MÅNS Nilsson/Svinhufvud (1470-1534)
1470--1534 (kvinna)
ASPEBODA SOCKEN
ASPEBODA - ASBO - FLÄSKKÄLLAREN
BERGSLAGEN - NAMNET BERGSLAGEN
SVANTE NILSSON STURES TID 1504-1512 - STEN STURE DEN YNGRES TID 1512-1520 - GUSTAV I (GUSTAV VASA)
BÅTSTAD
(PANTLÄN)
++++++++++++++++++++
MÅNS Nilsson/Svinhufvud
f. 1470 d. 1532, 62 år, avrättad, "för upproriska stämplingar halshuggen och steglad"
Måns Nilsson/Svinhufvud var av en dansk frälsesläkt, vilken i vapnet förde ett rött Svinhuvud i gyllene fält.
BOSATT
(Asbo)(Aspeboda)(Fläskkällaren)
Eventuellt samma som (Stora Aspeboda) Aspeboda sn
ARBETE UNDER SVANTE NILSSON STURES TID 1504-1512
BERGSMAN
REPRESENTANT - MÖTE - RIKSRÅDET
En av Dalarnas sex representanter vid ett möte med riksrådet i Stockholm, år 1504
ARBETE Under STEN STURE DEN YNGRES TID 1512-1520
BERGSFOGDE
Kopparberg 1515 - våren 1526
ARBETE UNDER GUSTAV I (GUSTAV VASA:S) TID 1521-1523 1523-1560
GUSTAV VASAS LIVVAKT - 1521
Gustav Vasas livvakt from våren 1521
HERREDAG - VADSTENA - 1526
Den främste bland flera representanter för Dalarna vid herredagen i Vadstena, januari år 1526, där han deltog i utfärdandet av en skrivelse om Sören Norby för de stämplingar han bedrev mot Gustav Vasa.
JORDINNEHAV
FÖRLÄNING - 1524
Kungsåra by i Kungsåra socken som förläning av kungen vid jultiden år 1524
FÖRLÄNING - 1526
På hösten år 1526 erhöll han ett nytt förläningsbrev på Kungsåra by.
FÖRLÄNING - 1526
Erhöll på hösten år 1526 även Vika socken i Dalarna som sin förläning.
GIFTE (1)
MÅNS Nilsson f. 1470 d. 1532 gifte sig med MAGDALENA, de var gifta åtminstone till år 1519, då var Måns Nilsson 49 år.
GIFTE (2)
MÅNS Nilsson f. 1470 d. 1534 gifter sig med MARGARETA Albrechtdotter van Berkevelde/Albrektsdotter Björnram f..änka 1534 d..
BARN GIFTE (2)
ANNA Månsdotter/Svinhufvud f. 1513 d. 1595, gift med Hans Persson f.. d.. i Surarvet [Min Ana]
++++++
PLATSER
BERGSLAGEN
Bergslagen är ett geografiskt område som inte är helt klart avgränsat. Bergslagen ligger i Mellansverige och kan sägas omfatta norra och västra delen av Västmanland inklusive de norra delarna av Örebro län som ingår i Västmanlands landskap, sydöstra Värmland och södra Dalarna. En vidare definition av Bergslagen omfattar även delar av Närke, Östergötland, Uppland och Gästrikland. Bergslagen har utmärkt sig för gruvdrift och metallindustri.
Sedan medeltiden eller längre har bergshantering, brytning och smältning av malmer (bergsbruk) haft en stark ställning i området. Vidare förädling skedde ofta utanför Bergslagen vid särskilda järnbruk.
NAMNET BERGSLAGEN
Namnet Bergslagen kommer av att gruvorna utvecklade egna rättssystem under bergmästardömen som kallades bergslag. Allt eftersom nya fyndigheter gjordes bildades nya bergslag. Ordet bergslag i den betydelsen nämns första gången år 1444, angående Norbergs hytta, och några år senare, år 1508, finns skriftliga belägg för att kalla ett område Bergslagerna. Bergslagerna innefattade östra delar av Värmland, södra Dalarna och angränsande bergslag i Västmanland och Närke. Bergslagen har troligtvis fått sitt namn från det juridiska begreppet "lag" och inte som tidigare antagits av de arbetslag som fanns vid berget.
I skriftliga källor är Bergslagen känd från 1300-talet med tre bergsprivilegier, till Västra och Östra berget i Närke Lekebergslagen (1), Lerbäcks och Nora bergslag, Stora Kopparbergs bergslag (2) och Gästriklands bergslag (3) Genom olika regale (skogs-, ström- och bergsregale) kom flera moment i metallframställningen att bli starkt reglerade och krävde särskilda tillstånd, privilegium, vilka gällde kollektivt för bergslaget vid gruvan men som skilde sig starkt åt från ett bergslag till ett annat.
1500- till 1700-talet
Till området värvades yrkesskickliga från Tyskland, Danmark, Skottland och Holland, och övrig arbetskraft (se bergsfriden och skogsfinnar), och genom täkterätten... kom området att få en bofast befolkning. Omkring 1640 förbjöds svedjebruk, och savolaxarna blev torpare med skyldighet att arbeta som kolare, en viktig roll för bergsbruket. Alla finnar i området verkar dock inte ha varit svedjefinnar, utan det är troligt att det fanns en annan finsk befolkning som arbetade i gruvorna.
Bergsprivilegier innehöll dels skyldigheter som avraden till kronan, dels förmåner som att bergsmännen saknade rusttjänst. Dessa privilegier gällde endast dem som ingick i bergslaget; övriga hade knekthållning i Bergsregementet och andelen knektar i bergslagssocknarna kunde periodvis vara hög. Skattebönder i området betalade jordskatt på samma sätt som i övriga landet, men andelen kronohemman kom att bli relativt högt genom skogsregalet. För att stimulera handeln och viljan att ägna sig åt bergsbruk stiftades städer på 1600-talet, däribland Sala, Falun, Säter och Nora.
ASPEBODA SOCKEN - DALARNA
Aspeboda socken ligger väster om Falun nordväst om sjön Runn och kring ån Aspan. Socknen är utanför ådalen en kuperad skogsbygd med höjder som i nordväst når cirka 380 meter över havet.
ASPEBODA - ASBO - FLÄSKKÄLLAREN
Fläskkällaren, — ett hemman, beläget mellan sjöarna Damsjön och Lilla Aspen i Aspeboda socken, Falu bergslag och län, har från äldre tider tillhört den gamla släkten Svinhufvud, som här i trakten hade många egendomar. Stamfadern var Magnus Jeppesson, bergsöverste på Kopparberget år 1396. Hans sonsons son, Nils Månsson (rött svinhufvud i gyllene fält) var bergmästare på Kopparberget 1478—1499, och hans son, Måns Nilsson (Svinhufvud), fogde på Kopparberget redan år 1515, men ännu år 1533, ägde Aspeboda, där han bodde år 1520, då Gustaf Wasa uppträdde som fäderneslandets befriare i Dalarna. Måns var då tillgiven honom och hans sak och vägrade bistå Arendt Persson på Ornäs, som ämnade fängsla Gustaf. Men sedan Gustaf blivit konung, företog Måns förrädiska stämplingar mot honom och riket. År 1533 samlades här på Aspeboda hos Måns Nilsson flera av de mest ansedda av socknemännen för att rådslå, huru man borde handla, då konung Gustaf nämnde år påbjöd, att en klocka från varje kyrka skulle avlämnas till Lübeckska skuldens betalning. Måns Nilsson var på sin tid en rik bergsman; han hade varit Gustafs vän, men uppeggade nu de upproriska och utsågs till deras anförare. Sedan upproret misslyckades, och han blev efterspanad, flydde han in i skogen vid hemmanet Skinnarbo (nu Nygården i Aspeboda socken) och gömde sig i en kolmila, där han efter några dagar uppvädrades av sin egen hund och blev av Lasse Eriksson och hans knektar fängslad och förd till Stockholm, där han dömdes till döden och avrättades år 1534. Man har i senare tider upptäckt lämningar efter Måns Nilssons boning på Aspeboda, i synnerhet efter en större källare, där han, som det berättas, urholkat hälleberget medelst antänt fläsk, emedan krut till sprängning icke ännu var brukligt; gården och trakten däromkring har därför blivit kallad Fläskkällaren. Han
efterlämnade änka, Margareta
Albrechtsdotter, som dog 1552, och hade tre söner, varav tvenne rymde till Norge; troligen var de inblandade i faderns upprorsförsök. Den tredje sonen, Påfvel, blev kyrkoherde i Floda i Södermanland. Om någon av hans arvingar ägde Aspeboda, är osäkert; men han hade även en dotter, Anna, som blev gift med bergsmannen Hans Persson i Surarvet, även beläget i Aspeboda socken, och deras son, Peder Hansson (Svinhufvud), skrev sig till Asbo." (Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon..
STORA ASPEBODA
Stora Aspeboda är idag en hembygdsgård som ägs av Aspeboda hembygdsförening. Minnet av Måns Nilsson [Min Ana] lever än, inte minst genom den höga minnessten som restes i trädgården år 1907 och förkunnar: Frihet jag älskat sanning och rätt.
BÅTSTAD
Färjestad vid Dalälven i Tuna socken och Säters fögderi av Falu län. Sedan konung Gustaf I, genom utskickade, år 1527 fått säker underrättelse om den falska Sturens eller så kallade Daljunkarens upproriska
stämplingar bland allmogen i Dalarna, avsände han krigsfolk till orten, för att i dess början kväfva rörelsen. Södra
Dalarnas befolkning var ännu stilla; men i norra delen av landet var jäsningen redan stark. Då de av konungen avsända män, som hade i uppdrag att i godo uppgöra saken, jämte en del
av krigsfolket, ankommo till Båstads färja, syntes upprorshären på andra sidan om Dalälven, färdig att anfalla
konungens folk; men detta lyckades icke. Efter några dagars rådplägning, träffades den öfverenskommelse, att några av konungens män, däribland även åtskilliga ansedda, konungen tillgivna bergsmän i södra Dalarna, såsom Peder Svensson i Wibberboda, Måns Nilsson
(Svinhufvud) i Aspeboda och Anders Pedersson på Bankhyttan, skulle mot gisslan fara över älven, för att underhandla med upprorsmännen. Måns Nilsson tilltalade dem på ett kraftfullt sätt. Han erbjöd sig att träda i det hårdaste fängelse, tills man hunnit rannsaka, huruvida anföraren (Daljunkaren)
verkligen vore den, för vilken han utgivit sig vara, och om så vore, ville han (Måns Nilsson) lämna sitt huvud; han föreställde dem deras dårskap, att allena rusa mot hela rikets styrka utan något bistånd, icke ens av egna grannar; de borde därför i tid söka konungens nåd; rikets allmoge skulle annars förena sig att angripa och utrota ett så oroligt folk, o.s.v. Derefter upplästes ett
brev från Christina Gyllenstjerna till Daljunkaren, däruti hon föreställde honom hans grova bedrägeri, omtalade
sin sons död och huru därvid tillgått samt på det mest bestämda sätt förnekade honom. Bedragaren blev v ii 1
något förvirrad, då han uppmanades att härom yttra sig; men efter någon besinning svarade han helt fräckt, att
hans mor blygdes att erkänna honom, emedan ban blivit född före äktenskapet. Denna smädelse slog likväl icke an på de rättänkande Dalkarlarne, utan
avände många sinnen från honom. De begärde, att, konungens män skulle avlägsna sig, under det de överlade om huru de skulle besluta. Efter en kort stunds förlopp ankommo till
konungsmännen tvenne bergsmän, Evert och Jesper Hansson, såsom fullmäktiga från de upproriska, och anmälde några allmogens klagomål samt förklarade, att
de ej skulle nedlägga vapen och
övergiva upprorsstiftaren, förrän konungen yttrat sig över deras påståenden. De utsända avreste därför till konung
Gustaf. Uppresningen fortfor, och kön. Gustaf måste med vapenstyrka krossa den. — En annan krigshändelse har älven vid Båtstads färjestad tilldragit sig. Ar 1598, under oroligheterna mellan konung Sigismund och hertig Carl,
hade en ansenlig mängd af Dal-allmoge här lägrat sig, för att möta varje våld mot deras land. De voro beväpnade med lansar, hillebarder, pilar och bågar, slungor och spjut, m.m
(Historiskt-geografiskt lexicon...
++++++
TIDSPERIODER
Kalmarunionen (1389–1520)
Äldre vasatiden (1521–1611)
KALMARUNIONEN 1389-1520
De nordiska länderna förenades i praktiken år 1389 och formellt år 1397 i Kalmarunionen. Unionen blev en motvikt mot den nordtyska Hansan. Ett återkommande stridsämne var maktfördelningen mellan centrum och riksråden i de tre länderna, något som ledde till att det i Sverige valdes riksföreståndare. Kampen om makten mellan Danmark och Sverige innebar att Skåne och Götaland härjades av trupper vid flera tillfällen.
ÄLDRE VASATIDEN 1521-1611
Den period Gustav Vasa och hans söner Erik XIV, Johan III och Karl IX samt Johan III:s son Sigismund var svenska regenter.
Den föregås av unionstiden (1389–1521) och efterföljs av stormaktstidens (1611–1718).
Perioden inleds med att Gustav Vasa väljs tills svensk riksföreståndare år 1521, och att befrielsekriget bryter ut. Den avslutas med att dennes son Karl IX avlider år 1611, och efterträds av sin son Gustav II Adolf. Perioden präglas av reformationen i Sverige, flera krig och uppror och centralisering av statsmakten genom reduktioner.
REGENTER
Sten Sture den äldre Riksföreståndare 1470-1497, 1501-1503
Hans (Johan II) 1497-1501 Oldenburgska ätten
Svante Nilsson Sture Riksföreståndare 1504-1512
Sten Sture den yngre Riksföreståndare 1512-1520
Kristian II 1520-1521 Oldenburgska ätten
Gustav I Eriksson (Vasa) Riksföreståndare 1521-1523
Konung 1523-1560 Vasa ätten (Se Måns Nilsson/Svinhufvud)
++++++
GUSTAV I (GUSTAV VASA) REGENT
1521-1523 1523-1560
Gustav Eriksson/Vasa föddes troligen 1496-05-12 på (Lindholmens gård) i Orkesta socken, Vallentuna kommun. Även (Rydboholms slott) Östra Ryds socken, Österåkers kommun, som ägdes av hans far Erik Johansson/Vasa och där Gustav växte upp, anges ibland som hans födelseplats. Enligt uppgift skall dock familjen vid tidpunkten för Gustavs födelse ha vistats på Lindholmens gård, som också var i familjens ägo. Gustavs föräldrar ägde därutöver Eka gård,... Ekaättens gamla stamgods.
Gustav Eriksson/Vasa som nu var kung Gustav I (Gustav Vasa) dog 1560-09-29 på Tre Kronor i Stockholm, förmodligen 64 år, av cholera, ev. dysenteri eller tyfus, tarminfektion. Gustav I (Gustav Vasa) ligger jämte sina två första gemåler begraven i Vasakoret i Uppsala Domkyrka.
LINDHOLMENS GÅRD
Lindholmens gård är en herrgård och ett tidigare säteri i Orkesta socken, Vallentuna kommun. Lindholmen omnämnes första gången år 1365 då det talas om en magnus gregorisson aff lindholmenum. Gården var då sätesgård för häradshövding Magnus Gren. Gården har tillhört ätterna Natt och Dag, Banér och senare Brahe. På den så kallade Vasakullen, en höjd mellan Lillsjön och Storsjön strax väster om dagens huvudbyggnad, uppfördes omkring år 1450 ett stenhus på uppdrag av Katarina Eriksdotter (Väsbyätten) och hennes make, riddaren Sten Pedersson Stjerna (Peter Finvidssons ätt). Av den medeltida bebyggelsen existerar idag den så kallade borgruinen på krönets sydvästra del.
Gustav Vasas mormor, Sigrid Eskilsdotter/Banér, bodde på Lindholmen åtminstone från februari 1496 till och med sin död 1527, hon fängslades i samband med Stockholms blodbad och dog av pesten i fångenskap.
RYDBOHOLMS SLOTT
Rydboholms slott är ett tidigare säteri belägen vid Kyrkfjärden i Östra Ryds socken, Österåkers kommun. Från 1500-talet tillhörde Rydboholm den äldre Stureätten, därefter genom gifte Vasaätten och senare Braheätten. Det var troligen under 1400-talets första hälft som den så kallade Gammelgården byggdes i Rydboholm. Bebyggelsen var troligen uppförd i trä och blev en sätesgård. I skriftliga källor från år 1436 omnämns Rydboholm flera gånger. Gustav Eriksson (Vasa) tillbringade en stor del av sin ungdom på Rydboholm och han skrev sig där år 1523. Ett dokument från år 1521 nämner Göstaff Erichson i Ribboholm alltså den senare Gustav I (Gustav Vasa) som då var 25 år gammal. Det var troligen Per Brahe den äldre, systerson till Gustav I (Gustav Vasa) som lät uppföra ett stenhus på platsen. I huvudbyggnaden finns en portalsten inmurad med dennes namn, vapen och årtalet 1548 samt inskription ”herr Per Brahe til Rydboholm”. Vasatornet, uppkallat efter Gustav I (Gustav Vasa) är en fristående byggnad i södra förlängningen av den östra flygeln. Tornet byggdes samtidigt med huvudbyggnaden. Man har kunnat datera tornet genom de ursprungliga takbjälkarna som fällts vintern 1547–1548. När stenbyggnaderna uppfördes var Gustav I (Gustav Vasa) redan kung. I början av 1700-talet eldhärjades anläggningen. Slottet fick sitt nuvarande utseende med tre längor i U-form kring en mot söder öppen innergård.
EKA GÅRD
Eka är en herrgård och före detta frälsegods i Lillkyrka socken, Enköpings kommun.
Godset var tidig sätesgård för Ekaätten
Ägare
, 1300-talet: Karl Ulfsson (Sparre av Tofta), slutet av 1300-talet:Ragvald Petersson, 1400-1411 Ingeborg Magnusdotter Kase, 1411-1434 Greger Magnusson (Eka), 1451-1453 Uppsala domkyrka, 1453 Karl Magnusson (Eka), 1453-1513 Ekaätten, 1513-1529 Åke Jöransson (Tott), 1529-? Bengt Nilsson (Färla), ?-1578 Åke Bengtsson Färla, 1578 Erik Gabrielsson Oxenstierna, 1578-1839 ätten Oxenstierna af Eka och Lindö, 1839-idag släkterna von Essen, Wallbom,
Larsson, Nyberg, Nilsson, Carlsson, Ljungberg,
sedan 1989 familjen Alfort
Godset var under 1400-talet sätesgård för den medeltida Ekaätten, övergick under 1500-talet till ätterna Thott och Färla, och ägdes mellan år 1600 och 1839 av friherrliga ätten Oxenstierna af Eka och Lindö inom vilken gården gick i arv i åtta generationer.
Ekas manbyggnad är byggt cirka 1680 helt i trä, knappt ombyggt sedan dess och med bevarande den ursprungliga atmosfären
LINDHOLMENS GÅRD
Lindholmens gård är en herrgård och ett tidigare säteri i Orkesta socken, Vallentuna kommun. Lindholmen omnämnes första gången år 1365 då det talas om en magnus gregorisson aff lindholmenum. Gården var då sätesgård för häradshövding Magnus Gren. Gården har tillhört ätterna Natt och Dag, Banér och senare Brahe. På den så kallade Vasakullen, en höjd mellan Lillsjön och Storsjön strax väster om dagens huvudbyggnad, uppfördes omkring år 1450 ett stenhus på uppdrag av Katarina Eriksdotter (Väsbyätten) och hennes make, riddaren Sten Pedersson Stjerna (Peter Finvidssons ätt). Av den medeltida bebyggelsen existerar idag den så kallade borgruinen på krönets sydvästra del.
Gustav Vasas mormor, Sigrid Eskilsdotter/Banér, bodde på Lindholmen åtminstone från februari 1496 till och med sin död 1527, hon fängslades i samband med Stockholms blodbad.
EKA GÅRD
Eka är en herrgård och före detta frälsegods vid Ekaviken i Mälaren, i Lillkyrka socken, Enköpings kommun.
Eka gård
Herrgård
Eka gård i Lillkyrka socken. Godset var tidig sätesgård för Ekaätten
Eka gård i Lillkyrka socken. Godset var tidig sätesgård för Ekaätten
Land
Sverige
Kommun
Enköpings kommun
Ort
Lillkyrka socken
Ägare
, 1300-talet: Karl Ulfsson (Sparre av Tofta), slutet av 1300-talet:Ragvald Petersson, 1400-1411 Ingeborg Magnusdotter Kase, 1411-1434 Greger Magnusson (Eka), 1451-1453 Uppsala domkyrka, 1453 Karl Magnusson (Eka), 1453-1513 Ekaätten, 1513-1529 Åke Jöransson (Tott), 1529-? Bengt Nilsson (Färla), ?-1578 Åke Bengtsson Färla, 1578 Erik Gabrielsson Oxenstierna, 1578-1839 ätten Oxenstierna af Eka och Lindö, 1839-idag släkterna von Essen, Wallbom,
Larsson, Nyberg, Nilsson, Carlsson, Ljungberg,
sedan 1989 familjen Alfort
Färdigställande
1680
Byggnadsmaterial
Trä
Godset var under 1400-talet sätesgård för den medeltida Ekaätten, övergick under 1500-talet till ätterna Thott och Färla, och ägdes mellan år 1600 och 1839 av friherrliga ätten Oxenstierna af Eka och Lindö inom vilken gården gick i arv i åtta generationer.
Ekas manbyggnad är byggt cirka 1680 helt i trä, knappt ombyggt sedan dess och med bevarande den ursprungliga atmosfären
Gustav I (Gustav Vasa) var riksföreståndare 1521-1523 under det pågående befrielsekriget och Sveriges kung 1523-1560. Hans makttillträde, inleddes som ett uppror mot unionskungen Kristian II efter Stockholms blodbad. Det innebar slutet för Kalmarunionen.
VASAÄTTEN
Gustav Eriksson tillhörde Vasaätten, som genom honom blev den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Hans regering kännetecknas av införandet av ett starkt centralstyre i hela riket med en effektiv byråkrati och en evangelisk statskyrka grundad på Luthers lära.
NATIONALSTATEN
Gustav I (Gustav Vasas) roll i införandet av en svensk arvmonarki ses i dag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni, datumet då han valdes till kung av riksdagen i (Roggeborgen) i Strängnäs år 1523, som är Sveriges nationaldag.
LANDSFADER
Han har senare, särskilt från det sena 1800-talet, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol.
MODERN HISTORIESYN
I modern historiesyn har Gustav I (Gustav Vasa) utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att Gustav med hänsynslöshet och maktlystnad i kombination med politisk skicklighet i mycket uppträdde i enlighet med den italienske politiske filosofen Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.
SLÄKTFÖRHÅLLANDEN
Gustav var son till riddaren och riksrådet Erik Johansson/Vasa d. 1520, avrättad i Stockholms blodbad, till (Rydboholm) Östra Ryds socken och Cecilia Månsdotter/Eka, som fängslades i samband med Stockholms blodbad och dog i dansk fångenskap. Fadern tillhörde på fädernet en riksrådssläkt som av eftervärlden benämnts Vasaätten. Släkten kan ledas tillbaka till 1300-talets uppländska lågfrälse. Erik Johansson/Vasa hade släktförbindelser inom högfrälset med riksföreståndaren Sten Sture den äldre som morbror, och med mormodern Sigrid Eskilsdotter/Baner som fängslandes i samband med Stockholms blodbad, som var halvsyster till kung Karl Knutsson/Bonde samt genom sitt giftermål med Cecilia Månsdotter/Eka som var dotter till riksrådet Måns Karlsson/Eka och svåger med riksföreståndaren Sten Sture den yngre d. 1520-02-03..Dessa släktförbindelser var sannolikt vägledande för utstakandet av den unge Gustavs ämbetsbana. Genom sin farmor, Birgitta Gustavsdotter/Sture, härstammade Gustav från kung Sverker den yngre. Han hade alltså kungligt blod i ådrorna, om än på långt håll.
STOCKHOLMS BLODBAD OCH GUSTAV I (GUSTAV VASA)
Gustav Eriksson/Vasas far Erik Johansson/Vasa, två av hans morbröder och flera andra släktingar avrättades.
Av Gustav I (Gustav Vasas) sju syskon dog fyra i ung ålder, Birgitta Eriksdotter, Måns Eriksson, Johan Eriksson och Anna Eriksdotter d. Vadstena kloster.
Tre av hans systrar, Margareta Eriksdotter/Vasa, Märta Eriksdotter/Vasa, Emerentia Eriksdotter/Vasa tillsammans med Gustav Vasas mor Cecilia Månsdotter/Eka och mormor Sigrid Eskilsdotter/Baner fängslades i Blå tornet i Köpenhamn.
Modern Cecilia Månsdotter/Eka dör i dansk fångenskap av pesten, omkring år 1522.
Två av systrarna, dör i dansk fångenskap: Märta Eriksdotter/Vasa d. av pesten, omkring 1522 och Emerentia Eriksdotter/Vasa d. av pesten, omkring 1522.
Det är bara systern Margareta Eriksdotter/Vasa d. 1536-12-31 i Reval, nuvarande Tallinn i Estland, som blir fri och lever efter fångenskapen. Hon gifte sig år 1516-03-30 på Stockholms slott med Joachim Brahe. Han avrättas vid Stockholms blodbad 1520-11-08. I detta äktenskap föddes sonen Per Brahe den äldre f. 1520 d. 1590, som sedermera blev riksråd och greve. Margareta Eriksdotter/Vasa gifte sedan om sig år 1525-01-15 i Stockholm med riksrådet och greven Johan av Hoya och Bruchhausen d. 1535 under Grevefejden, stridande för..
UTBILDNING
Enligt Peder Svarts krönika, som skrevs på uppdrag av Gustav I (Gustav Vasa) skickades Gustav vid tretton års ålder till Uppsala skola och universitet för att studera, bland annat latin och tyska. Han tros ha stannat där i knappt två år.
Eftersom andra källor tyder på att han hade dåliga kunskaper i latin, är det oklart i vilken omfattning han verkligen bedrev universitetsstudier, undervisningsspråket vid Uppsala universitet var latin. Efter vistelsen i Uppsala skickades han till sin släkting riksföreståndaren Sten Sture den yngres hov för utbildning i praktiska ting som hovseder, etikett och fäktning. Han fick också ett slags officersutbildning. Gustav I (Vasa) var en god talare, själv inte lärd men värderade bildning och såg till att ge sina söner god utbildning.
SLAGET VID VÄDLA OCH BRÄNNKYRKA
Enligt traditionell historieskrivning skulle Gustav tidigt ha visat mod i slaget vid Vädla, vid nuvarande Djurgårdsbron i Stockholm år 1517 och slaget vid Brännkyrka år 1518.
EFTERSPELET - GISSLAN
Kung Kristian II av Danmark föreslog att om Sten Sture skickade en gisslan bestående av sina fem viktigaste män, skulle Kristian komma i land och förhandla vid Österhaninge kyrka på Södertörn. När Kristian väl fått gisslan seglade han dock hem med den till Danmark, det vill säga med Olof Ryning, Hemming Gadh, Göran Siggesson/ Sparre, Lars Siggesson/Sparre, Bengt Nilsson/Färla och Gustav Eriksson/Vasa, som var 22 år och yngst.
FÅNGENSKAP - KALÖ SLOTT - JYLLAND
Gustav Eriksson/Vase hölls i fångenskap på Kalø slott, nordöst om Århus på östra Jylland. Slottet ägdes av Erik Banner. Under fångenskapen försökte Kristian locka över gisslan på sin sida. Det lyckades med Olof Ryning, Hemming Gadd och Göran Siggesson/Sparre, medan Lars Siggesson/Sparre och Gustav Eriksson/Vasa vägrade. I september år 1519 lyckades Gustav fly till Lübeck, men först efter åtta månader i denna stad fick han tillfälle att återvända till Sverige.
RIKSFÖRESTÅNDAREN STEN STURES DEN YNGRES DÖD
Under tiden hade Kristian II besegrat Sten Sture den yngre i slaget på Åsundens is 1520-01-19. Efter riksföreståndarens död 1520-02-03 saknade den svenska oppositionen mot den danska kungamakten ledare.
GUSTAV ERIKSSON/VASA SOM UPPRORSMAN
När Gustav Eriksson/Vasa landsteg vid Stensö udde söder om Kalmar 1520-05-31 var Kristian II ännu inte obestridd herre över Sverige. Rikets båda huvudfästningar, Stockholm och Kalmar, tillhörde ännu motståndarna till Kristian II och Gustav Eriksson/Vasa blev väl mottagen av befälhavaren Anna Eriksdotter/Bielke på Kalmar slott. Enligt Peder Svarts krönika, det vill säga Gustavs egen propaganda, hotade knektarna i Kalmar att ta livet av Gustav Eriksson/Vasa när han manade till fortsatt motstånd. Gustav Eriksson/Vasa skulle därför inom kort ha flytt från Kalmar och utan framgång fortsatt att försöka uppvigla bönderna till motståndskamp. Denna beskrivning är dock inte trovärdig, eftersom Kalmar kapitulerade först tre månader efter hans flykt.
Vad Gustav Eriksson/Vase gjorde under sommaren år 1520 är oklart. Kanske valde han att gömma sig i Småland i väntan på den nära förestående freden. När han fick kännedom om den befann han sig i Eksjötrakten.
RIKSMÖTE 1520-06-03
Kristian II sammankallade ett riksmöte 1520-06-03 i sitt läger utanför Stockholms murar för att förhandla med svenskarna. 1520-09-05 kom man överens, allting skulle vara glömt, alla fångar och upprorsmän skulle släppas och få amnesti. Sten Sture den yngres änka, Kristina Nilsdotter/Gyllenstierna, som hade lett försvaret av Stockholm mot danskarna, skulle få Hörningsholm och hela Muskö i förläning. Hon lovades dessutom Tavastehus slott i Finland. Kung Kristian II höll 1520-09-07 sitt intåg i Stockholm, där alla kyrkklockor ringde för att hylla stadens nye härskare. Det skulle dock snart visa sig att hans avsikter var allt annat än vänskapliga.
TÄRNÖ SLOTT - NYKÖPING
Efter sin ankomst till Södermanland, där Gustav Eriksson/Vasa i september år 1520 besökte sin svåger Joakim Brahe som var gift med Gustav Eriksson/Vasas syster Margareta Eriksdotter/Vasa. Fick han bo på Tärnö slott, nordväst om Nyköping. Här fick Gustav Eriksson/Vasa veta att även Stockholm, hade givit sig åt Kristian II.
KUNG KRISTIAN II:S KRÖNING
Joakim Brahe, Gustav Eriksson/Vasas svåger, gift med Gustav Eriksson/Vasas syster Margareta Eriksdotter/Vasa var kallad till kung Kristian II:s kröning i Stockholm. Förgäves varnade Gustav Eriksson/Vasa honom för att resa dit. Kristian II kröntes 1520-11-04 till Sveriges kung av den återinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle.
STOCKHOLMS BLODBAD
1520-11-08-1520-11-09
Här avrättades Joakim Brahe, Gustav Eriksson/Vasas svåger, gift med hans syster Margareta Eriksdotter/Vasa. Gustav Eriksson/Vasas far Erik Johansson/Vasa och ett åttiotal andra i Stockholms blodbad....
RÄFSNÄS - MARIEFRED
Gustav Eriksson/Vase hade begett sig vidare till sin fädernegård (Räfsnäs) i närheten av Mariefred, där han nu en tid höll sig stilla. I Mariefred besökte han den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson. Ärkebiskopen lovade att skriva till riksrådet och utverka "en fast försäkring" till Gustav. Då, i mitten av november, nåddes Gustav på (Räfsnäs)... av underrättelsen om Stockholms blodbad. Hans far, två av hans morbröder och flera andra släktingar hade avrättats; tre av hans systrar, hans mor och hans mormor hade kastats i fängelse i Blå tornet i Köpenhamn. Alla hans gods och gårdar har dragits in. Danskarna sökte honom i hela landet.
DALARNA
Gustav Eriksson/Vasa beslöt sig genast för att söka stöd i Dalarna för motstånd mot det danska väldet. I Dalarna hade nästan alla vapen och man hade lärt sig att uppror lönar sig efter både Engelbrekt Engelbrektssons uppror år 1434, samt under sturarnas regim. Gustav Vasas släkting Kettil Karlsson/Vasa hade dessutom jagat den gamle kungen Kristian I ur landet år 1463 med hjälp av ett uppbåd dalkarlar. Deras tradition av uppror och som förkämpar bland Sveriges landskap ökade möjligheten till allmogens stöd och stöd för att antända resterande landskap till full revolt.
GUSTAV VASAS ÖDEN OCH ÄVENTYR
Gustav reste mot Bergslagen 1520-11-25 och efter några dagar befann han sig i Dalarna. Under de följande veckorna inträffade de mytomspunna händelser som förknippas med ortnamnen Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik, Mora, Utmeland och Sälen. Han sägs ha jagats av fiendens utskickade och flera gånger varit nära att falla i deras händer, men alltid räddats av uppoffrande, trogna män och kvinnor, samtidigt som han länge förgäves manat till uppror (se Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna).
VASALOPPET
Nya underrättelser om händelserna i Stockholm fick Morakarlarna på andra tankar. På den östgötske fogden Lasse Olssons uppmaning skickade de, enligt traditionen, två skidlöpare efter Gustav Eriksson/Vasa, som var på väg till Norge. De kom ikapp Gustav Eriksson/Vasa vid Sälen och fick honom med sig tillbaka till Mora. Till minnet av denna händelse åks varje år Vasaloppet mellan Sälen och Mora. Det är dock oklart om den mytomspunna första skidlöpningen verkligen ägde rum.
MORA - JANUARI 1521 - HÖVITSMAN
I Mora utsåg Morakarlarna och sändebud från närliggande socknar Gustav Eriksson/Vasa endast 24 år gammal, till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike" i januari år 1521. Så inleddes upproret mot Kristian II som kom att utkämpas med Lasse Olsson som hövitsman över Gustav Eriksson/Vasas här.
UPPRORETS LEDARE
Gustav fick 16 livvakter som han kunde styra över, men han hade ingen flotta, inga kanoner, inga slott eller borgar. Upproret rörde sig dock söderut och hären bestod snart av mer än tusen man. Såväl Kopparbergets gruva som Västerås erövrades och plundrades och Gustav Trolle och hans 200 ryttare tvingades fly. Den upprorsrörelse, som på detta sätt utgick från Siljanssocknarna och som snart engagerade det övriga Dalarna, utbredde sig med stor hastighet till de andra landskapen. I slutet av april 1521 var Gustav Eriksson herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke med undantag av slotten, hälsingarna beslutade sig också till slut för att hjälpa Gustav Eriksson/Vasa.
Vid midsommartiden stod Gustav Eriksson/Vasa utanför Stockholm, men hans bondehär kunde däremot inte storma staden. Lars Siggesson/Sparre, som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till danskarnas sida, gick nu tillbaka till den svenska upprorssidan och Gustav Eriksson/Vasa, liksom även Hans Brask och Ture Jönsson/Tre Rosor.
GUSTAV VASA - RIKSFÖRESTÅNDARE
På en herredag i Vadstena i slutet av augusti år 1521 erkändes Gustav Eriksson/Vasa av Götalandskapen som Sveriges rikes hövitsman och riksföreståndare. Samtidigt lämnade den regering som tillsatts av Kristian II Sverige. På vintern gick befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, över till den nye riksföreståndarens sida och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. Emellertid dröjde det ännu till år 1523 innan riket fullständigt var i Gustavs händer. Brist på belägringsmateriel och krigsövat manskap gjorde att det var svårt att inta de fasta slotten. Enda sättet var att svälta ut de försvarande, en metod som kunde användas effektivt mot fästningar vid havet först när Gustav i mitten av år 1522 fick understöd av fartyg från Lübeck.
DE SISTA FÄSTENA FALLER
Ett år därefter intogs Stockholm 1523-06-17. Gustav Eriksson gjorde sitt intåg i staden på midsommardagen den 24 juni och i Kalmar den 7 juli samma år. Den 10 oktober år 1523 föll de sista fästena i Finland. Gustav Eriksson/Vasa hade lett största delen av kriget, om än på avstånd från själva stridigheterna, som riksföreståndare och avslutade det som kung.
GUSTAV SOM KUNG 1523-06-06
Gustav Eriksson/Vasa blev utsedd till kung på riksdagen i (Roggeborgen) i Strängnäs den 6 juni år 1523. Först 1528-01-12 blev han krönt i Uppsala domkyrka. Genom att Gustav utsågs till kung, hade den provisoriska nationella styrelse som upprättats då Sten Sture den äldre ett halvt århundrade tidigare utsetts till riksföreståndare, övergått till att bli stadigvarande.
REFORMATIONEN
Innan Gustav I (Gustav Vasa) kom till makten så var Sverige katolskt med påven som överhuvud och lydde under den Gregorianska reformen. Vilket betyder att kyrkan inte ska behöva lyda under världsliga makter.
Reformationen förhindrade inflytande från den katolska kyrkan som genom det överstatliga påvedömet stod emot kungamaktens strävanden för ökad makt. Det var inom den katolska kyrkan med dess starka ekonomiska ställning som jordägare, man kunde finna de ekonomiska medel som krävdes för att ordna det nya styrelseskicket.
REDUKTIONEN
Gustav I (Gustav Vasa:s) första direkta slag mot kyrkan bestod i att genomdriva de beslut som fattades på riksdagen i Västerås år 1527. Besluten innebar att
kronan fick rätt att ta över klostrens egendomar och biskoparnas slott och län och dessutom blev nu kungen kyrkans överhuvud. Gustav I (Gustav Vasa) syftade senare till att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den världsliga.
KYRKANS LÄRA
Avseende kyrkans lära, gällde den år 1527 stadgade grundsatsen, att Guds ord skulle rent predikas, och för kunskap om Guds ord hänvisades vid kyrkomötet i Örebro år 1529 endast till den Heliga skrift. Första helsvenska bibeln, Gustav Vasas bibel, utkom år 1541. I kyrkobruken gjordes först år 1544 ändringar i protestantisk riktning.
KONSEKVENSER AV REFORMATIONEN
Skolundervisningen lades ner, värdefulla skrifter försvann och förändringarna medförde också att fattig- och sjukvården försvann. Katolska kyrkans Uppsala universitet, fick förfalla.
HANSAN - GREVEFEJDEN
Lübeck hade gett stöd till Gustaf Eriksson/Vasa under befrielsekriget och hade stora fordringar på den svenska kronan. Lübeck hade också fått privilegier som gav kontroll över Sveriges handel. Sedan skulden till Lübeck blivit betald omintetgjorde kung Gustav det inflytande som grundade sig på handelsprivilegierna genom sitt deltagande i Grevefejden. Grevefejden gjorde slut på den tyska Hansans välde över Sveriges handel och gav möjlighet till en självständig utveckling av denna. I denna strid samarbetade Gustav I (Gustav Vasa) med Kristian III av Danmark. Med anledning av den gemensamme fienden, kejsar Karl V, svåger till den sedan år 1532 fångne Kristian II. De båda kungarna Gustav I (Gustav Vasa) och Kristian III slöt år 1541, ett formellt förbund. Gammal misstro framträdde mellan Sverige och Danmark återigen efter år 1544, och Gustav befarade att ett krig med Danmark skulle bryta ut. Med Sveriges östra granne, Ryssland, fördes under hans sista tid ett krig 1554–1557.
INRIKESPOLITIK
Liksom kung Gustav I (Gustav Vasa) beredde Sverige möjligheten till en självständig utrikespolitik, så öppnade hans regering ett nytt skede även i dess inrikespolitiska utveckling. Reduktionen av de kyrkliga godsen och inkomsterna därifrån, ställde tillgångar till kronans förfogande. Det gav Gustav I (Gustav Vasa) möjlighet att ge kungamakten en fast finansiell grund. Denna stärkte han genom att tillämpa nya principer för villkoren för att ge bort län och för att bestämma skatter. De stora indragningarna av kyrkojord under reformationen samt indragningar av tidigare förlänad jord ger kungamakten möjlighet att gynna och ersätta dem som hjälpt kronan med lån eller arbete. Under Gustav Vasas regering förlorar länen, och därmed den gamla högadeln, en stor del av sin självständighet och de förmåner de tidigare haft, i takt med att kronan ökar direktkontrollen över rikets undersåtar.
Län som nu gavs åt stormän skedde på sådana villkor att de blev kungliga ämbetsmän i stället för självständiga vasaller, och att kronans ekonomiska intressen togs tillvara. Adeln, som hade försvagats av Kristian II:s handlingar, gjordes av Gustav I till bundsförvanter och tjänare åt kungamakten.
De år 1561 inrättade grevskapen och friherrskapen gavs under mer restriktiva och begränsade villkor än de äldre länen. De utdelades till nyutnämnda grevar och friherrar med begränsad arvsrätt, i regel ärvde enbart den äldste sonen, med begränsad rätt till uppbörden och med dess administration, och tydligt underställd rikets rättsväsende.
Gustav I (Gustav Vasas) sätt att styra var genom personlig maktutövning. Han var kraftfull i sin maktutövning och inte sällan hänsynslös. Han utövade sitt inflytande främst genom sin personlighet, att kontrollera detaljer. Trots att kungamakten under hans regering genomgick en så genomgripande förändring medförde den bara en enda förändring i lagens statsrättsliga bestämmelser, men en mycket viktig sådan: stadgandet om ett införande av arvrike (1540, 1544). I praktiken hade valriket inneburit att stormännen disponerade över kronan och genom kungaförsäkringar kunde utöva stort inflytande på riksstyrelsen. Via arvriket stärktes istället kungens makt.
HERTIGDÖMEN
I samband med förändringen i lagens statsrättsliga bestämmelser, stadgandet om ett införande av arvrike år 1540 och 1544, bestämde Gustav I (Gustav Vasa) även att hertigdömen inom riket skulle ges åt hans yngre söner.
RÅDGIVARE
Kungens främste rådgivare under de första åren, hade varit Laurentius Andreæ, men i början av 1530-talet föll han i onåd hos Gustav Vasa. En kort tid trädde Olaus Petri i hans ställe, men föll även han i onåd och ersattes snart av Wulf Gyler, vilken inledde raden av tyska rådgivare. Gyler föll i onåd och flydde utomlands, och ersattes av Conrad von Pyhy, vilken även han föll i onåd och fängslades, och då ersattes av Georg Norman.
KUNGEN OCH BÖNDERNA
Alla uppskattningar av Sveriges befolkning före mitten av 1700-talet är mycket osäkra, men man tror sig veta att det svenska riket hade ungefär en halv miljon invånare i den västra rikshalvan och 200 000 i Finland baserat på den jordabok över gårdar och egendomar som Gustav I (Gustav Vasa) lät upprätta. Det var bara drygt fem procent av dessa som levde i städerna. Sverige var alltså ett rike bestående av huvuddelen bönder, ett faktum som Gustav var mycket väl rustad att nyttja. En hel del korrespondens finns bevarad från kungen, som tycks, på ett mycket personligt sätt, ha engagerat sig i bönders produktion och jordbrukets effektivisering i Sverige.
UPPROR
Den nya kungamakten hade uppstått ur bonderesningarnas rikshövitsmannaskap, men resningarna hade också fått bönderna att se möjligheter i att göra uppror. De vände sig nu mot kungamakten, när dess verkningar drabbade dem. De vände sig mot reformationen, och mot det hårdare skatteuttaget, och regimen utmanades av ett flertal uppror: i Dalarna 1524–1525, 1527–1528 och 1531–1533 (se Dalupproren), och även av den så kallade Daljunkern, troligen Sten Stures son Nils Stensson/Sture, bidrog till oroligheterna. Kungen lyckades med diplomatiska medel varje gång återta kontrollen innan han straffade de skyldiga. På liknande sätt stillade han år 1529 Västgötaherrarnas uppror.
DACKEFEJDEN
Det värsta hotet mot kungens makt kom dock åren 1542–1543, under Dackefejden, när bönder från Småland, östra Västergötland, Öland och södra Östergötland reste sig mot kungen och under lång tid höll kontrollen över dessa delar av riket, undantaget städerna Kalmar och Jönköping. Till slut kunde dock kungen med hjälp av värvade knektar återta kontrollen över landskapen, härja Dackes hembygd, fördriva hans släktingar och kollektivt bestraffa invånarna i landskapet
Genom att kuva Dalupproren och Dackefejden stoppade dock Gustav Vasa även detta arv från unionstiden och förstärkte den nya statsordningen.
På olika områden blev den nya statsmakten tongivande, under kungens personliga inflytande. Den svenska handeln frigjordes från Hansans kontroll, de olika näringarna, framför allt jordbruket, främjades. En stående här av fotfolk, som behövdes till den nya tidens krigsväsen, började upprättas. Det arbetades på att skaffa riket en örlogsflotta i stället för den förfallna ledungen.
GIFTE (1)
Gustav Vasa gifter sig 1531-09-24 i Stockholm med prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg, som emellertid avled redan fyra år senare, 1535-09-23, efter att 1533-12-13 ha fött den blivande Erik XIV.
GIFTE (2)
På årsdagen av drottning Katarinas jordfästning, 1536-10-01 gifter Gustav om sig på Uppsala slott med Margareta Eriksdotter/Leijonhufvud. En inbjudan till bröllopet finns bevarad: ställd till slottsloven på Läckö slott, Lars Kafle: "Hälsning med Gud, min käre Lars Kafle, att du ville omaka dig och komma till vårt bröllop med jungfru Margareta Eriksdotter nästa söndag efter Michaelis, att göra dig glad med oss och flera av våra vänner. Vi vilja med dem dela, vad Gud förlänat."
GIFTE (3)
Efter att Margareta, som framfött tio barn, avlidit 1551-08-26 gifte Gustav år 1552 om sig med den 40 år yngre Katarina Stenbock (systerdotter till Margareta Eriksdotter/ Leijonhufvud. Äktenskapet med drottning Katarina blev barnlöst. Av Gustavs elva barn nådde nio vuxen ålder.
BARN
Barn med Katarina av Sachsen-Lauenburg:
1) Erik XIV (1533–1577), kung av Sverige 1560–1568
Barn med Margareta Eriksdotter/Leijonhufvud:
1) Johan III (1537–1592), kung av Sverige 1568–1592
2) Katarina (1539–1610), g.m. greve Edzard II av Ostfriesland
3) Cecilia (1540–1627), g.m. markgreve Kristoffer II av Baden-Rodemachern
4) Magnus (1542–1595), hertig av Östergötland
5) Karl (född och död 1544)
6) Anna (1545–1610), g.m. greve Georg Johan I av Pfalz-Veldenz
Sten (1546–1547)
7) Sofia (1547–1611), g.m. hertig Magnus II av Sachsen-Lauenburg
8) Elisabet (1549–1597), g.m. hertig Kristofer av Mecklenburg
Karl IX (1550–1611), riksföreståndare 1599–1604 och kung av Sverige 1604–1611
++++++
SVENSKA KRIG UNDER MÅNS NILSSONS LIVSTID
...
1501–1503 Avsättningskriget mot kung Hans.
1504–1512 Svante Nilsson Stures krig mot Danmark
1512–152 Sten Sture den yngres krig mot Danmark
1521–1523 Gustav Vasas befrielsekrig
1534–1536 Grevefejden
GREVEFEJDEN 1534-1536
Grevefejden är det största inbördeskriget i Danmarks historia. Kriget utbröt år 1534 då handelsstaden Lübeck efter Fredrik I:s död försökte öka sin makt i Norden genom att försöka återinsätta Kristian II på landets tron.
Sitt namn fick fejden efter greve Kristofer av Oldenburg, som ledde Lübecks styrkor.
Flera bonde- och borgaruppror inleddes då Kristian II hade stort stöd bland allmogen i Danmark, där bland annat Köpenhamn och Malmö stödde den tidigare kungen.
På andra sidan av konflikten stod den danska adeln och det högre prästståndet. De ville inte se Kristian II åter på landets tron. De stödde Fredrik I:s son, hertig Kristian III.
Inbördeskriget utspelade sig 1534–1536 och ledde till en seger för Kristian III, protestantismens införande och adelsväldets befästande i landet.
BAKGRUND
Vid 1500-talets början svepte en våg av reformism genom norra Europa i form av inte bara Martin Luthers protestantism utan även reformistisk katolicism.
Denna sistnämnda form av reformism intresserade den dåvarande danske kungen Kristian II, vilket var något som ogillades av de katolska biskoparna i landet.
Flera av biskoparna hörde till de mäktigaste adelssläkterna i Danmark så detta var något som ogillades även av dem, liksom att Kristian II strävade efter en starkare kunglig centralmakt med ofrälse ämbetsmän.
ADELN OCH PRELATERNA UTROPADE I MARS 1523 FREDRIK I TILL KUNG
Adeln och prelaterna, det högre prästerskapet, utropade i slutet av mars 1523, kungens farbror, Fredrik I, till kung och Kristian II flydde till Nederländerna.
FREDRIK I:S KRÖNING
Vid Fredrik I:s kröning deklarerade, att predikningar av kättare eller "Luthers disciplar" mot den romerska kyrkomakten inte skulle tolereras.
OROLIGHETER
Utnämningen av Fredrik I ledde till flera oroligheter.
Den svenske kungen, Gustav Vasa, utnyttjade tillfället genom ett försök till invasion av de danska provinserna.
MALMÖ - KÖPENHAMN - KRISTIAN II
Städerna Malmö och Köpenhamn stödde Kristian II. De belägrades av den danske kungen Fredrik I:s styrkor.
MALMÖ - KÖPENHAMN - KAPITULERAR
De två städerna kapitulerade i början av år 1524.
AVTAL - FREDRIK I - GUSTAV I
Ett avtal mellan Fredrik I och Gustav I (Gustav Vasa) slöts 1524-09-01 i Malmö som innebar att svenska styrkor drog sig tillbaka från Blekinge, men att Sverige fick behålla Bohuslän tills vidare.
BONDEUPPROR - KRISTIAN II
Den danska allmogen, borgarna och bönderna, hade däremot gynnats av Kristian II:s politik och flera bondeuppror bröt ut i landet.
SÖREN NORBY - KRISTIAN II
Länsmannen på Visborgs slott på Gotland, Søren Norby, stödde Kristian II, han skickade stöd till upproren.
Tyge Krabbe, som av Fredrik I utnämnts till länsman för Helsingborgs slott, mötte upprorsarmén och var tvungen att dra sig tillbaka.
Sören Norby belägrade därefter Helsingborgs slott, men samtidigt lyckades en lybsk flotta skära av dennes försörjningslinjer från Gotland.
SÖREN NORBY BESEGRAS
Nya styrkor under Johan Rantzau förenades med Tyge Krabbes och den 28 april år 1525 besegrades Sören Norby utanför Lund i ett slag som utvecklade sig till en ren massaker på bondearmén. Han drog sig tillbaka till Landskrona, där han till slut kapitulerade.
FREDRIK I:S STYRE
Under Fredrik I:s fortsatta styre fick högadeln tillsammans med hansestaden Lübeck allt större privilegier, vilket ökade dessas stöd för kungamakten.
KYRKAN - FREDRIK I - LUTHERDOM
I augusti år 1526 konverterade Fredrik I till lutherdomen.
Det danska prästerskapet tvingades därefter göra många eftergifter. Evangelistiska predikanter fick tillåtelse att predika och flera friförsamlingar skapades i de danska köpstäderna under kungens beskydd.
I Malmö fick församlingarna stöd av borgmästarna Jörgen Kock och Jep Nielsen. År 1528 startades ett evangelistiskt boktryckeri i staden och Jörgen Kock fick kungens tillstånd att ta både gråbrödraklostret och svartbrödraklostret i besittning som stadens rådhus och sjukhus. Flera andra kloster tömdes runtom i ärkestiften runt år 1530 och det var endast domkapitlet i Lund som bjöd motstånd; klostren i staden utrymdes inte förrän efter grevefejdens slut 1536.
INBÖRDESKRIGET
Hösten år 1531 landsteg Kristian II med en nederländsk expeditionsstyrka i Norge med målet att återta makten i Norden. Detta misslyckades och Kristian fängslades på Sönderborgs slott på Als.
De nordiska rikena hade i sin kamp mot Kristian II fått hjälp från Lübeck, som verkade för att nederländska köpmän skulle stängas ute från Östersjön. De danska och svenska rikena var däremot inte särskilt villiga att gå med på detta, utan utökade istället sitt samarbete med Nederländerna.
FREDIK I AVLIDER I APRIL 1533
Fredrik I avlider i april 1533 och de två tänkbara efterträdarna var kungens söner, hertig Kristian av Holstein och den minderårige prins Hans. Då hertig Kristian visat stort intresse för lutherdomen såg de konservativa biskoparna hellre att prins Hans blev kung.
VALET SKJUTS UPP - RÅDSSTYRE
Det danska riksrådet beslöt därmed att valet av ny kung skulle uppskjutas och att man själv skulle regera i mellantiden. Inom den nya regeringen var det de konservativa bland prelaterna och adeln som snart tog över makten och verkade för att hela den danska kyrkoordningen skulle återföras under påvestolen i Rom.
KRIGET BRYTER UT
Lübeck hade, bland annat genom den nye borgmästaren Jürgen Wullenwever, i mars 1533 samlat sina styrkor för ett anfall mot Nederländerna. I och med Fredrik I:s död lades detta dock på is och man försökte åter från Lübecks sida övertala de nordiska rikena att stänga ute holländarna.
KURSÄNDRING LUBECK
Då detta återigen misslyckades ändrade man kurs och försökte utnyttja det oroliga klimatet i Danmark för att återinsätta den bland allmogen folkäre Kristian II som kung över ett nordiskt rike som styrdes från Lübeck.
LYBECKS SIDA - JÖRGEN KOCK - MALMÖ
Den pressade situation som reformationens anhängare levde under gjorde att Malmös borgmästare Jörgen Kock följde utvecklingen med stort intresse och denne gick, tillsammans med Köpenhamns borgmästare Ambrosius Bogbinder, med på lybeckarnas sida.
GREVE KRISTOFER AV OLDENBURG
Som befälhavare för de lybska styrkorna utsågs greve Kristofer av Oldenburg, vars titel senare givit namn åt inbördeskriget. Även om Kristofers formella anledning att leda alliansen var att återinsätta sin syssling, Kristian II, på Danmarks tron, verkar Kristofers egen motivation ha varit att själv ta över den danska kronan. Greve Kristofer bröt i maj 1534 in i södra Jylland, vilket fick det danska riksrådet att agera.
KRISTIAN III:E UTSES TILL KUNG
Den jylländska adeln utsåg den 4 juni samma år, år 1534, hertig Kristian III till kung och för att stärka försvaret av Danmarks västra delar skeppade riksrådet över ryttare från Skåne.
MALMÖ - JÖRGEN KOCK
Detta utnyttjade Jörgen Kock och han lät stänga Malmös portar. Ett uppbåd av stadens borgare intog Malmöhus slott och länsmannen togs till fånga. Greve Kristofer av Oldenburg anlände snart efter med en lybsk flotta i Öresund och landsteg på Själland.
GREVE KRISTOFER AV OLDENBURG
HYLLAS SOM RIKSFÖESTÅNDARE - JULI 1534
I juli 1534 hyllades Greve Kristofer av Oldenburg som riksföreståndare av det själländska landstinget i Ringsted. Månaden därpå svor den skåneländska adeln, efter förhandlingar ledda av Jörgen Kock, sin trohet till Greve Kristofer av Oldenburg å Kristian II:s vägnar. Även Fyn erövrades snart och Greve Kristofer av Oldenburg fortsatte till Jylland, där ett bondeuppror, till stöd för Kristian II, hade brutit ut.
KAPARKAPTENEN SKEPPAR CLEMENT
Kaparkaptenen Skeppar Clement, som tidigare tjänstgjort under Kristian II, ledde ett bondeuppror i Nordjylland, med bas i Ålborg. Ett stort antal herrgårdar i Nord- och Västjylland brändes ned.
Dock var det även på Jylland som hertig Kristian III hade samlat sina styrkor i väntan på motangrepp. De danska riksråden Niels Brock och Holger Rosenkrantz mötte Skeppar Clements bondearmé vid slaget vid Svenstrup den 16 oktober åt 1534, där adelsarmén led ett komplett nederlag.
DEN LYBECKSKA ALLIANSEN
Den lybeckska alliansen, som bestod av konservativa präster, evangeliska borgare och gammaltroende adelsmän tillsammans med den radikala lybska stadsstyrelsen, fick däremot allt svårare att hålla samman. Lübeck hade närmat sig hertig Albrekt av Mecklenburg för att få ytterligare stöd och erbjöd honom den danska kronan i gengäld. Det ogillades skarpt av greve Kristofer av Oldenburg.
DANSKA DELEN AV ALLIANSEN
Den danska delen av alliansen fick å sin sida allt mindre inflytande och den danska befolkningen, både borgerskap samt kloster och sockenkyrkor, plågades av extra skatter för att finansiera kriget. Prelaterna och högadeln tvingades även ge stora penninglån till Lübeck.
SVERIGE GER SIG IN I KONFLIKTEN
Gustav I (Gustav Vasa), som inte ville se Kristian II åter på Danmarks tron, sände i oktober år 1534 en svensk styrka under ledning av Lars Siggesson/Sparre... till Halland, där Halmstad intogs och Varbergs fästning belägrades.
JOHAN AV HOYA
En mecklenburgsk kår under greve Johan av Hoya, gift med Gustav I (Gustav Vasas) syster Margareta Eriksdotter/Vasa, anlände snart till Skåne för att försvara den skånska gränsen mot Sverige och tillsammans med lybska trupper och borgare från Malmö och Landskrona drog man in i Halland.
BYTER SIDA
Flera av Skånelandskapens adel och prelater, som var bland dem som svor trohet åt greve Kristofer av Oldenburg år 1534, var missnöjda med de tyska invasionerna och ett uppbåd av adelstrupper samlades vid Ängelholm, varefter de tog kontakt med den svenska armén. Tillsammans kom man i början av år 1535 överens om att stödja hertig Kristian III.
JOHAN AV HOYA
Johan av Hoyas styrka misslyckades att inta Halmstad och ryckte därför söderut mot Helsingborg med den svenska armén efter sig. Även den skåneländska styrkan, som hade marscherat mot Vä, drog sig mot Helsingborg. Johan av Hoyas borgararmé, som leddes av Markus Meyer och Jörgen Kock tog kontakt med länsherren, Tyge Krabbe, för att försäkra sig om dennes lojalitet och att de därigenom kunde lita på understöd från slottets kanoner. Då de ansåg sig nöjda med svaret att Krabbe stod "på de förbundnas sida" tog de ställning utanför slottets murar i väntan på den svenskstödda adelsarmén.
Då adelsarmén närmade sig slottet på morgonen den 13 januari öppnade slottets kanoner eld, men salvorna slog ner mitt bland borgararmén, då Krabbe i hemlighet hade allierat sig med sina adelsfränder. Detta ledde till stor panik inom borgararmén som snart grundligt kunde besegras. Jörgen Kock lyckades rädda sig undan slakten genom att ta sig över sundet i en roddbåt. Danmark öster om Öresund, förutom Malmö och Landskrona, var nu under hertig Kristians kontroll.
FRAMGÅNGAR FÖR HERTIG KRISTIAN III
På Jylland samlade hertig Kristian III sina anhängare under befälhavaren Johan Rantzau. Rantzaus legotrupper kväste i december år 1534 bondeupproret på Jylland genom stormningen av Ålborg. Skeppar Clement undkom sårad, men kunde senare infångas. Han avrättades år 1536.
Fler framgångar följde för hertig Kristian III sommaren år 1535. Den lybska flottan besegrades av en dansk-svensk flotta utanför Bornholm den 9 juni. Johan Rantzau hade efter Ålborg förflyttat sig till Fyn, där de sista resterna av greve Kristofer av Oldenburgs armé samlats. Trupperna möttes i slaget vid Öxnebjerg, som utspelade sig på en backe 10 km söder om Assens, och grevens styrkor besegrades slutgiltigt. Vid slaget sårades även båda grevens befälhavare, Johan av Hoya, gift med Gustav I (Gustav Vasa:s) syster Margareta Eriksdotter/Vasa, och Gustav Trolle dödligt.
Kristian III hade nu kontroll över hela Danmark, med undantag för Köpenhamn, Malmö, Landskrona och Varberg.
VARBERG - MARCUS MEYER
Varberg hade intagits av den tillfångatagne befälhavaren Marcus Meyer, som internerats på fästningen, men som med hjälp av grevetrogna knektar kunnat ta kontroll över slottet.
En belägring hade inletts men eftersom man inte kunde blockera fästningen från sjösidan hade den liten effekt. När den lybska flottan besegrats vid Bornholm kunde däremot alla de kvarvarande städerna blockeras även från sjösidan.
KÖPENHAMN
I Köpenhamn var greve Kristofer av Oldenburg och hertig Albrekt av Mecklenburg instängda med de sista resterna av sina trupper.
KRISTIAN III HYLLAS SOM KUNG PÅ SKÅNES LANDSTING 1535-08-1O
Under belägringen av Köpenhamn tog hertig Kristian III emot Skånelandskapens adel i sitt läger utanför staden, där han försäkrade att han vid sin kröning skulle bekräfta adelns privilegier, och han hyllades som kung på Skånes landsting 1535-08-18.
FREDSFÖRHANDLINGAR
Landskrona kapitulerade i oktober år 1535 och sedan Wullenwever avsatts som borgmästare i Lübeck i augusti kunde man påbörja fredsförhandlingar parterna emellan och ett avtal slöts i Hamburg i februari 1536. Med beskedet om fredsavtalet kapitulerade slutligen borgerskapet i Malmö och när manskap och artilleri från belägringen av staden kunde användas för att förstärka styrkorna vid Varberg, gav Meyer upp i slutet av maj.
Köpenhamn höll däremot stånd fram till den 29 juli 1536 då Kristian III slutligen kunde tåga in i staden som kung över hela Danmark. Greve Kristofer och hertig Albrekt avsade sig sina anspråk på den danska kronan och utvisades från landet.
EFTERSPEL
Efter intåget i Köpenhamn greps natten till den 12 augusti ärkebiskopen Torben Bille tillsammans med två andra biskopar som befann sig i staden vid tidpunkten. Även rikets övriga biskopar greps runt om i landet.
Kungen kallade till en herredag i Köpenhamn den 20 oktober 1536 och vid denna beslutades att biskoparna skulle avsättas och deras gods skulle dras in och tillhöra kronan. Domkapitlen och klostren fick fortsätta sin verksamhet till dess att de reformerats. Klostrens munkar fick lämna klostren, men valde de att stanna skulle de predika evangeliska texter. Kristian III begärde även att riksråden skulle försäkra att ingen framtida biskop skulle få utöva världslig makt i Danmark. Vidare krävde han att sju riksråd, som alla var skåningar, skulle skriva särskilda förpliktelsebrev där det svor kungen trohet. Detta på grund av hur den skånska adeln bytt sida under fejden.
REFORMATIONEN I DANMARK
Efter herredagen verkade Kristian III för att organisera en furstestyrd nationalkyrka, som stod självständig från påvestolen i Rom och den katolska kyrkan. En ny kyrkoordning utarbetades på kungens order 1537 och kunde genomföras i slutgiltig form 1539. Biskoparna ersattes som stiftschefer av superintendenter, en titel som dock blev kortvarig och snart återgick man till benämningen biskop. Dessa skulle utnämnas av kungen och de skulle inte få tjäna några större inkomster. Sockenprästerna ålades att predika evangelium och menigheten skulle uppfostras i den evangeliska läran. Katekesundervisning infördes för barn och utfördes av klockarna. Därmed hade reformationen till fullo genomförts i Danmark.
++++++
LIVSHISTORIA MÅNS NILSSON/SVINHUFVUD
Måns Nilsson/Svinhufvud är känd för att enligt Peder Svarts krönika, hösten år 1520 ha uppmanats av sin granne Arent Persson/ Örnflycht [Min Ana] , gift med Barbro Stigsdotter [Min Ana] (eller mer troligt Arent Persson/Örnflychts far eller svärfar), att förråda Gustav Vasa under hans flykt under Kristian II i Dalarna.
Men Måns Nilsson vägrade att förråda en nattgäst. Han skall från våren 1521 ha anslutit sig till Gustav Vasas livvakt.
Måns Nilsson omtalas första gången år 1504, då han var en av Dalarnas sex representanter vid ett möte med riksrådet i Stockholm, frälsemän från Uppland och Södermanland samt borgerskapet i Stockholm.
Under denna tid och en tid framöver, var faderns motståndare Kristoffer Olsson/Stjärna och Hans Jeppesson/Svinhufvud som deltog i mötet bergsfogdar över Kopparberget, men sedan Sten Sture den yngre fått makten innehade Måns Nilsson år 1515 ämbetet.
Enligt Peder Svarts krönika var vid befrielsekrigets utbrott Kristoffer Olsson/Stjärna bergsfogde, och denne skall ha tillfångatagits av de upproriska. Detta skulle i sådana fall innebära att Måns Nilsson en tid var avsatt. Det är dock möjligt att Peder Svart haft uppgifter om att Kristoffer Olsson tidigare varit bergsfogde utan att känna till när och hur han avsattes. Hur som helst omtalas Måns Nilsson år 1525 åter som bergsfogde över Kopparberget.
Måns Nilsson fick vid jultid år 1524 Kungsåra by i Kungsåra socken som förläning av kungen, och mottog flera brev från kungen med ingripande mot Peder Jakobsson "Sunnanväder" och Knut Mikaelsson. Han var som ovan nämnts bergsfogde år 1525, men avsade sig våren år 1526 uppdraget.
I januari år 1526 deltog Måns Nilsson som den främste bland flera representanter för Dalarna vid herredagen i Vadstena, där han deltog i utfärdandet av en skrivelse om Sören Norby för de stämplingar han bedrev mot Gustav Vasa. På hösten samma år erhöll han ett nytt förläningsbrev på Kungsåra by och erhöll nu även Vika socken i Dalarna som sin förläning.
Brev från våren 1527 visar att Måns Nilsson ännu stödde kungen mot Daljunkern. Peder Svart hävdar att han vid förhandlingarna mellan kungens krigsfolk och dalkarlarna sagt att han skulle ge dem lov att hugga honom i hundra tycken om daljunkern verkligen var Sten Stures son. 1 januari 1531 bad Måns Nilsson tillsammans med andra bergsmän i brev kungen att inte sätta tro till de anklagelser som Kristoffer Olsson/Stjärna och andra motståndare förde fram mot dem.
Peder Svart uppger, att uppbörden av den av kungen påbjudna klockskatten 1530 föranledde allmogen från Leksands, Ål och Gagnefs socknar att fråga Måns Nilsson om de skulle lämna ifrån sig sina kyrkklockor. Efter att ha rådgjort med Anders Persson på Rankhyttan skall han ha uppmanat allmogens representanter att misshandla kungens uppbördsmän men ej döda dem. Måns Nilsson skulle också ha försäkrat att han i fortsättningen inte skulle hålla med kungen utan göra honom allt ont, och att han hade så mycket pengar och annat gods att han tordes opponera sig mot Gustav Vasa. Han skall även ha förklarat, att ingen kung tidigare utan dalkarlarnas tillstånd överskridit Dalälven. Måns Nilsson skall inte ha velat bli de upproriskas hövitsman men ställde sextio man till deras förfogande.
Uppenbart har dock Peder Svart fel i fråga om året, den klockskatt som 1530 beslutats för städerna utsträcktes först i januari 1531 till landskyrkorna. Brevmaterialet talar också först i mars 1531 om oroligheter i Dalarna. Av kungens brev till Måns Nilsson av 19 och 31 mars 1531 ber han denne om råd i den oroliga situationen. Ett "fogdebrev" utfärdades för honom i slutet av april, även om inget tyder på att han fungerat som bergsfogde vid denna tid.
Efter april 1531 omnämns inte Måns Nilsson i riksregistraturen förrän 1533, och det är nu som förrädare. Gustav Vasa beskyllde honom bland annat för att ha haft kontakter med Kristian II, Gustav Trolle och Ture Jönsson (Tre Rosor). Peder Svart anger att Måns Nilsson när han skulle gripas gav sig ut i skogen till sina kolarkojor, så att slottsfogden i Västerås Lars Eriksson fick söka honom natt och dag innan de lyckades finna honom.
Han fördes därefter tillsammans med Anders Persson, Ingel Hansson (Svinhufvud) och några präster till Stockholm, där Anders Persson, Måns Nilsson, Ingel Hansson samt fyra andra personer 17 mars 1534 dömdes till döden och efter avrättningen uppsattes på stegel.
Sanningshalten i beskyllningarna har betvivlats, men ingen viktigare del kan motbevisas.
När Måns avslöjades som förrädare sänkte han, enligt sägnen, alla sina rikedomar i Dammsjön så att kungen inte skulle komma åt dem. Därefter lät han sig byggas in i en kolmila i skogen, men knektarna som letade efter honom tog med hans hund som nosade reda på sin husse. De 41 gårdar han ägde tillföll kronan.
DÖD 1534
Måns Nilsson
++++++
KÄLLOR
Historiskt-geografiskt och statistiskt lexicon öfver Sverige, första bandet, Aspeboda sid 105 - runeberg.org
Wikipedia - Måns Nilsson Svinhuvfud - 2020
Wikipedia - Arent Persson Örnflycht - 2020
Wikipedia - Gustav Vasa - 2020
Wikipedia - Äldre vasatiden - 2020
adelsvapen.com - Vasa - Tab 7
adelsvapen.com - Svinhufvud - Tab 1
Wikipedia - Rydboholms slott
Wikipedia - Lindholmens gård
Wikipedia - Blå tornet | |
|
G e n v ä g a r
