NILS Andersson (1620-1717)
1620--1717-05-26 (man)
VÅTHULT SOCKEN
STORMAKTSTIDEN
SEXMAN - KYRKVÄRD - JORDEGUMMA
++++++++++++++++++++
NILS Andersson f. ca 1620 d. 1717-05-26
Bonden Nils Andersson betraktas som stamfar till Våthultsstammen, Långarydssläkten.
LÅNGARYDSLÄKTEN
...
Individbeteckning:
Antal bokstäver = antal generationer från stamfadern
Bokstavens placering i alfabetet = individens ordningsföljd i syskonskaran
Stor bokstav = Man
Liten bokstav = Kvinna
VÅTHULTSSTAMMEN
...
++++++
BOSATT
(Askebo) Våthult sn
ARBETE
Bonde (Askebo) (på slutet av 1600-talet var Nils Andersson den ende bonden i byn Askebo i Våthult socken).
Sexman
++++++
SEXMAN
Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård, samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen.
Genom 1862 års kommunalreform avskaffades systemet med sexmän, och de flesta av deras arbetsuppgifter övergick till fjärdingsmännen.
++++++
Kyrkvärd
++++++
KYRKVÄRD
En kyrkvärd är en lekman som är utsedd att hjälpa till vid kristna gudstjänster, vanligtvis med att hälsa välkommen, hjälpa till med textläsningar, hjälpa till vid nattvarden, dela ut psalmböcker och gudstjänstagendor samt att ta upp kollekt.
Kyrkvärdsämbetet är det äldsta av den kristna kyrkans lekmannafunktioner. Redan på 400-talet hade kyrkvärdarna i det kristnande Rom ett stort ansvar, framförallt gällande ekonomi i församlingarna.
Inom Svenska kyrkan har uppdraget som kyrkvärd i långa tider ansetts som det förnämsta av lekmannauppdragen och en viktig symbolföreteelse för den dubbla ansvarslinjen.
I Sverige har kyrkvärdsämbetet en lång och viktig historia. I inskriptioner vid Forsa kyrka i Hälsingland finns ordet Kyrkvärd med runor inristat, dessa lär vara från 1100-talet. I Äldre västgötalagen finns stadgat: Två skola kyrkovärdarna vara, och prästen den tredje. Länge innebar ämbetet ett förvaltande uppdrag, inte bara i form av ekonomiska angelägenheter, utan även ansvar för sockenkyrkorna genom till exempel byggnation, underhåll och även kyrkans inventarier.
År 1883 överfördes genom ett kungligt utslag allt ansvar för även medlen i sockenkyrkorna definitivt till kyrkoråden, och därmed försvann mycket av kyrkvärdarnas förvaltningsuppdrag.
Utanför gudstjänsten hade kyrkvärden uppgifter med att bland annat hjälpa prästen med de liturgiska kläderna och ta hand om nattvardskärlen. I en del församlingar hade kyrkvärden även uppgifter vid dopgudstjänster och begravningsgudstjänster. Kyrkvärdarna ansvarade också ofta oftast för sammanräkningen av den upptagna kollekten på delegation från kyrkoherden.
++++++
GIFTE
NILS Andersson f. ca 1620 d. 1717-05-26 gifter sig 1656 med BÖRTA f. ca 1631 d. 1705-11-30
BARN (sex barn)
1) Gunnel Nilsdotter, jordegumma
2) PETER/PER Nilsson/Ackerman, f. ca 1658 i (Askebo) Våthults sn, d. 1732, begravd 1732-01-16 Våthults sn. [Min Ana].
3) Ingeborg Nilsdotter
4) Nils Nilsson, bonde (Askebo)
5) Ingrid Nilsdotter (stammoder för länsmansgrenen)
++++++++++++++++++++
VÅTHULT SOCKEN - SMÅLAND
Våthults socken i Småland ingick i Västbo härad i Finnveden, uppgick 1952 i Gislaveds köping och området ingår sedan 1971 i Gislaveds kommun i Jönköpings län och motsvarar från 2016 Våthults distrikt.
Kyrkbyn Våthult med sockenkyrkan Våthults kyrka ligger i socknen.
Våthults socken genomkorsas av Högåsen som når 280 meter över havet. Socknen är en småkuperad mossrik skogsbygd. Största insjö är Majsjön som delas med Bosebo socken.
NAMNET VÅTHULT
Namnet (1375 Wathulta), taget från kyrkbyn, har förledet Våt, troligen syftande på omgivande kärrmarken och efterledet hult, liten skog.
ASKEBO - VÅTHULT SOCKEN
Askebo ligger sydväst om kyrkbyn Våthult, i närheten passerar vandringsleden Gislavedsleden utefter Majsjön.
Ägarlängd se langarydsslakten.se
++++++
JORDEGUMMA - BARNMORSKA
Barnmorska (äldre termer: jordemor och ackuschörska) är ett yrke inriktat på vårdområdet sexuell och reproduktiv hälsa.
I de olika svenskspråkiga kungliga reglementen kring barnmorskans verksamhet har hon kallats Jordgumma, Barne-Morska, Jorde-Gumma och från 1819 års reglemente Barnmorska. Andra äldre namn har varit närkvinna, ljusmor och hjälphustru.
Förr kallades i Sverige den som bistod vid förlossningar oftast jordemor eller jordegumma.
Ordet jordemor kan höra samman med det fornnordiska jod, som betyder barn, avkomma.
En jordemor hade ingen formell medicinsk utbildning, endast erfarenhet av livet, och födande. Hon var ofta en äldre kvinna, gift eller änka, som själv fött barn. Hon var en "klok gumma" med magiska krafter och ovanlig kunskap som ofta gick i arv från mor till dotter. Hon hade stor kännedom om örter och deras användning som läkemedel. Jordegumman var alltså en speciell kvinna med "konstförståndiga kvinnohänder", kunskap om det fördolda och om naturen.
Det fanns inga läroböcker i förlossningsmedicin före 1600-talet, jordemodern lärde sig av naturen, erfarenheter och gamla muntligt förmedlade kunskaper. 1609 utkom Diverse observationer rörande sterilitet, missfall, fertilitet, förlossning och kvinnors och barns sjukdomar av fransyskan Louyse Bourgeois (1563–1636) som var Maria de Medicis barnmorska. Bourgeois var lärjunge till den kände fältskären Ambroise Paré och tog, efter fem års praktik, examen hos läkarkåren i Paris.
Den tyska hovbarnmorskan Justine Siegemundin (1670–1750) gav 1690 ut boken Den Kur-Brandenburska Hofbarnmorskan – en högst nödig undervisning om svåra förlossningar och oriktigt liggande foster, framställda uti ett samtal.
Jordegummor
Det första kända reglementet för "jordgummor" i Sverige var från 1557. De första böckerna i ämnet skrivna av kvinnor kom först på 1600-talet och var inte kända av de svenska jordemödrarna på landsbygden.
Sveriges mest kända jordemor, tyskan Catarina Wentin, förlöste drottning Ulrika Eleonora när Karl XII föddes 1682. Hon hade stora kunskaper i medicin och var respekterad av den svenska läkarkåren. Catarina skrev ingen bok men ledamoten i Collegium Medicum , Johan von Hoorn, refererar till henne i sin bok Den svenska wäl-öfwande Jord-gumman, som gavs ut 1697.
Genom bildandet av Collegium Medicum 1663 börjar läkarna utöva ett förmyndarskap över barnmorskorna. Nya reglementen införs, bland annat förbjuds jordemodern att använda instrument som till exempel förlossningstänger. I en förordning från 1711 står det skrivet: "Ingen av dem skall understå sig att bruka instrumenter och Järnvärcktyg; utan kan förlossning utan dem ei förrättas, skal hon sådande personer der til hämta, som der uti öfvade äro". Det vill säga - om barnmorskan behöver använda tång så måste hon tillkalla en läkare, som alltid var en man. Kvinnor kunde inte utbilda sig till läkare, inte bli medlemmar i Collegium Medicum, och var följaktligen utestängda från de kretsar som formulerade reglementen för yrket. Först 1870 tilläts kvinnor i Sverige studera medicin.
Läkaren Johan von Hoorn kallade jordegummorna "fyllekärringar" och skrev, att man oftare fann dem "med Fingren uti Fatet och med Näsan uti Kannan, än hielpa en uti Döds-Ångset swäfande Hustru uti des swåra Barn-Fänge", men hans bok Den svenska wäl-öfwande Jord-gumman är i många stycken förvånansvärt modern. Han anses vara obstetrikens fader i Sverige, och den som grundlade ett ordnat förlossningsväsende.
Jordemödrarna i Stockholm hade ett skrå. Vilket år det grundades vet man inte, men skrået fungerade fram till 1819. Deras utbildning bestod i att gå i lära hos en jordemor i fyra år och att klara en svår förlossning ansågs som lärlingens gesällprov. Enligt skråets förordning skulle de också en gång per år närvara vid en obduktion av en kvinnokropp för att få kunskap om kvinnans anatomi. En skråmedlem skulle avlägga ed inför Collegium Medicum.
Från 1700-talet började utbildade barnmorskor att ersätta jordemödrar utan formell examen och 1819 års reglemente innebar slutligen att jordemorskrået upphörde.
I Sverige formaliserades barnmorskeutbildningen under 1700-talet. En särskild barnmorskeutbildning startades i Stockholm år 1708 av läkaren Johan von Hoorn.
På initiativ av collegium medicum 1750 skulle en kvinna från varje stad sändas till Stockholm för att erhålla barnmorskeundervisning, och exempelvis Härnösand fick därmed sin första utbildade barnmorska 1751. Utbildning förlades i slutet av 1700-talet även till Lund och Göteborg.
Stockholmsreglementet 1711 gällde skyldigheter för barnmorskor i Stockholmsområdet; hon skulle gå minst två år som lärling, anmäla sig hos en läkare och av honom bedömas om hon befanns "tienlig och skickelig", efter lärlingstiden examinerades hon av Collegium Medicum. 1777 kom ett riksreglemente för hela landet med liknande regler. Licenstvånget för landsbygdens barnmorskor avskaffades dock på begäran av bondeståndet redan tre år senare eftersom landsbygdens socknar inte ville bekosta en resa till Stockholm för sina barnmorskor.
Den examinerade barnmorskan Helena Malheim skrev 1756 en barnmorskebok – Barnmorske Lära - som av Collegium Medicum nekades publicering. Man menade att den "inte fyllde något behov", dessutom var en läkare i collegiet just i färd med att ge ut en bok i ämnet. Malheims bok gavs ut först 1995.
De kvinnor som kunde finska och svenska examinerades och legitimerades för tjänstgöring i Finland men även i t.ex. Haparanda alternativt Torneå på dagens finska sida. Professorn i Åbo fick börja examinera och legitimera dessa kvinnor, som då vanligen haft sin praktik hos barnmorskorna på finsk mark eller bland finsk befolkning i Sverige. Från finska kriget 1808 och påföljande delning av landets rikshalvor så gällde den finska utbildningen för lika som utbildningen i Sverige (Stockholm, Lund och Göteborg).
I Stockholm öppnade Serafimerlasarettet 1752, och det hade en särskild förlossningsavdelning där utbildning bedrevs.
Landets första BB, Barnbördshuset Pro Patria, för borgerskapets kvinnor öppnade 1774. Året därpå öppnades Stockholms Allmänna Barnbördshus för fattiga och ogifta kvinnor. Även dessa erbjöd barnmorskeutbildning. I Göteborg öppnades en förlossningsavdelning på Sahlgrenska sjukhuset 1782, och i Lund bedrevs en barnmorskeutbildning 1778-1908.
En barnmorska var emellertid oftast inte knuten till ett sjukhus utan kallades till de hem där en kvinna skulle föda. I 1856 års reglemente stod det: "I stad bosatt barnmorska skall utanför sin boning skylt utsätta. Från sin hemwist må Barnmorska icke aflägsna sig, utan att underrätta de hemmawarande, hwarest hon under tiden är att träffa, eller wid hwad tid hon troligen återkommer. Sådant tillkännagifwande kan äfwen ske genom anslag på dörren."
Under första halvan av 1900-talet blev det vanligt att även landsbygdsbefolkningen födde barn på städernas förlossningsavdelningar.
Undan för undan har reglerna kring yrket ändrats; ogifta kvinnor fick bli barnmorskor och från 1829 fick de använda förlossningsinstrument. Genom 1856 års "barnmorskereglemente" krävdes att en jordemor/barnmorska även skulle lära sig vården av späda barn. Barnmorskeutbildning fanns nu i Stockholm, Göteborg samt Lund och varade två terminer. Efter godkänt avgångsförhör kunde de gå en kurs i "den instrumentala förlossningskonsten."Barnmorskereglementet" reglerade även barnmorskornas arbete för att förhindra barnamord, det s.k. barnamordsplakatet.
Vid denna tid kallades ett "examineradt qvinligt förlossningsbiträde" allmänt för barnmorska. Barnmorskeförbundet bildades 1886 och deras tidskrift Jordemodern började ges ut 1888, på initiativ av Johanna Hedén och med en Herr Dr Wretlind som redaktör. Samma år, 1888, utexaminerades Sveriges första kvinnliga läkare - gynekologen Karolina Widerström.
Från att ha varit ett från sjukvården frikopplat yrke har den svenska barnmorskeutbildningen i sin helhet samordnats med hälso- och sjukvården sedan 1960-talet. Då infördes krav på legitimation som sjuksköterska. Då hemförlossningar var vanligt i Sverige tjänstgjorde barnmorskor som distriktsbarnmorskor. De skötte då ofta mödravården genom hembesök under graviditeten och kallades till hemmet när det var dags för kvinnan att föda.
I Sverige är sedan 1950-talet en barnmorska en legitimerad sjuksköterska (vilket idag innebär universitets-/högskolestudier under 3 år) med en specialistutbildning inom sexuell och reproduktiv hälsa. Behörighet att söka specialistutbildning till barnmorska är den som är legitimerad sjuksköterska med minst 12 månaders yrkeserfarenhet. Specialistutbildningen bedrivs vid universitet och högskolor och motsvarar 3 terminers utbildning med teoretiska studier och praktik inom alla fält där barnmorskor arbetar.[källa behövs] Den leder till yrkesexamen och en akademisk examen på magisternivå. För att få utöva barnmorskeyrket krävs också legitimation från Socialstyrelsen.
Majoriteten av Sveriges barnmorskor är kvinnor men det finns även män i yrket och en viss tendens till ökat antal män ses.
I Sverige var förlossningsrummet en kvinnlig miljö dit inga män fick tillträde förrän sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Från början var det medicinskt och teologiskt högt utbildade män, som bland annat kunde ta ställning till hur stjärnorna stod i födelseögonblicket – en exklusiv tjänst endast de förmögna männen kunde hålla sina fruar och barn med. På landsbygden och bland städernas allmänhet tillkallade kvinnorna manlig hjälp vid behov av muskelstyrka, om förlossningskatastrofer hotade. Barberare och fältskärer samt smeder var män som då tillkallades. I samband med att lustgasen gjorde sitt inträde inom tandvården prövade den engelska drottning Viktoria denna gas vid barnafödsel och rekommenderade den varmt för alla födande kvinnor. Med detta inträdde allt fler män i förlossningsrummen till kvinnorna.
++++++
TIDSPERIODER
(1) Stormaktstiden (1611–1721)
++++++
(1) STORMAKTSTIDEN 1611-1721
Perioden inleds 1611 med att Gustav II Adolf bestiger den svenska tronen. Efter det Stora nordiska krigets slut, genom freden i Nystad år 1721, avslutas den svenska stormaktsepoken formellt.
Det var under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige. Stormaktstiden innebar inte endast en territoriell expansion, utan även en långvarig period av ekonomisk expansion. Från år 1600 till år 1700 nästan fördubblades levnadsstandarden mätt i BNP per capita. Stormaktstiden följdes av en längre period med krympande ekonomi. Det dröjde till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700. Den svenska stormaktsställningen var alltid skör. Sveriges underliggande resursbas i fråga om befolkning och näringsliv var begränsad och genom att erövra områden från flera omgivande länder skaffade sig Sverige många fiender. När Ryssland moderniserades under Peter den store avslutades Sveriges period som stormakt. Efter att Karl XII stupat 1718 delades krigskassan ut och den stora armén upplöstes, därefter följde en kort men intensiv kamp om makten i Sverige mellan olika fraktioner och strax efter detta slöts freder i rask takt med de olika fiendenationerna. Under stormaktstiden var Sverige tidvis i behov av finansiellt och militärt stöd av andra europeiska länder. Under det trettioåriga kriget erhöll Sverige betydande subsidier från Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Vidare ville handelsnationerna Nederländerna och England inte att något enskilt land skulle dominera Östersjön och bistod därför Sverige då landet var i underläge mot Danmark. Exempelvis bistod Nederländerna år 1643 Carl Gustav Wrangels flotta i slaget vid Femern och år 1700 landsatte en engelsk-holländsk flotta 4 000 man ur den svenska armén i Humlebæk på danska Själland. Å andra sidan verkade Sverige bli alltför dominerande år 1659 i samband med Karl X:s belägring av Köpenhamn, vilket ledde till att en nederländsk flotta kom till stadens undsättning.
++++++
REGENTER
...
SVENSKA KRIG
1600–1629 Andra polska kriget
1609–1610 De la Gardieska
fälttåget
1610–1617 Ingermanländska kriget
1611–1613 Kalmarkriget
1630–1648 Trettioåriga kriget
1643–1645 Torstensons krig
-Hannibalsfejden
1653–1654 Första bremiska kriget
1655–1661 Nordiska krigen
-Karl X Gustavs polska krig
-Karl X Gustavs ryska krig
-Karl X Gustavs första danska krig
-Karl X Gustavs andra danska krig
-Bjelkefejden
-Krabbefejden
1665–1666 Andra bremiska kriget
1675–1679 Skånska kriget
1688–1697 Pfalziska tronföljdskriget
1700–1721 Stora nordiska kriget
++++++
LIVSHISTORIA
GIFTE
...
DÖD 1717
Nils Andersson
++++++
KÄLLOR
langarydsslakten.se Per Andersson och Johan Lindhardt
Brev till Lars-Erik Hellström från Långarydssläkten
Wikipedia - Våthult socken 2020
Appen lokalsinne - karta | |
|
G e n v ä g a r
