Sverre Sigurdsson (1150-1202)
1150--1202 (man)
Färöingen Sverre I Sigurdsson var son till Sigurd Munn. Han var gift med svenske Erik den heliges dotter Margareta och därmed svåger till Knut Eriksson vilken han bad sätta Erling Stenvägg bakom lås och bom.
Då Sverre kom tillbaka från Färöarna år 1176 blev han året därpå tagen till kung av birkebeinarna.
År 1179 slog han Erling Skakke i slaget på Kalvskinnet, men först efter segern vid Fimreite år 1184, över Magnus Erlingsson, blev Sverre ensam kung av Norge. Hans regeringstid präglades av ständiga uppror på Östlandet pga hans nationalkyrkliga politik, och i ett tal till Norges samlade biskopar år 1199 hävdade Sverre kungens makt över kyrkan, varefter han bannlystes av påven.
Under striderna på Sverres tid var det många ur den äldre aristokratin som fick sätta livet till varefter nya, mer kungavänliga män dyker upp på deras poster.
På detta vis kom Sverre att påskynda utvecklingen att frångå de självstyrande bygdehövdinger med en ärvd auktoritet mot ett centraliserat riksstyre, lett av kungen och hans ämbetsmän. Under Sverres tid fick Norge också den första kungliga lagmannen och den förste kanslern.
Birger Brosas son Filip Birgersson var jarl hos Sverre fram till sin död år 1200.
Sverres saga är den viktigaste källskriften för norsk historia för åren 1177-1202. Dess tidigaste delar skrevs av den isländske abboten Karl Jönsson på Sverres tid, medan den större delen tillkom något senare.
På hösten 1201 belägrade Sverre under fyra månader det mäktiga fästet Tunsbergshus där de biskopstrogna baglerna huserade. | |
|
G e n v ä g a r
