wickman grupperade den jugendinspirerade byggnaden kring en inre gård.
Allmänna barnbördshuset lades ner 1976.
++++++
TIDSPERIODER
Industrialiseringen (1866-1905)
1900-talets början (1905-1914)
Första världskriget (1914-1918)
Mellankrigstiden (1918-1939)
Depressionen (1929-1939)
Andra världskriget (1939-1945)
Efterkrigstiden (1945-1967)
INDUSTRIALISERINGEN 1866-1905
Sveriges historia under perioden från representationsreformen till unionsupplösningen. Perioden inleddes med att den gamla ståndsriksdagen genom representationsreformen avskaffades 1866 och ersattes med en tvåkammarriksdag. Denna period i Sveriges historia avslutades då unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905. Perioden präglas också av utvandring till Nordamerika, och industrialisering av Sverige.
1900-TALETS BÖRJAN 1905-1914
Perioden från unionsupplösningen till första världskrigets utbrott. Perioden inleds med att unionen mellan Sverige och Norge upplöses 1905. Den avslutas med att första världskriget bryter ut 1914.
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET 1914-1918
Sverige liksom Danmark och Norge förklarade sig vara neutrala under första världskriget. Finland tillhörde Tsarryssland sedan 1809, vilket innebar att Sverige hade en landgräns gemensam med en av de krigförande stormakterna. Dit hörde även Åland som dock sedan Krimkriget hade en särställning som en demilitariserad zon.
Åren före första världskriget hade försvarsfrågan vållat en het debatt. Regeringen Staaff II:s linje hade gett upphov till demonstrationer mot regeringen i form av Pansarbåtsinsamlingen och till Bondetåget, som framtvingade Staaffs avgång, varefter kung Gustaf V utsåg Hjalmar Hammarskjöld till statsminister.
Hjalmar Hammarskjöld - Den Hammarskjöldska ministären, som hade bildats för att lösa försvarsfrågan, ställde efter försvarsfrågans avgörande sina ämbeten till kungens förfogande, men på kungens anmodan kvarstannade samtliga statsråd för att fullfölja redan påbörjade åtgärder till att upprätthålla rikets neutralitet och möta alla de svårigheter som första världskriget beredde även neutrala stater och inte minst Sverige. Någon särskild önskan från vänsterpartierna att bli representerade i regeringen uttalades då inte.
Sverige utfärdade med riksdagens enhälliga godkännande en neutralitetsförklaring för kriget mellan Österrike-Ungern och Serbien den 31 juli och senare den 8 augusti för det utvidgade kriget.Likalydande danska och norska neutralitetsförklaringar utfärdades samtidigt.
Aktiviströrelsen - Ett fåtal aktivister ur olika partier, även det socialistiska, yrkade senare offentligt på Sveriges deltagande i kriget på centralmakternas sida, men i riksdagen 1915 tog samtliga partiledare å sina partiers vägnar bestämt avstånd från detta. Aktiviströrelsen föranledde ett par uteslutningar ur det socialdemokratiska partiet.
Det dröjde till den 17 maj 1916 innan neutralitetslinjen blev fastslagen i bägge kamrar. Det fanns en stark tyskvänlig opinion hos allmänheten, särskilt framträdande hos officerskåren, kungafamiljen och regeringen. Flera svenska högertidningar propagerade öppet mot neutralitetspolitiken.
Förräderiprocessen - Under år 1916 skakades landet av en kontroversiell rättegång, tre framträdande socialister anklagades för landsförräderi då de diskuterat en storstrejk vid ett eventuellt svenskt inträde i kriget på centralmakternas sida. Rättegången uttryckte delvis vad den tyskvänliga opinionen tyckte om de så kallade försvarsfienderna inom vänstern.
Landstormen - Till skydd för neutraliteten inkallades kort efter krigets början beväringen och vissa klasser av landstormen. Flottans fartyg förlades längs kusterna för att hindra kränkning av neutraliteten på svenskt område.
Exportförbud - Exportförbud för vapen, ammunition och övrigt krigsmateriel utfärdades, och även transitering av sådana varor förhindrades. Så småningom utfärdades även exportförbud på andra varor, främst livsmedel, men undantag medgavs i många fall.
Neutralitetsvakten - Svenska regeringen hävdade kraftigt folkrättens grundsatser och en handelspolitisk neutralitet. Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida.
--Under 1915 jagade ryska kryssare den 2 juli in den tyska minkryssaren Albatross på svenskt territorialvatten vid Gotland och fortsatte beskjutningen på svenskt vatten.
--Den 11 oktober angrep och utplundrade en engelsk ubåt den tyska ångaren Germania på svenskt vatten vid Kristianopel.
--Den 21 oktober blev den svenska ubåten Hvalen, under befäl av kapten Birger Zander, beskjuten av en bestyckad tysk trålare på svenskt farvatten nära Abbekås udde, varvid den svenske flaggstyrmannen A.M. Sellin sårades till döds.
--Den 20 december tog två tyska kanonbåtar det svenska ångfartyget Argo nära Utlängan på svenskt område.
--Under år 1916 sänkte en engelsk ubåt den 19 juni den tyska ångaren Ems på svenskt vatten.
--Ryska torpedbåtar uppbringade den 11 juli de tyska ångfartygen Lissabon och Worms innanför tremilsgränsen (vid Grönskaten, strax utanför Bjuröklubb söder om kellefteå),???
--torpederade den 16 juli den tyska ångaren Syria med kronolots ombord på svenskt sjöterritorium (vid Grusbottens prick utanför Bjuröklubb)
--och kapade under svensk flagg den 18 augusti norr om Klecksöarna, nära Husum, den tyska ångaren Desterro (med svensk kronolots ombord).
--Tyska krigsfartyg uppbringade den 27 juli i Lundåkrabukten de båda engelska ångarna Ambassadör och George Allén.
--Tyska krigsfartyg sänkte den 3 augusti två svenska fartyg som var lastade med trä.
Den svenska regeringen avgav allvarliga protester, och i flera fall erhölls full upprättelse och skadeersättning.
Neutralitets kränkningar - För att förebygga neutralitetskränkningar på svenskt territorialvatten iordningställdes Kogrundsrännan i Öresund och förbehölls 14 juli uteslutande svenska fartyg. Den 30 augusti 1916 föranledde det protester från de italienska, engelska, franska och ryska ministrarna i Stockholm såsom stridande mot sjöfartsfördrag och gynnande tysk sjöfart.
Protesterna tillbakavisades i ett kraftigt svar av utrikesministern den 9 september. Mot kompensationer för svenska fartyg fick sommaren år 1917 ett antal engelska fartyg, som varit innestängda i ryska hamnar, passera nyssnämnda farled.
Östersjön minerades - Stora sträckor av Östersjön, Öresund och Kattegatt minerades av de krigförande och vållade den svenska sjöfarten stora förluster.
Tre svenska ångare förolyckades den 6-7 december 1914 på (antagligen tyska) minor, som utan föregående varning lagts ut på den nya traden till den finska hamnen Mäntyluoto, varefter sjötrafiken på Finland för en tid avbröts.
Nordiskt närmande - Under kriget närmade sig de tre nordiska länderna varandra, vilket tog sig uttryck i likalydande neutralitetsförklaringar och gemensamma protester mot kaperier samt likalydande protester mot sjökrigsrättens sönderbrytande.
USA - Då USA, som under hela kriget försett ententen med vapen och ammunition, avslagit en sådan samverkan och anmodat de neutrala att ansluta sig till deras för ententen partiska aktion med hänsyn till det oinskränkta ubåtskriget, beklagade regeringen den 6 februari 1917 att Förenta staternas intressen inte tillåtit dem ansluta sig till dess förslag och avböjde att anta deras förslag, såsom "stående i fullständig strid med de grundsatser, som varit ledande för Sveriges politik".
Sjötrafik - Både Storbritannien och Tyskland förklarade varandras kuster i blockad, med minfält, ubåtar och bevakning med fartyg och flyg. Blockadzonerna kom att omfatta mycket stora områden, bland annat hela Nordsjön. Det innebar att även neutrala hamnar kom att omfattas av blockadzonerna. De neutrala staterna Danmark, Norge, Sverige och Nederländerna protesterade. Under kriget förlorade den svenska handelsflottan, inklusive minsprängningar efter kriget, 280 fartyg. Därvid omkom 794 personer. Dessutom utsattes 81 fartyg för olika typer av skador.
Posttrafiken - Storbritanniens skärpning av blockaden mot Tyskland och ubåtskriget vållade den neutrala handeln svårigheter. Upprepade svenska underhandlingar med England 1915-1917 om en handelsöverenskommelse nådde inte till något betydande resultat. Englands beslagtagande av 3 000 postpaket med julklappar från Amerika till Sverige ombord på det norska ångfartyget Hellig Olav i Kirkwall och av svensk post till Amerika med Svenska Amerika Liniens ångfartyg S/S Stockholm, som självmant gått in till Kirkwall för att låta undersöka sig, föranledde den svenska regeringen att gripa till repressalier: den kvarhöll tills vidare varor som i postpaket sändes till och från England i transit genom Sverige.
Åland - traktatsbrott - Ryska befästningar på Åland väckte mycken oro i Sverige.
Traktatsenliga förpliktelser -Sverige uppfyllde sina förpliktelser genom att befordra stora mängder postpaket till krigsfångar. Därtill förmedlades genom Röda korsets försorg utväxling av krigsinvalider, totalt 62 597 personer, från 1915 till februari 1918, genom särskilda tåg från Sassnitz till Haparanda och tvärtom. Två internationella Röda-kors-kongresser hölls i Stockholm med representanter från båda de krigförande lägren.
Varuhandeln - Importen av för landet nödvändiga varor hindrades i hög grad då England och Förenta staterna som villkor för export till Sverige fordrade att i stor utsträckning få disponera svenska fartyg för egna frakter.
Kristid och ransoneringar - Gustaf V (1858-1950) var svensk kung under första världskriget.
På Sveriges inre förhållanden utövade första världskriget ett betydande inflytande på nästan alla områden. Riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld upphävdes, och dess sedelutgivningsrätt utsträcktes.
Lag om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara utfärdades, med rätt för konungen att sätta maximipris på livsmedel, foder, bränsle, beklädnadsvaror och liknande förnödenheter och för länsstyrelse att försälja tredskande innehavares varor av dylikt slag samt för konungen att förordna om sådan varas övertagande av staten mot lösen till fulla värdet.
År 1916 avlöstes denna lag av särskilda lagar om maximipris och förfoganderätt, varvid den senare utsträcktes till allehanda andra varor och produktionsmedel. Särskilda lagar mot oskäliga pris och hyror antogs.
Prisstegring - Prisökningen på de viktigaste nödvändighetsartiklarna fördubblades. Jordbrukarna erhöll högre pris för sina produkter, men måste betala dyrt för gödsel och foder, vilka från år 1916 knappast kunde importeras.
Särskilda statskommisioner - Det upprättades flera särskilda statskommissioner för de uppgifter som låg utanför statens vanliga verksamhet.
Arbetslöshetskommision - Under kristidens första åren var det snarare brist på arbetare än brist på arbete.
Krigsberedskapskomissionen - De utredde den ekonomiska krigsberedskapen.
Krigsmaterielkommission - De hade att organisera sambandet mellan militära myndigheter och industrin.
Livsmedelskommission - De fick i uppdrag att importera brödsäd och foder. Kött, fläsk, ägg, smör och fisk ställdes under ransonering.
Folkhushållningskommissionen - De fick uppdraget att reglera konsumtionen av socker och andra livsförnödenheter. Från och med november 1916 erhöll varje person rätt att enligt särskilda kort köpa högst ett kg socker per månad för december två kg.
Sedan staten den 8 januari 1917 lagt beslag på all brödsäd, mjöl och bröd erhöll varje jordbruksidkare 12 kg brödsäd per person i månaden och andra personer enligt särskilda "brödkort" 250 gram mjöl eller 325 gram mjukt bröd eller 200 gram hårt bröd per dag. Ökad ranson tilldelades personer med tungt arbete enligt särskilda s.k. "påbrödskort". Kaffet beslagtogs, och åtgärder vidtogs att reglera försäljningen av mjölk med mera.På spannmål sattes minimipris för att uppmuntra brödsädsodlingen.
Brännvinsbränning förbjöds i stort sett från 1 oktober år 1917. Den sparsamma skörden år 1917 nödvändiggjorde statsbeslag på och ransonering av hö och annat foder.
Bränslekommission - Den begränsade stenkolsimporten krävde ökad vedavverkning, och staten lade beslag på skogsområden i stora delar av riket, liksom även på allt flytande bränsle och stearinljus. Den hindrade fotogenimporten framkallade nya belysningsmedel, särskilt karbidlampor.
Dyrtid - För att lindra för låginkomsttagare med familjeförsörjningsplikt medgav riksdagen avsevärda lättnader i beskattningen. De kommunala livsmedelsnämnderna försökte tillhandahålla vissa förnödenheter åt mindre bemedlade för lägre pris. Våren år 1917 uppstod på flera ställen oroligheter med anledning av livsmedelsfördelningen, men dessa blev snart stillade.
Statens finanser - Utgifterna för neutralitetsvakten och lindrandet av kristidens följder mer än fördubblade statsbudgeten, och betydande summor måste lånas upp. Enbart till anskaffning av livsförnödenheter, industriella råvaror, ved och krigsförsäkring anvisade 1917 års riksdag 245 miljoner kronor av lånemedel i särskild tilläggsstat för detta år. För de som gjort stora vinster genom affärer under kristiden beslutades år 1915 om en starkt progressiv krigskonjunkturskatt. Rederinäringens höga fraktinkomster beskattades dessutom genom en särskild tonnageavgift. För spritförsäljning åsattes en accis av 30-60 öre per liter. Betydligt ökade utgifter för järnvägarna föranledde 1908 höjning av person- och godstaxor med 100–250 procent. Närmast för att få medel för statens bidrag till folkpensioneringen hade tobakshandeln redan förut gjorts till statsmonopol. Sedan värnskatten utgått under tre år ersattes den från 1918 av en extra inkomst- och förmögenhetsskatt.
Genomgripande lagändringar - Nya lagar antogs om äktenskaps ingående och upplösning, om äktenskaplig börd, barn utom äktenskapet och adoption m.m.För de mindre jordbruken inrättades särskilda statsunderstödda kreditkassor. Lagen om försäkring för olycksfall i arbetet utsträcktes från och med år 1918 till alla som mot avlöning arbetade för annans räkning, och ett försäkringsråd för hela riket att avgöra förekommande besvär med mera upprättades. Vid 1917 års riksdag antogs ingripande förändringar i alkohollagstiftningen, så att även vin och öl sattes under försäljningskontroll. Samma år antogs ett vilande grundlagsförslag om fyraårig valperiod för andra kammaren.
Regeringsskifte och författningsstrid
Finlands självständighet och Ålandsfrågan
MELLANKRIGSTIDEN 1918-1939
Det var under den här tiden som Sverige fick allmän och lika rösträtt, och drabbas av den stora depressionen på 1930-talet. Den svenska arbetarrörelsen når framgångar med socialdemokratisk regering och Saltsjöbadsavtalet.
DEPRESSIONEN 1929-1939
Den stora depressionen inleddes 24 oktober 1929 med en börskrasch på New York-börsen och därmed en långvarig och djup lågkonjunktur. Denna händelse spred sig runt om i världen och påverkade såväl Europa som Sverige. Effekten på Sveriges ekonomi och politik var relativt andra länder kortvarig och förhållandevis mild.
ANDRA VÄRLDSKRIGET 1939-1945
Sveriges politik under andra världskriget var att hålla landet utanför kriget. Därför förklarade regeringen att Sverige förhöll sig neutralt, i folkrättslig mening, till de krigförande staterna. När fientligheterna började 1 september 1939 var det osäkert vad som skulle hända med Sverige. Även om 20 länder i Europa deklarerade sin neutralitet vid krigets början var det bara sju av dessa som upprätthöll denna neutralitet under hela kriget. Dessa länder var, förutom Sverige, Irland, Portugal, Andorra, Liechtenstein, Schweiz och Vatikanstaten. Den svenska neutralitetspolitiken hade traditioner sedan Napoleonkrigens dagar. Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen blev ett undantag. Efter dess utbrott deklarerade regeringen i december 1939 istället att Sverige skulle vara icke krigförande part i denna konflikt.
EFTERKRIGSTIDEN 1945-1967
Efterkrigstiden kännetecknades av fortsatta reformer av den socialdemokratiska regeringen som t.ex. införandet av allmänt barnbidrag. Det fanns även ännu mer långtgående planer på ett förstatligande av vissa branscher, men de planerna släpptes på grund av starkt motstånd från borgerligt håll. Införandet av allmän pension (ATP), den solidariska lönebildningen via facket och arbetsgivarna och städernas modernisering samt utbyggnaden av den offentliga servicen (omsorg, sjukvård, mm.) förbättrade livet för breda samhällsgrupper.
Även media gick igenom genomgripande förändringar med både spridningen av radio och teve och en ny journalistik som mer och mer ifrågasatte politiken. Bokförfattare som Astrid Lindgren och duon Sjöwall/Wahlöö fick sitt genombrott och inte minst barnbokslitteraturen fick sitt genombrott som en egen genre. På filmområdet bidrog regissörer som Mattsson, Sjöman och Bergman till att främja en friare debatt om sexualitet samtidigt som de även återspeglade människornas rädslor för samtidens stora faror såsom atombomben.
På det utrikespolitiska planet spelade Sverige en viktig roll inom FN i form av Dag Hammarskjöld och Östen Undén. I det pågående kalla kriget intog Sverige officiellt en neutral hållning mellan blocken. Dolt för allmänheten hade Sverige dock ett långtgående samarbete med USA och NATO som visade sig exempelvis i nedskjutningen av DC-3:an som hade spionerat på Sovjetunionen å NATO:s vägnar.
REGENTER
...
SVENSKA KRIG
Inga svenska krig under Borghild Maria Petersson/Hellström livstid.
++++++
LIVSHISTORIA
BORGHILD växte upp i Västervik tillsammans med sina föräldrar och yngre syster HENNY. Föräldrarna skiljer sig när BORGHILD är tio år och systern HENNY 7 år.
Pappan flyttar inom Västervik, Fredrikslund?, gifter sig och får ytterligare barn. Mamman gifter sig med Emil August Hellström och bor kvar i samma fastighet (Helenelund) och får även hon ett? ytterligare barn.
Borghild Maria Petersson/Hellström flyttar till Stockholm ca 1913 och får under åren där fem barn. Den andra dottern, Britta, föder hon i Stockholm utan att uppge sitt namn. Barnet finns med henne i Västervik (inflyttad från Solna). Britta stannar i Västervik hos Borghilds mamma och hennes familj när hon åker tillbaka till Stockholm.
Den andra dottern, Ulla Elisabet, som Borghild får dör inom två år.
Per Emil får hon efter en relation med Per Edmund Johansson som hon lever med 1920-1922.
Efter ett nytt förhållande med Johan August Jonsson som hon lever med 1922-1924, får hon KARL AXEL Johan Hellström. Han följer med Borghild till Herräng och sonen Per Emil flyttar till Mästerby sn, Gotlands län.
Borghild Maria Petersson/Hellström kom till Herräng för att arbeta som hushållerska hos Johan Alfred Jansson f.1871. Hon kom då från Stockholm, Tyresö? och hade sonen KARL-AXEL med sig.
BORGHILD bodde senare i 11:an i Herräng tillsammans med sin yngste son LARS-ERIK fram till dess han gifte sig och övertog bostaden. BORGHILD flyttade då till en bostad i närheten. Den sista tiden i livet bodde hon på ett ålderdomshem (Ytternäs) Ununge sn.
DÖD 1963
BORGHILD Maria Petersson/Hellström
++++++
KÄLLOR
FÖ Västervik, C:12, bild 239, rad 4, löp nr 54, (BORGHILD 1891-05-05)
FÖ Västervik, 1913-1921, C:15, bild 15/sid 7, rad 29, (Karin Maria 1914-03-09).
FÖ Engelbrekt, Allmänna Barnbördshuset, 1914, CI:20 bild 640/sid 59, rad 454, (Karin Maria 1914-03-09).
FÖ Johannes, CIa:13 bild 1960/sid 191, rad 381 (BRITTA 1915-11-17)
FÖ Salem 1895-1921, CI:10 bild 1330/sid 129 rad 13 (Ulla Elisabet 1918-05-22, BB i Maria församling i Stockholm).
FÖ Sofia 1917-1920, CI:1, bild 120 och 1230/sid 87 rad 184. (Per Emil 1919-11-26).
FÖ Tyresö 1895-1925 CI:11, bild 850/sid 81, rad 3, (KARL AXEL 1923-04-03, Allmänna BB i Engelbrekt församling, Stockholm).
FÖ Engelbrekt 1923 CI:29, bild 1050, rad 85, (KARL AXEL 1923-04-03).
FÖ Häverö 1918-1930, CI:13, bild 1670/sid 160 rad 24 (LARS-ERIK 1927-03-26)
*
HF Västervik södra, nr 40, 1888-1899, (1891), AI:82 bild 157/sid 151, rad 9-11, (CJP+MJLA och BM).
*
HF Västervik Västra nr 36, 1888-1899, (in 1892), AI:81 bild 144/sid 134, rad 22-24, (CJP+MJLA och BM).
*
HF Västervik Stadsmarken, 1888-1899, (in 1893 )AI:85 bild 312/sid 303 rad 15-18, (Helenelund) (CJP+MJL och BM, HE).
*
FB Västervik (Stadsmarken) 1899-1924, Alla:2, bild 3360/sid 630, rad 17-22, (CJP+MJL och BM, HE samt hush. med dotter),(in 1899).
*
FB Västervik Stadsmarken 1899-1924, (in 1903), Alla:2 bild 3360/sid 630, rad 1-9 [EMIL AUGUST HELLSTRÖM+MJL och BM, HE samt dotter Ellen Viola Lovisa f.1903-11-14 samt Borghilds dotter BRITTA f 1915-11-17, Johannes församling (fr Solna 1917-03-12 in till denna adr, flyttar med Borghilds föräldrar senare),även mor MARIA Persdotter/Hellström f. 1824-01-21, änka i samma hushåll d.1906-01-06]
FB Västervik 1905-1931, Alla:4, bild 3150/sid 1411, rad 13, (BM och KM), [tvättbiträde på lasarettet], (in år 1913, tillbaka Helenelund år 1914).
FB Västervik 1924-1938, Alla:8, bild 2060/sid 2698, hänvisning FB 1938- sid 4854 (ej tillgänglig mars 2016). (Britta kvar i hushållet).
UT Västervik BII:3 bild 19/sid och 14 bild 71/sid 126,rad 331, (1915-12-28 till Johannes församling, 1917-11-14 till Salem församling, båda i Stockholms län, från Helenelund 630 ).
Johannes hemvist 1915-11-17 Tulegatan 26
IN Solna 1914-1919 BI:11 bild 850/sid 154 rad 450, [BRITTA in 1916-06-22 från svårläst till svårläst 4422
FB Solna 1914-1926 alla:33b bild 1720/sid 4420 rad 1-7, [BRITTA fosterdotter hos Johan Andersson 1864-11-07,arb och Ida Karolina 1865-06-25 ,från Methers? till familjen 1916-06-22].
UT Solna BII:3 bild 800/sid 76 rad 276, BRITTA f.....[ut 1917-03-12 till Västervik, Fru Maria Hellström Helenelund från Vasalund 16/18, sid 4422 i FB Solna].
UT Västervik 1917-11-14 nr 147
IN Salem B:5 bild 690/sid 65 rad 147 (till Tusenlund? 544), 1917-11-14.
FB Salem Alla:5 bild 1540/sid 544.
[BORGHILD anställd som tjänarinna i familjen Lindroth fr om 1917-11-14, hos änkan (efter Erik Lindroth f. 1855-02-15 d.1916-12-09, tjänsteman i brandförsvaret) Ulrika Wilhelmina Sellberg/Lindroth f.1858-07-14 och sonen Erik Svante Lindroth f.1892-03-31 i Skellefteå, Frl. kandidat som flyttar till NederKalix 1919-02-05].
[Augusta Fredrika Karlsson f. 1897-06-11 arbetar redan som tjänarinna i familjen när Borghild kommer dit. Borghild föder dottern Ulla Elisabet 1918-05-22 under tiden här].
IN Sofia 1918 BI:2, bild 480/sid 45, 1918-11-29 till (Borgmästaregatan 16, Skånegatan 97, Fastighet Kjeders 16) från Salem, Stockholms län.
Rotemansarkivet 1918 rote 12 (Södermalm).
Period 1918-1920.
Inflyttad 1918-11-26 från ort utanför Stockholms stad, Salem.
Utflyttad 1920-07-13 till rote 21 (Johannes?)
Hushåll:
Olsson, Nils Oscar 1883-08-14, byggmästare, [1916-1925]
Olsson/Andersson/Anna Kornelia 1887-10-30, [1916-1925]
Olsson, Karl Erik Roland 1918-05-22, [1918-1925]
Hellström, BORGHILD Maria 1891-05-05, [1918-1920]
Hellström, Ulla Elisabet 1919-05-22, [1918-1919]
Hellström, Per Emil 1919-11-26, [1919-1920].
UT Sofia 1918-1920, BIIa:2, bild 350/sid 31, ut 1920-07-15 till Johannes, FB 29/1118, Rote 21 enl. tidigare anteckning, (får ingen info. stadsarkivet mars-2016) tvätterska, (BMA, och PE)
IN Johannes 1920, BIa:14 bild 900/sid 86, 1920-07-26, (till Freygatan 14 från Sofia,
BORGHILD och sonen Per Emil f.1919-11-26 i Sofia församling).
UT Johannes
IN Tyresö, Nyfors pappersbruk, från Johannes församling, Stockholm 1922-04-03.
HF Tyresö 1917-1926, Alla:3, bild 2560/sid 246 rad 9-17, (Nyfors pappersbruk). [BMH och PE, KAJ].
Till Häverö 1924-05-02.
IN Mästerby (Per Emil f. 1919-11-26,Sofia församling, in 1924-06-04 från Tyresö församling).
FB Mästerby 1910-1935, Alla:2 bild 1270/sid 115 rad 25 och 19-25, [Per Emil i Pilungs hos fam Hemmansägare Karl Julius Andersson f 1878-07-31 Sanda, Gotland och Hilda Kristina Johansson 1886-10-23 Frillesås, Hallands län.]
UT Mästerby, 1928-12-03,till Barnhemmet Flemmingsgatan 22, Kungsholm församling
IN Kungsholm församling, Stockholm, BI:84 bild 1170/sid 113, [Per Emil in till Barnhemmet Flemmingsgatan 22, 1928-12-03]
UT Häverö 1923-1932, BII:1 bild 420 (ej hittat 1926-07-30).
IN Öregrund 1916-1944, B:4 bild 180/sid 26 rad 13 -14, (In 1926-07-30 BORGHILD och KARL AXEL).
*
FB Öregrund 1925-1931, Alla:3, bild 172 RA/sid 167, rad 1-3, 5-7 och 15-16, Södra roten, Nr 114, Kv Elefanten 15.
UT Öregrund B:4, bild 730/sid 25, rad 17, 1926-09-20, från S.R. 114, FB 167 till Häverö församling (Gården), hushållerska, (BORGHILD och KAJ)
IN Häverö 1915-1944, BI:3 bild 660/sid 62 rad 37. (Borghild och Karl Axel, in 1926-09-20).
FB Häverö 1922-1929, Alla:9, bild 1710/sid 162 rad 1-13 (mycket info).
FB Häverö 1930, sid 18, (www.roskarl.se) Herräng, gamla gården.
DÖ Västervik 1914-1925, F:5, bild 16/sid 18, rad 74, (Karin Maria d.1914-04-19 i Sundbyberg av debilitas congentia (medfödd allmän svaghet), begravd 1914-04-26 i Sunbyberg).
DÖ Sofia 1917-1921, FI:1 bild 970/sid 62 rad 181 (Ulla Elisabet d. 1919-09-24, på allmänna barnhuset, av meningit, (hjärnhinneinflammation) och tuberkulos).
Brev till Lars-Erik Hellström från Långarydssläkten
Muntlig LARS-ERIK Hellström
Skönlitterär bok: Slumpvandring av Majgull Axelsson år 2000, bokförlaget Prisma, om Herräng, som jag äger, beskriver på sid 91, en liknande situation som när Borghild Maria Petersson/Hellström kommer till Herräng för att arbeta som piga med sonen Karl Axel Hellström.
TILL NÅGOT ANNAT STÄLLE I SLÄKTBOKEN
TYSKA ORDEN
Tyska ordern är en kristen riddarorden grundad i slutet av 1100-talet som en sjukvårdande orden. Från 1198 blev dock orden även militär. Den upplöstes 1809 men återupprättades 1834 som en orden inom Romersk-katolska kyrkan, fokuserad på sjukvård och välgörenhet. År 1929 ombildades den till en rent andlig orden, utan militära intressen.
Tyska orden grundades som ett brödraskap av köpmän från Bremen och Lübeck under det tredje korståget vid belägringen av Acre (dagens Akko i Israel) 1189-1190. Acre förblev ordens huvudsäte tills staden föll 1291. Ordens syfte var primärt att ta hand om sjuka och sårade soldaterna under belägringen.
På vägen till det Heliga landet dog befälhavaren för de tyska styrkorna, Fredrik I Barbarossa.
Ordern godkändes snart av påven och antog då Johanniternas ordensregel. Orden tog sedan hand om sjuka fram till år 1198 då den med påvens godkännande omvandlades till en riddarorden.
Det beslutades att orden även i fortsättningen skulle använda sig av johanniternas ordensregel när det kom till sjukvård, dock skulle de använda sig av tempelherrarnas ordensregel i alla andra sammanhang.
Den stat som orden upprätthöll från 1200- till 1500-tal kallades Ordensstaten eller Tyska ordensstaten.
UNGERN
År 1211 ingicks ett avtal mellan Andreas II av Ungern och högmästaren Hermann von Salza i vilket Tyska orden tilläts slå sig ner i sydöstra Ungern (Transsylvanien) och undantogs från att betala skatter och avgifter. I gengäld skulle orden skydda Ungern från de hedniska kumanernas anfall. Orden uppförde borgar i området för att förstärka sin makt. Snart erövrade orden stora områden från kumanerna. Trots att Andreas II själv förblev vänligt inställd till orden ökade spänningen mellan ungarna och då speciellt kronprins Béla. Hermann von Salza som fruktade vad som skulle hända vid Bélas trontillträde fick Honorius III... att direkt under påven ställa ordens territorium i Ungern. Detta ledde till att Andreas II drev dem ur sitt rike.
PREUSSEN
År 1225 erbjöds Tyska orden land av Konrad av Masovien på gränsen till Preussen men det kom att dröja till år 1228 innan orden skickade de första 28 riddarna till Preussen.
Slottet Vogelsang, ordens första i Preussen, byggdes snart och dess makt stärktes när landmästare Hermann Balk anlände med förstärkningar år 1230. Han krävde också större självstyre från Konrad av Masovien. År 1233 anlände en stor korsfarararmé vilket gav orden möjlighet att påbörja en snabb expansion i Preussen. År 1233 besegrade polska korsfarare från Masovien och Pommern, tillsammans med ordensriddarna, under en korstågsexpedition de icke-kristna sudauerna vid Sirguna i Preussen. Följande år deltog många polska hertigar ur ätten Piast i ännu ett fälttåg arrangerat av orden mot de hedniska sudauerna och pruserna nordöst om floden Wisłas nedre lopp.
Under de första åren expanderade orden snabbt fram till dess att pruserna, med stöd av den kristne Svantepolk av Pommerellen, revolterade mot orden under 1240-talet.
Därefter följde en tid av fortsatt expansion. Mellan 1251 och 1253 rasade således strider mellan den preussiska/prusiska icke-kristna befolkningen i Preussen och sudauer på den ena sidan och Tyska orden, förstärkt med polska korsfarare på den andra. Kung Ottokar II av Böhmen deltog 1254 i ett korståg mot de baltiska pruserna varefter staden Königsberg (idag Kaliningrad) grundades. År 1257 tvingade en stor korsfararhär, återigen innefattande Ottokar II av Böhmen, samogiterna att lägga ner sina vapen. De tog dock upp vapnen igen år 1259 och besegrade orden i slaget vid Durben, varefter det andra prusiska upproret bröt ut vilket band ordens resurser fram till 1270-talet.k
När natangierna, varmierna och barterna lade ner vapnen i början av 1270-talet förflyttades ordens positioner långt österut vilket förde orden i kontakt med de starka sudauerna. Orden under ledning av Konrad von Thierberg koncentrerade dock sina styrkor norrut mot nadrauerna och schalauerna varvid ordensmakten utvidgades i nordöstlig riktning.
Sudauerna gjorde räder långt in i Preussen under sin ledare Skumund under denna tid vilket utlöste det tredje prusiska upproret år 1275. Efter att ha lidit nederlag mot orden år 1276 fick Skumund även hjälp av litauerna men orden kunde dock snart gå på offensiven och tvingade år 1281 Skumund att fly Sudauen. Det sista motståndet krossades 1283 varefter den återstående sudauiska befolkningen förflyttades västerut. Därefter drog sig orden tillbaka från Sudauen, då det ansågs för svårt att försvara.
LIVLAND OCH NOVGOROD
Efter Svärdsriddarordens katastrof vid Saule utbröt stora uppror i Livland. Den kraftigt försvagade orden var inte stark nog att slå ner dessa och föreslog en sammanslagning med Tyska orden. Tyska orden accepterade detta, dock på villkor som den själv dikterade, och kom på så sätt i kontroll av Livland. Det första orden fick ta itu med var Svärdsriddarordens gamla konflikt med Danmark rörande Estland. I fördraget i Stensby år 1238 beslutades att norra Estland skulle återlämnas till Danmark, Tyska orden fick dock behålla den södra delen.
När så de kristna makterna i Livland hade fått slut på sina inre konflikter kunde de tillsammans starta en offensiv mot Republiken Novgorod. År 1240 ryckte en här sammansatt av korsfarare från Tyskland, ester, landsflyktiga ryssar från Pskov, danskar under de båda prinsarna Knut och Abel samt en mindre del ordensriddare norrut.
Orden var istället sysselsatt med ett uppror på Ösel och kunde därför avvara en mindre styrka. Innan vintern kom lyckades hären inta Pskov. Vid samma tid avancerade även den mot Novgorod men blev besegrad av en armé under Alexander Nevskijs ledning vid Neva. Våren 1241 avancerade den livländska hären återigen, dock utan danskarna då de båda prinsarna på grund av kung Valdemar Sejrs död inte kunde delta i offensiven. En borg anlades öster om Neva och landet härjades nästan ända bort till Novgorod.
I slutet av 1241 var det istället Novgorods tur att gå på offensiven. Under Alexander Nevskijs befäl intog de det av korsfararhären byggda slottet. Nästföljande mars intogs även Pskov varefter han marscherade in i Livland men drog sig tillbaka då hans spanare mötte på hårt motstånd. Hans styrka på 6 000 man förföljdes av en ordensarmé på 2 000 man. De två arméerna möttes vid Peipussjön där Alexanders soldater besegrade ordensarmén. Alexander valde dock att inte fortsätta kriget mot Tyska orden, förmodligen eftersom han skulle ha svårt att erövra några större landområden på grund av ordens många borgar samt att Novgorod vid denna tid var hotat av mongolerna.
Nästa konflikt mellan Novgorod och Tyska orden bröt inte ut förrän efter det tredje prusiska upproret 1259. Novgorodiska styrkor ingick då en allians med den litauiska kungen Mindaugas och invaderade Estland samtidigt som han gick till anfall längre söderut. De båda styrkorna drog sig dock tillbaka när de inte lyckades uträtta något nämnvärt.
År 1267 invaderade novgorodiska trupper återigen Estland, befälhavarna över dessa styrkor bråkade inbördes och efter en kort belägring av Wesenberg drog de sig tillbaka. Efterföljande år återkom ryssarna med en stor armé under Dmitrij av Perejaslavl, Alexander Nevskijs son. Den ryska hären mötte en ordensarmé vid Maholm den 23 januari som följdes av en förvirrad strid vid floden Kegola den 28 februari. Efter dessa strider var båda sidor krigströtta varvid fred kom att råda mellan dem för lång tid framöver.
POLEN
Sedan ordens grundande hade dess relationer till Polen i allmänhet varit bra, detta ändrades dock i början av 1300-talet när en av de polska tronpretendenterna, Vladislav I, år 1306 beordrade att den ledande familjen i Pomerellen skulle gripas för förräderi. Dessa vädjade då till Brandenburg som också hade anspråk på Pomerellen varefter landet invaderades av Brandenburg. Brandenburgarna intog hela Pomerellen utom Danzigs borg. Då borgherren behövde hjälp vädjade han till Vladislav om förstärkningar, men han uppmanade borgherren att istället vädja till Tyska orden. År 1308 anlände ordensstyrkorna och drev bort de brandenburgska trupperna från Danzig. Ett uppror bröt ut i staden som hade största stöd hos de inflyttade tyska köpmännen och dessa kom att drabbas särskilt hårt när orden med våld slog ner upproret. Tyska orden drev ut de brandenburgska styrkorna ur resten av Pomerellen och begärde att Vladislav skulle betala 10 000 mark för ordens tjänster. Vladislav vägrade vilket ledde till att orden beslöt sig för att behålla Pomerellen, som därefter kallades för Västpreussen, tills att man kunde komma överens om ett avtal med Vladislav. Orden köpte senare Brandenburgs anspråk på Västpreussen för 10 000 mark och ansåg sig därefter vara legitim ägare till området vilket försämrade relationerna till Polen.
Det första av många krig mellan Tyska orden och Polen utbröt efter att Vladislav 1326 låtit allierade litauer tåga genom Polen för att angripa tyska byar. Detta följdes av ett fälttåg mot Polen lett av högmästaren Werner von Orseln följande år. De tidiga framgångarna avtog och han erbjöd Vladislav vapenvila vilken accepterades. Werner von Orseln påbörjade sedan ännu ett korståg mot Litauen och Samogitien tillsammans med Johan av Böhmen vilket gjorde att en stor del av ordensstyrkorna befann sig norröver när Vladislav bröt vapenvilan och drog in i Preussen. Johan av Böhmen som hade krav på den polska tronen gick därefter med i kriget på Tyska ordens sida. De allierade styrkorna invaderade därefter Polen och lyckades erövra provinsen Dobrzyn innan Vladislav bad om en ny vapenvila år 1330. Tyska orden gick därefter på ännu ett korståg mot Litauen och Samogitien.
Våren 1331 planerades ännu en offensiv av Vladislav, denna gång med hjälp av Ungern och Litauen. Innan de ungerska och litauiska trupperna gått till anfall gick orden till offensiv och intog tre borgar i norra Polen. När den polske kronprinsen Kasimir sedan återvände från Ungern med en stor mängd ungerska riddare gick Vladislav till motanfall, tågade in i Preussen och härjade landet. Han misslyckades dock med att förena sig med den litauiske härskaren Gediminas varvid de drog sig tillbaka. Vladislav hade därför inte tillräckligt med trupper för att inta några större städer och då orden inte ville se en fortsatt plundring av Preussen var båda sidor villiga att skriva under ännu ett vapenstillestånd.
Snart bröt dock ännu ett krig ut. Tyska orden leddes då av den nya högmästaren Luther von Braunschweig eftersom Werner von Orseln tidigare mördats av en missnöjd ordensriddare. I början av kriget plundrade och härjade orden norra Polen samtidigt som Johan av Böhmen slogs mot polackerna i Schlesien men då ingen av de båda bundsförvanterna nådde några större framgångar på sina fronter bestämde de sig för att försöka förenas i Kalisz i september år 1331. De ungerska trupperna var dock fördröjda vilket gjorde att ordenstrupperna efter att ha väntat vid Kalisz drog sig tillbaka när stora mängder polska trupper började samlas. Ordensarmén, ledd av marskalk Dietrich von Altenburg, delades på tillbakavägen i tre delar, den svagaste ledd av von Altenburg själv. Denna trupp anfölls av Vladislav vid Plowce med full styrka varvid han efter en hård strid lyckades besegra ordensarmén. En del ordensriddare togs också till fånga, dock fruktade Vladislav att de snart skulle befrias och befallde därför att alla fångar utom befälhavarna skulle avrättas. Snart anlände också ordenssoldater ledda av komturen av Kulm och drev bort polackerna samt tog några hundra fångar. Dessa fångar avrättades dock när komturen fick se de avrättade ordensriddarna, von Altenburg hade dock låtits leva i egenskap av befälhavare. Ordenstrupperna förföljde sedan polackerna men lyckades inte med att ta mer än ett hundratal mindre betydelsefulla fångar.
Efter detta nederlag dröjde det till påsken 1332 innan Tyska orden gjorde ännu en offensiv, denna gång intogs stora områden i norra Polen. Därefter följde inga större offensiver och 1335, efter att Vladislav dött och efterträtts av Kasimir som kung av Polen och Luther von Braunschweig dött och ersatts av Dietrich von Altenburg, försökte man nå en överenskommelse i Visegrád i Ungern. Detta försök misslyckades dock och det var inte förrän 1343 i freden i Kalisz som man lyckades säkerställa en längre fred mellan Tyska orden och Polen.
LITAUEN
Tyska orden kom i krig med litauerna redan vid erövringen av Preussen och lyckades efter en del framgångar få den litauiske ledaren Mindaugas att övergå till kristendomen. Mindaugas återgick dock till hedendomen under det tredje prusiska upproret vilket fick följden att litauerna förblev okristnade för lång tid framöver under vilken litauerna kom att vara i konflikt med orden. Konflikterna hade varierande orsaker, dock var Samogitien en ständigt återkommande konfliktpunkt.
Under storfursten Vytenis styre (1295-1316) växte Litauens makt vilket gjorde att landet kunde sätta in större styrkor mot orden. År 1311 drog ett litauiskt plundringståg genom ordenslandets östra del men besegrades på tillbakavägen. Vintern 1311-1312 gick istället en mindre ordensstyrka på offensiven och plundrade området kring Gardinas. Som svar på detta gick Vytenis själv in i Preussen och plundrade landet år 1312 men besegrades av Heinrich von Plötzke. Vytenis som överlevde slaget fortsatte dock att föra krig mot orden fram till sin död.
Orden kämpade under Litauens inre oroligheter under andra halvan av 1300-talet för att få en litauisk ledare som stödde både orden och kristendomen. Litauen förblev dock i konflikt med orden och inte förrän fredsavtalet i Sallinwerder, i vilken Tyska orden fick Samogitien, skrevs på 1398 blev det fred mellan orden och Litauen.
GOTLAND
Avtal mellan Tyska orden och Gotland 1399
Under kriget mellan Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta hade sjörövare, kända under namnet vitaliebröderna, etablerat sig på Gotland. Dessas framfart drabbade Visbys borgare hårt och då dessa hade nära band till Tyska orden såg sig högmästaren Konrad von Jungingen nödsakad att ingripa. I mars 1398 landsteg således en ordensarmé bestående av 4000 man på ön. Öns befälhavare Sven Sture drog sig tillbaka till Visby men misslyckades med att mobilisera borgarna mot orden varvid det stod klart att han inte skulle kunna segra. Förhandlingarna mellan de bägge parterna började därför snart och den 5 april överlämnades Gotland till orden. Sven Sture lovades fritt avtåg och lämnade ön tillsammans med sina soldater, vilket även större delen av ordensarmén gjorde, endast 200 man lämnades kvar för att övervaka ön.
Drottning Margareta krävde snart att ön skulle överlämnas till unionen samtidigt som högmästaren krävde att orden skulle ersättas för de kostnader den tvingats stå för genom sin kontroll av ön. Förhandlingarna drog ut på tiden och drottning Margaretas tålamod tröt varvid hon ställde som ultimatum att ett avtal skulle ha ingåtts innan 11 november 1403, annars skulle hon återta ön med vapenmakt. Således kom danska styrkor att landstiga på ön och kunde påbörja en belägring av Visby i januari 1404. Det lilla antalet trupper som fanns i staden fick starkt stöd från stadens borgare och kunde därför åsamka unionsstyrkorna stora förluster under stormningsförsöket den 25 februari. De återstående unionsstyrkorna kom därefter att ställas mot den ordensarmé som anlände efterföljande månad. Då unionsstyrkorna uppfört skansar kring staden kom det att följa ett segdraget belägringskrig innan ett stilleståndsavtal kunde slutas i juli samma år. Unionsstyrkorna lämnade då ön som förblev under ordens kontroll ännu några år innan orden år 1408 avträdde ön till unionen i utbyte mot 9000 engelska nobler.
NEUMARK
År 1402 köptes Neumark, den allra östligaste delen av Brandenburg, av kung Sigismund av Ungern som även var kurfurste av Brandenburg. Neumark var sedan en del av ordensstaten fram till 1454 då det såldes till kurfursten Fredrik II av Brandenburg.
Ordensstatens nedgång
TYSKA ORDEN 1466.
Efter att Ulrich von Jungingen blivit högmästare år 1407 kom orden snart i konflikt med Polen-Litauen. År 1409 marscherade förenade polsk-litauiska styrkor under Jagello och Witold/Vytautis in i Preussen vilket ledde till slaget vid Tannenberg år 1410 där orden led ett katastrofalt nederlag och Ulrich von Jungingen dödades. Von Jungingen efterträddes av Heinrich von Plauen som lyckades rädda ordenslandet.
År 1454 gjorde flera av de största preussiska städerna uppror mot orden och sökte stöd hos Polen.
Följden blev ett tretton år långt krig som inte fick sitt slut förrän i freden i Thorn år 1466.
Orden tvingades då avstå Västpreussen och Kulmerland till Polen samt officiellt erkänna den polske kungens överhöghet. Därefter dröjde det till 1519 innan tyska orden kom i någon större konflikt med Polen igen. Denna gång försökte orden öka sin makt genom att gå med på Moskvas sida i dess krig mot Polen-Litauen. Orden hade dock inga större framgångar och tvingades snart att underteckna en vapenvila. Snart spreds protestantismen till ordenslandet som förlorades till de kringliggande makterna under resten av århundradet.
År 1525 konverterade högmästaren Albrekt till protestantismen samtidigt som han sekulariserade det preussiska ordenslandet, svor den polske kungen sin lydnad och blev hertig av Preussen. Den tyska och livländska delen av orden förblev dock för stunden den romerska-katolska kyrkan trogen och bevarade således en del av ordensstaten. Efter förlusten av Preussen följde en tid av omorganisering och fruktlösa försök att återfå det preussiska ordenslandet med hjälp av diplomatiska medel. Ett försök till att slå ihop orden med Johanniterorden gick också om intet år 1545. Istället skulle orden komma att försvagas ytterligare när mästaren av Livland, Gotthard Kettler 1561 även han konverterade till protestantismen samtidigt som han sekulariserade ordensstaten i Livland och blev hertig av Kurland och Semgallen under polsk överhöghet.
FORTSATT EXISTENS
När ordensstaten sekulariserades och antog lutherdomen som statsreligion 1525, accepterades inte detta av ordens komturier (kyrkodistrikt) i Västeuropa. År 1527 övertogs därför titeln ordens högmästare av komturen/mästaren för ordens tyska kyrkoprovins.
Ordens högkvarter flyttades till Bad Mergentheim i Württemberg. År 1562 förlorades slutgiltigt Tyska ordens besittningar i Livland. Under de följande århundradena minskade ordens besittningar ytterligare.
År 1809 besegrade franske kejsaren Napoleon de tyska staterna och dess beskyddare, det österrikiska kejsardömet. Han upplöste det Tysk-romerska riket, samt upplöste Tyska orden inom det av honom skapade tyska Rhenförbundet, bestående av 36 allierade tyska småstater, varvid ordensbröderna fick en fristad i habsburgarnas österrikiska kejsardöme, Frankrikes arvfiende. År 1834 återupprättade kejsaren Frans I av Österrike orden i Wien som en kyrklig orden med verksamhet inom välgörenhet och sjukvård. År 1923 avsade sig den siste ordensriddaren sin riddarvärdighet och år 1927 erkände samtliga länder inom Österrike-Ungerns tidigare område Tyska orden som andlig orden; den ombildades 1929 av påven Pius XII, som fastställde det nya reglementet för Tyska orden, varigenom dess status som rent andlig munkorden klargjordes.
Efter Adolf Hitlers Anschluss av Österrike 1938 undertrycktes Tyska orden i landet. Detsamma hände i Mähren nästföljande år, dock var även härefter ordens sjukhus i Jugoslavien och Tyrolen verksamma. Samtidigt som Tyska orden undertrycktes av Nazityskland kom dock Nazistpartiet att skapa en militär utmärkelse med samma namn i ett försök att återskapa en tysk militär elit. Efter krigets slut återfick orden det territorium som nazisterna beslagtagit i Österrike, men tvingades samtidigt lämna Tjeckoslovakien. Därefter utökade den sin aktivitet i Tyskland samtidigt som den åter intog sitt gamla högkvarter i Venedig.
TYSKA ORDEN IDAG
Idag finns Tyska orden representerad som en katolsk munkorden i Österrike, Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Slovenien samt i Mellanöstern och tredje världen. Munkarna och nunnorna i Tyska orden sysselsätter sig främst med trosfrågor, själavård samt sjukvårds- och välgörenhetsfrågor. Man har även en avdelning i Wien som sysslar med historiska studier över orden och tar hand om ett omfattande arkiv samt ordens museum.
ORDENSTATENS ORGANISATION
Ordensstaten i Baltikum och Polen var organiserad i 25 distrikt (komturier) uppbyggda kring en eller flera klosterborgar i tegel, bemannade med en kommendant och upp till 20 ordensriddare, 4-7 ordensmunkar samt ett stort antal underlydande pager och knektar, så kallade icke-edsvurna tjänande bröder. De lokala borgherrarna förfogade över distriktets både livegna och fria balter och slaver, fria tyska bönder och kolonisatörer samt lantadel och stadsbor. Samtliga komturiers borgherrar lydde i sin tur under en, av en inre krets, på livstid vald högmästare (tyska: Hochmeister), med fullständig makt över ordensstatens invånares religiösa, politiska och ekonomiska liv. Trots att de egentliga edsvurna ordensbröderna, som avlagt ordenslöftet om lydnad, asketism och kyskhet, aldrig var fler än 500 riddare och 125 munkar kunde de från slutet av 1200-talet grunda sin makt på ett av dem kontrollerat, monopoliserat och länge välmående näringsliv och en mycket välorganiserad effektiv krigsmakt bestående av drygt 3 000 icke-edsvurna tjänande bröder samt upp till 15 000 krigstjänstskyldiga livegna och vasaller. I nödfall kunde hären ökas till det dubbla med hjälp av legoknektar och korsfarare från de västeuropeiska länderna. Ordensriddarna månade om ett effektivt jordbruk och näringsliv.
TILL NÅGOT ANNAT STÄLLE I SLÄKTBOKEN
++++++
TILL NÅGOT ANNAT STÄLLE I SLÄKTBOKEN
TILL NÅGOT ANNAT STÄLLE I SLÄKTBOKE | |
|
G e n v ä g a r
