HANS von Mörner (-1491)
--1491 (man)
TYSK-ROMERSKA RIKET, MARK BRANDENBURG OCH NEUMARK
++++++
SLÄKTEN MÖRNERS ÄLDSTA HISTORIA
Den svenska adliga ätten Mörner nr 91. Introducerad 1625.
Släkten Mörner för tre gröna ekblad upväxande ur en liggande stubbe.
"Uti Aschilli Petrei likpredikan över Fru Maria Mörner, tryckt år 1613, säges att Mörnerska ätten varit över 400 år i Tyskland och att den första, som förvärvat vapen, varit en Civis Romanus (romersk medborgare) förande allenast tre eklöv med valspråk: "Salvati gloria civia" (räddad medborgerlig ära) men att Kejsar Fredericus Barbarossa (Rödskägg på italienska) (Tysk-romersk kejsare 1155-1190 och kung av Italien 1154-1186) tillagt kronan och två vita örnvingar för manhaftiga bedrifters skull." (Gabriel Anrep..)
Huruvida ätten Mörner, såsom t. ex. Siebmacher (Johann Siebmacher har skrivit bl a Wappenbuch des Heligen Römischen Reichs) förmenar, tillhört den gamla thüringska adeln, är ovisst.
Sant är att redan tidigt har släkten varit bosatt i (Neumark) Brandenburg.
++++++
Namnet Mörner, ehuru med något olika stavning, förekommer, enligt Regesta Historiae Neumarchiae, tidigast 1298-06-01, då riddaren Henning Morner bevittnade markgreve Roberts av Brandenburg instiftelsebrev för domkapitlet i Soldin (idag Myślibórz i nordvästra Polen)
Ännu 1320-02-03 har han varit vittne.
+++
DOMKAPITEL
Domkapitel är i katolsk och anglikansk mening ett kollegium av präster kallade kaniker (latin: canonici), som är knutna till en domkyrka och förrättar daglig korbön där. Kanikerna skulle be tidegärdens böner sju gånger om dagen, dessa bönetimmar kallades på latin hora canonicae, därav namnet kanik på dess medlemmar.
SOLDIN - MYŚLIBÓRZ
På platsen fanns från 900-talet en slavisk träborg. 1234 förvärvades borgen av Tempelherreorden, som 1261 sålde den vidare till markgrevarna Johan I och Otto III av markgrevskapet Brandenburg.
+++
TEMPELHERREORDEN
Tempelherreorden (latin: Pauperes commilitones Christi templique Salomonis, 'Kristi och Salomos tempels fattiga riddare', PCCTS) var en medeltida riddarorden som grundades av Hugo av Payens, Gottfrid av Saint-Omer och sju andra riddare så sent som 1118 för att skydda pilgrimer mot överfall då de färdades till Jerusalem under korstågen, och för att värna Korsfararstaterna.
År 1128 var de officiellt inbjudna till kyrkomötet i Troyes. År 1128 bekräftades orden av påven. Namnet kommer av att ordens högkvarter låg i Klippdomen, som numera är en muslimsk helgedom i Jerusalem och är belägen på platsen för det forna Salomos tempel. Genom sin rikedom och sina vittgående privilegier blev orden en viktig maktfaktor och ådrog sig den franske kungen Filip IV, "Filip den skönes", vrede. Större delen av orden i Frankrike fängslades på order av Vatikanen fredagen den 13 oktober 1307 och avrättades. Den siste stormästaren Jacques de Molay brändes tillsammans med Geoffrey de Charney på bål den 18 mars 1314.
+++
Staden Soldin fick stadsrättigheter omkring år 1270. Mellan 1275 och 1535 var staden administrativ huvudstad i Neumark, innan denna flyttades till Küstrin. Sedan slutet av andra världskriget 1945, då nationsgränsen enligt Potsdamöverenskommelsen drogs vid floden Oder och den tysktalande befolkningen tvångsförflyttades, är staden en del av Polen. I likhet med andra städer i trakten återbefolkades staden därefter successivt av polsktalande invånare, huvudsakligen från de tidigare polska områdena i Sovjetunionen. Sedan dess bär staden officiellt sitt polska namn Myślibórz.
+++
Sedermera omnämnda förekommer dels fem bröder, nämligen:
1) Henning, riddare. (1347-09-30, omnämnd såsom död 1350-09-23)
2) Reyneke (1344-07-16–1371-04-17)
3) Otto (1344-07-16–1373-05-16) kallas år 1348 väpnare, år 1350 rad hos markgreve Ludvig VI der Römer (på tyska) Ludvig VI "Romaren" (på svenska) f. 1328/1330 d. 1365. Otto är år 1351 fogde i Köningsberg (idag Chojna i Polen) år 1355 coquinae magister träns Oderam och år 1369 markgrevlig hofrichter.
+++
KÖNINGSBERG - CHOJNA
Chojna (tyska och äldre svenska: Königsberg in der Neumark) är en stad i nordvästra Polen. Från 900-talet låg en slavisk befästning och handelsplats i orten, som omväxlande tillhörde hertigdömet Pommern och Polen. Hertigen Barnim I av Pommern gav orten stadsrättigheter på 1200-talet. På tyska användes tillnamnet för Köningsberg "in der Neumark" för att särskilja staden från den större staden Königsberg i Ostpreussen, dagens Kaliningrad. År 1267 kom staden i markgrevskapet Brandenburgs ägo. Den ursprungliga Mariakyrkan omnämns första gången 1282 och under 1200-talet och 1300-talet uppfördes även stadens augustinerkloster, rådhuset och stadsmuren. Staden var i perioder förvaltningssäte för landskapet Neumark i Brandenburg. Under perioden 1402-1454 tillhörde staden Tyska orden, och under denna period uppfördes den nuvarande Mariakyrkan och rådhuset, som räknas till de viktigaste bevarade byggnadsverken i gotik i Neumark. 1433 utstod staden en kortare belägring av husiterna. Efter 1454 blev staden åter brandenburgsk.
+++
4) Didrik (1349-01-03–1366-02-19) kallas år 1349 prost i Berwalde (idag Mieszkowice i Polen) och protonotar, år 1350 dekan i Soldin (idag Myślibórz i Polen) och markgrevlig obrister Schreiber, år 1353 prost i Bernow och år 1355 cancellarius)
5) Henrik (1344-07-16–1364-12-25)
Dels ock deras »Vetter» bröderna:
1) Didrik (1344-07-16–1371-04-17)
2) Henning (1347-09-30–1350-09-23)
3) Reyneke (1368-04-21–1369-11-14
+++
Dessutom nämnes:
- Borgaren i Landsberg (idag Gorzów Wielkopolski i Polen) Peter Morner 1362-08-14
+++
LANDSBERG AN DER WARTHE - GORZÓW WIELKOPOLSKI
Under folkvandringstiden bosatte sig slaviska stammar i området, och platsen kom att ingå i landskapet Lubusz, med en befästning uppförd under huset Piasts styre. Under hertigen Leszek I av Polen i början av 1200-talet bjöds tysktalande bosättare in att slå sig ned i området, och 1249 såldes Lubusz av hertig Boleslav II av Schlesien till markgrevskapet Brandenburg som övertog styret i det som blev det brandenburgska landskapet Neumark. År 1257 gavs staden Landisberch Nova (lat. för "Nya Landsberg") stadsrättigheter av markgreve Johan I av Brandenburg och en bro över floden Warta byggdes. Nybyggarna i området talade huvudsakligen lågtyska dialekter. Staden kallades ända fram till 1500-talet Neu-Landsberg, "Nya Landsberg", för att skilja den från den befintliga staden Altlandsberg, "Gamla Landsberg", i närheten av Berlin. Domkyrkan i Gorzów, Mariakyrkan, uppfördes på 1200-talet som Landsbergs stadskyrka och är därmed stadens äldsta byggnadsverk. Under början av 1300-talet byggdes stadsmurarna, som idag endast till en liten del är bevarade. 1325 belägrades staden av polska trupper, och 1432 attackerades staden av husiter. Staden utvecklades under senmedeltiden till områdets viktigaste handelsplats och blev med tiden viktig för handeln mellan Tysk-romerska riket och Polen.
- Pastorn i Königsberg (idag Chojna i Polen) Merten Morner 1370-07-13
Under 1400-talet förekomma:
- Erasmus Morner (1423-05-16–1425-03-25)
- Didrik (1449-07-06–1479-08-25) bisittare vid domstolen hofgericht i Bärwalde (idag Mieszkowice i Polen) år 1479.
- Hans den äldre (1454-04-05–1491-06-03) bisittare vid domstolen hofgericht i Bärwalde
(idag Mieszkowice i Polen) 1487-03-06.
- dennes son Ludvig (1499-03-07–1499-05-07).
- Hans den yngre (1476-12-06–1499-03-08)
- och dessas »Vetter» Bernt (1491-06-03–1499-05-07)
++++++
Hans den äldre och dennes son Ludvig äro desamma som de här upptagna äldsta kända stamfäderna för de svenska ätterna Mörner.
Enligt uppgift i den berättelse om Mörnerska ätten i Tyskland, som år 1610 författades av "landshövdingen" Otto Helmer von Mörner, skulle år 1468 utav ätten levat endast två bröder. Hans och Bernt. Emellertid synas även andra med namnet Mörner då hava funnits.
Ätten innehade i Neumark en mängd arv- och länsgods:
Clossow (1337)
Jädickendorf (1344)
Woltersdorf (1344)
Neu-Trebbin (1349)
Altenkirchen (1350)
Neuenhagen (1350)
Molwin (1351)
Berwalde (idag Mieszkowice i Polen) (1352)
Zellin (1355)
Av dessa voro Clossow och Zellin kvar i släktens ägo ännu i slutet av 1700-talet.
Dessutom innehade ätten gods i Pommern, Preussen och provinsen Sachsen. (adelsvapen.com)
++++++
Från Hans von Mörners sonsons sonson Stellan von Mörner, härstammar den nu levande adliga ätten Mörner samt friherrliga och grevliga ätterna Mörner af Mor landa.
Hans von Mörners sonsons sonsons son Carl Mörner blev stamfar för de numera utdöda friherrliga och grevliga ätterna Mörner af Tuna.
Från sistnämnda Carl Mörners fars halvbror Crultzwende von Mörner, död 1643, härstammade en i Brandenburg kvarstannande gren av ätten, som utdog i Brandenburg 1876.
++++++
BESKRIVNING AV SLÄKTENS URSPRUNG
"Denna ätt härstammar från Mark Brandenburg, hvarest densamma öfver 600 år besuttit godsen Zellin och Clossow. År 1468 hade ätten så alldeles dött ut, att endast två bröder Berndt och Hans von Mörner voro qvar, då Hans fick en son, benämd Ludvig, hvilken "är den förste i vår ännu fortlöpande slägtlinea, och stamfader till alla von Mörner, så väl deras som nu lefva, såsom ock deras, hvilka intill werdens ända kunna födda blifva." Hans moder hette Hedvig von Schlaberndorff och var bördig från Beuten. (Biographiskt...)
++++++
BAKGRUND TILL VARFÖR STELLAN OTTO VON MÖRNER KOM TILL SVERIGE
Vår anknytning till släkten är från Hans von Mörner d. 1491, Ludwig von Mörner f. 1468 d. 1531, Joakim von Mörner f. 1506 d. 1576, Baltsar von Mörner f. 1538 och vidare genom Stellan Otto von Mörner d. 1643, hans son Aron Gustaf von Mörner f. 1639 och vidare genom hans dotter Maria Elisabeth Mörner f. 1669 d. 1736.
Den här beskrivna Hans von Mörner och hans son Ludwig von Mörner, är gemensamma anfäder till Stellan Otto von Mörner och hans sysslingar Otto Helmer von Mörner och Berndt Didrik von Mörner men sedan skiljer sig släktlinjerna åt.
Bröderna Otto Helmer von Mörner och Berndt Didrik von Mörner kom till Sverige år 1596. Deras syssling Stellan Otto von Mörner kommer året efter, år 1597. De kom att ingå bland de företrädesvis lågadliga eller utländska personer som hertig Karl placerade i sin omgivning och vilka sedermera nådde höga poster i riksförvaltningen.
++++++++++++++++++++
HANS von Mörner f..levde 1454, d. 1491
Herre till Zellin och Clossow
OMNÄMND
1454-04-05 - 1491-06-03
BOSATT
Antagligen (Zellin) Neumark (idag Nowa Marchia, Polen) tidigare Mark Brandenburg, Tysk-romerska riket
Antagligen (Clossow) Neumark (idag Nowa Marchia, Polen) tidigare Mark Brandenburg, Tysk-romerska riket
ARBETE
ÖVERSTE
För ett Brandenburgst regemente, troligen ett infanteriregemente, fotsoldater.
BISITTARE HOFGERICHT - 1487
Bisittare i domstolen hofgericht Bärwalde, Neumark (idag Mieszkowice i Polen) 1487-03-06
GIFTE (1)
HANS von Mörner f.? levde 1454, d. 1491, gifter sig med HEDVIG von Schlaberndorff, bördig från Beuthen
BARN
1) LUDWIG von Mörner f. 1468 d. 1531. Överste [Min Ana]
GIFTE (3)
HANS von Mörner f.? levde 1454, d. 1491 gifter sig med ANNA don Haken till Bergen
++++++++++++++++++++
GERMANIEN
Germanien, latin Germania, var det namn som man i romerska riket använde för landområdet öster om floden Rhen och norr om bergskedjan Alperna, och som huvudsakligen beboddes av germaner, men även av balter, skyter samt keltiska och slaviska folkstammar.
+++
GERMANER - ROMERSK BETECKNING
Germaner är ursprungligen en romersk beteckning på människor i Nordeuropa. Senare har de identifierats med talare av germanska språk. Under antiken och i synnerhet i samband med det romerska riket avses de människor som bebodde Germanien. Från medeltiden och framåt de västkristna länder och folk som dominerade i norra Europa, Skandinavien, Tysk-romerska riket och Storbritannien. Det var stammarna cimbrerna och teutonernas vandring 113–101 f. Kr. som först gjorde att medelhavsfolken uppmärksammade dem. Cimbrerna vars hemland enligt antikens författare var Cimbriska halvön, idag Jylland i Danmark och teutonerna, vars hemland enligt Ptolemaios karta var Jylland idag i Danmark eller Codanonia, Skandinavien, där Kartografen Pomponius Mela placerar dem. Exakt vad ordet germaner betyder är oklart, men det är klart att det är via Julius Caesar som namnet, liksom Germania såsom namn på germanernas landområden kommer.
Geografen Artemidoros från Efesos ansåg exempelvis att cimbrerna var kelter. Poseidonios av Apamea, en grekisk lärd, höll med och inkluderade teutonerna i denna slutsats. Caesar själv överdrev av politiska skäl skillnaden mellan germaner och galler, men han hade klart för sig att det var skillnad mellan dessa folk.
Galler var benämningen på kelter, framför allt de i Gallien, en region som motsvarar dagens Frankrike, Belgien, västra Schweiz samt de delar av Tyskland och Nederländerna? som ligger väster om floden Rhen. Området erövrades av romerska riket under första århundradet före Kristi födelse. Efter att folken norr om floden Rhen blivit kallade germaner, började de själva definiera sig som germaner i kontakter med romare. Arkeologiska undersökningar pekar på att en germansk kultur, som kulturellt skiljer sig från den keltiska, existerat vid denna tid och troligen motsvarar de folk som omnämns av Efesus, Posidonius och Caesar. Tacitus omnämner ett flertal olika germanska grupper, liksom senare historiker. Under lång tid finns dock inte många källor, och när olika germanska grupper åter dyker upp under folkvandringstiden är det bara ett fåtal namn som återkommer. De germanska stammarna saknade en gemensam politisk struktur men en av de institutioner som de tycks haft gemensam var tinget. En viss likhet kan här skönjas mellan Roms rättspraxis och germanernas dito: i ingen av kulturerna såg man lagen som uttryck för en gudomlig vilja, utan lagen utgick från folkets eller en lagstiftande församlings vilja. Lagar ändrades efter människornas diskussioner och val, inte efter en fast idé om vad en eventuell gudom slagit fast. Vissa har hos germaner och romare, och den sammansmältning av dessa kulturer som sedermera präglade medeltiden, sett detta som ett ursprung till det sekulära; världsliga, samhällets syn på lag och rätt. Alla källor om specifik rättstillämpning är dock så sena att de hunnit påverkas av romersk rätt. Romerska källor nämner ett flertal olika ledare, reges 'kungar', men i latinskt språkbruk med starka drag av 'självhärskare', principes 'de främsta' och duces 'ledare'. Principes tycks ha varit mer lokala ledare, och duces främst militära befälhavare.
+++
När germanerna bredde ut sig över det som senare skulle kallas Germanien var största delen av detta land en vildmark av urskog och träsk. Enbart i de södra och västra delarna, som förut innehafts av keltiska stammar, påträffade germanerna odlade trakter. Germanerna stod vid denna tid mitt emellan att leva som nomader eller bofasta. Deras förnämsta rikedom utgjordes av boskapshjordar, och det jordbruk de idkade var enkelt. Befolkningstillväxten hos germanerna var stor, och det blev ont om områden att odla på. Folket, eller en del därav, bröt upp för att söka ny mark. Rörelsen gick i allmänhet mot söder och väster och ledde i första hand till att den keltiska befolkningen i södra och västra Germanien undanträngdes eller underkuvades. Men landsökande germanfolk kom även in på romerskt område eller in i fransk-alpinska Gallien. Först av dessa var cimbrerna och teutonerna samt de under den svebiska kungen Ariovistus befäl stående skarorna. Svebernas hemland var det inre av nuvarande Tyskland. De under den svebiske kungen Ariovistus befäl hindrades av fältherren Marius och Julius Caesar. Genom Julius Caesars erövring av Gallien och uppförandet av den stora gränsvallen hindrades fortsatta försök. Följden blev att germanerna närmast floden Rhen blev mer bofasta. Deras jordbruk blev mer utvecklat och jorden fördelades. Man bodde antingen i enskilda gårdar eller i byar med gles bebyggelse. Germanerna var annars bosatta i skogen. Det var skogen som genom sin otillgänglighet utgjorde deras egentliga skydd mot de romerska erövringarna. De fria männen sysselsatte sig mest med krig, jakt, tingsbesök och dryckeslag. Tacitus meddelar att germanerna ansåg det som vanhederligt att förvärva med svett det som kunde vinnas med blod, att de överlämnade arbetet inom huset och på jorden åt kvinnor, gubbar och trälar och tillbringade sin tid vid gården i sysslolös vila. Den vanligaste drycken var öl och mjöd. Vin kunde endast erhållas genom handel med romarna men var så begärlig att romarna ansåg germanerna vara lättare att besegra med vin än med vapen. På den germanska hustrun vilade gårdens skötsel med en självständig ställning. I krig uppehöll sig kvinnorna ibland i närheten av stridsplatsen för att undsätta de sårade; det finns även exempel på bland annat hos langobarderna att kvinnor deltog i striderna.
+++
Vissa kvinnor uppträdde som heliga sierskor, gydjor eller völvor, som kunde utöva stort politiskt inflytande - något som kan jämföras med grekernas orakel. Egentlig konstslöjd saknade germanerna när de kom i kontakt med romarna. De gjorde enkla lerkärl och kände till bruket av järn, men denna metall förekom sparsamt; mera användes brons, och delvis användes ännu sten ben och horn till vapen och redskap. De förnämsta vapnen var ett spjut med kort järnspets och en sköld av brädor, målade i starka färger. Svärd kom att användas med tiden, och kastyxor, yxor och saxar. Kvinnorna tillverkade enkla tyger av lin och ull. Mellan olika germanfolk förekom byteshandel. Som betalningsmedel användes boskap, men även guldspiraler, varav stycken i mån av behov kapades. Längs gränserna uppstod handel med kelter och romare, och härigenom kom romerska mynt i bruk bland de närmast boende folken. Från dessa vandrade de sedan ända upp till Skandinavien, där de mest verkar ha använts som smycken. De varor som kom från Germanien och såldes till romarna var främst bärnsten, slavar och kvinnors hår, som var mycket eftersökt till löshår åt romerska damer. Till Germanien infördes i synnerhet metallarbeten, och genom att efterbilda dessa utvecklade germanerna så småningom en egen konstslöjd. Ända till Skandinavien sökte sig dessa romerska produkter, och ledde där till en utvecklad yrkesskicklighet, som fynden från äldre skandinavisk järnålder kan uppvisa. Guldsmidet nådde en hög utveckling vilket kan illustreras med de praktfulla guldhalskragar från vendeltid som hittats i Skandinavien, men även de guldhalsringar från 100-talet (exempelvis Havorringen) som även hittats i Kievtrakten och vid Svarta havet. Under 400-talet utarbetades en säregen germansk stilkonst med djurornamentik. Även om de flesta exemplen är från Skandinavien spred sig den över hela det germanska området, och användes långt fram i tiden, urnesstilen är ett sent exempel. Skrivkonsten var för germanerna förknippad med magi, och futharken, runornas ordningföljd, återfinns ofta i de tidiga runinskrifterna, t ex på Charnayspännet (500-talet) från Frankrike. Genom främst romerskt inflytande lärde sig germanerna skrivkonsten, de utvecklade egna skrivtecken, runor, med en egen säregen ordningsföljd, den så kallade futharken. Denna skiljer sig till exempel från den keltiska Ogham-skriften. Runorna utmärkte enkla ljud, men hade också symbolisk betydelse och hade namn, exempelvis runan ᚠ som bar namnet "fé", som stod för ljudvärdet "f" och som symboliserade rikedom, "fä".
Åtminstone från 200-talet blev runraden en gemensam för samtliga germanska folk. Under tidens lopp undergick den förändringar, så att olika runor förekom hos olika folk. På grund av brist på skrivmaterial, annat än trä, ben, metall och sten, fick inte runorna någon bred grund för att användas som medel för verklig litteratur. Runorna användes främst för att skriva namn och besvärjelser på redskap och vapen, samt i Skandinavien som gravskrifter. Ett exempel på en tidig runinskrift är spjutspetsen från Stabu i Norge (ca. 175) med inskriptionen "raunijaR", vilket brukar tolkas som "Prövaren". En annan spjutspets från Dahmsdorf i Tyskland (ca. 250) har en liknande inskription: "ranja", "Genomborraren". Germanernas sägner och sånger, upptecknades inte utan fördes vidare genom muntlig tradition. Somliga var till sitt innehåll mytologiska, till exempel de gamla sångerna om guden Tuisto och hans ättlingar. Andra utgjordes av begravningssånger, i vilka den dödes bedrifter förhärligades, och sannolikt var det sådana, som gav upphov till de sånger om framstående hjältar - exempelvis Arminius - vilka enligt Tacitus' vittnesbörd var vanliga bland germanstammarna. Den längsta runinskrift som påträffats ristad med den äldre futharken är Eggjastenen i Norge som ristades på 600-talet. Rökstenen i Östergötland, från skiftet till vikingatiden omkring år 800, är ristad med både urgermanska och skandinaviska runor. Under medeltiden skrevs några germanska epos ned. Hos Paulus Diaconus finns åtskilliga antydningar om myter och sagor som varit gängse hos langobarderna. I Tyskland finns bevarat ett märkligt stavrimmat fragment, upptecknat omkring år 800, som berättar om Hildebrand, Dietrichs lärare i vapenkonst, som efter många år återvänder till Italien där han råkar i strid med sin son Hadubrand som inte tror att Hildebrand är hans fader. Mer än hundra år senare företog en munk i S:t Gallen vid namn Ekkehard att på latinsk hexameter och med Vergilius som mönster berätta om Walther (Waltarius manu fortis) och Hildegund. Som gisslan kvarlämnade hos Attila flyr de från denne med de burgundiska skatterna och påträffar kung Gunther och hans män, strid uppstår och Walther gör underverk av tapperhet. Till sist försonas kämparna. Bland de få epos som bevarats är dock det högmedeltida Nibelungenlied, som bygger på samma folkvandringstida material som Völsungasagan, samt Beowulf, som utspelar sig på 500-talet, och vars äldsta handskrift är från omkring år 1000, de mest kända. För den rikare men i huvudsak betydligt yngre fornnordiska litteraturen se Fornaldarsagor, Fornvästnordisk litteratur och Islänningasagor. Att dra slutsatser om den germanska kulturens, och de olika germanska stammarnas, förkristna religion försvåras genom de få skriftliga källor som finns. Det rika material som finns kring sen nordgermansk religion i Norden har också en tendens att överskugga de tidiga och antagligen annorlunda myter som försvann med den förhållandevis tidiga kristnandet av södra germanstammar. Trots detta pekar arkeologiska undersökningar i kombination med tidiga historiska källor skrivna av primärt romare på att man kan dra vissa slutsatser kring tidig germansk mytologi och religionsutövande. En viss uppfattning om religionen hos antikens germaner kan man dock få av att se på de översättningslån som gjordes för namnen på veckodagarna, vilka spreds över stora delar av det germanska området. Därifrån kan man se att gudar som senare hos nordborna kallades Tyr, Oden, Tor och Freja ansågs vara motsvarigheter till Mars, Merkurius, Jupiter och Venus. Tor identifierades också av Tacitus med Herkules. Denne berättar dessutom om Nerthus, som senare tycks utvecklats till Njord. Ostrogoterna, visigoterna och vandalerna kristnades medan de fortfarande befann sig utanför det romerska rikets gränser men antog arianismen snarare än den katolska läran. Det främsta skrivna dokument som återstår på det gotiska språket är den bibelöversättning som gjordes av Wulfila, den missionär som omvände goterna, främst bevarad i form av Silverbibeln i Uppsala. Langobarderna kristnades inte förrän efter att de slagit sig ned inom romerska riket men tog till sig den kristna läran från arianska germaner. Markomannernas drottning Fritigil korresponderade med Ambrosius av Milano rörande hennes folks konvertering till kristendomen under andra halvan av 300-talet. Frankerna omvändes direkt till den katolska läran utan en mellanperiod som arianer Senare skulle frankiska missionärer och soldater ledda av Karl den store med våld tvinga omvändelsen på sina saxiska grannar i norr. Nordgermanerna bevarade länge den gamla hedniska germanska livsstilen och var de sista av denna folkgrupp som kristnades, se vidare asatro.
+++
GERMANER OCH ROMERSKA RIKET
I slutet av 100-talet f.Kr. beskriver romerska källor hur Gallien, Italien och Spanien invaderades av germanska stammar vilket kulminerade i strider med det då ännu republikanska Rom.
Sex decennier senare utnyttjade Julius Caesar det germanska hotet som en förevändning att annektera Gallien. Under det första århundradet e.Kr. ger skrifter av Caesar, Tacitus och andra romerska författare en bild av hur germanerna delat upp sig i olika stamgrupper: Nordgermanska stammar i Skandinavien, Östgermanska stammar mellan floderna Oder och Wisła, Istvaeoner kring floden Rhen, Ingvaeoner i norra Tyskland och Danmark,
Herminoner kring floden Elbe, inklusive sveber vid Östersjön samt sydvästra Tyskland. Istvaeonerna, herminonerna och ingvaeonerna brukar kollektivt benämnas västgermaner och germanerna i Skandinavien kallas nordgermaner. Dessa olika grupper utvecklade förmodligen olika germanska dialekter som utgör grunden för de olika germanska språken än idag. Germanerna befann sig stundtals i krig med Rom men ett handelsutbyte, allianser och ett kulturellt utbyte förekom också. Under 400-talet inleddes en omfattande folkvandring bland de germanska stammarna och germaner invaderade det romerska riket och kom till England, Frankrike, Spanien, runt hela Medelhavet och till och med till Afrika. En konsekvens av folkvandringen blev att de olika stammarna började inkräkta allt mer på varandras landområden. Nomadiserande folk tvingades bli bofasta. Flera folk försvann genom att uppgå i andra, även om processen är oklar. I Danmark sammansmälte danerna med jutarna, i Sverige götarna med svearna, i England anglerna med saxarna. Några av de germanska stammarna brukar anses ansvariga för det romerska imperiets fall i slutet av 400-talet. Idag ser man på den här perioden annorlunda, man kan se ett samarbete där germaner försvarade områden som centralmakten inte längre var i stånd att försvara. Rom hade rekryterat germaner från sitt romerska rikets gränser, sedan lång tid och flera germaner, till exempel Odovakar, hade klättrat högt upp i den romerska hierarkin. Rom började efter en tid att rekrytera hela stammar och gav deras ledare officiella poster. Rollen att bidra till imperiets försvar övergick snart till administration av regioner och provinser för att slutligen, när det romerska administrationsväsendet etablerats bland germanerna, utgöra en del av den verkliga makten i imperiet. Under 500-talet hade de nya staterna som kontrollerades av en romersk kung och en adel från någon av de germanska stammarna redan blivit etablerade. Till och med i Italien blev Odovakar och efter honom Theoderik den store accepterade som legitima arvtagare till Rom av såväl romerska medborgare som goter.
Idén om "germanerna" som ett folk glömdes när kontrasten mot de romerska medborgarna suddades ut och när de olika germanska folken grundade egna riken. De olika folken skaffade sig egna ursprungsmyter, och det var först med återupptäckten av Tacitus Germania år 1455 som idén om att de olika folken hade ett gemensamt ursprung började spridas.
+++
BALTER - LETTER OCH LITAUER (ESTER OCH LIVERNA - SPRÅK OCH URSPRUNG DELAS MED FINLAND)
Balter är de folkslag som hör hemma i Baltikum. Framför allt är det letter och litauer. Ordet balter är ganska nytt. Ursprungligen betecknade det tyskar i Estland och Lettland, alltså balttyskar. I och med språkvetenskapens framsteg under 1800-talet uppstod begreppen baltiska språk och baltiska folk: letter, litauer. Esterna och liverna har ett annat ursprung, som de delar med finnarna, men betraktas ibland som balter på grund av det moderna geografiska begreppet Baltikum som Estland räknas in i. I dag finns det också många ryssar i Baltikum, som ofta inte räknas som balter.
+++
SKYTER - RUNT KASPISKA HAVET - IRANSKT SPRÅK
Skyterna [sk-] var under antiken, trots att de talade ett iranskt språk, en geografisk, politisk och kulturell enhet (Skytien) snarare än en etnisk folkgrupp, som levde omkring Kaspiska havet, på de ukrainska stäpperna bort till östra Polen, i norra och östra Iran och vid Altaibergen i Centralasien. Deras räder nådde ända upp till Danmark. Skytiska krigare Stäppen mellan Dnestr och Don har under lång tid bebotts av boskapsskötande indo-iranska folk vilka anses vara en av de mest betydelsefulla skytiska grupperna. Omkring 800 f.Kr. spred de sig mot Svarta Havet, Ukraina, Polen, Rumänien, Ungern och Bulgarien. Skyterna återfinns för första gången i historiska källor i slutet av 700-talet f.Kr. då de invandrade till östra Anatolien i nuvarande Turkiet. De skytiska kungagravarna i Altaibergen är berömda för rika fynd av välbevarat organiskt material som bl.a. dräkter, sadlar och resterna av en tatuerad man. Tack vare permafrosten (ständig tjäle) har materialet kunnat bevaras väl. Den typiska skytiska djurornamentiken med kronhjorten som huvudmotiv påverkade bl.a. den keltiska konsten. Även bruket av hästen i krigiska sammanhang och följaktligen förknippad utrustning som till exempel långbyxan anses vara ett resultat av kontakten med skyterna.I boken Fortidens slagmarker (utgiven 2014) berättar arkeologen Jeanette Varberg, att ryska arkeologer de sista 50 åren hittat 140 vapengravar nordväst om Svarta havet som innehåller kvinnor. Flera skelett visar spår efter strid, och på sin resa efter döden har de fått med sig sin vapenutrustning. I en av gravarna låg en 7–10-årig flicka iklädd ringbrynja och försedd med två spjut. Detta kan betyda att flickor redan i tidig ålder fick lära sig hur man hanterar vapen. Av det totala antalet funna vapengravar i området utgör kvinnogravarna 20 procent. Dessa gravar tillskrivs de nomader som kallats skyter, vilka 600 f.Kr. –200 e.Kr. behärskade stora delar av stäppen nordväst om Svarta havet. Ryska arkeologer tror att dessa kvinnliga krigare utgör bakgrunden till de historier grekerna diktade om krigande kvinnor – amazoner.
AMASONER - SKYTER
Amasoner (grekiska αμαζόνες) var i grekisk mytologi en stam av iranska kvinnokrigare i Sarmatien i Skytien. Amasonerna talade skytiska, ett östiranskt språk. Enligt vissa versioner av myten om amasonerna var de döttrar till den olympiska guden Ares. Amasonernas hemvist lokaliserades av grekerna till en början i nordöstra mindre Asien, senare ansågs de bosatta i Centralasien. Amasoner sades leva i en kvinnostat helt utan män. En grannstam gjorde de unga flickorna gravida två månader om året. Alla pojkar som föddes sattes ut i skogen eller sändes till sina fäder sedan man gjort dem inkapabla att strida. Flickorna uppfostrades i en krigarkult där man skulle ha dödat tre fiender i strid innan man fick lov att skaffa barn. En senare etymologisk myt, som försöker förklara namnet "amazoner" ur "utan bröst", menade att amasonerna skar av sitt högra bröst för att lättare kunna hantera en pilbåge. I den grekiska konsten avbildas dock aldrig amasonerna så. Ordet amazon härstammar från fornpersiskans hamazan i betydelsen "krigare". Den skytiska stridstekniken, beridna bågskyttar, gynnar inte i första hand explosiv styrka alltså hade det övertag i form av fysisk styrka som män har över kvinnor mindre betydelse för en skytisk krigarkarriär. När skytiska krigargravar har analyserats med modern DNA- teknik har man kunnat konstatera att en tredjedel av de funna krigarna var kvinnor. Bland fynden av konstaterade kvinnor som fått en krigarbegravning hade många av kropparna typiska, läkta eller dödliga, stridsskador.
KELTER - STÖRRE DELEN AV NORDVÄSTRA EUROPA - DELAR AV DEN IBERISKA HALVÖN - BALKAN - MINDRE ASIEN
Kelter är en i historiskt och arkeologiskt syfte använd benämning på flera besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien, kring årtusendet före Kristus och framåt. Kelterna kan genom arkeologiska fynd knytas bakåt i historien till flera av de sten- och bronsålderskulturer som man kunnat identifiera norr om Alperna. Det finns fynd av likartade kultföremål och stora likheter i ornamentering av föremål som visar på en kulturell gemenskap. Kelterna utvecklade en högstående kultur som, tillsammans med den grekiska och romerska, utgjorde grunden till den tidiga medeltiden i Europa. Vi vet att såväl greker som romare inledningsvis kallade alla folkslag i Europa norr om Alperna för kelter och alla folk norr om Balkan och Svarta Havet för skyter. Grekerna och de tidiga romerska författarna skilde inte mellan kelter och germaner. Poseidonios av Apemia (levde 2:a – 1:a århundradena f.Kr.) är den förste som kallar folken som bor norr om floden Rhen för germaner och detta begrepp övertas sedan av bland andra Julius Caesar. Julius Caesar är en av de som nämner kelterna. I Commentarii de Bello Gallico ("Kommentarer till de galliska krigen") skriver han "På sitt eget språk heter de kelter, vi kallar dem galler". Caesar nämner också att folken i Britannien har liknande seder och traditioner som gallerna i Frankrike. Eusebius Hieronymus identifierade på 300-talet att folket som bodde i Galatien i Mindre Asien talade samma keltiska dialekt som han hört talas av treveri, en keltisk stam boende i området kring dagens Trier, i Tyskland. Till de keltiska nationerna idag räknas Skottland, Wales, Irland (inklusive Nordirland), Isle of Man, Cornwall i västra England och Bretagne i västra Frankrike. I samtliga nationer talas vid sidan om engelska och franska även keltiska språk.
SLAVER - HUVUDSAKLIGEN DE CENTRALA OCH ÖSTRA DELARNA
Slaverna är Europas största övergripande folkgrupp, vilken huvudsakligen befolkar dess centrala och östra delar. De talar slaviska språk. Slaverna brukar idag delas upp i västslaver - polacker, kasjuber, slovaker, sorber, tjecker
sydslaver - bulgarer, kroater, bosniaker, makedonier, montenegriner, serber, slovener
östslaver - ryssar, ukrainare och vitryssar. Slaver betecknar en språklig tillhörighet och är inte beteckningen på något folk eller någon nation. 'Slav' betecknande person som talar slaviskt språk är besläktat med 'slovo' som betyder 'ord' eller 'tal', det vill säga 'de som talar (ett begripligt) språk'. Jämförelsevis är det slaviska ordet för tyskar, germaner, 'Nemci', från 'Nem' som betyder 'stum', det vill säga de som inte kan tala (ett begripligt språk). Kievriket var en stat med slavisktalande befolkning.
Var Germanien slutade och andra regioner tog vid var inte klart definierat. De olika folkslagen var delvis etniskt blandade. I söder slutade Germanien vid Alperna. Skandinavien, som beboddes av folk som talade germanska språk, räknas ibland också till Germanien. Germanerna talade urgermanska eller protogermanska som är ursprunget till dagens germanska språk. Germanien motsvarar ungefär det nutida Tyskland. Germanien och germaner var romarnas benämning på området respektive folket i området. Germanien var ingen politisk enhet så till vida att det fanns en kung eller liknande som styrde över området utan Germanien var uppdelat i en mängd stamfolk. Dock kunde troligtvis flera stammar samarbeta inför yttre hot, exempelvis från romarriket. Det antika Germanien har beskrivits av Julius Caesar där han beskriver germanerna som barbarer. Den mest detaljerade antika beskrivningen av Germanien är av den romerske författaren Tacitus år 98 i boken Germania. Tacitus beskriver Germaniens klimat och natur liksom de olika germanska folkstammarna. Även om boken inte kan sägas vara helt historiskt tillförlitlig i och med dess politiska budskap till sin samtid och i viss mån skönlitterära karaktär är den likväl historiskt viktig då den senare haft stor betydelse för inte minst tyskarnas självbild och framväxten av den nordeuropeiska nationalromantiken under 1800- och 1900-talen. I boken omnämns kortfattat en germansk folkstam, "Suiones", som av många anses liktydigt med "svear". Detta skulle vara första gången som svear omnämns i världshistorien.
Romarna delade geografiskt upp Germanien i två delar: det av romarna ockuperade området väster och söder om Rhen benämndes det "inre Germanien", öster om Rhen benämndes det "stora Germanien", Germania Magna. Det ockuperade Germanien delades i sin tur in i två delar - Germania Inferior (ung. dagens Nederländerna) och Germania Superior (ung. dagens Schweiz och Alsace). Under kejsar Augustus försökte romarna militärt erövra Germanien öster om Rhen och infoga det i det romerska provinssystemet. Romersk militär nådde ända fram till floden Elbe. Det romerska nederlaget vid slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e. Kr innebar att romarna gav upp ambitionen att helt erövra Germanien varvid Rhen förblev en etnisk och kulturell gräns mellan romerskt och germanskt.
SLAGET VID TEUTOBURGERSKOGEN
(tyska: Schlacht im Teutoburger Wald, Hermannsschlacht, eller Varusschlacht), beskrivet som Varusslaget (Clades Variana) av romerska historiker, stod år 9 e.Kr. vid Teutoburgerskogen då en allians av germanska stammar under ledning av Arminius överföll och tillintetgjorde tre romerska legioner under ledning av Publius Quinctilius Varus.
År 9 e.Kr. tågade Quinctilius Varus västerut i riktning mot vinterkvarter i Vetera Castra med de romerska 17:e, 18:e och 19:e legionerna samt ytterligare sex kohorter, cirka 20 000 man.
Den till synes trogne legionären Arminius (senare av Martin Luther ändrat till Hermann) hade planerat ett bakhåll och lyckats samla nästan 20 000 germanska krigare vid sin sida. Planen fungerade mycket väl. De 36 kohorterna blev fullständigt utplånade, sånär som på ett tusental man som lyckades fly och rapportera om den fasansfulla nyheten. På några timmar hade Augustus förlorat en sjättedel av hela den romerska krigsmakten. Den direkta följden blev att Romarriket förlorade merparten av dagens Tyskland, området mellan Rhen och Elbe, då man drog sig tillbaka västerut för att aldrig komma tillbaka.
På längre sikt hade slaget stor betydelse för Europas historia, då Rom aldrig lyckades införliva Germanien i den romerska provinsstrukturen.
+++
FRANKERRIKET (400-TALET - 843)
Frankerriket var det forna rike som frankerna lade under sig från 400-talet e.Kr till 843 e.Kr.
DEN MEROVINGISKA TIDEN (400–700)
Under loppet av 200-, 300- och 400-talen svämmade frankerna och andra germanska stammar över den gallisk-romerska gränsen, men frankerna kom att dominera i nordväst. Frankerna själva var splittrade i många ätter bland vilka det rådde inbördes strider, en av dessa ätter kom att framstå som segrare: den merovingiska ätten. Merovingerna under sin hövding Klodvig kom att ena frankerna vid slutet av 400-talet. Nu, när frankerna stod enade, kunde de rikta sin aggression mot yttre fiender. Klodvig besgrade den romerske ståthållaren Syagrius och frankerna kunde framställa sig som härskarna över norra Gallien. Klodvig riktade nu in sig på att bekriga de andra germanska grannfolken, vilka han erövrade en efter en de första årtiondena av 500-talet. När han dog delade han riket mellan sina söner.
+++
DEN KAROLINGISKA TIDEN (700- och 800-talet)
Frankerriket nådde sin största utbredning och makt under Karl den store, som blev kung år 768. Riket omfattade delar av dagens Frankrike, Belgien, Tyskland, Luxemburg, Nederländerna och delar av Italien. Dagens Frankrike och Tyskland kan båda härledas till Karl den stores välde. Det frankiska riket blev med Karl den stores kröning år 800 ett kejsardöme. Han använde sig av titeln romersk kejsare, vilket sågs som en länk till det tidigare Romarriket. Titeln "Kejsare över romarna" hade använts kontinuerligt av hovet i Konstantinopel (idag Istanbul i Turkiet) sedan romarriket först delades år 285. Det romerska riket i öst hade en kvinnlig regent Irene som i påvedömets ögon betraktades som illegitim på grund av sitt kön. Irene var född i Athen år 752 och död år 803. Hon var en bysantinsk kejsarinna, och regent i Bysantinska riket som förmyndare för sin son, Konstantin VI, mellan 780 och 790. Hon avsatte senare sin son, och var Bysans regerande kejsarinna och monark från år 797 till år 802. Hennes kön fick påven att år 800 utnämna Karl den store till kejsare, eftersom han betraktade kejsarstolen i Bysans som vakant på grund av hennes kön. Redan år 843 delades riket upp mellan Karl den stores barnbarn i tre delar. Det västfrankiska riket kom att utvecklas till dagens Frankrike och det östfrankiska riket blev sedermera det tysk-romerska riket under Otto den store under 900-talet. Den tredje delen, Lotharingia, delades upp mellan det västfrankiska och östfrankiska rikena.
+++
TYSK-ROMERSKA RIKET 962-1806
Det Tysk-romerska riket var en riksbildning i Centraleuropa från medeltiden år 962 till år 1806. Då det var som störst innefattade det inte bara dagens Tyskland utan även områden motsvarande dagens Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tjeckien, delar av östra Frankrike, norra Italien och Kroatien samt västra och norra Polen.
+++
UTLÄNDSKA TERRITORIER
Utländska regenter kunde ha territorier inom det Tysk-romerska riket – till exempel Sveriges besittningar i Pommern och Danmarks besittningar i Holstein. Utländska regenter ansågs då som kejsarens vasall på detta territorium och denne var till exempel hertig, greve eller dylikt där.
+++
TYSK-ROMERSKA KEJSARE
Otto I lät kröna sig till kejsare av påven i Rom år 962 varigenom Tysk-romerska riket skapades. De tysk-romerska kejsarna kröntes av påven till 1500-talet, och den siste kejsaren, Frans II abdikerade 1806 under Napoleonkrigen, varigenom kejsardömet föll. Det "romerska" i kejsarens titel återspeglar idén om translatio imperii (’överföring av regentskap’) vilket innebar att de tyska, romerska kejsarna betraktades som arvtagare till den romerska kejsartiteln.
+++
SUCCESSION - TRONFÖLJD
Tronföljden till kungaskapet i det Tysk-romerska riket reglerades av en rad olika
faktorer. Att det över huvud taget var fråga om ett val innebar att kungaskapet bara delvis var ärftligt, till skillnad från kungaskapet i Frankrike.
KURFURSTAR 1200-TALET
Det blev alltmer sed, att de furstar som innehade de högsta riksämbetena deltog i ett val,
för att utse kejsaren över Tysk-romerska riket. Valet företogs enligt den gyllene bullan av år 1356 av ett råd av sju furstar, tre ärkebiskopar och fyra sekulära; värdsliga, furstar. De så kallade kurfurstarna. (koren betyder välja på medellågtyska, jämför svenskans kora och engelskans choose). Dessa riksämbetsmän var de tre ärkekanslererna: ärkebiskoparna av (1) Mainz (2) Trier och (3) Köln) De sekulära kurfurstarna: (4) ärkedrotsen (pfalzgreven vid Rhen) (5) ärkemunskänken (kungen av Böhmen) (6) ärkemarskalken (hertigen av Sachsen) och (7) Erzkämmerer (ärkekammarherre?) (markgreven av Brandenburg). En ny elektor, en person som utses med syftet att representera i ett val, tillkom 1690.
+++
RIKSDAG
Det fanns en gemensam ståndsrepresentation, en riksdag uppdelad i tre, senare fyra, ständer. Där var de olika furstestaternas furstar och ständer representerade. Denna riksdag sammanträdde mestadels i Regensburg i nuvarande Bayern.
+++
ÄTTEN HABSBURG 1400-TALET -
Riket styrdes formellt av en kejsare. Den tysk-romerske kejsaren var sedan 1400-talet, alltid av ätten Habsburg i Österrike, vilka kontrollerade mest landområden i riket.
LISTA ÖVER NÅGRA KEJSARE
Ludvig IV av Bayern (1328-1347)
f. 1282 d. 1347, tysk-romersk kejsare från 1328 till 1347.
Huset Luxemburg
Karl IV (1355-
(på tjeckiska Karel IV)
f. 1316 i Prag, d. 1378 i Prag. Tysk-romersk kejsare från 1355.
Gyllene bullan, av latinets bulla aurea, är en beteckning som används för dokument förseglade med gyllene sigill. Detta är fallet med särskilt viktiga påbud utfärdade av tysk-romerska kejsare under medeltiden. Mest känd av de gyllene bullorna torde vara Karl IV:s bulla (1356) enligt vilken valet av tysk kejsare överläts på kurfurstarna. Karl IV var grundare till Karlsuniversitetet (grundat 1348). Han lät även bygga en ny del av Prag - Den nya staden (Nové Město). 1357 lade han grundsten för en ny bro i Prag, som idag heter Karlsbron. Under hans regering påbörjades också byggandet av Sankt Vitus katedral som blev slutfört först 1929. Utanför Prag är det mest kända byggverket av hans tid borgen Karlºtejn. Prags största torg heter efter honom Karlovo náměstí (Karlstorg).
Huset Habsburg
Fredrik III, 1452–1493
Maximilian I, 1508–1519
Karl V, 1530–1556
1519–1530??
Ferdinand I, 1558-1564
Maximilian II, 1564–1576
Rudolf II, 1576–1612
Matthias, 1612–1619
Ferdinand II, 1619–1637
UPPLÖSNING - ÅR 1806
Det tysk-romerska riket upplöstes formellt 1806 under det militära trycket från Napoleon I:s Frankrike.
- MARKGREVSKAPET BRANDENBURG
Det historiska markgrevskapet och kurfurstendömet Brandenburg. Brandenburg, är ett historiskt landskap och en tidigare stat i dagens nordöstra Tyskland och västra Polen. Markgrevskapet Brandenburg grundades av Albrekt Björnen år 1157, som ett rikslän i det Tysk-romerska riket, och döptes efter sin första huvudstad, Brandenburg an der Havel.
+++
KURFURSTAR - BRANDENBURG
Ludvig VI Romaren (på svenska) Ludvig VI "der Römer" (på tyska) f. 1328/1330 d. 1365.
Ludvig Romaren var son till den tysk-romerske kejsaren Ludvig IV av Bayern (död 1347). Ludvig VI "Romaren nådde kurvärdighet (av Brandenburg) genom kejsar Karl IV:s Gyllene bulla år 1356. I bullan stipulerades att den regerande markgreven av Brandenburg i fortsättningen skulle vara kurfurste och ceremoniell ärkekammarherre i det tysk-romerska riket, med rätt att delta i det tysk-romerska rikets kungaval. Han blir då den förste av Markgrevarna i Brandenburg som också blir kurfurste.
Markgrevarna av Brandenburg var fram till Tysk-romerska rikets formella upplösning 1806 en av sju kurfurstar som valde den nye kungen av Tyskland och därmed den nye kejsaren. Kurfursten av Brandenburg bar den ärftliga titeln Erzkämmerer (ärkekammarherre), ett av de sju formella riksämbetena.
+++
BRANDENBURG-PREUSSEN 1600-TALET
Staten Brandenburg kom genom personalunion från början av 1600-talet att förenas med hertigdömet Preussen i Brandenburg-Preussen.
+++
PREUSSEN 1701-
1701 bildade Brandenburg kärnan i det då utropade Kungadömet Preussen, med Berlin som huvudstad, och 1871 blev Berlin även huvudstad i det nybildade Tyska kejsardömet.
+++
NEUMARK I BRANDENBURG
(polska: NOWA MARCHIA)
Ett historiskt landskap inom det Tysk-romerska riket, vilket utgjorde en del av markgrevskapet Brandenburg. Det låg öster om Oder, genom denna flod skild från Mittelmark och Uckermark, och i norr gränsande till Pommern, i öster till Pommern och Posen samt i söder till Schlesien och Niederlausitz.
+++
REGENTER BRANDENBURG
ÄTTEN HOHENZOLLERN (1415-1815)
Råds- fältherre och borggreven Fredrik av Nürnberg av huset Hohenzollern utnämndes till ståthållare och år 1415 till markgreve av Brandenburg. Ätten Hohenzollern skulle komma att regera Brandenburg ända fram till monarkins avskaffande 1918.
+++
FREDRIK I AV BRANDENBURG 1415-
Född 1371, död 1440. Råds- fältherre och borggreven Fredrik av Nürnberg av huset Hohenzollern utnämndes till ståthållare och år 1415 till markgreve av Brandenburg.
+++
FREDRIK II AV BRANDENBURG
Under sonen Fredrik II av Brandenburg underkuvades städerna, särskilt Berlin, och han återvann även Neumark år 1455 och år 1462 en del av Niederlausitz till Brandenburg.
+++
REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG
ALBREKT "AKILLES" AV BRANDENBURG
1470-1486, Hohenzollern.
Född 1414, död 1486. Markgreve av Brandenburg-Ansbach 1440- samt Markgreve av Brandenburg-Kulmbach 1464-. Från 1470 kurfurste och regerande Markgreve av markgrevskapet Brandenburg. Från 1470 är dubbelstaden Berlin/Cölln ständigt residens och huvudstad. Han skiljde de frankiska furstendömena från Brandenburg, men gjorde samtidigt kurfurstendömet odelbart. Med kraft hävdade han och sonen Johan "Cicero" av Brandenburg gemensamt de furstliga rättigheterna mot adel och städer, och under Joakim I "Nestor" av Brandenburg befästes de ytterligare.
+++
REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG
JOHAN "CICERO" AV BRANDENBURG
1486-1499, Hohenzollern.
Född 1455 död 1499. Hans företrädare var Albrekt "Akilles" av Brandenburg. Johan erhöll tillnamnet Cicero genom sina goda kunskaper i latin och sin vältalighet. Johan "Cicero" av Brandenburg gifte sig år 1476 med Margareta av Thüringen (1449–1501), dotter till den sachsiske hertigen och lantgreven Vilhelm III av Thüringen (1425–1482), och Anna av Österrike, hertiginna av Luxemburg. Han efterträddes som kurfurste av äldste sonen Joakim I "Nestor".
++++++
AKILLES
Akilles var den grekiska mytologins störste hjälte, och huvudperson i Homeros verk Iliaden. Akilles var son till Peleus, myrmidonernas kung, och havsnymfen Thetis. Enligt legenden försökte Thetis göra Akilles osårbar, i en version genom att sänka ner honom i floden Styx vid porten till underjorden. Hon höll honom dock i hälen, som då den inte doppades i vattnet, blev hans enda sårbara punkt, hans akilleshäl. Hans far Peleus gav honom till kentauren Keiron för att uppfostras. Hjältarna Odysseus, Ajax och Phoenix övertalade Akilles att delta i kriget mot Troja och han reste sedan dit, tillsammans med sin vapenbroder Patroklos. Den nära vänskapen mellan Akilles och Patroklos och intensiteten i deras förhållande har tolkats som att de var varandras älskare. Under trojanska kriget kämpade Akilles styrkor i städer i Trojas omgivningar, bland andra i Lyrnessos där han tillfångatog Briseis och tog henne som sin konkubin. Under tiden tillfångatog Agamemnon en kvinna vid namn Kryseis, och hånade hennes far Kryses, en präst av Apollon genom att avslå den erbjudna lösesumman. Som straff sände Apollon en pest i det akajiska lägret, och Akilles övertalade Agamemnon att återlämna Kryseis. Agamemnon krävde dock Briseis som kompensation för detta, och Akilles blev rasande och vägrade efter detta strida för Agamemnon. Patroklos tog på sig Akilles pansar, och blev dödad av den trojanske prinsen Hektor i Akilles ställe. Akilles utmanade sedan Hektor på envig, dödade honom och släpade hans kropp efter sin vagn tre varv runt Patroklos gravbål. Trots det kom Hektors far in i Akilles tält och kysste "hans mordiska händer" som hade tagit hans sons liv. Då slocknade hatet hos Akilles och han lät Hektor få en värdig begravning. Kort efter Hektors död besegrade Akilles ytterligare tre hjältar, men dödades av Hektors bror Paris, enligt en version med en pil i hälen. Paris förvägras någon ära för dådet, och Akilles förblir obesegrad i strid. Hans skelett blandas med Patroklos. I Iliaden är Akilles en av de två hjältar som beskrivs som gudalika.
+++
CICERO
Marcus Tullius Cicero
Född 106 f.Kr. i Arpinum (nuvarande Arpino), död 43 f.Kr. i Formiae (dagens Formia), Lazio i dagens Italien. Han var en romersk retor eller orator, en talare utbildad i retorik, författare och politiker. Han skrev tal, brev och böcker om retorik och filosofi.
++++++
KÄLLOR
- Mörner 91 - Tab 1 - adelsvapen. com
- Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, Palmblad, Wies.. Werner, 9:e bandet, år 1843, sid 220- Mörner - runeberg.org
- riksarkivet.se Mörner, släkten
- Svenska adelns ättar-taflor Gabriel Anrep 1858-1864 - Mörner sid 947- runeberg.org
Wikipedia - Johan III - 2019
Wikipedia - Tysk-romerska riket
Wikipedia - Brandenburg
Wikipedia - Mörner - 2020
Wikipedia - Akilles - Potroklos
Se: Den introducerade svenska adelns ättartavlor av Gustaf Elgenstierna 1925-1936 (ej läst, ej hittat runeberg.org)
Se: Mörnerska släktboken 1468-1653, utgiven av C. M Stenbock 1909 (ej läst) | |
|
G e n v ä g a r
