ERIK Karlsson Kuse (1470-1520)
1470--1520-11-08 (man)
ERIK Karlsson/Kuse f. ca 1470???. (Almby), Jäders sn (ingick i Österrekarne härad) Eskilstuna kommun, Södermanlands län, Södermanland, d. 1520-11-08 avrättad i Stockholms blodbad.
Till Almby
dotter av underlagmannen Erik Carlsson Kuse, till Almby, som i vapnet förde en halv hjort i gult och grönt fält, och Bengta Carlsdotter.
Förde i vapnet en halv hjort i gult och grönt fält.
BOSATT
...
ARBETE
Väpnare
Slottfogde - Stockholms Slott
Häradshövding - ERIK Karlsson Kuse omtalas första gången 1504 och var då häradshövding i Österrekarne härad, en post som han ännu hade 1516.
1508-1509 var han häradsdomhavare i Västerrekarne härad och åtminstone år 1511-1516 häradshövding i Åkerbo härad i Västmanland (den centrala delen av Västmanland och västligaste delen av Södermanland).
UNDERLAGSMAN
RIKSRÅD
GIFTE
....
BARN
....
JÄDERS SOCKEN - SÖDERMANLAND
Fiholms slott samt sockenkyrkan Jäders kyrka ligger i socknen.
Jäders socken ligger nordost om Eskilstuna söder om Mälaren och väster om Sörfjärden. Socknen är en odlingsbygd med skog i norr.
NAMNET JÄDER
Namnet (1314 Jäder) kommer från kyrkbyn och iädhur, 'kant, rand' syftande på en långsträckt höjd vid kyrkan, alternativt placeringen vid kanten av Mälaren.
ALMBY
...
HÄRADSHÖVDING
Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. När dessa vid kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter, fick ordförande i stället titeln lagman. Häradshövdingens domkrets kallades för domsaga.
HÄRADSHÖVDING - HISTORISKT
Befattningen häradshövding (fornsvenska: hæraþshöfþingi) har funnits minst sedan medeltiden. Redan i början av 1200-talet finns i latinskspråkiga brev en befattning kallad prolocutor, närmast motsvarande det fornsvenska förskälaman. Under 1500-talet förekom beteckningen birkefogde för häradshövding.
I Magnus Erikssons landslag från omkring 1352 återfinns de första riksgiltiga bestämmelserna.
Tillsättning av ny häradshövding gick till så att lagmannen kallade till ett extraordinarie häradsting. På det fick sedan häradets bönder till uppgift att utse en tolvmannanämnd (jämför tolvman). Tillsammans med lagmannen utsåg nämnden tre kandidater, av vilka sedan kungen skulle välja en. För att vara valbar måste kandidaten vara bosatt inom det aktuella häradet.
Den vanligaste uppgiften för en häradshövding åtminstone fram till 1700-talet var att ombesörja den juridiska delen av fastighetstransaktioner. Dessa skulle enligt Magnus Erikssons landslags Jordabalk stadfästas på häradstinget av en nämnd bestående av tolv fastar. Häradshövdingen utfärdade det fastebrev som styrkte att transaktionen gått lagligt till och närmast motsvaras av vår tids lagfartsbevis. Den tidigaste uppgiften om en häradshövding i Magnus Erikssons landslags mening är från den 18 november 1352, då häradshövdingen i Vedbo härad, Tiohärads lagsaga, Riddaren Jon Knutsson (lejonörn), utfärdade ett fastebrev.
Häradshövdingens övriga uppgifter reglerades i Magnus Erikssons tingmålabalk. Det ålåg häradshövdingen att hålla häradsting på bestämda tider, tre gånger om året: vinterting, sommarting och höstting på häradets ordinarie tingsplats (tingstad el tingsted i äldre språk).
Häradshövdingens uppgift på tinget var begränsad till att uttala dom, det vill säga att meddela vad lagen stadgade i målet samt att utfärda och sigillera dombrev. Målen avgjordes av en häradsnämnd, eventuellt efter hörande av vittnen och edgärdsmän.
HÄRADSHÖVDING - ADEL
Med nya tidens inträde och adelns stärkta privilegier, som innefattade företrädesrätt till befattning som häradhövding, försvann invånarnas förslagsrätt och uppgiften blev mer en typ av förläning från kungen eller riksföreståndaren till dem han ville belöna och befattningen blev i praktiken ett slags prebende för riksråd eller andra högre statstjänstemän. Innehavarna hade då vikarier, så kallade lagläsare eller lagförare. Lagkommissionen 1643 föreslog förgäves att uppliva den allmänna landslagens stadganden om tillsättning, men genom Karl XI:s domstolsreform 1680 föreskrevs, att häradshövdingetjänsterna inte skulle få förenas med andra befattningar och att häradshövdingen skulle bo inom sitt häradshövdingedöme. Genom 1723 års reglering av adliga privilegier upphörde adelns företrädesrätt till dessa tjänster.
Häradshövding var länge en post som enbart män kunde utses till. Detta ändras i början av 1900-talet, men det var först 1962 en kvinna (Anna-Lisa Vinberg) utnämndes till häradshövding.
ERIK Karlsson Kuse var troligen son till väpnaren Karl Klementsson som skrev sig till Almby (Stora Almby 3, var tidigare tre gårdar, med tre brukare, På 1500-talet hörde Stora Almby till Norrby) i Jäders socken. ERIK Karlsson Kuse skrev sig till Almby, i Jäders socken åtminstone från 1507.
STOCKHOLMS BLODBAD
Stockholms blodbad var den rannsakning med efterföljande avrättningar som ägde rum i Stockholm den 7–9 november år 1520. Händelserna inleddes direkt efter Kristian II:s (som efter blodbadet blev känd som Kristian Tyrann i Sverige) kröning till svensk kung när gästerna på kröningsfesten kallades till ett möte på slottet.
Ärkebiskop Gustaf Trolles krav på ekonomisk kompensation för bland annat Almare-Stäket borgs rivning ledde till frågan om den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans anhängare hade gjort sig skyldiga till kätteri. Med påstått stöd i kanonisk rätt avrättades närmare 100 personer de följande dagarna.
Bland de avrättade fanns många inom aristokratin som hade givit sitt stöd åt Sturepartiet under de föregående åren.
Den 80-årige ärkebiskopen i Uppsala, Jakob Ulfsson, avgick 1515. I enlighet med kanonisk rätt föreslog han som sin efterträdare den 26-årige Gustaf Trolle, son till den tidigare riksföreståndaren Erik Trolle. Av påven Leo X fick Gustaf Trolle dennes skydd för den under ärkebiskopen lydande borgen Almarestäket och länet omkring detta. Påven gav också Gustaf Trolle rätt att utlysa interdikt över den eller de som bestred denna rätt, det vill säga att personen i fråga inte skulle få ta del av de kyrkliga sakramenten och delta i gudstjänsten. Påven gav honom också rätt att hålla en militär trupp på 400 man samt absolution för vad denna trupp kunde tänkas göra.
När Gustaf Trolle återvände till Sverige från Rom i september 1515 fick han veta att riksföreståndaren Sten Sture den yngre dragit in länet kring Almarestäket.
Gustaf Trolle hävdade att länet för evig tid hade överlåtits till ärkebiskopssätet medan Sten Sture hävdade sin rätt att dra in och förläna län. Gustaf Trolle började förbereda sig på en militär sammandrabbning genom att samla förråd och förstärka Almarestäket med kanoner. Sten Sture försökte få riksrådet med sig för att göra en väpnad insats mot ärkebiskopen men då utan framgång.
Under hösten 1516 inledde Sten Sture med väpnade trupper en belägring av Stäket. Denne menade att då Gustaf Trolle varken avlagt trohetsed till riksföreståndaren eller sin ed till riksrådet måste han ha avlagt trohetsed till någon annan.
Denne måste vara den danske kungen Kristian II och Gustaf Trolle skulle då vara landsförrädare. Vid mötet i Arboga 1517 vid nyåret 1517 fick Sten Sture fortsatt mandat att belägra Stäket. Försök från biskopar att medla mellan Sten Sture och ärkebiskopen avvisades av Sten Sture. Vid ett riksmöte i Stockholm i november 1517 förklarades Gustaf Trolle skyldig och där mötesdeltagarna beslutade om Stäkets rivning. I det av riksmötet utfärdade dombrevet, även kallat "sammansvärjningsbrevet", förklarades ärkebiskopen skyldig till högmålsbrott och att borgen skulle rivas ned. De närvarande lovade att bistå varandra om domkapitlet eller ärkebiskopen skulle bannlysa dem.
Ärkebiskopen tvingades kapitulera före årsskiftet 1518 och fängslades i Västerås slott. Kort senare avsade han sig vid mötet i Arboga 1518 ämbetet som ärkebiskop.
Ärkebiskopen av Lund bannlyste med stöd av den kanoniska rätten våldsverkarna, det vill säga uteslöt dem helt från den kyrkliga gemenskapen med gudstjänster, begravningar och andra sakrament, men om denna bannlysning har beaktats i Sverige är okänt. År 1519 gav påven ärkebiskopen av Lund och biskopen av Odense tillstånd att med alla medel arbeta för att Gustaf Trolle släpptes fri, Almarestäket återuppbyggdes och att kyrkan fick ersättning för skadan. Påven gav också biskoparna rätt att bannlysa de skyldiga samt utfärda interdikt över Sverige om Sten Sture inte hörsammade detta samt bemyndigande att be om bistånd från de världsliga myndigheterna. Med stöd i detta utfärdade biskoparna både bannlysning och interdikt.
Den danske kungen Kristian II inledde i januari år 1520 ett militärt anfall mot Sverige. Kristian ansåg sig ha rätt till den svenska tronen eftersom han genom en särskild valförsamling i maj 1499 utvalts till svensk tronföljare. Den militära truppen bestod av mellan 6 000 och 7 000 man, främst värvade legotrupper från Pommern, Brandenburg, Sachsen och Frankrike.
Sten Sture och de svenska trupperna intog ställningar vid Åsunden i Västergötland men tvingades retirera. De danska trupperna delades upp och rörde sig norrut genom Västergötland och Östergötland.
Sten Sture den yngre dog i början av februari, efter att ha sårats vid slaget på Åsundens is två veckor tidigare. I början av mars erkände det svenska riksrådet Kristian II som svensk kung. Sten Stures änka Kristina Nilsdotter/Gyllenstierna som ledde försvaret av Stockholm vägrade dock ge upp.
Kristian II hade inte råd med en långvarig belägring av Stockholm, omgivet av stadsmur och en stark besättning på slottet Tre Kronor, och var därför angelägen att nå en lösning med försvararna.
Försvararna ville ha amnesti för att ge upp och ett amnestibrev utfärdades av Kristian II den 5 september. I brevet gav Kristian II amnesti till avlidne Sten Sture den yngre, hans änka Kristina Gyllenstierna och alla deras medhjälpare för allt vad de gjort mot Kristian själv och unionskungarna Hans och Kristian I. Amnestin gällde också allt det som Sturepartiet gjort mot kyrkan, inklusive Stäkets rivning. Kristina och hennes anhängare garanterades också att få behålla alla egendomar och förläningar. I ett särskilt brev gavs också amnesti för Stockholms stad.
Den 7 september överlämnades Stockholms slott till kung Kristian II. Den 1 november i mötet i Stockholm år 1520 hyllades Kristian som kung och söndagen den 4 november kröntes han till kung av Sverige i Storkyrkan.
RANNSAKNINGEN
Efter kröningen följde en kröningsfest på slottet Tre Kronor som pågick i tre dagar. Gästerna kallades onsdagen den 7 november till slottets stora sal.
Inför alla gäster och kungen framträdde den avsatte ärkebiskopen Gustaf Trolle och framförde de krav på ekonomisk ersättning som kyrkan ställde för Stäkets rivning, ersättning för stölder från Uppsala domkyrka och ärkebiskopsgården, ersättning för att ärkebiskopen och biskop Jakob Ulfsson hade suttit fängslade i Stockholm och biskop Otto i Västerås hade suttit inlåst på Västerås slott. Sten Stures anhängare hade också bland annat tvingat präster att hålla gudstjänst trots att interdikt var utfärdat. Gustaf Trolle krävde därför en ekonomisk ersättning på över en miljon mark lödigt silver. Som skyldiga räknade ärkebiskopen upp Sten Sture den yngre, hans änka Kristina Nilsdotter/Gyllenstierna hennes mor Sigrid Eskilsdotter,
SLÄKT MED GUSTAV VASA?
riksrådet Måns Gren, riksrådet Joakim Brahe,
GIFT MED GUSTAV VASAS SYSTER MARGARETA ERIKSDOTTER/VASA
riksrådet Erik Ryning, riksrådet Kristiern Bengtsson, frälseman Mikael Nilsson (Halvhjort av Ärnäs), frälseman Olof Valram, slottsfogde Erik Kuse,
MIN ANS
frälseman Klas Kyle, slottsfogden Olof Björnsson (Halvmåne), Bengt Eskilsson (Skällnäsätten), bröderna Erik Nilsson (Gyllenstierna), Eskil Nilsson (Gyllenstierna) (Gyllenstierna af Nynäs), borgarna Peder Skräddare, Sven Hök, Peder Smed samt samtliga borgmästare och rådmän i Stockholms stad.
Gustaf Trolle avslutade med att påstå att de uppräknade hade gjort sig skyldiga till "uppenbart kätteri". Inom den kanoniska rätten betydde det att den anklagade hade manifesterat sitt kätteri på ett så utstuderat sätt att vidare bevisning inte var nödvändig.
Efter att ärkebiskopens krav hade framställts började en rannsakning där de anklagade fick tillfälle att yttra sig.
Kristina Gyllenstierna presenterade det så kallade sammansvärjningsbrevet där Almarestäkets rivning hade beslutats och där utfärdarna förklarat sig ha för avsikt att hålla ihop mot eventuella påföljder från kurian i Rom. En av utfärdarna var Linköpings biskop Hans Brask som dock hävdade att han mot sin vilja tvingats till detta, vilket han på något sätt kunde visa. Enligt folklig tradition skedde detta genom att det under hans sigill fanns en lapp med texten "Härtill är jag nödd och tvungen".
Rannsakningen pågick hela dagen och på kvällen blev flera av deltagarna gripna. Biskoparna Mattias och Vincent fängslades för sig, övriga fängslades i slottstornet.
KÄTTERI
Följande dag sammanträdde en grupp på fjorton präster på slottet för att ta ställning till om de anklagade verkligen gjort sig skyldiga till kätteri. I gruppen ingick ärkebiskopen, biskoparna av Västerås, Linköping och Odense, domprosten Göran Turesson, ärkedjäknen Verner från Linköping, ärkedjäknen Larens Andreæ från Strängnäs, dekanen Jöns, doktor Peder Galle, doktor Erik Geting, dominikanmunken Laurens, kanikerna Mattis och Henrik från Uppsala samt kaniken Sven från Skara. Gruppens uppgift blev att svara på om de gärningar som Gustaf Trolle föregående dag räknat upp var uppenbart kätteri mot kyrkan.
I 1500-talets teologiska litteratur var begreppet kätteri utförligt beskrivet. Med kätteri menades dels hæresi, dels schisma. Antoninus av Florens verk Summa sacræ theologiæ, iuris pontificii et Cæsarei var vida spridd vid den här tiden och i den beskriver Antoninus vilka två krav som krävs för att hæresi ska föreligga: dels att man förnekar något i Bibeln eller något som kyrkan fastslagit som normgivande för tron, dels att man frivilligt har anslutit sig till en felaktig lära och att man av envishet vägrar att inse de religiösa sanningar som kyrkan lär ut. Vidare menar Antoninus att schisma betyder att någon av fri vilja väljer att vägra underkasta sig påven och den kyrkliga gemenskapen.
I sin klagoskrift hade Gustaf Trolle anklagat sina motståndare dels för brott vad gäller de kyrkliga ämbetsmännen, dels brott vad gäller kyrkans egendom. Den kyrkliga lagstiftningen vad gäller detta hade slagits fast i det femte laterankonciliet 1514 och straffet var bannlysning. Gustaf Trolle menade också att hans motståndare hade tvingat stiftets präster att hålla gudstjänst trots att ärkebiskopen i Lund utfärdat interdikt. Straffet för detta var enligt kanonisk rätt bannlysning.
Påven Innocentius III beslutade 1199 att egendom som tillhörde kättare skulle beslagtas och beslutet slogs fast vid det fjärde laterankonciliet 1215. Om kättarna var klerker tillföll egendomen kyrkan, i andra fall tillföll egendomen statsmakten.
Statsmakten var också förpliktigad att verkställa de straff som utfärdades i kyrkliga mål. Kätteri ansågs vara ett majestätsbrott då man ansåg att brottet riktade sig mot Gud och gärningen hade sedan 1200-talet varit belagd med dödsstraff: bränning på bål. Med stöd av en bulla utfärdad av Gregorius IX kunde även anhängare till en kättare dömas till samma straff i deras egenskap av coheretici.
Påven Gregorius IX utfärdade 1235 ett dekret med innebörden att den som har ingått en trohetsed mot någon som gjort sig skyldig till hæresi är löst från denna ed. Inom den kanoniska rätten kom detta att vidgas så att det vid den aktuella tiden var gällande rätt att en kristen var löst från varje förbindelse eller ed som givits till en kättare.
De församlade prästerna kom fram till att dessa gärningar verkligen var uppenbart kätteri. I sitt svar, sententian, angav de församlade prästerna inget straff utan de anklagade överlämnades till den världsliga rättvisan, Kristian II, att verkställa det i praxis fastställda straffet: bränning på bål. Enligt kanonisk rätt hade Kristian II ingen rätt att ompröva ett domslut från en andlig domstol. Huruvida gruppen av präster verkligen var en andlig domstol har det rått olika uppfattning om bland historikerna och svaret på den frågan avgör om de efterföljande avrättningarna är juridiskt legitima.
AVRÄTTNINGARNA
Avrättningarna på Stortorget utanför Stockholms slott började vid middagstid måndagen den 8 november 1520 med att biskoparna Mattias och Vincent halshöggs med svärd. Efter det avrättades 15 adelsmän med svärd. Därefter hängdes Stockholms borgmästare och rådmän från en galge som uppförts på torget. Följande dag avrättades adelsmännens tjänstefolk och andra medhjälpare. Den 10 november tändes stora bål på Södermalm på den plats där Katarina kyrkogård senare anlades och där brändes kropparna efter de avrättade. Sten Sture den yngres grav i Svartbrödraklostret grävdes upp och liket kastades också på bålet.
Med stöd av sententian avrättades mellan 50 och 60 personer. I denna utpekades Sten Sture den yngre och ytterligare 17 namngivna personer samt borgmästare och rådsmän i Stockholms stad. Utöver dessa avrättades en stor grupp människor som inte hade utpekats i Gustaf Trolles klagoskrift. Mickel Nilsson och Klas Kyle, tidigare slottsfogdar på Stockholms slott undslapp straff och Kristina Gyllenstierna och Sigrid Banér hamnade istället i fängelse. De två biskoparna Mattias och Vincent hörde inte heller till de anklagade, trots det blev de de första att avrättas och deras avrättning stred i varje fall mot kanonisk rätt.
Det finns olika uppgifter om det exakta antalet avrättade i Stockholm. Enligt den ansvarige bödeln, den tyske officeren Jörgen Homuth, avrättades 82 personer. Stämmer uppgiften avrättades 20-30 personer utöver de av Gustaf Trolle utpekade.
Medan avrättningarna pågick skrev Kristian II ett brev till påve Leo X i Rom där han förklarade att det under rannsakningen den 7 november upptäckts att Sturepartiet hade tänkt att tända eld på slottets krutförråd och att slottsvakterna när detta upptäckts blivit så rasande att de gått till anfall mot Sten Sture den yngres anhängare och att i den kalabaliken hade även biskoparna Mattias och Vincent dödats.
AVRÄTTADE
Enligt bland andra Lars Ericson Wolke och andra källor avrättades följande personer i Stockholm den 8–9 november år 1520
Mattias Gregersson (Lillie), biskop i Strängnäs
Biskop Vincentius, biskop i Skara
Erik Abrahamsson (Leijonhufvud), riksråd
Måns Gren, riksråd
Erik Ryning, riksråd
Kristiern Bengtsson (Oxenstierna) d.y., riksråd
Erik Johansson (Vasa), riksråd, far till Gustav Vasa
Bengt Gylta, riksråd
Erik Nilsson (Gyllenstierna) (Gyllenstierna af Nynäs)
Eskil Nilsson (Gyllenstierna) (Gyllenstierna af Nynäs)
Erik Knutsson (Tre Rosor)
Joakim Brahe, riksråd
Erik Kuse, slottsfogde på slottet Tre Kronor
Olof Björnsson (Halvmåne), slottsfogde på slottet Tre Kronor
Måns Jonsson, slottsfogde på slottet Tre Kronor
Jöns Gudmundsson, borgmästare
Anders Olofsson, borgmästare
Anders Henriksson, borgmästare
Olof Hansson, rådman
Måns Budde, rådman
Baggans Björn, rådman
Anders Ruth, rådman
Anders Karlsson (Ödebyätten), rådman
Mickel Nilsson, rådman
Knut Öning, rådman
Erik Helsing, rådman
Peder Eriksson, rådman
Asmund, rådman
Mats Crona, rådman
Jakob Pedersson, rådman
Nils Bergsson, rådman
Heming Grönskalle, rådman
Henrik Strobock, borgare
Lambrekt Båding, borgare
Hans Weser, borgare
Hans Vävare, köpman.
Simon Skräddare, borgare
Långe Nils, borgare
Peder Staffansson, borgare
Påvel Skinnare, borgare
Gudmund Skinnare, borgare
Erik Smältare, borgare
Peder Budde, borgare
Anders Köttmånglare, borgare
Mats Tunnbindare, borgare
Nils Matsson, borgare
Lambrekt Bardaskär, borgare
Lasse Hass, borgare
Kettil Skrivare, tjänstefolk
Olof Walram, lågfrälse
Erland Esbjörnsson, lågfrälse
samt drygt 35-40 av de adligas tjänstefolk
ANSVARET
Även om det yttre förloppet i samband med händelserna kan rekonstrueras finns det också brister som gör att det är svårt att svara på om avrättningarna var planerade i förväg eller var ett resultat av en improvisation. Bland historiker har man försökt att svara på vilket ansvar som låg på kungen och vilken roll rådgivare som Didrik Slagheck och Jens Andersen Beldenak spelade.
Den danske historikern Carl Ferdinand Allen ansåg att blodbadet var planerat i förväg av Kristian II. Den danske professorn i historia Caspar Paludan-Müller ansåg att det inte var planerat men att Kristian II tog tillfället i akt, uppmanad av Didrik Slagheck och Jens Andersen Beldenak. Den svenske historikern professor Gottfrid Carlsson lade ansvaret på kungen medan hans samtida kollega professor Lauritz Weibull istället friade Kristian II och lade huvudansvaret på Gustaf Trolle. Professor Nils Ahnlund lade skulden på Kristian II och hans rådgivare Jens Andersen Beldenak och Didrik Slagheck. Professor Curt Weibull lade precis som sin bror Lauritz huvudansvaret på Gustaf Trolle. Professor Lars-Olof Larsson lägger ansvaret på kungen och ser Gustaf Trolles krav på ekonomisk kompensation som ett medel för kungen att göra sig av med Sturepartiet. Samma uppfattning som Larsson har också professor Lars Ericson Wolke. Professor Dick Harrison lägger huvudansvaret på Kristian II men anser att det är oklart vem som varit den drivande kraften.
EFTERVERKNINGAR
Larsson (2003) tolkar händelserna som att kung Kristian utnyttjade omständigheterna för att göra sig av med oppositionen inom Sturepartiet och att händelserna efteråt jävar en sådan tolkning. I Finland avrättades Tavastehus länsherre Åke Göransson Tott samt riksrådet Nils Eskilsson (Banér). Domprosten och biskopen Hemming Gadh hade under många år varit både Sten Sture den äldres och Svante Nilssons förtrogne med bland annat diplomatiska uppdrag. 1518 blev han dock tillfångatagen av danskarna och arbetade därefter för Kristian. På sommaren 1520 hade han haft en viktig roll i förhandlingarna om att överlämna slottet Tre Kronor. På hösten 1520 hade Gadh skickats till Finland för att på Kristians vägnar ta kontroll över slotten där. Detta lyckades också men den 16 december 1520 avrättades Hemming Gadh genom halshuggning vid Raseborgs slott.
Kristian lämnade Stockholm efter jul för sin eriksgata. Denna resa användes för att gripa och avrätta de som uppfattades som Kristians fiender. I Norrköping, Linköping och Vadstena avrättades Sturepartiets anhängare och i Jönköping avrättades en rad personer, bland andra den tidigare fogden i Västbo, Lindorm Ribbing samt dennes två minderåriga söner. Ribbing ansågs ha ansvaret för ett uppror i Finnveden som tagit sin början under hösten. Munkarna i klostret Nydala ansågs ha stött detta uppror och abboten Arvid och andra på klostret avrättades genom dränkning, händelsen kallas Blodbadet i Nydala kloster. Kristian avbröt därefter sin eriksgata och återvände till Danmark.
I januari 1521 utbröt nya uppror i Småland som riktades mot kungens ämbetsmän. Kristian hade utnämnt Søren Norby till fogde i Kalmar men denne kunde inte kuva upproret och i mars 1521 kontrollerades hela Småland utom Kalmar av upprorsmännen. Den tidigare slottsfogden i Stockholm, Klas Kyle, hade undsluppit straff i Stockholm men hörde till de frälsemän som anslöt sig till det småländska upproret. Under 1521 spred sig upproren till andra delar av Sverige (se Gustav Vasas befrielsekrig). I augusti 1521 valdes upprorsledaren Gustav Vasa i Vadstena till Sveriges riksföreståndare.
TIDSPERIODER
REGENTER
SVENSKA KRIG
LIVSHISTORIA
GIFTE
...
DÖD 1520
Erik Karlsson/Kuse
KÄLLOR
Wikipedia
Bygdeband, Jäders socken, Eskilstuna kommun
adelsvapen.com - Körning - Tab 1 | |
|
G e n v ä g a r
