Stenkil Ragvaldsson ny (1030-1066)
1030--1066 (man)
Stenkilska ätten, sentida namn på den kungaätt som regerade över Sverige från ca 1060 till 1120-talet. Den har fått sitt namn från sin förste kung, Stenkil, som enligt västgötalagens kungalängd härstammade från Västergötland, som troligen var ingift i den gamla kungaätten som dog ut ca 1060. Stenkil dog 1066 och vår kunskap om de följande två decennierna är mycket osäker och knapphändig. Omedelbart efter hans död ska inbördesstrider ha brutit ut mellan två tronpretendenter som båda hette Erik, den ene kan eventuellt ha varit Stenkils son. Ibland utpekas också Håkan Röde som Stenkils son. Säkert är att Stenkil var far till kungarna Halsten och Inge den äldre. Halsten var i sin tur far till kungarna Fillip och Inge den yngre. När den senare dog utslockande den Stenkilska ätten på svärdssidan.
Stenkil var kung av Sverige cirka år 1060 - 1066, född omkring 1030 och dog omkring 1066. Hans namn härrör sig från kittel (inte kil).
Stenkils närmare bakgrund är okänd. En kungalängd från 1200-talets Västergötland påstår att Stenkil var västgöte med anknytning till Levene, men den uppgiften har sagts sakna trovärdighet.[1]
Andra uppgifter om Stenkil som är något mindre osäkra uppger att Stenkil tillhörde kretsen kring kung Emund den gamle och möjligen var gift med en dotter till Emund. Adam av Bremen var osäker gällande Stenkils exakta anknytning till Emund och skrev på ett ställe i sin krönika att han inte visste om Stenkil var Emunds nepos (syskonbarn eller möjligen barnbarn) eller privignus (styvson). På annan plats i Adams text kallas dock Stenkil Emunds nepos utan några reservationer.[2]
När en ny biskopsdelegation ledd av biskoparna Adalvard i Sigtuna (senare också biskop i Skara) och Egino i Dalby några år senare ville göra ett nytt försök att missionera i Uppland lyckades Stenkil sätta stopp för detta. Biskoparna ville bränna hednatemplet i Uppsala eftersom de trodde att hela folket då skulle omvända sig till kristendomen. Stenkil var själv kristen men lyckades få biskoparna att avstå från detta eftersom han befarade att han skulle bli avsatt och de som omvänt sig skulle återfalla i hedendom.
Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla stödde Stenkil den norske jarlen Håkon Ivarssons uppror mot Harald Hårdråde.
Hervararsagan berättar att Stenkil "blev sotdöd i Svitjod" ungefär samtidigt som den norske kungen Harald Hårdråde dog i slaget vid Stamford Bridge i England år 1066.
Efter Stenkils död drabbades Sverige av inbördesstrider mellan två tronpretendenter som båda hette Erik, den ene kan möjligen ha varit Stenkils son. Men vi vet med säkerhet att åtminstone fyra senare svenska kungar härstammade från Stenkil och denna kungaätt kallas därför för den Stenkilska ätten. | |
|
G e n v ä g a r
