PER Hansson/Svinhufvud (-1579)
--1579 (man)
ÄVEN ERIK XIV PÅ SIDAN
+++++++++++++++++++++
PER Hansson/Svinhufvud f..levde 1569, d. före 1579.
Till
(Främby) Falu landsförsamling
(Surarve)
(Holm) år 1569, Stora Tuna sn
(Almby) år 1577, Jäders sn, svärfaderns egendom.
Adlad Svinhufvud 1574-06-22
Adliga ätten Svinhufvud af Qvalstad Nr 145
Hans vapen uppsattes i Vansö kyrka, Södermanlands län.
BOSATT
(Främby) Falu landsförsamling
(Surarve)
(Holm) år 1569, Stora Tuna sn
(Almby) år 1577, Jäders sn, svärfaderns egendom.
ARBETE
GRUVFOGDE - 1569
Gruvfogde Salberget år 1569
++++++
SALA SILVERGRUVA - VÄSTMANLAND
är en silverfyndighet sydväst i Sala, Västmanlands län i kontinuerlig drift från 1400-talet till 1908. Silvergruvan utgjorde ett eget bergslag, Sala silverbergslag (sedermera Sala Bergslag), och ett eget bergmästardöme, Första bergmästardömet. Gruvan hade tre storhetstider: tidigt 1500-talet, mitten av 1600-talet och sent 1800-tal. Under de bästa åren på 1500-talet producerades 3–5 ton silver per år och totalt utvanns mer än 450 ton silver och omkring 40 000 ton bly. Gruvans djup blev mer än 300 meter, med en sammanlagd längd av orter och rum på över 20 km. Sala silvergruva är därmed den i särklass viktigaste silverfyndigheten i Sverige. Silvret var viktigt som myntmetall och gruvan var enligt Karl IX Riksens förnämsta Clenodium. Sala stad anlades för gruvans skull av Gustav II Adolf år 1624 och man anlade även två stora vattensystem med sjöar och dammar som försåg gruvan och hyttan med energi. Under vissa perioder på 1500- och 1600-talet användes krigs- och straffångar till arbetet. Tyska bergsmän inkallades ofta till högre tjänster vid gruvan. Sala silvergruva var det sista bergsregalet, och kronan ägde den till 1887.
++++++
FOGDE - 1570
Öster- och Väster-Dalarne 1570–1574
FOGDE - 1574
Fogde i Västra Silvbergs län år 1574
UNDERHÅLLSBREV - 1572
Fick underhållsbrev 1572-08-19
HÄRADSHÖVDING - 1577
Jönåkers härad Södermanlands län, år 1577
JORDINNEHAV
FÖRLÄNING - 1569
Tre hemman i Torsångs och Kopparbergs socknar, 1569-02-28, vilka tillfallit konung Gustav I (Gustav Vasa) i sakfall efter hans morfader, och skrev sig då till Holm i Tuna socken, Kopparbergs län.
GIFTE
PER Hansson/Svinhufvud f..d. 1579 gifter sig med AGNETA Körning f..d.., till (Märinge) på Tosterön i Strängnäs landsförsamling i hennes 2:a gifte, gifte (1) 1557-06-15 [morgongåva] på Almby med väpnaren och befallningsmannen över Korsholm och Österbotten Nils Ottosson, av gamla hästhuvudsläkten, till Holm och Årby, i hans 2:a gifte, gifte (1) 1542-02-20, då han gav Holm i morgongåva, med Anna Persdotter, dotter av Per Larsson/Ulfstand, till Årby och Hallkved, och hans hustru Elin. Agneta Körning levde ännu år 1608, dotter till knekthövidsmannen Matts Körning och Beata Kuse.
BARN
1) Carl Persson, Assessor, d. 1634. Se adelsvapen.com Tab. 2.
2) Jöns Persson, Fogde, d. 1636. [Min Ana] Se adelsvapen.com Tab. 4.
3) Lars Persson. Var närvarande vid arvskiftet på Ekenäs 1604-04-12 efter mostern fru Ingela Körning.
4) Erik Persson. Var närvarande vid nämnda arvskifte.
5) Justina Persdotter, till Rosendal i Strängnäs landsförsamling, levde 1647. Gift med Johan Eriksson, till Rosendal, som levde 1613
++++++
PLATSER
BERGSLAGEN
Bergslagen är ett geografiskt område som inte är helt klart avgränsat. Bergslagen ligger i Mellansverige och kan sägas omfatta norra och västra delen av Västmanland inklusive de norra delarna av Örebro län som ingår i Västmanlands landskap, sydöstra Värmland och södra Dalarna. En vidare definition av Bergslagen omfattar även delar av Närke, Östergötland, Uppland och Gästrikland. Bergslagen har utmärkt sig för gruvdrift och metallindustri.
Sedan medeltiden eller längre har bergshantering, brytning och smältning av malmer (bergsbruk) haft en stark ställning i området. Vidare förädling skedde ofta utanför Bergslagen vid särskilda järnbruk. Sedan 1800-talets senare del, när metallindustrin mötte ökad konkurrens, har detta emellertid förändrats till Bergslagens fördel. Fortfarande idag sätter metallindustrin en tydlig prägel på regionen. Sjunkande järnmalmspriser och utländsk konkurrens under 1960–70-talen (se stålkrisen) har emellertid resulterat i att samtliga järnmalmsgruvor blev nedlagda. Den sista, i Grängesberg, stängdes 1989.
NAMNET BERGSLAGEN
Namnet Bergslagen kommer av att gruvorna utvecklade egna rättssystem under bergmästardömen som kallades bergslag. Allt eftersom nya fyndigheter gjordes bildades nya bergslag. Ordet bergslag i den betydelse nämns första gången år 1444 angående Norbergs hytta, och några år senare, år 1508, finns skriftliga belägg för att kalla ett område Bergslagerna. Bergslagerna innefattade östra delar av Värmland, södra Dalarna och angränsande bergslag i Västmanland och Närke. Bergslagen har troligtvis fått sitt namn från det juridiska begreppet "lag" och inte som tidigare antagits av de arbetslag som fanns vid berget.
I skriftliga källor är Bergslagen känd från 1300-talet med tre bergsprivilegier, till Västra och Östra berget i Närke (Lekebergslagen, Lerbäcks och Nora bergslag), Stora Kopparbergs bergslag och Gästriklands bergslag. Genom olika regale (skogs-, ström- och bergsregale) kom flera moment i metallframställningen att bli starkt reglerade och krävde särskilda tillstånd (privilegium), vilka gällde kollektivt för bergslaget vid gruvan men som skilde sig starkt åt från ett bergslag till ett annat.
1500- till 1700-talet
Till området värvades yrkesskicklighet från Tyskland, Danmark, Skottland och Holland, och arbetskraft (se bergsfriden och skogsfinnar), och genom täkterätten kom området att få en bofast befolkning. Omkring 1640 förbjöds svedjebruk, och savolaxarna blev torpare med skyldighet att arbeta som kolare, en viktig roll för bergsbruket. Alla finnar i området verkar dock inte ha varit svedjefinnar, utan det är troligt att det fanns en annan finsk befolkning som arbetade i gruvorna.
Bergsprivilegier innehöll dels skyldigheter som avraden till kronan, dels förmåner som att bergsmännen saknade rusttjänst. Dessa privilegier gällde endast dem som ingick i bergslaget; övriga hade knekthållning i Bergsregementet och andelen knektar i bergslagssocknarna kunde periodvis vara hög. Skattebönder i området betalade jordskatt på samma sätt som i övriga landet, men andelen kronohemman kom att bli relativt högt genom skogsregalet. För att stimulera handeln och viljan att ägna sig åt bergsbruk stiftades städer på 1600-talet, däribland Sala, Falun, Säter och Nora.
FALU LANDSFÖRSAMLING
...
FRÄMMANDEBY - FRÄMBY - FRÄMDEBY - FALU LANDSFÖRSAMLING
Sätesgård nära Falu stad i Kopparbergs socken, har ömsom tillhört kronan, ömsom enskilda personer. År 1447 nämnes som ägare en Wilkin Olsson, år 1490 Per Seffresson till Främmandeby, vilken anses som stamfader för adliga ätten Svinhufvud af Qvalsta, och vars hustru, Barbro Johansdotter eller Ingemarsdotter, förde 2 hjorthorn i blått fält. Bergsmannen Ped. Siverdsson innehade gården år 1542; år 1548 ägdes den av Jöns och Daniel Thorkilssöner, men från år 1552 till och med år 1557 under säterifrihet av kon. Gustaf I (Gustav Vasa) som vistades på gården, då han besökte Kopparberget, varför man där hade uppsatt en »herrebyggnad med 7 stuvfor och 39 fönster». Åren 1557 och 1561 förlänades gården åt en Jöran Persson på Risholm, kallad konungens troman, och kom efter honom till flera andra, men blev år 1682 reducerad som kungsgård och anslogs år 1694 åt landshöfdingen i länet på hans lön. År 1735 blev likväl 1/3 av gården återställd åt rådmannen Ol. Persson/Forsslind, och år 1752 utfärdades skattebrev på det övriga, så att gården sedan varit i enskildas händer. Daniel Thorkilsson till Främdeby adlades av konung Erik och hade till vapen ett svinhufvud; det berättas, att han av Carl IX fått Liljan i Aspeboda socken till faddergåfva. En av hans söner var 100 år gammal, då han dog; en annan, Erik Danielsson, var bergsman, den tredje, Jöns Danielsson, var befallningsman i Dalarna, och den fjärde, Daniel, blev Kyrkoherde i Wika. En av Daniels mågar var prosten i Leksand, Elof Terserus. Daniel Thorkilssons änka blev sedan gift med bergsknapen Christopher Olsson, som adlades av Gustaf den Store, men enligt berättelse gifvit till konungen 20 skS koppar för att bli utstruken ur adelsmatrikeln, på det hans gårdar skulle tillfalla hans döttrar med första giftet och icke falla under kronan. (Se Hülphers Dalresa, sid. 337 och 436 i Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige..)
SURARVE
...
TUNA SOCKEN - STORA TUNA SOCKEN - DALARNA
Stora Tuna socken ligger i Dalarna, ingår sedan 1971 i Borlänge kommun och ingår från 2016 i Stora Tuna distrikt.
Tätorterna Borlänge, Ornäs, Repbäcken, Halvarsgårdarna, Idkerberget och Norr Amsberg samt stadsdelen och tidigare centralorten Romme och sockenkyrkan Stora Tuna kyrka ligger i socknen . Stora Tuna socken ligger kring Borlänge kring Dalälven och Tunaån. Socknen består av en större bördig slättbygd, Tunaslätten, och höglänta skogsbygder med höjder som i Dragberget i väster når 497 meter över havet. Orter:
Romme (del av Borlänge tätort)
Buskåker, Hesse, Hovgården, Idkerberget, Jakobsgårdarna,
Matsknutsgårdarna, Nygårdarna,
Sellnäs, Sör Romme, Tuna-Hästberg, Strandbro, Tolsbo, Grevbo och Nyby.
NAMNET STORA TUNA
Namnet (1333 Tunum) kommer från prästgården och dess grannby och är pluralform av tun, 'inhägnad"'. Tillägget Stora påträffas första gånger 1726 och syftar på storleken av socknen.
HOLM
...
JÄDERS SOCKEN - SÖDERMANLAND
Jäders socken i Södermanland ingick i Österrekarne härad och är sedan 1971 en del av Eskilstuna kommun, från 2016 inom Kafjärdens distrikt.
Fiholms slott samt sockenkyrkan Jäders kyrka ligger i socknen.
Jäders socken ligger nordost om Eskilstuna söder om Mälaren och väster om Sörfjärden. Socknen är en odlingsbygd med skog i norr.
NAMNET JÄDER
Namnet (1314 Jäder) kommer från kyrkbyn och iädhur, 'kant, rand' syftande på en långsträckt höjd vid kyrkan, alternativt placeringen vid kanten av Mälaren.
ALMBY - JÄDERS SOCKEN
...
++++++
FÖRDJUPNING - ORDFÖRKLARINGAR
FOGDE
Fogde är en person som för annans räkning har uppsikt över något.
En fogde i Sverige var under äldre tider en ämbetsman och en titel i statsförvaltningen. Han förestod på regeringens vägnar styrelsen och uppbörden antingen inom ett landsområde eller i en stad. Den fornsvenska beteckningen var foghate. Titeln fogde (försvenskning av latinets advocatus med betydelsen förespråkare eller biträde) avlöste på gårdarna titeln bryte under medeltiden, men speglar i stort sett samma ämbete: att ansvara för och förvalta någon sorts egendom åt dess ägare. Det kan vara en gård, ett markområde, eller ett slott, och då ses titeln fogde nästan som en avlösning av titeln jarl. På husabyarna, senare kallade kungsgårdar, styrde fogden. Därav ett av de äldre orden för fogde: husabyman.
GRUVFOGDE
...
HÄRADSHÖVDING - KORT
(FÖR MER INFORMATION SE UNDER PEDER JÖNSSON/SKRIVFARE)
Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. Häradshövdingens domkrets kallades för domsaga.
Befattningen häradshövding (fornsvenska: hæraþshöfþingi) har funnits minst sedan medeltiden. Redan i början av 1200-talet finns i latinskspråkiga brev en befattning kallad prolocutor, närmast motsvarande det fornsvenska förskälaman. Under 1500-talet förekom beteckningen birkefogde för häradshövding.
I Magnus Erikssons landslag från omkring 1352 återfinns de första riksgiltiga bestämmelserna.
Tillsättning av ny häradshövding gick till så att lagmannen kallade till ett extraordinarie häradsting. På det fick sedan häradets bönder till uppgift att utse en tolvmannanämnd (jämför tolvman). Tillsammans med lagmannen utsåg nämnden tre kandidater, av vilka sedan kungen skulle välja en. För att vara valbar måste kandidaten vara bosatt inom det aktuella häradet.
Den vanligaste uppgiften för en häradshövding åtminstone fram till 1700-talet var att ombesörja den juridiska delen av fastighetstransaktioner. Dessa skulle enligt Magnus Erikssons landslags Jordabalk stadfästas på häradstinget av en nämnd bestående av tolv fastar. Häradshövdingen utfärdade det fastebrev som styrkte att transaktionen gått lagligt till och närmast motsvaras av vår tids lagfartsbevis. Den tidigaste uppgiften om en häradshövding i Magnus Erikssons landslags mening är från den 18 november 1352, då häradshövdingen i Vedbo härad, Tiohärads lagsaga, Riddaren Jon Knutsson (lejonörn), utfärdade ett fastebrev. Häradshövdingens övriga uppgifter reglerades i Magnus Erikssons tingmålabalk. Det ålåg häradshövdingen att hålla häradsting på bestämda tider, tre gånger om året: vinterting, sommarting och höstting på häradets ordinarie tingsplats.
Häradshövdingens uppgift på tinget var begränsad till att uttala dom, det vill säga att meddela vad lagen stadgade i målet samt att utfärda och sigillera dombrev. Målen avgjordes av en häradsnämnd, eventuellt efter hörande av vittnen och edgärdsmän.
HÄRADSHÖVDING - ADEL
Med nya tidens inträde och adelns stärkta privilegier, som innefattade företrädesrätt till befattning som häradhövding, försvann invånarnas förslagsrätt och uppgiften blev mer en typ av förläning från kungen eller riksföreståndaren till dem han ville belöna och befattningen blev i praktiken ett slags prebende för riksråd eller andra högre statstjänstemän. Innehavarna hade då vikarier, så kallade lagläsare eller lagförare.
Lagkommissionen 1643 föreslog förgäves att uppliva den allmänna landslagens stadganden om tillsättning .
++++++
TIDSPERIODER
Äldre Vasatiden (1521-1611)
ÄLDRE VASATIDEN 1521-1611
Gustav Vasa och hans söner Erik XIV, Johan III och Karl IX samt Johan III:s son Sigismund var svenska regenter. Perioden inleds med att Gustav Vasa väljs tills svensk riksföreståndare 1521, och befrielsekriget bryter ut. Den avslutas med att dennes son Karl IX avlider år 1611, och efterträds av sin son Gustav II Adolf. Perioden präglas av reformationen i Sverige, flera krig och uppror, och centralisering av statsmakten genom reduktioner.
REGENTER
...
ERIK XIV
Erik XIV, född 13 december 1533 på Tre Kronor, död 26 februari 1577 på Örbyhus slott, var Sveriges kung mellan 1560 och 1568. Som kung tog han norra Estland under sitt beskydd och inledde det förödande nordiska sjuårskriget med Danmark. En period av sinnessjukdom inleddes med Sturemorden 1567, och fastän Erik XIV senare tillfrisknade bidrog detta till att han året därpå avsattes och efterträddes av sin bror Johan III. Denne höll honom först fången men beordrade troligen till sist att han skulle dödas genom förgiftning.
Kung av Sverige
Regeringstid
29 september 1560–29 september 1568
Död
26 februari 1577
(43 år och 75 dagar)
Örbyhus slott i Uppland
Begravd
1 april 1577
Västerås domkyrka
Erik XIV var son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg. Han härstammade genom sin mor från såväl Erikska ätten som Bjälboätten. Katarina av Sachsen-Lauenburg härstammade från Ingeborg Birgersdotter, dotter till Birger jarl och prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige. Ingeborg Birgersdotter gifte sig år 1270 med hertig Johan I av Sachsen-Lauenburg. Erik var vidare halvbror till Johan III och Karl IX samt farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Han gifte sig i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550–1612).
Erik XIV var inspirerad av Johannes Magnus historiska verk Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus som innehöll en lång rad påhittade kungar med namnen Erik och Karl. Erik XIV accepterade detta som historisk sanning och antog det höga talet XIV (14) som sitt regentnummer för att visa vilken lång och ärorik historia Sverige hade (hans bror Karl IX gjorde detsamma när han blev kung). På den vedertagna listan över Sveriges regenter finns inte tretton kungar med namnet Erik före Erik XIV, utan som mest åtta.
Barn- och ungdomsår Redigera
Erik XIV föddes på slottet Tre Kronor klockan 9 på kvällen lördagen den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman, vars tjänster dock snabbt behövdes på andra håll inom den svenska statsförvaltningen. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda. Även Olaus Canuti Helsingius tjänade som prinsens informator.
Fadern kung Gustav tar emot den första svenska Bibeln med unge Erik vid sin sida (som Johan Gustaf Sandberg föreställde sig scenen på 1830-talet).
Gustav Vasa tar adjö med alla sönerna närvarande - ett tal som faktiskt hölls 1560, här skildrat på 1830-talet av J G Sandberg.
Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.[1]
Kung Gustav skrev sitt testamente 1557 och delade upp riket i ärftliga hertigdömen åt sina söner. Johan hade redan året innan blivit utnämnd till hertig över Finland och sönerna Magnus och Karl fick nu sina hertigdömen. Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (men efter riksdagen i Stockholm 1560 blev han Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick Erik som hertig Kalmar och Kronobergs län samt Öland i förläning (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Bland andra fick Jöran Persson där sin fristad, efter att han blivit förvisad av kung Gustav från hovet i Stockholm. I Kalmar lade han grunden till sitt inflytande hos Erik.
Den försiktige och konservative gamle kungen kom ofta i konflikt med sin snabbtänkte och bildade äldste son, som ville modernisera riket och inte var lika sparsam som kungen. Men kungen oroades också väl så mycket av hertig Johans obetänksamma och självsvåldiga politik gentemot Livland, Ryssland och Polen. Riktigt rasande blev kungen över hanteringen av den tidens stora skandal, "bullret i Vadstena". Skandalen skedde efter bröllopet 1559 mellan hertigarnas syster prinsessan Katarina Gustavsdotter Vasa och greve Edzard II av Ostfriesland, då julfirande vidtog på Vadstena slott. Brudgummens bror greve Johan ertappades därvid på nattligt besök i brudens systers, den sköna prinsessan Cecilias sovrum, blev haffad och kastad i tornet. Kungen blev rasande framför allt på hertig Erik själv för att han gjort offentlig sak av en händelse som borde ha stannat inom familjen. Skulle hans döttrar bli en visa över hela Europa?
Då fadern, kung Gustav började åldras måste arvingarna planera för framtiden. Hertig Erik behövde se sig om efter en passande framtida drottning. Hans mormor Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel, änkehertiginna av Sachsen-Lauenburg, liksom Dionysius Beurreus och Jöran Persson rådde honom att söka sin tillkommande i de utländska kungahusen hellre än i den svenska högadeln. Det bästa partiet på kontinenten var den engelske kungen Henrik VIII:s dotter Elisabet, krönt 1558 till drottning Elisabet I. Brodern hertig Johan ville äkta den polske kungen Sigismund II Augusts syster Katarina Jagellonica. Bröderna stöttade varandra härvidlag gentemot gamle kung Gustavs motstånd och Johan avreste tillsammans med Sten Eriksson Leijonhuvud till England med en påkostad friardelegation. Delegationen återkom i april 1560 med rekommendationen att tronföljaren själv borde göra en friarresa i egen hög person. Kungens och ständernas godkännande inhämtades och hertig Erik kunde starta förberedelser för resan. I mitten av augusti begav han sig mot Älvsborg där flottan hade samlats för överresan, men planerna fick plötsligt skrinläggas eftersom kung Gustavs hälsa hastigt försämrades. Kungen avled sedan den 29 september 1560.[2]
Erik XIV:s kröning Redigera
Kungakronan, spiran, äpplet och nyckeln tillverkade för Eriks kröning, som de förvaras i Skattkammaren. De är bland de förnämsta av de svenska riksregalierna.
Söndagen den 29 juni 1561 kröntes Erik XIV i Uppsala domkyrka. Kröningen var mycket påkostad. För första gången skulle det arvrike som Eriks far Gustav Vasa inrättat manifesteras i en ceremoni. Erik (och hans ätt) skulle genom kröningen få sin makt av Gud. Helt nya kröningsregalier tillverkades. Kronan tillverkades i Stockholm av flamländaren Cornelis ver Weider, som var Eriks guldsmed sedan 1559. Med inspiration från bland annat England införde Erik den slutna kronan i Norden. Den var en symbol för vittomfattande makt och ersatte de öppna kronorna som var vanliga under medeltiden. En spira, ett äpple och en nyckel tillverkades också. Nyckeln saknade motsvarighet i andra länder. Tillsammans med Gustav Vasas svärd bildade dessa regalier riksregalierna. Svärdet symboliserade försvaret mot fienden, samt att beskydda det goda och bekämpa det onda. Kronan representerade konungslig makt, kunglig ära och en kungamakt av Guds nåde. Spiran representerade den dömande makten, att regera och döma med rättvisa. Äpplet symboliserade den territoriella makten och regentskapet över ett kristet rike och nyckeln slutligen skulle stänga ute det onda.[3]
På kröningsdagen gick Erik i procession från Slottet till Uppsala domkyrka. Erik var dyrbart klädd i pärlstickad rock, barett, tröja och vita hosor. Hela vägen från slottet till domkyrkan var täckt av en röd matta, kantad av knektar. Alla gick till fots, Erik själv under en himmel av röd sammet. Drabanter bar sköldar med orden "Jehova Cui vult dat", Gud giver åt den han vill. Regalierna bars av de blivande grevarna och friherrarna. Vid kyrkporten hälsades kungen av ärkebiskopen Laurentius Petri, som efter ett inledande musikinslag tog plats i predikstolen för att hålla kröningspredikan om "överhetens kall och ämbete och undersåtarnas plikt, hörsamhet och lydnad". Kungaeden lästes upp av ärkebiskopen och Erik svor den med handen på Bibeln. Därefter följde smörjelsen, som gjorde att Erik blev kung av Guds nåde, dvs fick sin makt av Gud. Själva kröningen skedde genom att Erik tog emot regalierna av ärkebiskopen och därmed tilldelades deras symboliska betydelser.[3]
Vid uttåget ur kyrkan kastades kröningspenningar och folket bjöds på fest utanför bondkyrkan. Kungen och gästerna festade i slottssalen. Enligt Simon Fischer hade gästerna då utspisats med 300 får, 64 oxar, 500 gäss och tusen höns.[4]
Eriks kröning var den första i arvriket. Den blev stilbildande för kröningarna i Sverige fram till slutet av 1800-talet. Regalierna är fortfarande Sveriges riksregalier.
Erik XIV som kung
Erik XIV, 1600-tal.
ERIK XIV:S KRÖNING
Söndagen den 29 juni 1561 kröntes Erik XIV i Uppsala domkyrka. För första gången skulle det arvrike som Eriks far Gustav Vasa inrättat manifesteras i en ceremoni. Erik, och hans ätt, skulle genom kröningen få sin makt av Gud.
NYA KRÖNINGSREGALIER
Erik XIV införde den slutna kronan i Norden, den ersatte den öppna kronan, som var vanlig under medeltiden. En spira, ett äpple och en nyckel tillverkades också. Tillsammans med Gustav Vasas svärd bildade dessa regalier riksregalierna.
KRÖNINGSDAGEN 1561
På kröningsdagen gick Erik i procession från Slottet i Uppsala till Uppsala domkyrka. Hela vägen från slottet till domkyrkan var täckt av en röd matta, kantad av knektar. Alla gick till fots, Erik själv under en himmel av röd sammet. Drabanter bar sköldar med orden "Jehova Cui vult dat", Gud giver åt den han vill. Regalierna bars av de blivande grevarna och friherrarna. Vid kyrkporten hälsades kungen av ärkebiskopen Laurentius Petri, som efter ett inledande musikinslag tog plats i predikstolen för att hålla kröningspredikan om "överhetens kall och ämbete och undersåtarnas plikt, hörsamhet och lydnad". Kungaeden lästes upp av ärkebiskopen och Erik XIV svor den med handen på Bibeln. Därefter följde smörjelsen, som gjorde att Erik blev kung av Guds nåde, dvs fick sin makt av Gud. Själva kröningen skedde genom att Erik tog emot regalierna av ärkebiskopen och därmed tilldelades deras symboliska betydelser. Vid uttåget ur kyrkan kastades kröningspenningar och folket bjöds på fest utanför bondkyrkan. Kungen och gästerna festade i Slottssalen i Uppsala slott. Eriks kröning var den första i arvriket. Den blev stilbildande för kröningarna i Sverige fram till slutet av 1800-talet. Regalierna är fortfarande Sveriges riksregalier.
EFTER SIN TRONBESTIGNING 1560
En av de första åtgärder Erik XIV vidtog när han ärvde kronan var att ge sig själv full kontroll över hertigdömena. Han ville hindra hertigarna från att driva en egen utrikespolitik.
Gustav I (Gustav Vasa) hade lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen till Erik XVI:s bröder. Erik XIV berövade hertigarna genom Arboga artiklar år 1561 all rätt att vara något annat än kungens undersåtar. Vid sin kröning år 1561 införde Erik XIV greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Dessa tjänade till att knyta adeln närmare till sig, vilket han även gjorde genom att avstå från vissa av de gods hans far dragit in.
OSÄMJAN MELLAN BRÖDERNA
Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt som förargade hertig Johan i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Även andra motsättningar uppstod mellan bröderna. År 1561 tog Erik XIV Tallinn i sitt beskydd och började erövra i Estland. Det blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden. Det inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och inledde kampen över kontrollen över området, med Polen och Ryssland som främsta medtävlare, även om också Danmark hade intressen i området.
Erik XIV:s erövringar korsade hertig Johans planer på landvinningar, de låg nära hans hertigdöme. Johans planer hade Erik före sin tronbestigning understött. Hertig Johan sökte istället, mot Erik XIV:s uttryckliga vilja, Polens hjälp för att nå sitt mål. Hertig Johan gifte sig år 1562 med Katarina Jagellonica, lånade ut betydande summor till den polske kungen och fick som pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa låg i gränslandet mot det område som Erik kontrollerade, och var troligen tänkta att hindra denne från att utsträcka sina erövringar ytterligare.
HÖGFÖRÄDERI
Erik XIV:e såg spår av förräderi i hertig Johans beteende. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo i nuvarande Finland, förrän Erik XIV med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande. Erik XIV stämde Johan år 1563 för högförräderi och lät riksdagen döma honom till döden. Då hertig Johan satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången, benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.(inför plats)
NORDISKA SJUÅRSKRIGET 1563-1570
Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik XIV i krig med Danmark och Lübeck i det så kallade Nordiska sjuårskriget 1563–1570. Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i Östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till denna förveckling, som också hade sin grund i danska planer på att återställa unionen. Erik XIV deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men utan större framgång.
Erik XIV bytte ofta befälhavare, kriget till lands gick inte enligt planerna. Erik XIV var dock en organisatör, och kämpade för att modernisera sina trupper. Förhållningsorderna för erövrade områden var att befolkningen till en början skulle behandlas med mildhet, och fås att svära trohet till Sverige. Om de vägrade skulle de dock slås ihjäl, alternativt deporteras till Sverige och ersättas med troget folk. Till havs vann den svenska flottan flera betydelsefulla segrar och kunde under stora delar av kriget dominera Östersjön.
MISSTÄNKSAMHET
Erik XIV:s förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte att han ådragit sig hat från högadel, som var besläktad med hertig Johan. Hans oro visade sig i hans beteende mot Nils Sture. Nils Sture dömdes till döden för högföräderi, efter att ha deltagit i ett misslyckat försök att inta Bohus fästning.
Han dömdes av Höga nämnden. Höga nämnden var en överdomstol som Erik inrättat år 1561, närmast som en förvaltningsdomstol, men som övergått till ett förföljelsemedel i hans hand, med Jöran Persson som anklagare.
Nils Sture benådades men fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator 1566-06-15. Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen.
PLANER PÅ GIFTERMÅL
Efter sina första misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart, möjligen för att utöva utpressning mot Elisabet. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av år 1562, men då framgången inte följde, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari år 1564 avbröts genom upptäckten av ett av Eriks kärleksbrev till Elisabet I, anmälde han sig som friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter till kung Kristian II, med avsikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.
DEN PSYKISKA OHÄLSAN TILLTAR
Förgripelsen mot Nils Sture var en ren provokation mot aristokratin. Erik XIV greps av fruktan för arvrikets bestånd. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning att man som hämnd för Stures behandling, skulle störta Erik XIV från tronen. Inför Höga nämnden anklagades i maj år 1567 flera stormän, bland andra Nils Stures far, greve Svante Sture den yngre. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala där en riksdag samlades för att fälla dom över dem.
STUREMORDEN 1567
Erik XIV kom till Uppsala 1567-05-16 tydligen i förvirrat tillstånd. Nils Stures oförmodade ankomst dit den 21 maj och medförande, vad som troligen var ett negativt besked, då Renates giftermål med hertig Vilhelm V av Bayern kungjordes två veckor senare, ökade hans förvirring.
Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom den 24 maj i fängelset och bad då om förlåtelse för sitt handlingssätt.
Då han antagligen inte var övertygad om att den förlåtelse som gavs var uppriktig, förlorade han all besinning och störtade in till Nils Sture, som också var fånge, och stötte först sin dolk och sedan ett spjut i honom. Därpå lät han sina drabanter fullborda morden också Svante Sture avrättades i sin cell.
FLYKTEN
Kung Erik flydde sedan ur staden och gav på vägen befallning om att döda de övriga fångna herrarna. Han beordrade sedan soldaterna att också hugga ned Beurreus som ilat efter för att be kungen besinna sig.
Den 27 maj påträffades Erik XIV, förklädd och fortfarande förvirrad, i Odensala socken. Så småningom blev han lugnare och bad då både Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades släktingar och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna i augusti år 1567 att uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff.
Under Eriks svaghetstillstånd tog rådet över styrelsen av landet, befriade hertig Johan ur fängelset och dömde Jöran Persson till döden. Denna dom verkställdes dock inte av rädsla för hur Erik skulle reagera när han blev frisk.
GIFTERMÅL UNDER OLYCKSÅRET
Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med sin frilla Karin Månsdotter, en knektdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans hov och väckt en verklig, djup kärlek hos honom. Så tidigt som år 1561 hade han fått både rådets och riksmötets välsignelse att få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren år 1567 "olycksåret", som Erik XIV kallade det, återföll han i psykisk ohälsa. Det yttrade sig nu inte våldsamt, utan mera genom fixa idéer; t.ex. trodde han att hans bror Johan var kung och han själv avsatt.
TILLBAKA TILL VERKLIGHETEN
Efter att under vintern år 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket trängt in i Östergötland, återfick Erik XIV på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de herrar som hade mördats i Uppsala skyldiga, återkrävde av deras släktingar pengar och dylikt som han lämnat i försoning, och började tala i hotfull ton mot hertig Johan. Erik XIV:s stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln när han krävde att de skulle fullgöra sina skyldigheter att göra rusttjänst. Hans år 1563 upptagna räfst efter de gods som adeln tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratin. Sturemorden och Eriks under år 1568 åter vaknande tyranniska böjelse hade gjort honom impopulär bland ledande kretsar.
BRÖDERNA TAR ÖVER
Det högtidliga andra bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning Katarina blev droppen som fick bägaren att rinna över, och den 5 juli 1568 startade upproret. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik XIV tvingats lova i februari år 1567 att utlämna till tsar Ivan den förskräcklige för fredens bevarande, ett löfte han dock senare försökte förhandla bort, och som tillsammans med Eriks yngste bror, hertig Karl, 1568-07-07? höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på slottet Tre Kronor i Stockholm, fången åt sina bröder.
AVSATT OCH FÄNGSLAD
En riksdag förklarade år 1569 att Erik XIV och hans ätt förlorat sin rätt till Sveriges krona och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Han hölls därefter fången på slottet Tre Kronor (september 1568–juli 1570), Åbo slott (juli 1570–4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571–juni 1573), Västerås slott (juni 1573–hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574–februari 1577). Under fängelsetiden återföll Erik emellanåt i psykisk ohälsa.
Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg i de sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro och stark misstänksamhet hos Johan III, vilken efterträtt Erik på tronen. Denna oro yttrade sig än mer påtagligt i Johan III:s senare beslut att Erik måste dö, något han redan i januari 1572 för sin bror Karl framhöll var nödvändigt. I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare utförliga instruktioner om hur han skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd, däribland Bengt Gylta, och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Sveriges förre regent.
ERIKS DÖD 1577
Den 26 februari 1577 avled Erik XIV i sitt fängelse på Örbyhus slott. Det är Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) som blir den första som i tryck nämner att Johan III beordrat Erik XIV:s avrättning medelst gift, antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' "Scondia illustrata", som då endast var tillgänglig i manuskript, och som även innehåller uppgiften om att det skall ha varit förgiftad ärtsoppa. Vid en gravöppning under år 1958, gjordes en undersökning av Eriks kvarlevor vid vilken betydande mängder arsenik hittades "fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik". Erik XIV:s kvarlevor förvaras i en sarkofag i Västerås domkyrka.
ERIK XIV:s SKRIVANDE
Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni år 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han utförde en, numera förlorad, översättning av Johannes Magnus Svea och Göta krönika och fortsatte med sina latinska dagboksanteckningar, de som fördes under fångenskapen är dock alla förlorade. Dessutom skrev Erik bland annat omfattande anteckningar i marginalerna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia". Dessa anteckningar, som förvaras i Kungliga biblioteket i Stockholm, gick till större del ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt rätten till kronan för de barn Karin fött honom. I såväl Sabellicus' Opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" som förvaras i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm, har Erik dessutom gjort en mängd teckningar "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist).
ERIK XIV
En av de första åtgärder Gustav Vasas äldste son, Erik XIV (1560–1568), vidtog när han ärvde kronan var därför att ge sig själv full kontroll över hertigdömena. Han ville hindra hertigarna från att driva en egen utrikespolitik.
Hans bror Johan inriktade från sitt finska hertigdöme sin politik mot Polen, och tog en polsk prinsessa, Katarina Jagellonica till hustru, vilket gjorde att Erik såg sig tvungen att fängsla honom. Polens och Sveriges intressen gick på tvärs vad gällde Estland, vilket under Tyska Ordens sönderfall anslutit sig till Sverige, och Erik hade strängeligen förbjudit sin bror att närma sig de polska intressena.
FRÅN KARL IX:S SIDA
UTRIKESPOLITIK
Under unionstiden hade Sverige inte haft några andra utrikespolitiska intressen än de unionella konflikterna med Danmark och att skydda Finland mot ryska erövringsförsök.
Erik XIV ville däremot ta tillvara Sveriges intressen i Svärdsriddarordens dödsbo och erövrade Estland. Det korsade Danmarks, Polens och Rysslands utvidgningsplaner åt samma håll.
Detta och att Danmark förnyade sina anspråk på att unionen skulle återställas gjorde att det Nordiska sjuårskriget bröt ut 1563. Det avslutades 1570 sedan Erik XIV:s avsatts.
I stället gjorde erövringen av Estland att Johan III invecklades i ett krig mot Ryssland som varade tills Ryssland avstod anspråken på detta land vid freden i Teusina 18 maj 1595.
Det som främst ledde till utrikespolitiska förvecklingar var att Sigismunds avsättning 1599 orsakade krig med Polen. Det medförde också svensk inblandning i de ryska tronstriderna 1609. Sigismund försökte utnyttja dem på ett för Sverige farligt sätt. Den gamla motsättningen till Danmark ledde även till ett danskt krig 1611. Alltså befann sig riket vid periodens slut i ett tredubbelt krigstillstånd.
ERIK XIV:s ÄLSKARINNOR
Erik hade flera älskarinnor innan han gifte sig, så kallade frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, hos vilken Karin Månsdotter i tidig ålder arbetade. Mellan hans förhållande med Agda och före hans förhållande med Karin Månsdotter hade han en hel grupp frillor levande samtidigt vid hovet, som blev kollektivt kända under namnet Frillohopen.
BARN
Barn med Karin Månsdotter:
Sigrid (1566–1633), förklarad legitim genom äktenskapet
Gustav (1568–1607), född inom äktenskapet
Henrik (1570–1574), född efter avsättningen
Arnold (1572–1573), född efter avsättningen
Barn med frillan Agda Persdotter:
Virginia Eriksdotter (1559–1633) 1585 eller 1586 gift med den svenske frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
Constantia Eriksdotter (1560–1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
Lucretia Eriksdotter (1564–1574) dog ung.
Barn med frillan Karin Jakobsdotter:
ett barn vars namn man inte känner. Barnet begravdes år 1565.
Anfäder
SVENSKA KRIG
...
++++++
LIVSHISTORIA
GIFTE
...
DÖD 1579
Per Hansson/Svinhufvud
++++++
KÄLLOR
Wikipedia - Häradshövding - 2020
adelsvapen.com - Svinhufvud - Tab 1 | |
|
G e n v ä g a r
