Släktforskningssajten Genvägar använder cookies för personlig anpassning, anpassning av vår nätreklam och andra ändamål. Läs mer eller ändra dina cookie-inställningar. Genom att fortsätta använda vår tjänst samtycker du till vår användning av cookies.
G e n v ä g a r	Välj bland senast visade -->
Om Släktforskningssajten Genvägar Till släktträden Samarbeta Stöd		Logga in
Sök Visning Index Personer Ny person Importera Visa släktträd Redigera person Redigera relation

HANS von Mörner (-1491) Hedwig von Schlaberndorff LUDWIG von Mörner (1468-1531) 1468--1531 (man) FEM PERSONER FINNS PÅ SIDAN: 1). LUDWIG VON MÖRNER 1468-1531 OCH HANS SON 2) HENRIC VON MÖRNER -1547 HANS SONSON 3) LUDVIG VON MÖRNER 1541-1593 OCH HANS BARNBARNS BARN 4) OTTO HELMER VON MÖRNER 1569-1612 OCH 5) BERNDT DIDRIK VON MÖRNER 1570-1610 ++++++ (CLOSSOW) - (ZELLIN) MARTIN LUTHER - WITTENBERG - NESTOR (INKLUSIVE TROJA ILLIADEN ODYSSÉN ARTEMIS ATALANTE.... ) ++++++++++++++++++++ 1) LUDWIG von Mörner f. 1468 d. 1531, på (Clossow) Neumark (idag Nova Marchia i Polen) tidigare Mark Brandenburg, Tysk-romerska riket, 63 år. Herre till Zellin och Clossow. BOSATT (Clossow) Neumark (idag Nova Marchia i Polen) tidigare Mark Brandenburg, Tysk-romerska riket (Zellin) Neumark (Idag Nowa Marchia i Polen) tidigare Mark Brandenburg, Tysk-romerska riket ARBETE ÖVERSTE Överste för ett Brandenburgiskt infanterieregemente; fotsoldater. Som kurfursten av Brandenburg höll Kejsaren tillhanda i Ungern.. GEHEIMRÅD Brandenburgskt geheimeråd, medlemmar av det inre råd som bistod regenten. GIFTE LUDWIG von Mörner f. 1468 d. 1531 (Clossow) Neumark, Mark Brandenburg, gifter sig med DOROTHEA von Bellin f..d..Dotter av Joakim von Bellin till Karwensee och Magdalena Barleben. BARN 1) Henric von Mörner f..d. 1547, begravd i Zellins kyrka. (NÄSTA ANA PÅ DENNA SIDA) 2) JOACHIM von Mörner f. 1506, d. 1576, 70 år [Min Ana] ++++++++++++++++++++ PLATSER CLOSSOW - MARK BRANDENBURG ... ZELLIN - MARK BRANDENBURG ... ++++++ REGENTER REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG ALBREKT "AKILLES" AV BRANDENBURG 1470-1486, Hohenzollern. Markgreve av Brandenburg-Ansbach 1440- samt Markgreve av Brandenburg-Kulmbach 1464-. Född 1414, död 1486. Han skiljde de frankiska furstendömena från Brandenburg, men gjorde samtidigt kurfurstendömet odelbart. Med kraft hävdade han och sonen Johan "Cicero" av Brandenburg gemensamt de furstliga rättigheterna mot adel och städer, och under Joakim I "Nestor" av Brandenburg befästes de ytterligare. REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG JOHAN "CICERO" AV BRANDENBURG 1486-1499, Hohenzollern. Född 1455 död 1499. Hans företrädare var Albrekt "Akilles" av Brandenburg. Johan erhöll tillnamnet Cicero genom sina goda kunskaper i latin och sin vältalighet. Johan "Cicero" av Brandenburg gifte sig år 1476 med Margareta av Thüringen (1449–1501) dotter till den sachsiske hertigen och lantgreven Vilhelm III av Thüringen (1425–1482) och Anna av Österrike, hertiginna av Luxemburg. REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG JOAKIM I "NESTOR" AV BRANDENBURG 1499-1535, Hohenzollern. Född 1484, död 1535. Hans företrädare var Johan "Cicero" av Brandenburg. Joakim I "Nestor" var son till kurfursten Johan "Cicero" av Brandenburg och Margareta av Thüringen. År 1502 gifte han sig med Elisabet av Danmark, dotter till den nordiska unionskungen Hans. Samtidigt gifte hans syster Anna sig med kungens bror hertig Fredrik av Schlesvig och Holstein, den blivande kung Fredrik I av Danmark. Genom de nära banden med unionskungahuset spelade han en roll i den skandinaviska politiken. Joakim I "Nestor" av Brandenburg arbetade med växlande framgång för att upprätta en stark fursteförvaltning efter den romerska rättens principer och sågs som beslutsam och hänsynslös, framförallt mot de adliga rovriddare som härjade i hans domäner och utmanade huset Hohenzollerns rättsskipning i de egna territorier. Vid kungavalet år 1519 stödde han till en början partiet bakom den franska kungens Frans I:s kandidatur, men kom senare att sluta upp bakom habsburgaren Karl V (Tysk-romersk kejsare 1519-1556). Han blev en av de hårdaste motståndarna till Luthers läror. Hans hustru Elisabet av Danmark var däremot bekännande lutheran och flydde 1528 äktenskapet för att slå sig ned i Wittenberg. Under hans regering skedde omfattande judeförföljelser i Brandenburg; 1503 utvisades alla judar ur Brandenburg och 1510 dömdes över trettio judar i Berlin till att brännas på bål efter anklagelser om att ha skändat nattvarden. ++++++ FÖRDJUPNINGAR - ORDFÖRKLARINGAR MARTIN LUTHER Martin Luther, född 1483 i Eisleben i Kurfurstendömet Sachsen, död 1546 i Eisleben, var en tysk präst, munk och teolog, känd som den som initierade den protestantiska reformationen. Som präst och kristen teologiprofessor vid universitetet i Wittenberg attackerade han år 1517 i sin skrift 95 teser, kyrkans släpphänta försäljning av avlatsbrev. Luther motsatte sig kyrkans lära att frihet från Guds straff för begångna synder kan köpas för pengar. Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud som endast åtnjutes av nåd genom tro på Jesus som har sonat våra synder. Luthers teologi utmanade påvedömet och den romersk-katolska kyrkan. Han hävdade att Bibeln är den enda källan för gudomligt uppenbarad kunskap. Genom att föreslå att prästerskapet kan upprätthållas av alla döpta kristna motsatte sig Luther tanken på prästerskapet såsom förmedlare mellan Gud och människan. De som ansluter sig till Luthers lära kallas lutheraner, och tillhör protestantiska inriktningen. WITTENBERG I början av 1500-talet hade Wittenberg utvecklats till en betydande medelstor stad, där det bodde över 2 000 invånare. År 1502 uppfördes Wittenbergs universitet. Universitetet var det första i riket som inte uppfördes av kyrkan. Från och med nu var det kurfurstliga hovet en magnet för kreativa krafter. Martin Luther drogs till den expanderande staden. Boktryckarkonsten hade etablerats och staden upplevde en kraftig uppgång, såväl ekonomiskt som intellektuellt. Denna tendens förstärktes när Luther offentliggjorde sina 95 teser den 31 oktober 1517. Detta utövade en stor dragningskraft på många lärda och studenter, vilket gjorde Wittenbergs akademi till en av de mest betydelsefulla under 1500-talet. NESTOR Nestor var i grekisk mytologi kung i Pylos och är en av de mer framträdande bifigurerna i både Iliaden och Odysséen. Nestor blev kung efter att Herakles dödat hans fader och alla hans syskon. PYLOS - (grekiska: Πύλος, nygrekiskt uttal: Pilos), ligger på Peloponnesos västra kust, och omfattar en bukt och en småstad i distriktet Messenien i södra Grekland. Pylos var den homeriske Nestors stad, och har således en mycket lång historia. Det forntida Pylos låg vid inloppet till en bra hamn som bildas av den utanför liggande ön Sfakteria. Mitt för norra ändan av denna ö, vid det 200 meter breda, grunda norra inloppet (Sykia) till viken, ligger akropolis i forntidens Pylos, krönt av ruinerna av en venetiansk borg, som efter den södra borgens anläggning kallats Palaiokastro eller Palaio-Navarino. Enligt Homeros Iliaden var Nestor kung av Pylos. Ruiner av ett palats och gravkammare från mykensk tid (bebott cirka 1700–1200 f.Kr.) som från 1939 grävdes ut strax norr om dagens Pylos har identifierats som hans palats. Här fann arkeologerna flera hundra lertavlor med inskrifter i en skrift som liknar linear B och ger god inblick i Pylos administration och produktion under bronsåldern. ++++++ SPARTA - (Spartis) (nygrekiska Σπάρτη, Spartā) är en grekisk stad vid floden Eurotas i Lakonien på södra Peloponnesos. Under antiken var Sparta en självständig stadsstat, som blivit mest känd för sin betydelsefulla krigsmakt. Periodvis tävlade staden med Aten om positionen som ledande grekisk stadsstat. ANTIKENS SPARTA - Kring år 1300-1000 f.Kr. förföll de dominerande minoiska och mykenska kungadömena av en serie utdragna krig. Perioden från 1100 f.Kr. till 800 f.kr. invandrade dorerna till den grekiska halvön och blev spartanerna, argiverna och messenerna. Spartanerna erövrade Messenien 715 f.Kr. De gjorde messenerna till statsslavar, heloter. Messenerna gjorde uppror och efter ett trettio år långt krig krävde de spartaner som deltagit i kriget samma politiska rättigheter som den dåvarande aristokratin. LYKURGOS LAGAR - Den som skapade Spartas nya lagar var Lykurgos, som levde omkring 700-talet f.Kr. Vår kunskap om Lykurgos härstammar från den antike biografen Plutarchos som levde omkring 200 e kr, dvs. ca 1 000 år efter att Lykurgos ska ha levt. Dagens historieforskning utgår ifrån att han var en mytisk person. Lykurgos fick i uppdrag att skapa lugn och ro i ett ganska oroligt samhälle. Mellan folket och kungarna sattes ett råd bestående av 28 män, "geronter". Sedan genomförde han en landreform där varje medborgare fick en jordbit vilket gav "alla" en rimlig möjlighet till försörjning. Detta var ett första steg mot större jämlikhet i Sparta. Nästa steg var att avskaffa allt guld och silver som valuta och att istället använda sig av järn som betalningsmedel. Det infördes även ett förbud att äga något alls förutom det allra nödvändigaste, jämför uttrycket spartansk. Man införde gemensamma enkla måltider som alla manliga spartaner måste delta i. För att främja militären underställdes alla pojkar ett statligt uppfostringssystem där de drillades och tävlade mot varandra. Lykurgos förvandlade Sparta till en militärstat. Sparta var i vissa avseenden antikens mest jämställda samhälle. Kvinnor och män sågs som mer lika i värde än i de flesta andra grekiska stadsstater. HELOTER - Dragen av jämställdhet gällde dock bara mellan man och kvinna. Sparta hade liksom Aten och i stort sett alla länder eller folkslag i den då kända världen en slavbefolkning. Spartanerna hade dessutom den med sannolikhet största slavbefolkningen i relation till statens befolkning. Denna slavbefolkning kallades heloter och var den största befolkningsgruppen i Sparta. De flesta heloterna utnyttjades som livegna inom jordbruket, andra kunde vara allt från kroppsarbetare till skickliga hantverkare. MEDBORGARE - Heloterna hölls i schack av de, sedan barnsben, stridsutbildade spartanska krigarna, som utgjorde klasspyramidens topp. PERIOIKER - En tredje befolkningsgrupp i Sparta kallades perioiker. De var fria handelsmän och hantverkare i Spartas ytterområden men saknade medborgarskap. Perioikerna slapp spartanernas kasernliv men tjänstgjorde som soldater under krigstid. Sparta befann sig långt ifrån Atens stilbildande hellenska kultur. Sparta var, ur geografisk synvinkel sett, grannstat till Aten men samtidigt en kulturell främling. Där Aten prisade talets gåva och intellektet, gjorde spartanerna sak av att vara de bästa krigarna. PELOPONNESISKA FÖRBUNDET - Sparta blev Greklands ledande krigsmakt och grundade kring mitten av 500-talet det peloponnesiska förbundet. ++++++ ATEN - är huvudstad i Grekland. Aten ligger på den attiska slätten vid Egeiska havet och är omgiven av berg. Staden täcker nu hela slätten och den växer nu med förorterna till andra sidan bergen. Den mest centrala delen av Aten är Syntagma. I området finns flera museer, den gamla staden Plaka och Atens och världens mest kända klippa, Akropolis med Parthenon på toppen, samt Atens Agora, Areios Pagos, Pnyka, Theseion, Olympiska Zeus-templet, Herodus Atticus-teatern liksom Dionysosteatern, Zappeion, Nationalträdgården med mera. AKROPOLIS - Atens ursprung och äldsta historia är myter. Enligt den vanligaste traditionen har Aten grundats av konung Kekrops och till en början regerats av honom och hans avkomlingar. THESEUS - Under sagohjälten Theseus av aigidernas konungasläkt växte Aten genom att de förut oberoende attiska småstaterna blev en statsenhet. KODROS - Enligt den attiska sägnen ska Kodros ha varit Atens siste regerande konung och staten ska sedan ha haft en republikansk författning. ARKONT - (grekiska archon, härskare) den högste ämbetsmannen i vissa grekiska stater t.ex i Aten. Från 752 f.Kr. valdes arkonterna på tio år, och 713 f.Kr. fick alla de adliga ätterna, eupatriderna, tillträde till detta ämbete. 683 f.Kr. förkortades ämbetstiden till ett år, och i stället för en arkont, som förut, valdes nu nio. Säkert har kungatiteln aldrig varit avskaffad, men dess bärare har under tidernas lopp fått vidkännas betydlig inskränkning av sin kungliga myndighet och överlåta en stor del av sin befogenhet på andra funktionärer, till dess att kungen slutligen kommit att vara en medlem bland alla andra, och inte ens den främste, av deras kollegium. Under den historiska tiden var arkonterna nio, och kollegiets officiella titel åtminstone från Solons tid var "de nio arkonterna". Den förste bland dem kallades arkont. Den andre hade titeln basileios, konung, han hade religiösa funktioner och han handlade rättegångar som berörde religionen. Den tredje kallades polemark, krigsöverste, eftersom han åtminstone i äldre tid stod i spetsen för krigsväsendet. De sex återstående arkonterna kallades thesmothetes, lagskipare, och ledde efter lottning förhandlingarna vid rättegångar. DRAKON - Berättelserna beskriver dock en äldre historia; enligt ett misslyckat försök av Kylon att göra sig till tyrann över Aten skall Drakon fått uppdraget att införa en ny författning och nya lagar, vilka genom sin stränghet kommit att namnge liknande lagar som "drakoniska". DRAKON.. FYLEN - EUPATRIDER - Befolkningen var uppdelad i fyra fylen och en social indelning i eupatrider ("adelsmän"), vilket ledde till sociala konflikter, och i början av 500-talet gjorde bönderna uppror. FYLEN.. SOLON - utsågs till medlare. Han avskaffade skuldslaveriet och införde en rad nya lagar. KLEISTENES - ombildade Solons författning till en demokrati. De gamla fylerna ersattes av tio nya, och rådet utökades från 400 till 500 medlemmar. Spartanerna fördrevs och på Euboia erövrades den bördiga slätten kring Chalkis vilket gjorde Aten till Greklands näst efter Sparta starkaste makt. Atens högsta blomstring inträffade på 400-talet f.Kr. efter de persiska krigen. Efter grekernas förlust vid Thermopyle 480 f.Kr. intog den akemenidiske .. storkungen Xerxes I staden och brände ned Akropolis. Spåren av invasionen utplånades dock snart. ATTISKA SJÖFÖRBUNDET - bildades, och utvecklades snart till ett atenskt imperium som sträckte sig över hela Egeiska havet. Den krigstribut som erlades av stadens många bundsförvanter samt en uppblomstrande handel hade inom kort tid gett Aten förut okända rikedomar, och dessa stora tillgångar framkallade även för konst och litteratur en gyllene ålder. THEMISTOKLES - På Themistokles föranstaltande hade stadens av perserna förstörda ringmur återuppförts i betydligt utvidgat omfång, och efter 460 f.Kr. tillkom de "långa murarna", genom vilka Aten förbands med den starkt befästa hamnstaden Pireus, som också skapats av Themistokles, till en från både sjö- och landsidan svårangripen dubbelfästning. PERIKLES - I det nybefästa Aten byggdes nu en mängd tempel, praktbyggnader och konstverk av alla slag, i synnerhet under Perikles statsledning Av de offentliga anläggningarna kan, förutom templen på Akropolis, som Parthenon och Erechtheion, samt de s.k. Propyléerna, den praktfulla uppgången till borgen, följande nämnas: THESEUSTEMPLET (THESEION) - nordväst om Akropolis, i dorisk stil. Det utgör ännu i dag en av Atens bäst bibehållna fornlämningar. Templet är dock inte tillägnat Theseus, utan Hefaistos. ZEUSTEMPLET (OLYMPIEION) - Atens största tempelbyggnad, det kolossala Zeustemplet (Olympieion), sydost om Akropolis, helt nära Ilissos. Det påbörjades redan under Peisistratos men fullbordades först av kejsar Hadrianus. Några av dess jättelika pelare står ännu upprätta. DIONYSOSTEATERN - Atens och hela Greklands förnämsta skådebana, ligger på sydöstra sluttningen av Akropolis och är till en del uthuggen ur själva klippan. Byggandet av denna storartade teater, urtypen för Greklands övriga teatrar, började omkring 500 f.Kr. men avslutades inte fullständigt förrän långt senare. Den beräknas ha kunnat rymma inemot 17 000 åskådare. I nära samband med teatern stod även ett tempel helgat åt Dionysos. Det rymliga torget (agora) i stadsdelen Kerameikos, nordväst om Akropolis, omgavs av tempel, pelargångar och statsbyggnader. Till de sistnämnda hörde rådhuset, buleuterion, samt den s.k. tholos, en rotunda där prytanerna... och även främmande sändebud åt på statens bekostnad. DE TOLV GUDARNAS ALTARE - På torget befann sig vidare "de tolv gudarnas altare", vilket betraktades såsom den attiska statens medelpunkt, varifrån alla avstånd räknades. Från torget ledde en bred gata (dromos) omgiven av praktfulla byggnader till stadens mot väst belägna huvudport, den s.k. triasiska porten (vanligen kallad dipylon) med den därutanför belägna gravgatan, det forna Atens förnämsta begravningsplats. GYMNASIER - Aten hade flera gymnasier – rymliga, av pelargångar omslutna platser – vilka från början var bestämda för kroppsövningar, men som, då även skalder och filosofer där brukade uppträda och samla kring sig skaror av lyssnande åhörare, i själva verket kom att betraktas som ett slags universella bildningsanstalter. AKADEMEIA - Anlagd av Kimon, norr om staden, där sedermera Platon och den s.k. akademiska skolan undervisade. LYKEION - Aristoteles läroplats. PELOPONNESISKA KRIGET - Efter det ödesdigra peloponnesiska kriget år 431–404 f.Kr. återvann Aten aldrig mer sin forna makt. Dock återuppförde de på segrarens bud de nedrivna långa murarna och befästningarna kring Pireus. KORINTHINSKA FÖRBUNDET - Efter förlusten mot Makedonien i slaget vid Chaironeia, förlorade stadsstaten Aten sin politiska frihet. Aten tvingades ingå i det Korinthiska förbundet under Filip II:s befäl. Under statsmannen Lykurgos tid år 338–326 anlades i Aten det ovannämnda Lykeion, Dionysosteatern fullbordades, och på andra sidan om Ilissos anlades det panatenaiska stadiet, en slags cirkus eller plats för gymnastiska tävlingsstrider. Under de följande seklen fortsatte byggnation i Aten. Den egyptiske konungen Ptolemaios Filadelfos byggde nära torget ett gymnasium med tillhörande bibliotek. Konung Eumenes II i Pergamon byggde vid Dionysosteatern en väldig pelargång utmed sydsidan av Akropolis, avsedd bl.a. att tjäna såsom tillflyktsort för åskådarna vid inträffande regnväder – således ett slags teaterfoajé. ROMERSK TID Under det romerska väldet blev Aten behandlat med mildhet, om man undantar Sullas våldsamma framfart år 86 f.Kr. till straff för att Aten tagit parti för romarnas fiende, konung Mithridates VI Eupator i Pontos. Staden intogs och plundrades, de långa murarna samt Pireus befästningar revs för andra gången och blev aldrig mer återuppbyggda. VINDARNAS TORN - Till samma tid hör det egendomliga monument som av syriern Andronikos uppfördes nedanför Akropolis, nära det under romersk tid anlagda nya torget. Monumentet, som ännu är nästan fullkomligt bibehållet, brukar kallas "Vindarnas torn". HADRIANUS - Under den romerska kejsaren Hadrianus tid fullbordades det ovannämnda Olympieion. Kring detta växte en ny stadsdel upp, som förbands med det gamla Aten genom en ännu bibehållen valvport, vars inskrift betecknar den nya stadsdelen som Hadrianus stad, i motsats till det äldre Aten som kallas Theseus stad. Hadrianus skänkte Aten ett praktfullt bibliotek och ett vidlyftigt gymnasium, smyckat med 100 pelare av dyrbar afrikansk marmor. ANTONINUS PIUS - Under Antonius Pius tid fick Aten en vattenledning från bergen i norr, och vid samma tid gjorde sig den rike privatmannen Herodes Atticus förtjänt om sin fädernestad genom flera dyrbara anläggningar. Han lät på sydvästra sidan av Akropolis bygga vad som idag kallas Herodes Atticus odeion, en byggnad huvudsakligen avsedd för musikaliska framföranden, som rymde upp till 5 000 personer. Dessutom försåg han hela det panatenaiska stadiet med en praktfull beklädnad av pentelisk marmor. PAUSANIAS - Under denna tid besöktes Aten av resebeskrivaren Pausanias, vars "rundresa i Grekland" är en av de viktigaste källorna för vår kunskap om det forna Atens topografi och byggnader. Senantiken och senare perioder Ännu in i bysantinsk tid var Aten en medelpunkt för den klassiska bildningen. JUSTIANUS I - Retorernas och filosofernas skolor stängdes år 529 på kejsar Justinianus I befallning. På 500-talet blev templen förstörda eller förvandlades till kristna kyrkor, samtidigt som landet anfölls av barbariska horder (avarer och slaver). Under den senare delen av medeltiden, efter det första korståget 1204, behärskades Aten av frankiska och florentinska hertigar av husen la Roche och Acciajuoli (se Hertigdömet Aten). OSMANSKA RIKET -År 1456 e. kr erövrades Aten av Osmanska riket. Under det "turkiska herravälde" , som varade ända till det grekiska frihetskriget 1821–1829, krympte Aten till att bli en liten landsort. År 1464 e.kr och 1687 e.kr belägrades Aten av venetianska trupper och befästes under 1700-talet mot albanerna. År 1822 bemäktigade sig grekiska frihetshjältar Akropolis men måste ge upp borgen 1827. Först 1833 gav sig Aten åt det nationella partiets trupper och 1834 överflyttade den nye grekiske kungen Otto av Bayern sitt residens från Nauplia till Aten, som då var en bondby med några hundra hus, vilken snabbt växte till en betydande stad. MODERN TID - 18 september 1834 blev Aten huvudstad i det nybildade Konungariket Grekland, och det utvecklades snabbt till en modern europeisk storstad . År 1896 hölls i Aten de första moderna olympiska spelen. Under första världskriget utkämpades den 1 december 1916 våldsamma gatustrider i staden mellan ett vid Pireus landsatt detachement med omkring 3 000 man franska, italienska och engelska trupper och de regeringstrogna grekiska trupperna, understödda av befolkningen, varvid de allierade måste utrymma staden. I juni 1917 besattes den dock för en tid av fransmännen. Folkmängden exploderade efter det katastrofala kriget med Turkiet, när mer än en miljon flyktingar efter Lausannefreden 1923 tvingades flytta från sina gamla hemtrakter längs Mindre Asiens (nuvarande Turkiets) kust. 300 000 av dessa kom till Aten. Mellan 1941 och 1944 besattes Aten, jämte övriga Grekland, av Nazityskland. ++++++ FORTSÄTTNING PYLOS Pylos - Senare förde Pylos en omväxlande tillvaro, som särskilt präglats av venetianare och osmaner. Det södra Pylos anlades av franker ... på 1200-talet och fick namnet Navarino efter några navarresiska soldater, som slog sig ned där 1381. Osmanska riket intog hamnen 1498 och innehade den till grekiska frihetskrigets slut, med undantag av åren 1644-1648 och 1686-1715, då den tillhörde venetianerna, och 1770, då ryssarna besatte den. Avgörande för Greklands frihet var den seger som den förenade brittiska, franska och ryska flottan (26 fartyg med 1 270 kanoner) under amiral Edward Codrington 20 oktober 1827 vann i viken över den turkiska flottan, av vars 82 fartyg med omkring 2 000 kanoner endast 29 återstod. PERSISKA KRIGEN - var en serie konflikter mellan den grekiska världen och det persiska akemeniderriket.. som påbörjades omkring 490 f.Kr. och varade till 449 f.Kr. Begreppet syftar vanligtvis på de två persiska invasionerna av det grekiska fastlandet år 490 f.Kr. och 480-479 f.Kr. Perserna segrade i de inledande slagen men vid båda tillfällena höll grekerna stånd och motade bort de persiska trupperna från grekiska fastlandet. Inte alla greker kämpade mot perserna; några var neutrala, medan andra var allierade med Persien. Perserkrigen markerar skillnaden mellan arkaisk..tid och klassisk tid.. i den grekiska historien. Krigen gav inte enbart upphov till väpnade konflikter utan bidrog till ett brett kulturellt och vetenskapligt utbyte. Många greker sökte sig till det persiska hovet och vissa tog värvning i den persiska armén, vilket Xenofon skildrat i sitt verk Anabasis. Perserna blev en del av den grekiska historien efter att de år 546 f.Kr. erövrade Lydien... och därmed även de grekiska stadsstaterna i Jonien, som tidigare lytt under lyderna. En styrka under Datis och Artafernes d.y. jämnade år 490 f.Kr. Eretria med marken, men den besegrades några dagar senare i slaget vid Marathon av den atenske generalen Miltiades d.y. Kung Xerxes I ledde år 480 f.Kr. en stor armé för att kuva "Grekland". THERMOPYLE - En armé som skulle spärra vägen till Grekland vid Thermopyle blev utmanövrerad och fick lämna kvar en eftertrupp av 300 spartaner för att fördröja perserna. Detta gav upphov till hjältemyten om slaget vid Thermopyle. I slaget vid Thermopyle segrade perserna mot en grekisk-spartansk här. Aten intogs och plundrades på Xerxes order. SALAMIS - Perserna besegrades emellertid några veckor senare, då deras flotta nedgjordes vid slaget vid Salamis. Det som i dag är känt om krigen kommer i stort sett uteslutande från grekiska källor. Herodotos från den akemenidiska... staden Halikarnassos beskriver perserkrigen i verket Historia. Han börjar med kung Kroisos erövring av Jonien. Av allt att döma betraktade inte perserna sig som besegrade eftersom deras huvudmotiv hade uppnåtts i och med att de hade intagit Aten två gånger som bestraffning för det joniska upproret. På akemenidiska sigill som återger konflikten med grekerna porträtteras i regel de senare som kuvade. Aeschylus och andra grekiska författare överdrev grekernas segrar. För perserriket med dess stora territorium och nästintill outtömliga resurser motsvarade nederlaget i Grekland snarare en mindre tillbakagång i rikets periferi. Bakgrund Lydierna, från de västra delarna av Mindre Asien under kung Alyattes II gick till krig mot den joniska kuststaden Miletos. Kroisos efterträdde år 560 f.Kr. sin far Alyattes på den lydiska tronen, och gick till krig mot de andra grekiska stadsstaterna i Mindre Asien och erövrade dem. Persern Kyros gjorde åren 554-553 f.Kr. uppror mot mederna, och efter fyra års krig erövrade han det mediska riket och grundade Perserriket. Kroisos såg detta som en möjlighet att utvidga sitt rike österut. Han besegrades, och Lydiens huvudstad Sardis gick till Kyros. Kyros erövrade sedan även Assyrien före sin död 530 f.Kr. Han efterträddes av sin son, Kambyses II som erövrade Egypten år 525 f.Kr. Dareios den store, Kambyses efterträdare, erövrade Libyen och en del av Indien, och skapade därmed ett enormt imperium. Dareios beordrade år 513 f.Kr. ett fälttåg in i Balkan, och erövrade Thrakien och Makedonien. Dareios invasion Dareios I OBS SE TIDEN De sista resterna av upproret slogs före 493 f.Kr. ned av den persiska flottan, som bestod av skepp från Egypten och Fenicien. Upproret sågs som en möjlighet att utvidga imperiets gränser till öarna i östra Egeiska havet, av vilka många tidigare inte hade stått under persiskt välde, och till Propontis. Medan den joniska staden Miletos plundrades, dess tempel raserades och befolkningen gjordes till slavar eller flyttades till andra platser, fann de övriga joniska städerna att perserna var överraskande milda i upprorets efterdyningar. Dareios tog direkt kontroll över de nya bosättningarna i regionen genom sin svärson Mardonios. Det platta skattesystemet byttes ut mot en progressiv skatt baserad på varje stads jordegendomar. Demokratier etablerades i några, kanske alla, av de joniska stadsstaterna, fångar fick återvända till sina hemstäder och Dareios uppmuntrade aktivt den persiska adeln i området att delta i grekiska religiösa seder, särskilt de som hade med Apollon att göra. Skrifter från denna period tyder på att den persiska och grekiska adeln började gifta sig sinsemellan, och barnen till den persiska adeln fick ofta grekiska namn i stället för persiska. Dareios försoningspolitik användes som ett slags propagandakampanj mot fastlandsgrekerna, så när Dareios år 491 f.Kr. skickade sina sändebud genom Grekland och krävde underkastelse, accepterade inledningsvis de flesta stadsstaterna erbjudandet. MARDONIOS FÄLTTÅG Våren 492 f.Kr. samlades en expeditionsstyrka ledd av Mardonios i Kilikien. Flottan drog upp längs Egeiska havets kust, avlägsnade tyrannerna i de joniska städerna, erövrade Thasos och nådde Akanthos, landtungan på halvön Athos. Hären korsade Hellesponten, Thrakien och Makedonien och lade under sig alla folk på vägen. Thrakien omorganiserades under en satrap, och Makedonien reducerades till en allierad lydstat. Mardonios flotta förliste dock i ett oväder vid berget Athos. Enligt Herodotos miste Mardonios 300 skepp och 20 000 män, och gav då order om att vända hem. Om detta fälttåg bör räknas som ett försök till invasion av det egentliga Grekland är omtvistat.[källa behövs]Enligt Herodotos var avsikten att underkuva så många grekiska städer som möjligt.[7] Men eftersom både Thrakien och Makedonien hade blivit fullständigt avskurna av det joniska upproret var en återerövring av dessa områden nödvändig, med eller utan ett vidare fälttåg i Grekland. Den verkliga avsikten bakom fälttåget blir förmodligen aldrig känt, men resultatet av det blev att den persiska makten var tillbaka på Balkan. Sedan gränserna till dagens grekiska republik korsades har fälttåget tagits med i alla grekiska historieböcker. Datis och Artafernes fälttåg Redigera Huvudartikel: Slaget vid Marathon År 490 f.Kr. samlade Datis och Artafernes d.y. en ny persisk här i Kilikien, med avsikt att gå mot Attika och Eretria för att straffa dem för deras stöd till jonerna. Den persiska styrkan seglade från Samos till Naxos, där invånarna flydde till bergen. Perserna spred sig över Kykladerna, där befolkningen kapitulerade och övergav sig till den persiska kungen. Därefter drog perserna vidare och belägrade Eretria, där invånarna efter bara sex dagar gav upp. Staden blev därefter jämnad med marken, och tempel och helgedomar plundrades. Herodotos hävdar att merparten av befolkningen togs till fånga och förslavades. Den persiska hären landsteg i Attika, nära staden Marathon. Feidippides, en professionell budbärare, sändes till Sparta efter hjälp, men en festival (Karneia) hindrade spartanerna från att lämna staden. Platon nämner ett helotuppror som en alternativ förklaring. Till slut var Plataiai, som hade ingått en allians med Aten i slutet på 500-talet f.Kr. den enda allierade atenarna hade i slaget vid Marathon. Aten och Plataiai lyckades slå perserna i slaget. Enligt legenden lär man efter slaget ha sänt en budbärare tillbaka till staden för att berätta för invånarna att atenarna hade segrat och att de skulle stå emot perserna. Berättelsen dök upp hos Plutarchos (46-127 e.Kr.) som ger honom namnet Thersipos eller Eukles. Lukianos ger honom namnet Filippides. Legenden är inspirationen till dagens maratonlopp. Betydelsen av slaget vid Marathon Redigera Följderna av slaget vid Marathon var dramatiska för båda parter i konflikten. Atenarna hade visat sina krigsegenskaper mot de persiska styrkorna, som om vi ska tro Herodotos var tämligen stora. Grekerna såg att de kunde stå emot den överväldigande persiska hären, och strax efter Marathon avsade sig ett flertal av de grekiska stadsstaterna banden till Persien och gick över på atenarnas och spartanernas sida. Det viktigaste var troligen den effekt slaget hade på perserna. Marathon var deras första nederlag i strid sedan Kyros den stores dagar, nästan två generationer tidigare. Medan det joniska upproret, persernas dåliga prestationer till havs och nedbrännandet av Sardis utgjorde omedelbara hot mot persernas besittningar i området, signalerade Marathon ett hot mot hela den västliga delen av riket. Perserna hade inte lyckats besegra jonerna på havet, men de hade kunnat upprätthålla makten på grund av sin överlägsna styrka till lands. Nu när även den hade visat svagheter hade perserna visat sig sårbara både till lands och till havs, mot den relativt lilla stadsstaten Aten. De följande tio åren i Grekland Redigera Den politiska situationen i Grekland förändrades inte nämnvärt under de tio år som följde på segern vid Marathon. Alexander I av Makedonien, Amyntas son, antas ha förklarat sig oavhängig från Persien, och deltog i de olympiska spelen. Leonidas I tog en av de två tronerna i Sparta. Miltiades övertalade atenarna att föra ett fälttåg till Kykladerna för att säkra sina gränser. Fälttåget misslyckades, och Miltiades fördes sårad tillbaka. Han ställdes inför rätta för förräderi, befanns skyldig och dömdes till döden. Domen omvandlades till böter, men Miltiades hann dö av sitt sår, och fick en ärofylld begravning. Ostracism utövades för första gången år 488 f.Kr., vilket ledde till att politiker som förespråkade underkastelse inför perserna sändes i exil. Därmed bildades ett nytt politiskt ledarskap i Aten, med Themistokles som ledare för det demokratiska partiet och Aristeides som ledare för det aristokratiska. Vid denna tid gick Aten även i krig mot Egina. Den eginska flottans skicklighet i att utan motstånd lyckas gå i land och göra räder var som helst i Attika ledde till offentlig frustration bland atenarna. Themistokles använde denna frustration till att övertyga medborgarna om att använda vinsten från silvergruvorna i Lavrion till att bygga en flotta som han tänkte använda mot eginerna. Larm slogs i Grekland efter att de persiska förberedelserna för en ny invasion hade kommit långt på vägen, med byggandet av broar vid Hellesponten och en kanal vid Athos. Ett antal grekiska stadsstater sympatiserade med perserna, inklusive Argos, som hade lovat att kapitulera när perserna nådde dess gränser. Aleuad-ätten som härskade i Larissa i Thessalien såg invasionen som en möjlighet att utvidga sin makt. Thebe var villigt att gå över på persisk sida när Xerxes här nådde deras gränser, något som skedde strax efter slaget vid Thermopyle, även om Herodotos antyder att det vid Thermopyle redan var välkänt att Thebe hade kapitulerat. Sparta och Aten sammankallade hösten 481 f.Kr. en kongress i Poseidontemplet på Korintiska näset. Alla grekiska stadsstater som vid denna tidpunkt inte hade fallit för perserna kallades, med undantag av Massalia, dess kolonier och Kyrene. Man argumenterade för en allmän försoning. Aten och Egina slöt officiellt fred. Budbärare sändes ut till de städer som inte hade skickat representanter. Kolonierna på Sicilien och i södra Italien tillkallades, men ska ha vägrat eftersom Syrakusas kung Gelon inte fick befälet, en rättighet som spartanerna vägrade ge ifrån sig. Diodorus rapporterar dessutom att perserna och Karthago hade undertecknat ett avtal om att koordinera invasioner, något som höll de betydande sicilianska och italienska förstärkningarna i schack. Den enda hjälp grekerna fick var ett skepp från Kroton, som kämpade i slaget vid Salamis. Argos och Kreta skickade inga representanter, och oraklet i Delfi deltog inte. Det fortsatte, som det hade gjort sedan århundradets början, att ge orakelsvar om att floderna av perser skulle dränka Grekland. Korkyra lovade att hjälpa till, men drog sedan tillbaka sitt erbjudande. De placerade i stället en flotta utanför Peloponnesos som bara övervakade situationen. I stort bestod alliansen blott av de peloponnesiska stadsstaterna, Euboia och Attika. Xerxes invasion Redigera Den tredje persiska invasionen Förberedelser och storleken på den persiska hären Redigera Omedelbart efter att Datis återvänt från sin expedition började Dareios förbereda en ny invasion av Grekland i full skala. Det fjärde året efter slaget vid Marathon gjorde dock Babylonien och Egypten uppror mot det persiska styret, vilket försenade förberedelserna. Dareios dog år 486 f.Kr. och efterlämnade imperiet och kriget mot grekerna till sin son och efterträdare Xerxes I. Xerxes samlade en massiv expeditionsstyrka efter omkring fyra års förberedelser. Herodotos nämner vid namn 46 nationer som styrkorna hämtades från. Fälttåget försenades med ett år på grund av ytterligare ett uppror i Egypten och Babylonien. Den persiska hären samlades i Mindre Asien sommaren och hösten 481 f.Kr. De östliga satrapernas här samlades i Kritala i Kappadokien och leddes av Xerxes till Sardis, där den tillbringade vintern. Tidigt på våren marscherade den till Abydos, där den slöt sig till de västliga satrapernas här. Antalet mannar i Xerxes armé har varit föremål för ändlösa diskussioner. Herodotos anger följande antal för invasionsstyrkan: Flottmanskap: 517 610 Infanteri:[10] 1 700 000 Kavalleri:[11] 80 000 Araber och libyer:[12] 20 000 Grekiska allierade: 324 000 Totalt: 2 641 610 Det här antalet måste minst dubbleras om man räknar med stödtrupper, och därför rapporterar Herodotos att hela styrkan bestod av 5 283 220 män. Andra antika källor ger andra siffror. Poeten Simonides från Keos, som var nästan samtida, talar om fyra miljoner. Ktesias, som var Artaxerxes II:s livläkare, skrev efter persiska källor en historia över Persien som dessvärre inte har bevarats. Genom hänvisningar till honom i andra källor vet vi att han ansåg att antalet var 800 000 då den ursprungliga hären samlades i Doriskos. Moderna forskare har föreslagit olika siffror, uppskattningar som baseras på kunskap om det persiska militära systemet, deras logistiska färdigheter, den grekiska landsbygden och vilka förnödenheter som fanns att tillgå längs härens färdväg, i synnerhet vatten. En skola förkastar de antal som anges i antika texter som överdrifter från de segrandes sida. Baserat på analyser av härens tillgängliga resurser i antik tid var den persiska styrkan på mellan 60 000 och 120 000 stridande, med ett följe av icke-stridande som var större än vanligt på grund av den persiske kungens och adelns närvaro. Den övre gränsen anses vara totalt 250 000 man. Huvudskälen till att de flesta sätter gränsen här är bristen på vatten. Sir Fredrick Maurice[13], en brittisk general under det första världskriget, var bland dem som hävdade att hären inte kunde ha varit större än 175 000 på grund av vattenbrist. En av de ledande historikerna om akemenidernas Iran, Muhammad Dandamaev, anser att de uppgifter som anges i de antika källorna är starkt överdrivna. Han pekar på det faktum att det skulle ha varit omöjligt för Xerxes att leda en så stor armé i Grekland och förse den med mat och andra förnödenheter.[14] Dandamaevs ståndpunkt har även framförts av A.R. Burn i boken Persia and the Greeks som påpekar att huvudparten av den persiska armén var stationerad i de akemenidiska kärnprovinserna och att den grekiska flottan var större och bättre utrustad än den persiska i slaget vid Salamis och slaget vid Plataiai.[15] En annan skola hävdar att de antika källorna ger ett realistiskt antal. Enligt texterna ställde grekerna i slutet av slaget vid Plataiai upp 110 000 (Herodotos) eller 100 000 (Pompejus) män. I det slaget mötte de enligt Herodotos 300 000 perser och 50 000 grekiska allierade. Detta ger ett tre-till-ett-förhållande för de två härarna, som enligt denna skola är realistiskt.[källa behövs] Persisk förflyttning fram till Therme Redigera Xerxes hade beordrat byggandet av två broar av egyptiska och feniciska båtar i Hellesponten, men de förstördes i en storm. Därför byggdes två nya broar, en av 314 triremer, den andra av 360. En av broarna användes av fotsoldater, den andra av kavalleriet, och det tog hären sju dagar och sju nätter att korsa dem. Fem större matdepåer hade satts upp på vägen, vid Lefki Atki på den thrakiska sidan av Hellesponten, vid Tyrozis vid insjön Bistonis, vid Doriskos där den asiatiska hären slöt sig till sina allierade från Balkan, vid Eion och vid Therme, dagens Thessaloniki. Dit hade man i flera år sänt mat från Asien för att förbereda fälttåget. Djur hade förts dit och utfodrats, medan lokalbefolkningen beordrats att i flera månader mala säd till mjöl. Det tog den persiska hären tre och en halv månad att utan motstånd resa från Hellesponten till Therme, en resa på omkring sextio mil. Den största förseningen berodde på omorganiseringen av styrkorna vid Doriskos, då taktiska enheter ersatte de nationella formationer som hade använts under marschen. Från Therme till Megara Redigera Huvudartiklar: Slaget vid Thermopyle och Slaget vid Salamis Medan Xerxes ännu var i Abydos sändes en styrka på 10 000 atenare och spartaner, ledda av Euenetes och Themistokles, till det trånga passet i Tempedalen mellan Thessalien och Makedonien, efter att ha tillkallats av thessaliska medborgare som ogillade aleuaderna. Styrkan anlände med skepp till Fthiotis, och därifrån över land. Där blockerade de passet, och några få thessaliska ryttare anslöt sig till styrkan. Alexander I av Makedonien varnade de allierade styrkorna att Xerxes hade för avsikt att passera genom ett annat pass, Sarantoporo, och därför drog de tillbaka samma väg som de kom. Hela Thessalien, liksom många städer norr om Thermopyle, avföll till perserna när de såg att hjälpen inte skulle komma. Det tog Xerxes 13 dagar från Therme till Thermopyle. Vid Thermopyle samlades en styrka ledd av kung Leonidas I av Sparta, som bara hade med sig 300 hippeis (bokstavligen "ryttare", trots att de kämpade till fots), som utgjorde den kungliga livvakten. Det totala antalet grekiska soldater uppgick till 6500 varav 4000 kom från Peloponnesos.[16] Hans general Artapanos med 10 000 man utkämpade en träffning med Leonidas, den spartanske generalen, vid Thermopyle. Den persiska horden blev skuren i stycken, medan bara två eller tre av spartanerna dräptes. Kungen beordrade då ett angrepp med 20 000, men dessa besegrades, och även när de kämpade sig igenom blev de åter omringade. Dagen efter beordrade han ett angrepp med 50 000, men utan framgång, och avbröt därför operationerna. (Ktesias) På den tredje dagen avslöjade en grekisk förrädare vid namn Efialtes för perserna att det fanns en bergsväg som ledde till en plats bakom de grekiska positionerna. Leonidas och de 300 spartanerna samt Demofilos och hans kontingent av thespianer bevisade sitt mod genom att försena den persiska framryckningen länge nog för att låta resten av hären komma undan och ge det övriga Grekland en chans att förbereda sig. Grekisk trirem Under tiden angrep en grekisk flottstyrka om 271 triremer den persiska flottan utanför Artemision, medan en flotta om 75 triremer skulle förhindra en persisk omringning vid Chalkis. Perserna hade sänt ut en stark kontingent för att omringa den grekiska flottan, men den hamnade i en storm utanför Euboia och skadades. Herodotos gör en direkt parallell mellan slagen vid Thermopyle och Artemision, och placerar dem till och med på samma dag. Artemision var inte en "kamp till döden" på samma sätt som Thermopyle, men Herodotos berättar att omkring hälften av den atenska flottan förstördes eller skadades i en sådan grad att skeppen inte kunde repareras, och att den allierade flottan led andra förluster. Samtidigt hade den lilla grekiska flottan tillfogat stora skador på den större och mäktigare persiska flottan, som var fångad i ett trångt sund och inte kunde manövrera, precis som senare skulle ske vid Salamis. Vidare erövrades 15 persiska skepp när de av misstag för tidigt seglade rakt in i de grekiska linjerna. Då nyheten om tillbakadragandet från Thermopyle kom lämnade den grekiska flottan i lönndom sina positioner. Aten evakuerades då Xerxes var på väg, och den grekiska flottan drog sig tillbaka till Salamis för att hjälpa till med att överföra Attikas befolkning till ön. Aten intogs och brändes ner av Xerxes. Medan peloponneserna föreslog en försvarslinje vid Isthmos, mötte i stället Themistokles den persiska flottan i slaget vid Salamis och förstörde många av deras skepp. Före slaget hade Xerxes satt upp en tron på Salamis så att han skulle kunna se sin stora seger över den lilla grekiska flottan. Men den smala bukten gav litet manöverutrymme åt hans tunga triremer, och gav de lättare grekiska skeppen möjlighet att runda dem och förstöra dem. Efter nederlaget drog sig Xerxes och hans flotta tillbaka till Asien, där ett allvarligt uppror hade brutit ut i Babylon. Mardonios och hans armé lämnades kvar i Thessalien över vintern. Slutet på fälttåget Redigera Huvudartikel: Slaget vid Plataiai Den efterföljande våren (479 f.Kr.) erbjöd Mardonios två gånger Aten en separat fred, något som atenarna avslog. Manövrer i Boiotien, särskilt med kavalleri, som ständigt plågade de 38 000 atenska och peloponnesiska hopliterna, mynnade ut i slaget vid Plataiai. Grekerna varnades kvällen före anfallet av Alexander av Makedonien. Spartanerna och tegeaterna anföll huvudarmén, medan de flesta av persernas grekiska allierade flydde och lämnade slaget, undantaget thebanerna, som angrep atenarna. Mardonios dödades och hans armé skingrades. Resterna av den persiska armén lämnade Grekland, men huvuddelen lyckades aldrig ta sig till Asien på grund av bakhåll från Alexanders styrkor vid en biflod till Strymon. Samma dag som slaget vid Plataiai omringade en grekisk flotta, ledd av den spartanske kungen Leotychidas, resterna av den persiska flottan i slaget vid Mykale. De ryckte sedan fram mot Hellesponten i avsikt att förstöra broarna, men då dessa redan hade förstörts drog spartanerna hemåt igen. När jonerna bad om mer assistans föreslog spartanerna att de skulle migrera till de städer på den grekiska halvön som hade stött perserna. Atenarna under Xanthippos fortsatte i stället fälttåget på egen hand och belägrade Sestos, tills staden föll några månader senare. Här slutar Herodotos bok. Grekiskt motangrepp DET JONISKA UPPRORET - bröt ut på den grekiska ön Naxos år 499 f.Kr. med hjälp av tyrannen Aristagoras i Miletos. En styrka på 200 triremer med joniskt manskap som Artafernes, satrapen i Sardis, hade sänt till Naxos under Aristagoras kommando för att där avlägsna demokraterna och återinföra oligarkin, misslyckades med detta. Aristagoras befann sig då i en svår sits, och bytte sida. Han eggade milesierna till uppror, och de joniska städerna störtade tyrannerna som perserna hade installerat, slöt ett förbund och bad om hjälp från de andra grekerna. År 498 f.Kr. erövrade och brände grekerna Sardis, något som perserna svarade på med invasion. De joniska städerna plundrades, men fick efteråt införa demokratiska styren. PELOPONNESISKA KRIGET - I slaget vid Salamis visade Atens överlägsenhet till sjöss och gav upphov till en groende rivalitet mellan Sparta och Aten som kom att ge upphov till det peloponnesiska kriget. På den ena sidan i konflikten fanns peloponnesiska förbundet med Sparta i spetsen och på den andra sidan Attiska sjöförbundet med Aten i spetsen. Mot slutet av kriget lyckades Sparta bygga upp en flotta och fick övertaget. Aten vek sig inte förrän deras flotta förintades av den spartanska 405 f.Kr. SPARTAS NEDGÅNG - Efter kriget var Sparta utarmat och militärt svagt. Med den allmänna ekonomiska nedgång som följde efter kriget blev många nyfattiga greker legosoldater och hyrde ut sig till andra makter. Sparta förlorade under början av 300-talet ett krig mot perserna vars fredsvillkor perserna helt fick diktera, Konungafreden. Därefter gjorde landskapet Messenien uppror mot Sparta och bildade en egen förbundsstat. Arkadien följde kort därefter efter och gjorde samma sak. HELLENISTISKA OCH ROMERSKA SPARTA - Sparta återhämtade sig aldrig från det Peloponnesiska kriget eller de revolter som följde. Dock lyckades de behålla sin självständighet i över 200 år till. Varken Filip II av Makedonien eller hans son Alexander den store invaderade riket. När Filip grundade det grekiska förbundet med syfte att ena grekerna mot perserna valde Sparta att inte gå med då de inte var intresserade i att ingå i ett grekiskt samarbete. När Alexander den store efter slaget vid Granicus skickade 300 persiska rustningar till Athen skrev han "Alexander, son av Filip, och alla greker utom spartanerna ger dessa gåvor tagna från utlänningarna i Asien." Medan Alexander var upptagen med sina kampanjer i öst beslutade den spartanske kungen Agis III sig för att agera. 333 f.Kr. skickade han en flotta med trupper till Kreta med målet att erövra ön. Därefter vände han mot Makedonien med en armé av spartaner och allierade grekiska stadsstater. Till början mötte krigståget framgång och 331 f.Kr. belägrade de Megalopolis. En stor här under den Makedonske generalen Antipater marscherade då till stadens räddning och de besegrade spartanerna i ett slag. Agis II dödades. Alexander visar sig nådig efter att den spartanska invasionen besegrats. Hans enda krav i fredsavtalet var att Sparta gick med i det Korintiska förbundet, vilket de tidigare vägrat. PUNISKA KRIGET - Under det puniska kriget var Sparta allierad med Rom. LAKONISKA KRIGET - Deras självständighet skulle dock nå sitt slut senare under det Lakoniska kriget 195 f.Kr. när de besegrades av Rom och deras allians av grekiska stadsstater. AKEISKA UPPRORET - Sparta deltog sedan inte i det Akeiska upproret då flera grekiska stadsstater gjorde uppror mot Romarriket. Som "belöning" för detta blev Sparta en "fri" stad under romersk kontroll. Vissa av de Lykurgosiska lagarna återinfördes och Sparta blev en populär turistort för rika romare som ville uppleva deras underliga och exotiska traditioner. EFTER ROMARRIKET - 396 e.Kr. plundrades Sparta av Alaric I och hans västgoter. Staden brändes och befolkningen såldes som slavar. Under medeltiden blev Mystras det politiska och kulturella centrat i Lakonien och Sparta förlorade all sin betydelse. Bysantinska källor nämner att det så långt in som på 1100-talet f.Kr. utövades dyrkan av de gamla grekiska gudarna i vissa delar av Lakonien och en Doriskspråkig befolkning lever än idag i Tsakonia. PYLOS - När Sparta erövrade Messenien år 668 f.Kr. grundade Pylos invånare en ny koloni i Italien, och Pylos upphörde att existera som egen stad. Under Peloponnesiska kriget spelade denna plats dock en viktig roll, sedan den 425 f.Kr. blivit besatt av den attiske fältherren Demosthenes. Atenarna tog 420 spartiater till fånga på ön Sfakteria. Peloponnesiska kriget var en serie väpnade konflikter i det antika Grekland mellan åren 431 och 404 f.Kr. Striden stod mellan det attiska sjöförbundet, under Aten och det peloponnesiska förbundet under Sparta. Aten förlorade. HOMEROS - (grekiska: Ὅμηρος [hómɛːros]: Hómēros) är enligt traditionen författare till de klassiska eposen Iliaden och Odysséen. Diktverken skrevs omkring 800 f.Kr. De båda epos som tillskrivs Homeros är de äldsta grekiska och europeiska verk som finns bevarade till vår tid, och de inleder följaktligen den grekiska antikens litteratur. Iliaden och Odysséen är de delar som finns kvar av vad som brukar kallas den trojanska cykeln i vilken de båda utgör andra respektive sjunde delarna. De beskriver händelser under och kring det trojanska kriget. Iliaden utspelas under själva kriget och Odysséen under en av de grekiska hjältarnas, Odysseus, hemfärd från kriget. HELLAS - Antikens Grekland (grek. Hellas) "uppstod" inte förrän ungefär 800-talet f.Kr. Ordet "hellener", som idag skulle översättas som "greker", används aldrig av Homeros. I Iliaden omtalas hären omväxlande som "akajer" och "argiver". AKAJER - eller Achaier (grekiska: Ἀχαιοί, Achaioi) tillhörde de första kända grekiska stammarna och lade grunden till den mykenska civilisationen. Akajer är i Homeros Iliaden ett av samlingsnamnen på de greker som belägrade Troja. De torde ursprungligen ha varit bosatta i sydöstra Thessalien.. och på Peloponnesos. Under de stora omvälvningar som åtföljde den doriska.. vandringen sägs akajerna, som undanträngts från sina besittningar på Peloponnesos, till en del ha utvandrat till Mindre Asien (Anatolien) nuvarande Turkiet, och slagit sig ned i halvöns förut av joner bebodda norra kustlandskap, vilket därefter fick namnet Achaia. ARGIVER - Argos (grekiska: Άργος, Árgos, IPA: ˈarɣos) är en stad i Grekland på Peloponnesos. Regionen runt Argos kallas Argolis. Invånarna i Argos kallades Αργεῖοι eller argīvī på latin, därav kallas de argiver eller argaver på svenska. Argiver var ett av namnen som Homeros använde när han beskrev de greker som belägrade Troja. TROJANSKA KRIGET - (1260 f.kr-1180 f.kr) är ett mytologiskt krig mellan Akajer och Troja, som bland annat återberättas i Iliaden och Odysséen av Homeros samt Aeneiden av Vergilius. Hur mycket av Iliaden och det Trojanska kriget som faktiskt är baserat på historiska händelser är omdebatterat. På 1700-talet publicerade Heinrich Schliemann sina utgrävningar vid Hisarlik i Turkiet. TROJA - den antika staden (grekiska: Τροία Troia eller Ίλιον Ilion; latin: Troia eller Ilium; turkiska: Truva) är en arkeologisk plats i nuvarande Mindre Asien (Anatolien) i nordvästra Turkiet, vid Dardanellerna.. vid Hissarlik nära staden Çanakkale. Troja/Ilion/Hissarlik upptogs på Unescos världsarvslista 1998. ANATOLIEN - är den asiatiska delen av Turkiet, den halvö i västra Asien som upptar större delen av Turkiet. Den är även känd under namnet Mindre Asien (latin: Asia Minor). WILUSA - Forskning från 1920-talet anknöt namnet Ilion till ortnamnet Wilusa. De flesta forskare är numera överens om att det stämmer, men teorin är fortfarande kontroversiell. Wilusa nämns i hettitiska texter. Söder om Troja låg under den sena bronsåldern landet Arzawa. Det är möjligt att Homeros skildring av det trojanska kriget har sin historiska bakgrund i de strider som förekom mellan staterna utmed den egeiska kusten omkring 1300-1200 f.Kr. vilka även drog in det historiska Troja. ARZAWA - var en region eller ett rike söder om Troja i västra Anatolien i nuvarande Turkiet som senare blev känd som Lydien genom grekerna. Namnet är bevarats genom egyptiska källor. Riket uppstod ungefär 1400 f.Kr. Arzawa omnämns av det samtidiga Egypten som ett mäktigt rike. Enligt Samtida hettitiska källor var de ibland allierade med mykenska Grekland. Den norske orientalisten Jørgen Alexander Knudtzon utgav år 1902 en lingvistisk tolkning av en lertavla med två av de så kallade Amarnabreven skrivna med kilskrift vilka återfunnits 1887 i Tell El-Amarna, Egypten. Arzawa gränsade till hettiternas land och ibland var det dess lydrike. Runt 1400 f.Kr. tycks arzawerna haft goda förbindelser med Egypten dels hade de handelsförbindelser med varandra och dels ingick härskarna i de respektive länderna äktenskap med varandra. HETTITER - var ett indoeuropeiskt folk i Mindre Asien (Anatolien) idag den asiatiska, största delen av Turkiet; som skapade ett imperium, vilket förutom deras kärnområde omfattade det mesta av dagens Syrien och Palestina under perioden från cirka 1400 till ca 1200 f.Kr. Huvudstaden var Hattusas. Hettiterriket existerade i Anatolien (Mindre Asien) i nuvarande Turkiet mellan ca 1700 f.Kr. och 1200 f.Kr. I forntiden var landet känt under namnet Hatti. Hattusa, som ursprungligen var en stadsstat, gjordes till rikets huvudstad. Under sin storhetstid gränsade riket till Arzawa i väst, Assyrien i sydost och Egypten i söder. Hettiterna omnämns visserligen i bibliska och egyptiska källor, men deras betydelse i historien var nästan helt okänd, fram till dess att man år 1887 upptäckte och dechiffrerade arkivet i Tell el-Amarna, i vilket ingick två på hettiternas språk författade brev, de så kallade Arzawabreven. År 1906 påträffades vid grävningar i Bolazköy huvudstaden Hattusas arkiv med dess rika samlingar. Till en början kunde endast de akkadiska... skrifterna läsas, men 1915 lyckades Bedrich Hrozný dechiffrera hettitiskan. Hettiterrikets kärna låg i det inre av Anatolien (Mindre Asien) och omgavs av bergskedjor i norr och söder, vilket avskilde landet från kusterna vid Svarta havet och Medelhavet. Höglandet präglades av ett inlandsklimat med en kall vinter med snö och regn och en varm och torr sommar. Landet Hatti i centrala Anatolien (Mindre Asien) var rikt på metaller, sten och timmer. Hettiterna var skickliga inom metallurgi och bearbetade koppar, tenn och bly till brons, senare framställde de även järn. Runt huvudstaden Hattusa låg en bördig högslätt där spannmål och grönsaker kunde odlas. Den bergiga terrängen var lämplig för fårskötsel vilket gav ull. Andra tamdjur hölls för produktion av kött. Till skillnad från många andra forntida kulturer i Främre Orienten levde hettiterna inte i en bördig floddal. Jordbruket var helt beroende av regn och alla transporter fick ske till lands eftersom seglingsbara floder saknades och landets inre låg långt från kusterna. Hettiternas äldsta skrivna historia baseras på legender nedtecknade långt senare. Den första hettitiska kungen ska ha varit Anitta, son till en Pithana, kung i staden Kussara. Anitta erövrade de närbelägna städerna Hattusa och Nesa, som troligen var identisk med staden Kanesh. KANESH - var en betydande handelstad i Anatolien (Mindre Asien) nuvarande Turkiet, under perioden 1900-1700 f.Kr. Anatolien var vid denna tid, den mellersta bronsåldern, uppdelad i ett antal mindre stadsstater. Dessa förenades med tiden till flera mindre riken; Landet Hatti i centrala Anatolien, Kizzuwatna och Ishuwa i sydöstra Anatolien, och Arzawa i västra Anatolien. LABARNA - Den nästa legendära hettitiska kungen var Labarna. Labarna skulle senare bli en hederstitel för de hettitiska kungarna, likt caesar hos de romerska kejsarna. HATTUSILI - Labarnas efterträdare blev hans adoptivson. Han tog namnet Hattusili, efter staden Hattusa som nu blev rikets huvudstad. Hattusili I var den första historiska hettitiska kungen, vilket inleder perioden som kallas för det hettitiska gamla riket. Hattusili I regerade omkring 1600 f.Kr. Hattusilis politik syftade till att kontrollera södra Anatolien dit handelsvägarna mot Medelhavet, Syrien och Mesopotamien gick. Hettiternas intresse för denna region skulle prägla Hettiterrikets historia för de kommande 200 åren. MURSILI I - sonson till Hattusili, blev nästa hettitiska kung. Kung Mursili I går med sin armé nedför Eufrat ända till Babylon. Staden plundrades och denna händelse blev slutet för Babylons första kungadynasti. Händelsen kan dateras till år 1531 f.Kr. Någon varaktig hettitisk kontroll över Eufrats floddal blev inte följden. Tiden som följde präglades av tronstrider och försvagning av riket. Babylons fall och hettiternas inre strider hade gjort det möjligt för hurriterna som bebodde området söder om hettiterna att grunda flera riken. Den hurritiska staten Mitanni växer fram. Under 1400-talet f.Kr. växte Mitanni-riket i Nordsyrien. Inledningen av det hettitiska nya riket anses oftast vara Suppiluliumas tronbestigning under 1300-talet f.Kr. Denna 200-åriga period kallas även för imperietiden eftersom hettiterna då erövrade och kontrollerade ett stort rike utanför sitt hemland i Anatolien (Mindre Asien). Suppiluliuma I förde en politik med målsättning att skapa en permanent hettitisk kontroll över norra Syrien och etablera Hettiterriket som en erkänd stormakt. Ett hinder för detta hade under de tidigare generationerna varit Mitanni-riket (Hurriternas rike) som hållit hettiterna utestängda uppe i det anatoliska höglandet. Rivalitet och tronstrider inom Mitannis (Hurriternas) kungahus gjorde det möjligt för Suppiluliuma att dra fördel av landets försvagning. Slutligen invaderade hettiterna norra Syrien och fick tillgång till hamnstäderna vid medelhavskusten. Suppiluliuma vann några år senare även kontrollen över resten av Mitanni-riket (Hurriternas rike) genom att utse den hurritiska kungasonen Shattiwaza till vasallkung över Mitanni. Hettiterriket delade nu även en landgräns mot Egypten och vann efter en militär styrkedemonstration i nuvarande Syrien erkännande som en stormakt hos egyptierna. Den barnlösa egyptiska Tutankhamons änkedrottning Ankhesenamun framförde i ett brev en önskan om att någon av Suppiluliumas söner skulle bli hennes nya make. Den tilltänkte prinsen mördades av andra egyptiska makthavare för att förhindra en union av Egypten och det Hettitiska riket. Mordet ledde till ett krig mot Egypten, och hettiterna plundrade de egyptiska vasallstaterna i Syrien. ANKHESENAMON - stavas ibland Ankhesenamun eller Ankhesenamen (Namnet betyder: "Hon lever genom Amon" eller "Att leva genom Amon"), var en egyptisk drottning, dotter till farao Akhenaton och drottning Nefertiti och gift först med sin far, farao Akhenaton, med farao Tutankhamon, och slutligen med farao Ay. AKHENATON - AMENHOTEP IV - ECHNATON samt varianter som slutar med -aten; på engelska vanligen Akhenaten. Akhenaton var en egyptisk farao under den 18:e dynastin år 1351–1334 f.Kr. Han föddes någon gång mellan 1369 och 1362 f.Kr. och var sannolikt runt 35 år när han dog. Följaktligen var han mellan 10 och 17 år vid trontillträdet. Akhenaton är känd för att ha förbjudit den egyptiska polyteismen och istället infört monoteism, dyrkan av Aton. Därmed avskaffades Amon-Ra som huvudgud i det forntida Egypten. AMON - var en framstående gud i den egyptiska mytologin och blev allmänt dyrkad från och med Nya riket.. sedan kungar från Övre Egyptens.. huvudort Thebe kommit till makten. När dynastin enade Egypten fick Amon hög status, och en rad andra gudar kombinerades med honom, bland andra guden Ra, som blev Amon-Ra som bar sin ursprungliga fjäderprydda huvudbonad men också Ras solskiva. Ursprungligen framställdes Amon som en bagge då dessa djur offrades till honom. I en senare berättelse om honom sägs det att han föddes ur det ägg han själv hade skapat, dvs skapade ordning ur det ursprungliga kaoset. Tillsammans med makan Amaunet var han en del av Ogdoaden, en grupp med fyra gudar och fyra gudinnor som dyrkades i Heliopolis.. AMUNET (/ˈæməˌnɛt/) or Imnt (The Hidden One in hieroglyphics) is a primordial goddess in ancient Egyptian religion. Thebes was the center of her worship through the last dynasty, the Ptolemaic Kingdom, in 30 BC. She is attested in the earliest known of Egyptian religious texts and, as was the custom, was paired with a counterpart who is entitled with the same name, but in the masculine. They were thought to have existed prior to the beginning of creation along with three other couples representing primeval concepts. Amunet is a member of The Ogdoad. Amunet was paired with Amun whose name also means "The Hidden One". By at least the Twelfth Dynasty of Egypt (c. 1991–1803 BC), Amunet often was superseded by Mut as Amun's partner, as cults evolved or similar ones in other regions were merged following Mentuhotep II's reunification of Egypt—but Amunet remained locally important in Thebes, where Amun was worshipped. In that capitol of the unified country she was seen as a protector of the king, playing a preeminent role in rituals associated with the royal coronation and Sed festivals celebrating its well-celebrated anniversaries and priests were dedicated to Amunet's service at Karnak, Amun's cult center. In spite of Amunet's stable position as a local goddess of Egypt's most important city, her cult began to have very little following outside the Theban region. Amunet was depicted as a woman wearing the Deshret "Red Crown of Lower Egypt" and carrying a staff of papyrus—as in her colossal statue placed during the reign of Tutankhamun (c. 1332–1323 BC) into the Record Hall of Thutmose III at Karnak. At that time, the cult of Amun was being restored after being displaced by worship of Aten during the reign of Akhenaten. The most important cult center for Amunet was the Temple of Amun at Karnak. Ogdoaden -... När en ny farao föddes trodde man att Amon fanns förkroppsligad i faderns gestalt och att även Amon var fader till barnet och att barnet ärvde, sina fäders gudomlighet. Farao Tutankhamons namn betyder till exempel "Tut, vars liv kommer från Amon". Amon Ra är också en av flera skapelsegudar i den egyptiska mytologin. Han representeras i sex olika former: (1) Som en man sittande på en tron hållande i en spira, (2) som en man med ett grodhuvud, (3) kobrahuvud eller (4) falkhuvud, (5) som en apa eller (6) som ett lejon som ligger på en piedestal. ATON - var en fornegyptisk gud, som avbildades med en solskiva. Tidigt betraktades Aton som en aspekt av solguden Ra, men han växte fram som en självständig guddom under farao Thutmosis IV. Hans sonson, farao Akhenaton, "Den som behagar Aton" proklamerade Aton som den ende guden. Religionen blev kortvarig, men den räknas som ett tidigt försök att skapa en monoteistisk religion. Akhenaton anlade huvudstaden "Atons horisont", det nuvarande Amarna, som dominerades av fyra Atontempel. Det största templet hade 365 altaren. Efter Akhenatons död återgick landet till den gamla religionsordningen och Amon-präster avlägsnade alla spår av farao Akhenaton. NEFERTITI - Akhenatons gemål (1380–1331 f.Kr.) som kan ha varit medregent och möjligen dessutom ha regerat som härskare under ett par år efter sin makes död. Nefertiti anses vara en av de vackraste kvinnorna någonsin, vilket påvisas genom att målningar, fresker och byster uppvisar en strålande skönhet vid en tidpunkt då den egyptiska konsten, den "groteska stilen" (Amarnastilen) avbildade människor exakt som de såg ut, utan några försköningar. Hennes make och konung, Akhenaton, har till exempel avbildats så att en teori varit att han led av Marfans syndrom (.). Den kungliga familjen från denna tid begravdes i staden "Atons horisont" idag Amarna, men flyttades senare till Konungarnas dal. I grav KV55 fann man 1907 en kunglig kista med mumie. Namnet hade hackats bort på den förgyllda träkistan. Efter CT-skanning 2010, DNA-tester, och blodgruppsanalyser, anses denna mumie vara kung Akhenaton. Tydligt ser man släktskapet med Tutankhamon, son till Akhenaton. De har båda flera ärftliga anatomiska missbildningar, bland annat gomspalt och skolios. Akhenaton var son till Amenhotep III och Teje. Hans äldre bror, Thutmose (Djhutmose) blev Egyptens näste farao. Thutmose tros ha hunnit samregera med sin far, Amenhotep III. Thutmose avled dock före sin far, och då stod den blivande Akhenaton näst i tur enligt successionsordningen. Achenaton besteg tronen efter sin far och blev Amenhotep IV. Han gifte sig med Nefertiti, som han efter några år lät upphöja till medregent. Amenhotep IV ändrade sitt namn under sitt sjätte regeringsår till Akhenaton och skapade en kult kring solguden Aton (Atun, Aten), ett namn på en dittills mindre solgud som ordagrant betyder "skiva", och som syftade på solskivan. Under sitt 17-åriga styre lyfte han fram guden Atons betydelse framför den tidigare mer betydande Amun-Re. Han förbjöd dyrkan av de gamla gudarna och införde en form av monoteism. Aton, som var namnet på solguden, blev under hans regim den främste och enda gudomen i Egypten. Det var ur dyrkan av Aton som Amenhotep IV under sitt femte år som farao kom att anta namnet Akhenaton, som betyder Han som tjänar Aton. De höga präster som tjänat Amun-Re hade successivt skaffat sig allt mer makt. Under Akhenatons fars regeringstid hade de i princip blivit mäktigare än faraon. Akhenaton använde nu armén till att stänga Amun-templen och en ansenlig del av prästerskapets markegendomar beslagtogs och förstatligades och mark delades ut till de jordlösa i Atons namn. En omtvistad fråga är huruvida Akhenaton delade sina första regeringsår, upp till sitt tolfte regeringsår, tillsammans med sin far. I så fall måste Amenhotep III ha godkänt en del av sin sons politik. Tolkningen av Akhenaton har de senaste 100 åren varierat från att han var en religiös idealist till att han var en realpolitiker. En kort tid efter Akhenatons död avskaffade hans son Tutankhamon (ursprungligen Tutankhaton) monoteismen. Han återinstallerade de gamla gudarna och flyttade landets huvudstad tillbaka till Thebe. NEFERTITI - ('Skönheten har anlänt'), född runt 1370 f.Kr. död runt 1330 f.Kr. var en drottning under Egyptens artonde dynasti och hustru till farao Akhenaton. Nefertiti är en av de mest kända kvinnorna från den antika världen, och hon har möjligen varit regent efter sin man. Nefertiti tros ha blivit ungefär 35 år gammal. Under farao Akhenatons femte regeringsår flyttade hela hovet till den nya huvudstaden Akhetaton.. i El-Amarna. Efter att Akhenaton upphöjt guden Aton över alla de tidigare gudarna fick Nefertiti en ceremoniell religiös position, och bilder på kungafamiljen blev en viktig del i den nya kulten. T ex väggarna i Aton-templet i Karnak var dekorerade med relief där Akhenaton, Nefertiti och deras barn offrar till Aton, och i El-Amarna avbildas Akhenaton, Nefertiti och dottern Meritaton med offergåvor till Aton. Efter Akhenatons tolfte år som regent minskar de historiska källorna om Nefertiti, men så sent som under Akhenatons sextonde regeringsår nämns Nefertiti i inskriptioner där hon tituleras som Akhenatons drottning. Nefertiti är möjligen den egyptiska änkedrottning som efter Akhenatons död skrev ett brev till hettiternas kung Suppiluliuma och bad honom sända en prins att gifta om sig med. Efter Nefertitis död finns det även tecken på att hennes äldsta dotter Meritaton tog över rollen som drottning. En annan av hennes döttrar, Ankhesenamon, gifte sig med Tutankhamon och blev hans drottning. Det finns flera teorier om att det är Nefertiti som under annat namn var regenten Smenkhkare, som efterträdde Akhenaton. SMENKHKARE - även Smenkhare eller Smenkare var egyptisk farao i Egyptens artonde dynasti under tiden för Nya riket. Smenkhkare regerade från 1337 f.Kr. till 1333 alt. 1334 f.Kr. Smenkhkares identitet är oklar, några föreslag är: (1) Nefertiti, Akhenatons hustru. (2) En yngre bror till Tutankhamon. (3) En yngre bror till Akhenaton. (4) En son till Akhenaton. (5) Någon som gifte sig med Akhenatons dotter. (6) Den hettitiska prinsen Zannanza som Egyptens änkedrottning begärde efter Akhenatons död. I stort sett ingenting är känt från Smenkhkares liv och regeringstid. Prinsessan Meritaton framställs som gemål till Smenkhkare i inskriptioner från El-Amarna. NEFTERTITI - Det är mycket som inte är känt kring Nefertitis ursprung, och det är inte känt vilka Nefertitis föräldrar var. Det finns indicier som tyder på att hon var dotter till Ay, som senare blev farao. Om hon var dotter till Ay, var hennes biologiska mor sannolikt inte drottning Tiye. Det finns även teorier om att Nefertiti var dotter till farao Amenhotep III och Tiye, vilket skulle innebära att hon var syster till Akhetaton. Detta skulle även innebära att hon var Tutankhamons mor. Dock är hon inte titulerad som konungadotter vilket gör denna teori mindre sannolik.En annan teori som delvis bygger på betydelsen av namnet Nefertiti (Skönheten har anlänt) identifierar Mitannis (Hurritternas) prinsessa Tadukhipa som Nefertiti. Hon kan ha varit en ättling till drottning Ahmose-Nefertari. TADUKHIPA - in the Hurrian language Tadu-Hepa, was the daughter of Tushratta, king of Mitanni (reigned ca. 1382 BC–1342 BC) and his queen Juni, and niece of Artashumara. Tadukhipa's aunt Gilukhipa (sister of Tushratta) had married Pharaoh Amenhotep III in his 10th regnal year. Tadukhipa was to marry Amenhotep III more than two decades later. One of the "Amarna Letters" EA 19 negotiating a marriage between Amenhotep III and Tushratta's daughter Tadukhipa Marriage to Amenhotep III Relatively little is known about this princess of Mitanni. She is believed to have been born around Year 21 of the reign of Egyptian Pharaoh Amenhotep III, (c. 1366 BC). Fifteen years later, Tushratta married his daughter to his ally Amenhotep III to cement their two states alliances in Year 36 of Amenhotep III's reign (1352 BC). Tadukhipa is referenced in seven of Tushratta's thirteen Amarna letters, of about 1350-1340 BC. Tushratta requested that his daughter would become a queen consort, even though that position was held by Queen Tiye. The gifts sent to Egypt by Tushratta include a pair of horses and a chariot, plated with gold and inlaid with precious stones, a litter for a camel adorned with gold and precious stones, cloth and garments, jewelry such as bracelets, armlets and other ornaments, a saddle for a horse adorned with gold eagles, more dresses colored purple, green and crimson and a large chest to hold the items. In return, Amenhotep III never sent the golden statues he offered and, after his death, Tushratta sent some missives complaining about the lack of reciprocity. Marriage to Akhenaten Amenhotep III died shortly after Tadukhipa arrived in Egypt and she eventually married his son and heir Amenhotep IV (Akhenaten). Identified with Kiya or Nefertiti Some scholars tentatively identify Tadukhipa with Kiya, a queen of Akhenaten. It has been suggested that the story of Kiya may be the source for the New Kingdom story called the "Tale of Two Brothers". This fable tells the story of how the pharaoh fell in love with a beautiful foreign woman after smelling her hair. If Tadukhipa was later known as Kiya, then she would have lived at Amarna where she had her own sunshade and was depicted with the pharaoh and at least one daughter. Others such as Petrie, Drioton and Vandier have suggested that Tadukhipa was given a new name after becoming the consort of Akhenaten and is to be identified the famous queen Nefertiti. This theory suggests that Nefertiti's name "the beautiful one has come" refers to Nefertiti's foreign origin as Tadukhipa. Seele, Meyer and others have pointed out that Tey, wife of Ay, held the title of nurse to Nefertiti, and that this argues against this identification. A mature princess arriving in Egypt would not need a nurse. Tillsammans med Akhenaton tros Nefertiti ha fött minst sex döttrar: Meritaton, Meketaten, Ankhesenamon, Neferneferuaten, Neferneferure och Setepenre. Det är även tänkbart att hon födde ytterligare minst ett barn, som möjligen kan vara Tutankhamon. Det finns även teorier som går ut på att mumien The Younger Lady som hittades i KV35 kan vara Nefertiti . Farao Akhenaton gifte sig först med sin äldsta dotter Meritaten, som han sedan gifte bort med Smenkhkare. Därefter gifte han sig med sin tredje dotter Ankhesenamon. Ankhesenamon gifte sig sedan med farao Tutankhamon, som förmodligen också var hennes halvbror. Riket styrdes då av premiärminister Ay, som möjligen var Ankhesenamons morfar. Tutankhamon dog plötsligt 19 år gammal. Ankhesenamon ska vid denna tid ha sänt ett brev till den hettitiske kungen Suppiluliumas, där hon förklarade att hon inte ville gifta sig med någon av sina undersåtar under föredrog att han sände en av sina söner till henne för att gifta sig med henne och bli farao. Kungen skickade till slut sin yngste son att gifta sig med henne, men han blev mördad när han kom in i landet. Ankhesenamon gifte sig därefter med premiärminister Ay, som blev farao. TUTANKHAMON - ibland även Tutankhamen, Tutankhamun (eng.) Tutenkhamen samt Tutenkhamon, födelsenamn Tutankhaton, 1341 f.Kr. 1323 f.Kr. var en egyptisk farao av den artonde dynastin under en period känd som Nya riket.. Han är mest känd för sin gravkammare i Konungarnas dal som Howard Carter upptäckte år 1922. Graven var intakt och upptäckten möttes av världsomfattande nyhetsbevakning. Tutankhamons begravningsmask är fortfarande är ett populärt ansikte utåt. Ett DNA-test visade år 2010 att Tutankhamon med största sannolikhet var son till farao Akhenaton och en av dennes systrar, kallad "The Younger Lady". Han fick namnet Tutankhaton, som betyder levande bild av guden Aton, men senare tog han namnet Tutankhamon, som betyder levande bild av guden Amon. Han blev farao vid 9 års ålder, cirka 1347 f.Kr. Tutankhamon var gift med sin några år äldre halvsyster Ankhesenamon, dotter till farao Akhenaton, deras gemensamme far, och drottning Nefertiti. Eftersom han var så ung vid sitt makttillträde fick han hjälp av sin premiärminister Ay, som senare blev Tutankhamons efterträdare. I det tredje året av Tutankhamons regering återinstallerades städerna Memfis.. och Thebe..som administrativ respektive religiös huvudstad. Tutankhamons far och företrädare som farao, Akhenaton, hade varit monoteistisk men Tutankhamon och Ankhesenamon avsade sig sin tro på Aton som den ende guden och återinförde polyteismen med Amon som huvudgud. Amon-prästerna fick tillbaka sina arbeten och egendomar. Det var också vid denna tid som kungen ändrade sitt namn från Tutankhaton till Tutankhamon. När Tutankhamon var 19 år, och hade börjat ta en allt aktivare del i styret av Egypten och en faraos plikter, dog han. Detta har gett upphov till många teorier genom årens lopp, och de flesta har gått ut på att han blev mördad. Förmodligen var han en av författarna till en del av amarnabreven... Han var troligen även densamme som kung Rathotis, vilken enligt den antike historikern Manetho hade regerat i Egypten i nio år. I graven fann man två mumifierade barn av kvinnligt kön, båda för tidigt födda. DNA-undersökningar har visat att Tutankhamon var far till båda. Vad man vet fick inte Tutankhamon och Ankhesenamon några överlevande barn. Troligt är att Ay kunde ta makten efter Tutankhamon genom att gifta sig med änkan, Ankhesenamon. Det finns ett brev till hettiternas kung där en egyptisk drottning föreslår ett äktenskap med någon av dennes söner. Hettitier-kungen skickade prins Zannanza, som mördades av Horemheb. Ankhesenamon gifter sig med Ay, men därefter försvinner hon ur historien. Detta återfunna brev kan också ha skrivits av drottning Nefertiti, som levde i en ytterst farlig situation när maken kung Akhenaton plötsligt hade avlidit. Den största orsaken till att Tutankhamon är så välkänd är att hans grav, KV62, är så väl bevarad. KV62 upptäcktes i Konungarnas dal nära Luxor cirka 500 kilometer söder om Kairo den 4 november 1922 av den brittiske arkeologen Howard Carter. I graven fann han bland annat en begravningsmask gjord i massivt guld som vägde 10,2 kilo. Tutankhamon var begravd i tre mumiekistor, varav den innersta även den är gjord i massivt guld, med inlägg av ädelstenar. Den väger över 110 kg. Förutom dessa fynd fanns cirka 5 000 andra föremål från graven bevarade. Många av dessa kan beskådas på Egyptiska museet i Kairo. TUTANKHAMONS DÖD - Att farao Tutankhamon dog så ung har skapat många spekulationer om orsaken till hans död. Han avled hastigt bara 19 år gammal efter nio år på tronen. Mumien uppvisar idag mycket stora och ovanliga tecken på sjukdom och skador: lösa benfragment inuti skallen, fraktur i vänster knä, hopväxta halskotor, skolios i ryggen, gomspalt, klumpfot, Köhlers syndrom. Malariaparasit, kvinnliga kroppsform, omfattande benbrott i hela kroppen, skador på mumiens yta, som till stor del är förkolnad, Sternum (.) och revben saknas på vänster sida, hjärtat saknas (lämnades alltid kvar i egyptisk balsamering), vänster höftben saknas. Kungens vänstra knä var svårt skadat, med en öppen fraktur. Det uppstod före balsameringen, då härdade balsameringshartser eller balsameringsoljor och guldfragment från kungens klädedräkt finns i benbrottet. En orsak till detta kan vara ett svärdshugg. Flera vagnar hittades i graven, och flera steninskriptioner visar Tutankhamon som krigare i vagn. Kungens vänstra fot var missbildad sedan barnsben, något som gjorde att han hade svårt att gå. Köhlers sjukdom (.) förvärrade med tiden situationen eftersom den gav osteonekros (.) i fotbenen, med kraftiga smärtor. I graven fann man en stor mängd slitna käppar och stavar, ca 130 stycken, vilket tyder på att kungen har använt dem i stor omfattning. Samtidigt saknar mumien en betydande mängd kroppsdelar. På vänster sida saknas de flesta revbenen, hjärta, vänster bäckenblad, samt bröstbenet. Detta tyder på att kungen blivit träffad på kroppens vänstra sida med mycket stor kraft, något som helt förstört dessa delar av kroppen. Detta skulle kunna ha lett till omedelbar död och till att de skadade delarna var så förstörda att de inte kunde sparas till balsameringen. Två olika typer av harts har använts i balsameringen, vid två olika tillfällen. Kungen dog sannolikt ute i fält – på jakt, i tävling, eller i militär aktion. En första hastig balsamering kan då ha gjorts för att skydda kroppen, tills de kungliga balsamerarna fick hand om den. Tutankhamon var, som många av Egyptens kungligheter, frukten av ett syskonäktenskap. Kung Echnaton (Amenhotep IV), och en kvinna kallad ”The younger lady”, funnen i grav KV35, har med DNA identifierats som hans föräldrar. De var syskon, och därmed också pojkens morbror och faster. Flera generationers inavel ledde i hans fall till en genetisk defekt kallad Klippel-Feils syndrom, som bland annat ger benskörhet och sammanväxta halskotor. Han hade också en kraftigt utvecklad skolios i ryggen, vilket innebär att hans ryggkotor satt vridna på varandra så att ryggraden blev formad som ett "S" sett fram- eller bakifrån (sett från sidan var ryggraden naturligt S-formad). Anlag för gomspalt finns också hos både Echnaton och Tutankhamon. DNA-analyser visar att Tutankhamon var infekterad av malariaparasiter. Typen kallas idag cerebral malaria och orsakas av parasiten Plasmodium falciparum, den värsta formen av sjukdomen. I flera generationer före Tutankhamon, ända tillbaka till hans farfars far Tutmosis IV, finns mönster hos kungarna med ärftliga sjukdomstillstånd, hallucinationer/visioner, kvinnliga kroppsformer (hormonell obalans), epileptiska anfall, och att de dör i allt yngre år. Allt detta kan förklaras med en genetisk sjukdom idag känd som temporallobsepilepsi TLE. Tutankhamon var vid 19 års ålder skör och påtagligt rörelsehindrad, med Klippel-Feils syndrom, klumpfot, Köhlers sjukdom, malaria, infektion i vänster knä och kanske TLE. Infektionen i vänster knä och malarian är ensamma allvarliga nog för att förklara kungens död. Ett sannolikat scenario, om de saknade kroppsdelarna är att de beror på kraftiga kroppsskador som han fått då han i krigsvagn varit ute i fält. Idag är nästan alla kroppens ben brutna, något som orsakats av Howard Carter och hans arbetsgrupp under utgrävningen av graven. Mumien var ordentligt fastklistrad i botten på den innersta guldkistan, genom det övermått av harts och oljor som hälldes över mumien. Här finner vi också förklaringen till att mumien till stor del är förkolnad. När harts och oljor härdade (oxiderade) uppstod en spontan självförbränning, samma process som vi idag ofta ser när linolja i papper/bomullstrassel självantänder. Processen nådde över 300 °C; den täta guldkistan begränsade dock syretillförseln, så processen avstannade innan full förbränning skett. Man har gjort en avancerad dataanalys baserad på tredimensionella bilder av mumien år 2005. Analysen visade att skallfrakturen inte orsakat döden, utan tillkommit först under balsameringen. Istället pekar man på en skada i vänster knä och noterar att knäskålen är spräckt, troligen som följd av ett svärdshugg. Guldfragment från Tutankhamons klädedräkt har trängt in i såret, som inte velat läka. Många står fast vid hypotesen att den unge faraon blev mördad. En av de huvudmisstänkta till mordet är faraons efterträdare Ay. En annan som också kan misstänkas är Horemheb, Tutankhamons mest inflytelserike general och Ays efterträdare. När Horemheb kom till makten rev han Tutankhamons byggnader, och försökte röja undan spåren efter den döde unge faraon. Arkeologen Howard Carter var den som hade det vetenskapliga ansvaret för arkeologiska grävningar i Egypten. Han arbetade på uppdrag av engelsmannen lord Carnarvon. Lord Carnarvon var inte egyptolog men rik och hade beslutat att stödja arkeologiska forskningar. Han hade fått utgrävningstillstånd av egyptiska fornförvaltningen redan före första världskriget och 1922 gjordes utgrävningar i Konungarnas dal. Den 25 november tog man på prov bort en första sten ur gravöppningens vägg och genom öppningen kunde Carnarvon och Carter få en första skymt av gravskatten. Utgrävningarna och arbetet i graven var slutförda år 1928. Alla föremål i graven finns bevarade i Egypten i Kairomuseet. Lord Carnarvon avled i Kairo den 5 april 1923 efter ett insektsbett som orsakade blodförgiftning och lunginflammation. Dödsfallet uppfattades som att det var Tutankhamons förbannelse som drabbat honom och gav upphov till en rad historier om Tutankhamons hämnd. HETTITERNA - Under Suppiluliumas son Mursili II:s tid framträdde Assyrierna som ett större hot mot Hettiterriket än egyptierna. Det hettitiska vasallriket Mitannis (Hurriternas rike) övergick till Assyrien. Medelhavskusten riskerade nu att falla i händerna på assyrierna. Mursili var även indragen i strider mot landet Arzawa i västra Anatolien vid Egeiska havet. Arzawa besegrades i början av Mursilis regeringstid och uppdelades i flera vasallriken. Uppror bröt dock snart ut igen. AHHIYAWA - En intressant omständighet är att Arzawa och härskarna i smårikena vid Egeiska kusten hade en allierad stat vid namn Ahhiyawa, vilken troligen var de mykenska grekerna. En med hettiterna allierad kung hette Alaksandu av Wilusa, vilken kan vara identisk med Alexander av Illion det vill säga Troja. Det är möjligt att den historiska förebilden för Herodotus skildring av det trojanska kriget skedde under denna tid. Ahhiyawa skulle då kunna vara Herodotus akajer. ASSYRIEN - var ett forntida rike och ett imperium med centrum vid floden Tigris i Mesopotamien i det nuvarande norra Irak. Assyriska imperiet existerade från ca 2000 f.Kr. till sin undergång i början av 600-talet f.Kr. Sumer: Uruk – Ur – Eridu Kish – Lagash – Nippur Akkadiska imperiet: Akkad Babylon – Isin – Susa Babylonien – Kaldéen Elam – Amoriter Kassiter – Urartu Sumeriska – Akkadiska Elamitiska – Arameiska Enuma Elish Gilgamesh – Marduk Assyrierna var semiter som hade slagit sig ner vid den mellersta delen av floden Tigris och där upprättat det rike som senare kom att bli en av forntidens mäktigaste stater. Huvudstaden Ashur som var den första huvudstaden i riket placerades strategiskt på en bergsudde vid floden Tigris västbank. SEMITER - var en grupp folk som sedan omkring 3000 f.Kr. hade en dominerande ställning i Mellanöstern. Namnet syftade ursprungligen på folk nämnda i Bibelns Första Mosebok (10:21–31) som ättlingar till Noas son Sem. Namnet användes första gången på 1700-talet, först i samband med de språk som semiterna talade, men blev senare vanligt namn på själva folken. Alla de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam har grundats av semiter. Det assyriska väldets gränser växlade med dess maktställning och på höjden av sin makt nådde det till Armenien i norr, Mediens... berg i öster, Persiska viken, Arabiens och Afrikas öknar i söder och Medelhavet i väster. Språkligt och kulturellt stod assyrierna nära babylonierna. Assyriernas språk var en dialekt av akkadiska... , även kallat "assyriska". Deras huvudgud var Aššur (Ashur), som även var skyddsguden för den gamla huvudstaden med samma namn. Assyrien är en av de mest studerade kulturerna som fanns under forntiden i Främre Orienten. Till den assyriska kulturen och historien finns ett omfattande källmaterial. FRÄMRE ORIENTEN - är ett historiskt namn med ursprung i Europas Medelhavskulturer som avser den del av Orienten (området österut) som låg dem närmast. Området motsvarar sydvästra Asien och nordöstra Afrika som huvudsakligen är beläget vid östra Medelhavet. Avgränsningen varierar, men kärnområdet är Levanten (motsvaras av de nutida länderna/regionerna Syrien, Libanon, Jordanien och Israel samt Gazaremsan och Västbanken). Utöver detta kärnområde räknas i regel Mesopotamien (dvs dagens Irak) och Egypten. Mer tveksamt är om Arabiska halvön och delar av Turkiet (historiskt benämnt Mindre Asien) ska räknas till Främre Orienten. Konstruktionen Främre Orienten är europeisk; ur kinesisk eller indisk synvinkel är området varken "främre" eller "östligt". Namnet har idag ofta ersatts av begreppet Mellanöstern, som också lider av en europeisk utgångspunkt, men som ändå fått bred spridning. Sydvästasien är ett annat namn på samma område, i öster begränsat av Indus, i norr av Svarta havet och Kaspiska havet. I Främre Orienten började människan bedriva jordbruk omkring 8000 f.Kr. i den bördiga halvmånen. Bronsåldern inleddes omkring 3500 f.Kr. och skrivkonsten uppfanns omkring 3000 f.Kr. Vid denna tid organiserades de första stadsstaterna, vilka senare skulle bilda grunden för de stora forntida kungarikena; Akkad, Assyrien, Babylonien, det forntida Egypten, Hettiterriket, Mitannis (Hurritternas rike) och Persien. Hela regionen erövrades av Alexander den store på 330-talet f.Kr. och vid tiden för Kristi födelse var större delen av Främre Orienten en del av Romarriket. Ett persiskt rike kontrollerade senare Iran och tidvis Mesopotamien, medan nuvarande Turkiet och Medelhavsområdet tillhörde det Bysantinska riket. Främre Orienten erövrades av araber på 600-talet e.Kr. förutom det bysantinska Anatolien (Mindre Asien), nuvarande Turkiet, vilket blev islamiskt efter erövringen av Konstantinopel, nuvarande Istanbul, år 1453. Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket och stora delar av regionen blev europeiska kolonier fram till andra världskriget. Den största kunskapen om Assyrien finns för den senare Ny-(neo-)assyriska tiden. Till denna tid hör de hänvisningar till assyrierna som finns i Gamla Testamentet i Bibeln. Den assyriska kronologin är känd från 912 f.Kr. under Ny-(neo-)assyrisk tid. Den grundar sig bland annat på en nedtecknad solförmörkelse i Nineve, vilken har beräknats till 763 f.Kr. En förhistorisk kultur i området är namngiven efter den framtida assyriska huvudstaden Nineve, vilken var bebodd redan under det femte årtusendet f.Kr. Man vet inte vilket folk som levde i Assyrien under förhistorisk tid. Staden Assur erövrades omkring 2300 f.Kr. av Sargon av Akkad och styrdes därefter av en guvernör från den sumeriska staden Ur. Assyriernas egna senare historiska källor berättar om "kungar som levde i tält" och "kungar som var förfäder". Det var troligen amoritiska nomadstammar som slog sig ned vid floden Tigris stränder omkring 2000 f.Kr. AMORITERNA - eller amoréerna var ett semitiskt folk som levde i det som idag är Syrien. Amoriterna omnämns i Bibeln som ett folk som levde i Kanaan innan israeliterna anlände. Amoriternas äldsta historia kan spåras tillbaka till det tredje årtusendet f.Kr. Amoriter var ursprungligen ett nomadiskt semitiskt folk vilka senare bosatte sig över större delen av den Främre Orienten. De amoriter som grep makten i Mesopotamien vid början av det andra årtusendet f.Kr. benämns vanligen som assyrier och babylonier. Under det första årtusendet f.Kr. försvann folkgruppen ur historien och assimilerades troligen av assyrierna. Allt land väst om Eufrat ansågs vara Mart-folkens (Amoriternas) land. I den sumeriska berättelsen "Lugalbanda och Anzu-fågeln" som utspelar sig under Enmerkars femtionde år som konung berättas att en mur uppförts i öknen väster om Uruk med syfte att hålla ute Martu-folken (Amoriterna) som utfört räder mot Sumer. Martufolkens (Amoriternas) land räknades som en av de fyra världsändarna av Sumer. De utgjorde den västra världsänden medan Assyrien var den norra, Elam den östra och Sumer den södra. Mot slutet av det neosumeriska riket hade amoriterna blivit ett så stort problem för Sumer att en mur byggts mellan Eufrat och Tigris för att hålla dem ute ur riket. SUMER - var ett kulturområde i södra Mesopotamien i dagens Irak. Här utvecklades en högkultur. Området dominerades från den historiska tidens början omkring år 3200 f.Kr. fram till slutet av den så kallade nysumeriska tiden, det vill säga cirka 2000 f.Kr. av folkgruppen sumerer. Framträdande mesopotamiska kungar titulerade sig ofta kung av Sumer (södra Mesopotamien) och Akkad (norra Mesopotamien). Sumer: Uruk – Ur – Eridu Kish – Lagash – Nippur Akkadiska imperiet: Akkad Babylon – Isin – Susa Assyrien: Assur – Nineve Nimrud – Khorsabad Babylonien – Kaldéen Elam – Amoriter Kassiter – Urartu Sumeriska – Akkadiska Elamitiska – Arameiska Enuma Elish Gilgamesh – Marduk Mesopotamisk mytologi Namnet "Sumer" är egentligen en exonym och var det semitiska namn, som akkaderna använde på en i södra Mesopotamien bosatt folkgrupp. Språkligt skiljer sig den sumeriska kulturen från sina grannar, men kulturellt delar den sitt uttryck med dem. Den sumeriska högkulturen föddes ur det krav på organisation och samarbete som konstbevattning och handel krävde. Konsten att bruka jorden växte fram i områdena som omgav Mesopotamien, men det var ansträngningarna att styra Eufrats och Tigris floder och deras ständiga översvämningar, som ledde till att det som ofta har kallats världens första civilisation uppstod. UBAIDPERIODEN - Mellan 5000 och 4000 f.Kr. började den mesopotamiska slätten att befolkas av jordbrukande folk. Små stadsbildningar som den i Ubaid, som givit perioden dess namn, växte kraftigt i antal. Här byggdes de första templen till gudinnan Ninhursags ära. URUKPERIODEN - De första städerna börjar ta form. Antalet invånare kunde uppgå till 10 000. Under perioden utvecklades det första skriftsystemet. Eftersom templen i städerna användes som lager utvecklades skriften för bokföringens skull. Denna så kallade piktogafiska skrift föregick både de kinesiska och egyptiska skriftspråken. GAMMALSUMERISK TID - Sumer var en grupp stadsstater som var och en styrdes av ett lokalt prästerskap. Dessa stater stred med varandra om makten över Mesopotamien. Det fanns flera dussin städer med minst 10 000 invånare som arbetade på fälten på dagen och återvände in till städerna på kvällen. Överskott från jordbruket lagrades i templen och "portionerades ut" till den nya sortens stadsbor, individer med särskilda yrkesroller: krukmakare, soldater, köpmän, etc. Förutom den handel som bedrevs med det akkadiska Kish började också handel bedrivas med avlägsna statsbildningar som Ebla i dagens Syrien, Meluhha i Indusdalen, Dilmun i dagens Bahrain och Magan i dagens Oman. GAMMALAKKADISK TID - SARGON - Omkring år 2300 f.Kr. erövrades nästan hela Mesopotamien av den akkadiske kungen Sargon. Akkaderna var sumerernas grannar i norr, men till följd av den sumeriska splittringen i flera stater kunde akkaderna erövra området bit för bit. Sargon blev härskare över de förenade kungadömena Sumer och Akkad samt norra Mesopotamien och lyckades förmodligen utsträcka kontrollen ända till Anatolien och till medelhavskusten. Sargon lyckades härska i 56 år, men efter hans död, cirka år 2279 f.Kr. föll imperiet samman. Naram-Sin av Akkad gör senare ändå större erövringar och har dessutom gudomliga anspråk. Stadsfursten av Lagash, Gudea, som efterlämnat många inskrifter och statyer om och av sig själv regerade i slutet av denna period. NYSUMERISK TID - Decennierna närmast efter är inte särskilt kända. 2100 f.Kr. kom sumererna åter till makten och en ny storhetstid inleddes i skepnad av den så kallade tredje dynastin av Ur med sin grundare Ur-Nammu. Detta är den sista sumeriska blomstringstiden då det sumeriska riket nådde sin största utbredning. Motsatsställandet av sumerer och akkader är långtifrån oproblematiskt. "Folkgrupperna" beblandades med varandra, och flera av de "sumeriska" kungarna bär akkadiska namn. Storhetstiden fick ett slut när elamiter från Persien och amoriter från nordväst invaderade Sumer. (Områdets fortsatta historia skildras i artikeln Babylonien). På 6000-talet f.Kr. påbörjades konstbevattningen i nuvarande Irak och första gången i världen. Det var i norra delen av Tigris floddal strax norr om dagens Bagdad. Den södra delen, mellan Eufrat och Tigris, började befolkas hundra år senare och Ubaidkulturen tog sin början. Landet i söder passade utmärkt till en enda sak – jordbruk – varför det var naturligt att handelsförbindelser etablerades. Det blev snabbt ett rikt land och den sumeriska kulturens start. Landet låg i den så kallade fruktbara halvmånen och var en av de tre flodbäddskulturerna runt (1) Nilen, (2) Eufrat/Tigris och (3) Indus. Huvudsätet var månguden Nannas stad Ur. Staden skövlades och återuppbyggdes med jämna mellanrum. Men i femtonhundra år innehade sumererna en näst intill oinskränkt makt. Utveckling av teknik och beräkningsgrunder för jordbruket ledde till att befolkningen ökade kraftigt omkring 4300 f.Kr. TEKNIK - Det var med plogar i trä som sumererna lyckades mångfaldiga avkastningen som jorden gav. En begränsad mängd odlingsbar mark och ständigt återkommande översvämningar i Mesopotamien, tvingade också fram verktyg för att noggrant kunna mäta upp de uppstyckade jordlotterna. Det var inte bara rektangulärt och triangelformade jordlotter utan även ytor i form av oliksidiga polygoner. På slätten i och kring tvåflodslandet saknades de flesta naturresurser inklusive metall och trä. I princip alla sumeriska konstruktioner bestod sålunda av tegelstenar som staplades på varandra med asfalt och vass emellan. SKEPPSTEKNIK - Sumeriska fartyg fanns i flera utföranden: mindre i läder och större i trä som både roddes och seglades. Till dessa användes beck för att täta borden. En tidig variant av sumeriska båtar var byggda av vass, Berdivass. Dessa kunde vara upp till 20 meter långa, och användes till att frakta gods långa sträckor. Troligen både från Indusdalen och från nuvarande Bahrain. De sumeriska städerna omgärdades i regel av stadsmurar i tegel. De sumeriska arméerna bestod framför allt av infanteri som försågs med stridsyxor, dolkar, spjut, slungor, hjälmar av koppar, mantlar och kiltar i läder. Sumererna uppfann också stridsvagnen som de kopplade till onager (en sorts halvåsna). De sumeriska stridsvagnarna hade fyra hjul av massivt trä och kunde dras av upp till fyra onager. Det är omdiskuterat huruvida dessa fordon kan ha varit funktionella i strid eller bara användes som transportmedel. Deras besättningar bar hur som helst stridsyxor och spjut. Den tekniska utvecklingen kom att lägga en första grund för vetenskapen. MATEMATIK MED TILLÄMPNINGAR - Jordbrukets krav födde geometrin och matematiken. Jordlotterna bröts vid beräkningar ned till rektanglar och trianglar, som summerades ihop, så man fick den totala ytan. Det finns en gammal babylonisk lertavla, där ett fält delats upp i 4 rektanglar, 3 trapetsoider och 7 rätvinkliga trianglar och sedan summerats till en total area. Även tredimensionella saker som flöden i bevattningskanaler och deras murverk räknades ut. Då fick man fram hur mycket material som blivit bortforslat och vilket flöde som skulle erhållas eller hur många stenar som behövdes för att bygga en mur. Man räknade även ut hur många arbetare som behövdes, och för hur länge, för att genomföra ett visst projekt. Avkastningen från fälten behövde planeras och de stora mängderna boskap och fisk. Även in- och utbetalningar och alla lönerna till de ibland tusentals arbetarna. Vid beräkningar vid Ebla i Syrien och i Assyrien använde man sig av ett räknesystem baserat på tio, medan sumererna och babylonierna använde ett system baserat på 60. Talen däremellan utgjordes av bråk som 1/60 och så vidare. Mellantalen hade förutom egna namn även egna symboler. Allt kunde sedan kombineras ihop på allehanda sätt. På kilskriftstavlor efter år 2200 f.Kr. kunde inte nedskrivna tal och siffertecknen tillåtas överskrida den normala radhöjden. Höjdskillnaden mellan till exempel 1 och 60 skrivet i bråkform, 1 på ett horisontellt streck ovanpå 60, försvann alltså. Detta tvingade fram positionering av tecknen – (i vårt positionssystem blir 1 lika med 10 om ettan flyttas åt vänster och så vidare). Eftersom man hade 60 som bas, fick man till exempel vid divisioner med 3 ett exaktare värde än med vårt decimala system. På lertavlor skrivna med kilskrift runt 2000 f.Kr. finns tabeller med kvadraten (n•n) på alla tal upp till 59 och kuben (n•n•n) på alla tal upp till 32. Sumererna använde ett positionsbaserat talsystem med talbasen 60 och det lever kvar i våra 60 minuters timmar och 360 graders cirklar. Även pythagoreiska taltripplar, det vill säga heltal a, b och c så att a² + b² = c², finns på lertavlor 1000 år före Pythagoras. Trots höga matematiska kunskaper ställde sumererna dock aldrig upp en enda ekvation, även om den sumeriska matematiken var vida mer produktiv än vad den grekiska någonsin var. Nådastöten för matematiken kom vid Hammurabis tillträde, 1700-talet f.Kr. eftersom det sumeriska språket ersattes av akkadiskan. Matematiken stagnerade därefter, men levde kvar för den viktiga astrologin. ASTRONOMI OCH Astrologi - Astrologi för spådomar var en högt ansedd sysselsättning i Mesopotamien och det finns tidiga referenser till namn på stjärnor, stjärnbilder och enstaka förmörkelser. Så har till exempel dagens namn på Oxen (Taurus), Lejonet (Leo) och Skorpionen (Scorpio) sina rötter från sumererna. Standardarbetet i ämnet, skrivet för astrologiska ändamål och senare översatt till grekiska av Berossos, tros stamma från Sargon av Akkads tid. Så vitt man i dag känner till var det likväl babylonierna som började med regelbundna observationer av månen och planeterna och det finns anekdotiska belägg för att sumererna kan ha nyttjat en slags räknesticka för astronomiska beräkningar. RELIGION - MYTER OCH TRO - Den amerikanske assyriologen Thorkild Jacobsen har delat in utvecklingen av gudarna i tre faser: (1) 3000-talet f.kr. gudarna var naturmakterna. Månguden Nanna var månen och sonen Utu var solen bland många andra. De straffade människorna med missväxt och översvämningar och annat. (2) 2000-talet f.Kr. gudarna fick mänskliga drag och började avbildas som människor, men hade makten över naturmakterna. De härskade fortfarande över himmel och jord och underjord och var alltjämt oåtkomliga, fruktade och nyckfulla. (3) 1000-talet f.Kr. gudarna fick rollen av föräldrar som hade personlig omsorg om var och en och förlät ångrande syndare. NANNA - var sumerernas mångud i manlig skepnad. Den sumeriska månguden Nanna som kallades Ödets Herre var Enlills och Ninlils förstfödde son. Enlill utgör tillsammans med An och Enki den första Mesopotamiska gudatriaden. (1) An var överguden och har fått stå modell för senare religioners gud. Han är Jahve, Gud och Allah allt i en och samma skepnad. (2) Enlill var luftens gud och staden Nippurs skyddsgud och straffade mänskligheten med katastrofer. (3) Enki var sötvattnets gud och beskyddare av hantverk och magi. Enki fick tillsammans med Ningikuga en dotter Ningal vassgudinnan. Nanna tog Ningal till hustru och de fick barnen (1) Inanna, (2) Utu-Shamash och (3) Ishkur. Utu var solguden och vakade över rättvisa och ordning. Inanna, morgonstjärnas gudinna, vakade över krig och kärlek. (1) Nanna var mästare över kalendern och bestämde över årstiderna, han var gud över växtligheten och fruktbarheten. Hans huvudtempel låg i Ur och tillsammans med (2) Shamash och (3) Hadad utgör han den andra Mesopotamiska gudatriaden. Andra namn på Nanna är Simbabba, Nama, Nannar, Zuen och Suen beroende på språk. Varje stadsstat hade sin egen skyddsgud som ibland var identisk med härskaren. Många av de religioner som följde på den sumeriska ärvde drag och gestalter från den sumeriska gudaskaran och mytologiska berättelser från sumerisk tid återfinns i till exempel den grekiska mytologin. SPRÅK - SKRIFT - LITTERATUR Sumeriska var ett språk som helt skiljde sig från grannarnas språk. De första texterna är daterade till omkring 3200 f.kr. Efter 2000 f.Kr. dog sumeriskan ut som talat språk, men fortsatte att utgöra det litterära språket i hela Mesopotamien i ett par tusen år. Kilskrift är det äldsta kända mänskliga skriftsystemet. Det användes av sumererna i Mesopotamien cirka mellan år 3400 f.Kr. till cirka 75 e.Kr. Från samma område finns dock en form av bildskrift som är 600 år äldre än detta. Tekniken bakom kilskrift är att man i våta lertavlor trycker ner en kilformad spets och på så sätt bildar olika mönster. Kilskriften blev logografisk ungefär 3100 f.Kr. vilket innebar att en begränsad uppsättning av symboler, ett 1200-tal, kunde kombineras så att de motsvarade alla de viktigaste orden. Skrivspråket bidrog även till att matematiken utvecklades. KONST - ARKITEKTUR Den sumeriska arkitekturen bestod framför allt av staplat, soltorkat tegel, men även strävpelare, nischer, halvkolonner och murförband förekom. De flesta byggnader som återfunnits har varit tempel som bestod av ett dominerande mittskepp med sidoskepp flankerade av rum avsedda för prästerna. Från cirka 2100 f.Kr. började sådana tempel placeras på upphöjda plattformar, Ziqqurater. De profana byggnader som har kunnat beläggas är de spannmålsmagasin som ofta låg i anslutning till templen samt några palats. Man har funnit många stelar och votivskulpturer i sten (alabaster, kalksten och diorit) med inslag av musselskal och halvädelstenar (lapis lazuli). Även smycken i elfenben, guld, silver och blyglans har påträffats. SUMERERNAS HÖGKULTUR BRYTS NED - UR LÄGGS I RUINER - År 2003 f.Kr. krossade elamiterna sumernas rike och Ur, mångudens stad jämnades med marken. Det sumeriska språket ersattes av akkadiskan som det dagliga språket. Sumeriskan fick därefter en mer tillbakadragen roll, ungefär som latinet idag. Det användes en tid som litterärt och religiöst språk. Kilskriftstavlorna på sumeriska översattes till en viss del till akkadiska, speciellt då de litterära verken. När neosumeriska riket började dala började flera av dess tidigare erövrade riken så som Assyrien, Isin, Larsa och Eshnunna att göra sig självständiga. Elam invaderade det försvagade riket. Gränsen mot amoriterna kunde inte längre hållas och de strömmade in i Sumer. De härskande Akkadiska kungarna avsattes och stamhövdingarna krönte sedan sig själva till härskare för redan existerande stads stater. Flera stater, där ibland Larsa, Isin och Eshnunna övertogs på detta sätt och nya riken uppstod under århundradena då stamhövdingar utropade sig till kungar av olika städer, däribland en mindre och politiskt obetydlig stad vid namn Babylon som förklarades som kungadöme av Sumu-abum cirka 1894 f.Kr. Elam plundrade slutligen Ur som var det neosumeriska rikets huvudstad cirka 2004 f.Kr. vilket markerade rikets slut. I Assyrien var situationen annorlunda. Medan södra Mesopotamien slukades av invasioner och amoritiska "erövringar" lyckades Assyrien slå tillbaka flera amoritiska invandringar fram tills 1809 f.Kr. då Amoriter från Terqa lyckades placera sin härskare på Assyriens tron. De amoritiska kungadömena skapade djupa och bestående förändringar i framförallt södra Mesopotamien. Istället för stadsstater var Sumer nu flera mindre kungadömen. De amoritiska kungadömena fortsatte ha makten i vissa delar av Sumer fram tills cirka 1595 f.Kr. Det amoritiska eran tog slut i norra Mesopotamien mellan 1740 och 1735 f.Kr. då assyrierna under Puzur-Sin drev ut dem från sina områden. SJÖLANDSDYNASTIN i södra Sumer uppstod därefter Sjölandsdynastin, vilket bestod av sumerer snarare än amoriter. Amoriterna höll sig nu enbart kvar i ett än en gång litet och politiskt obetydligt Babylon fram tills det att hettierna plundrade staden 1595 f.Kr. och kassiterna tog sedan makten över staden. Från 1500-talet f.Kr. och fram under de efterkommande århundradena var Amurru (amoriter) endast benämningen på områdena mellan Kanaan och Kadesh i norra Syrien. Under bronsålderskollapsen erövrades områdena av ahlamufolken där arameér blev den framträdande folkgruppen och från 1300 f.Kr. omnämns inte amoriterna längre. Det gammal-assyriska riket var den första stora statsbildningen i Assyriens historia. Även om rikets storhetstid var kort, mindre än ett århundrade på 1700-talet f.K. ASSUR - Handelsstaden Assur var en liten men viktig stadsstat vid mellersta Tigris i början av det andra årtusendet f.Kr. och hade frigjort sig från akkaderna.. och sumererna. Assur var en central punkt i ett nät av handelsvägar, vilka band samman Anatolien (Mindre Asien) med Mesopotamien. Den viktigaste handelsvaran vid denna tid var metaller; bly, koppar, tenn och silver. Mesopotamien saknade metallfyndigheter, medan bergen i Anatolien (Mindre Asien) nuvarande Turkiet, var rika på dessa. Mesopotamien var däremot lämpligt för en omfattande djuruppfödning och fårskötsel, och ull var en viktig exportvara. MESOPOTAMIEN - (grekiska för "landet mellan de två floderna"; syriska: ܒܝܬ ܢܗܪܝܢ "Beith Nahrain") eller Tvåflodslandet är området runt floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak, Syrien och Turkiet. Civilisationens vagga förläggs oftast till Mesopotamien för omkring 5 000 år sedan. Under de följande 2000 åren var tvåflodslandet världens mest högtstående kultur och utövade ett starkt inflytande på sina grannar i Egypten, Mellanöstern och Indusdalen. De bördiga slätterna i södra Mesopotamien, som var en del av den så kallade bördiga halvmånen, gav rika skördar, och läget mellan alla andra civilisationer gjorde kulturer som Sumer, Akkad, Assyrien och Babylonien till de allra mäktigaste under långa epoker. I Mesopotamien utvecklades det allra äldsta skriftspråket, kilskrift. Här uppstod också de första städerna Lagash, Ur, Uruk, och Nippur. Många dynastier och imperier har genom tiderna kontrollerat området. Större delen av det historiska området Mesopotamien är en del av Irak sedan nybildningen av staten Irak år 1932. Området tillhörde dock Persien fram till 1535 och Osmanska riket 1535 - 1918, då britterna tog över provinsen efter första världskrigets slut. Den nordvästra delen av Mesopotamien tillhör idag Syrien och Turkiet. SUMERERNA - Den sumeriska kulturen blomstrade i Mesopotamien 3000 år f.Kr. Livet mellan floderna präglades av dessas nyckfulla beteende, vanligen var de en outsinlig källa till bördig jord, men ibland kunde de svämma över med förödande resultat. När floderna svämmade över varje år ledde man vattnet med hjälp av kanaler som ledde till bassänger där man sparade vattnet till den påföljande torkperioden. Sumererna levde länge i fred, men efter hand uppstod konflikter med grannfolken. Ett av de tidigaste kända krigen var med elamiterna.. ett folk som levde i det som idag är västra Iran. Denna gräns har varit omstridd ända sedan dess, förmodligen den mest omtvistade gränsen i världshistorien. Den sumeriska dominansen utmanades även av akkaderna. AKKADERNA - År 2340 f.Kr. besegrades sumererna av den akkadiske ledaren Sargon, varvid det akkadiska imperiet bildades, som då sträckte sig ända till Libanon. Huvudstaden för imperiet blev Akkad, vilket gav folket dess namn. Sargons storvuxna imperium varade dock till år 2125 f.Kr. då staden Ur i södra Mesopotamien gjorde uppror, och det akkadiska imperiet föll tillbaka till förmån för sumeriska stadsstater. ASSYRIERNA - Assyrien var ett forntida rike med centrum vid floden Tigris i norra Mesopotamien. Assyriska riket existerade från cirka 2000 f.Kr. till sin undergång under slutet av det sjunde århundradet f.Kr. Det assyriska väldets gränser växlade med dess maktställning och på höjden av sin makt nådde det till Armenien i norr, Mediens..berg i öster, Persiska viken, Arabiens och Afrikas öknar i söder och Medelhavet i väster. Assyrien blev upplöst 609 f.Kr. BABYLONIERNA - Efter den sumeriska civilisationens kollaps enades folken åter år 1700 f.Kr. av den babyloniske kungen Hammurabi, och landet blomstrade återigen, nu som en del av Babylonien. Det babylonska väldet omfattade ett stort område som täckte det mesta av Eufrat-Tigris-dalen ända från Sumer och Persiska viken. Han utökade imperiet norrut genom dalen och västerut till kusten mot Medelhavet. Efter att ha slagit samman sina erövringar under ett enda styre i Babylon, koncentrerade han sig på att säkra sina gränser och försöka öka välståndet inom landet. Hammurabis dynasti, även kallad Babylons första dynasti, varade cirka 200 år, till omkring 1530 f.Kr. Under hans och hans efterföljares styre genomgick landet en period av välstånd och fred. HAMMURABIS LAGAR - , är en gammalbabylonisk lagsamling och den mest kända av de forntida lagarna. Den utfärdades av kung Hammurabi och förvaras idag på Louvren i Paris. Originaltexten påträffades vid utgrävningarna i det gamla Susa vid årsskiftet 1902 och är ett av de allra märkligaste fynden från den gamla babyloniska kulturen. Lagarna är inmejslade i prydliga kilskriftstecken på ett monument av hård svart diorit, 2,25 m högt, 1,90 m i omfång vid foten och 1,65 m vid toppen. Det är den längsta och bäst bevarade kilskriftstext, som hittills påträffats. Högst upp på stenens framsida är en basrelief. Samas, solguden, som också var den gudomlige domaren, sitter på en tron, och framför honom står Hammurabi, som från den högste domaren mottar sina lagar. Inskriften löper i sexton parallella kolumner på framsidan och tjugoåtta på baksidan. De egentliga lagarna föregås av en prolog, där Hammurabi uppräknar sina titlar, de gudar han dyrkade, de städer han regerade över och de storverk, som han utfört. Efter lagarna följer en epilog, där Hammurabi anbefaller dem till efterlevnad, nedkallar välsignelser över de efterkommande, som åtlyder dem, såväl som förbannelser över dem, som uraktlåter, ändrar eller utplånar dem. De egentliga lagarna utgör omkring 282 lagparagrafer. Fem kolumner är borthuggna med förlust av omkring 35 paragrafer. Några av dessa kan likväl återställas från lertavlor i Assurbanipals bibliotek. Lagen handlar om falsk anklagelse för brott, mutor till vittnen, falskt vittnesmål, och domare, som vränger rätten; om stöld, tempel- och palatsstölder, stöld från enskilda personer, stöld av människor, inbrott och röveri; om förläning av statsegendomar till krigare och tjänstemän; om arrendering av jordegendomar; om pantsatt skörd; om ersättningsskyldighet för skada, förorsakad av bristfällig dammbyggnad; om olovligt bete; om olovligt fällande av träd, trädgårdsplantering och trädgårdsbruk; om kommissionsaffärer; om värdshusidkerskor; om transport och förvaring av anförtrott gods; om pantsättning och personer satta i pant för skuld; om förvaring av annans egendom; äktenskapslagar, om beskyllning för äktenskapsbrott, omgifte under en mans frånvaro, skilsmässa, sidohustrur, hustru behäftad med sjukdom, en mans gåvor till sin hustru, skulder före äktenskapet; om sedlighetsförbrytelser; om upphävandet av trolovning; om arvsrätt, arv efter hustruns död, efter mannens död, hustru och sidohustru, om morgongåvan, efter äktenskap mellan en fri och en slav, änkan och barnen, döttrars arvsrätt; om adoption; lika för lika-lagen; lagar för läkare, veterinärer och slavmärkare; bestämmelser för byggmästare och skeppsbyggare; om lega av lastdjur; ersättning för skada en vildsint oxe tillfogat; om lejda uppsyningsmän och jordarbetare; bestämmelser för herdar; legotaxa för arbetsdjur, redskap, daglönare, hantverkare och båtar; om köp och besittning av slavar. Hammurabi hade, som prologen och epilogen tydligt visar, låtit inmejsla dessa lagar på den nu funna stenen. Någon elamitisk krigare hade sedermera under de ofta förekommande krigstågen till Babylonien sannolikt fört stenen som krigsbyte till Susa. Hammurabi själv är naturligtvis inte att betrakta som upphovsman till dessa lagar. De är gammalbabyloniska lagar, vilka, i likhet med alla lagar, småningom uppstått, formats och även nedskrivits under tidernas lopp. Dessa lagar är märkliga både för sin utförlighet och sin karaktär. De vittnar om, till vilken jämförelsevis hög ståndpunkt rättsskipningen utvecklat sig i Babylonien så långt tillbaka som det andra årtusendet f.Kr. Brottmål och civila rättstvister avgjordes sålunda vid offentliga domstolar med ansvariga domare, efter fullgiltig bevisföring och med rätt till försvar, värjemålsed och övervägande av utslag vid högre rätt, i detta fall kungen själv. Dessa lagar återspeglar en väl ordnad stat, där personlig frihet, säkerhet, verksamhet och egendom skyddas, befrämjas och regleras av lagar, som under tidernas lopp och omständigheternas krav visat sig verksamma och nyttiga. Emedan denna lagsamling är semitisk, innehåller den de gammalsemitiska rättsprinciperna. Grundvalen för dessa är "lika för lika" eller "liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot". Denna princip följs i dessa lagar bokstavligen, då det gäller liv eller lem, men då det gäller förbrytelse mot annans egendom, måste den skyldige ersätta dubbelt eller mångdubbelt. Men varje brott kunde beläggas med endast ett straff. Straffen är i allmänhet stränga. Dödsstraff är sålunda föreskrivna för inte mindre än 35 förbrytelser, och ändå innehåller dessa lagar märkligt nog ej några straffbestämmelser för mord, hädelse, majestätsbrott eller högförräderi. En tempeltjuv, människotjuv, slavgömmare, rövare, falsk anklagare, ett falskt vittne, sedlighetsförbrytare och så vidare straffas med döden – genom dränkning, förbränning eller hängning. Tungan avskärs för dåligt tal, ett öga utrivs för onda blickar, brösten bortskärs från en amma, som försummat sitt barn, händerna avhuggs en son, som slagit sin fader, och en läkare, som opererat med dödlig utgång. Fängelsestraffet i egentlig mening förekommer inte alls. Det enda frihetsstraffet är förvisning. Ersättning i silver eller in natura för vållad skada varierar mellan dubbelt och tolvdubbelt av värdet. Utom sitt rent juridiska intresse är denna lagsamling av stort värde för det ljus den kastar över de sociala förhållandena i Babylonien. Dessa lag- och straffbestämmelser återspeglar sålunda klassförhållandena, äktenskap och familjeliv, seder och bruk, administrativa förhållanden, ämbeten, yrken, löneförhållanden och levnadskostnader, industri, handel och näringar. De återspeglar hela det babyloniska kulturella livet. Av särskilt intresse är denna lagsamling på grund av sina påtagliga likheter och sitt omisskänneliga släktskap med andra gamla lagar, i synnerhet den mosaiska lagen, de romerska tolv tavlorna och den syrisk-romerska lagboken. Sambandet och släktskapen mellan Hammurabis lagar och Mose lag ligger i öppen dag. Det är samma grundprinciper, rättsbegrepp och även samma ordalydelse. Samma seder och bruk återspeglas. Många av lagbuden överensstämmer fullständigt, andra avviker från varandra i smärre detaljer. Naturligtvis förekommer olikheter, och den babyloniska lagen är fullständigare. Denna uppenbara likhet har väckt frågan om det historiska sambandet mellan de båda lagsamlingarna. Har hebréerna hämtat sina lagar från babylonierna eller har babylonier och hebréer öst ur samma källa och sålunda var för sig utvecklat sina lagsystem ur urgamla semitiska rättsbegrepp? Den frågan torde ej bestämt kunna besvaras. Visst är emellertid, att den babyloniska lagsamlingen i den form, vari den föreligger, är minst tusen år äldre än den mosaiska. De ofta överraskande likheterna mellan Hammurabis lagar och de romerska tolv tavlorna lämnar knappast något tvivel om, att de gammalsemitiska rättsgrunderna utövat starkt inflytande på den grekisk-romerska lagstiftningen. Olikheterna mellan Hammurabis lagar och den syrisk-romerska lagboken, som ju härstammar från 400-talet e.Kr., är större, men även här finner man tydliga spår av gammalsemitiska rättsbegrepp. KASSANSKA DYNASTIN - Redan vid Hammurabis död påbörjades dock det som skulle leda till Babyloniens fall. Kassiterna började gradvis anfalla utkanterna av riket under Hammurabis sons styre, och efter ett par hundra år försvagades Babylonien gradvis av dessas återkommande attacker. Slutligen lyckades kassiterna erövra landet och upprättade ett eget styre, den Kassanska dynastin. Tidpunkten för detta är osäker, 1530 f.Kr. är den som vanligen anges, men 1570 och 1595 har också nämnts. MITANNI - Mitanni var ytterligare ett folk som samtidigt höll på att bygga upp ett eget mäktigt rike. De existerade bara i omkring 150 år, men under den tiden var de ett av de mäktigaste imperierna i området. Bland annat lyckades de nå nästan total kontroll över Assyrierna (som låg väst om Mitanni och nordväst om det Kassitiska Babylonien). Assyrierna lyckades slutligen bryta sig loss från Mitanni, och blev efter en tid nästa stora makt att utöva sitt inflytande över Mesopotamien. Efter att ha besegrat och i det närmaste annekterat Mitanni, började Assyrien utmana Babylonien. De försvagade landet så mycket att den kassitiska dynastin förlorade makten, och Assyrien hade under en tid kontroll över Babylonien, tills folket revolterade. Därpå följde det som kallats den 2:a dynastin av Isin (1156-1025) då babylonierna åter styrde sig själva. Nebukadnessar I (1124-1103) är förmodligen den mest kända regenten från den eran. Han lyckades lägga under sig en hel del land och genomförde även framgångsrika angrepp mot Assyrien. KALDÉERNA - Under 1000-talet f.Kr. började en av de mäktigaste stammarna i södra Mesopotamien, kaldéerna, spela en betydelsefull roll. År 625 f.Kr. tog den kaldeiske kungen Nabopolassar makten i Babylonien och tycks ha ökat stabiliteten och makten i landet. De lyckades framgångsrikt slå tillbaka flera invasioner och revolter. Det kaldeiska inflytandet var så starkt att Babylonien blev känt som Kaldéen i omvärlden. Samtidigt var Assyrien under påtagligt tryck från mederna i Persien. Nabopolassar lyckades skapa en allians med mederna, och den samlade kraften var mer än vad Assyrien kunde stå emot. År 612 f.Kr. föll den assyriska huvudstaden Nineve i alliansens händer och plundrades och brändes och det assyriska riket krossades. Nebukadnessar II (604-562), son till Nabopolassar, ärvde imperiet och regerade mycket framgångsrikt. Han lyckades konsolidera riket och återuppbyggde Babylon. År 586 f.Kr. erövrade Nebukadnessar Judeen, dåvarande landet runtom staden Jerusalem som blev mer eller mindre förstört, liksom Salomos tempel. Cirka 15 000 invånare tillfångatogs och fördes till Babylon. Nebukadnessar II är även känd för att ha låtit bygga Babylons hängande trädgårdar, ett av världens sju underverk. ANDRA HÄRSKARE - Mesopotamien fick långsamt se sin position som supermakt gå förlorad till de nya kulturerna som växte fram kring Medelhavet. Efter Nebukadnessars död invaderades landet i omgångar av olika parter. Bland dessa kan nämnas Kyros II år 539 f.Kr. samt Alexander den store 331 f.Kr. som även dog där år 323. Efter grundandet av den nya grekiska huvudstaden Seleukia tappade Babylon i betydelse. Under det andra århundradet f.Kr. blev den en del av det persiska imperiet, vilket den förblev fram till 700-talet e.Kr. då staden erövrades av arabiska muslimer. MESOPOTAMIEN I MODERN TID - Större delen av det historiska området Mesopotamien är en del av Irak sedan nybildningen av staten Irak år 1932. Området tillhörde Persien fram till 1535 och Osmanska riket 1535 - 1918, då britterna tog över provinsen efter första världskrigets slut. Den nordvästra delen av Mesopotamien tillhör idag Syrien och Turkiet. KARUM - De assyriska köpmännen grundlade särskilda handelskolonier kallade karum (vilket betyder "hamn" på akkadiska), i Anatoliens städer. Den bäst kända av dessa handelskolonier var Kanesh. Den amoritiska kungen Shamshi-Adad I kom från en amoritisk klan och skulle skapa det första stora assyriska riket. I de historiska assyriska källorna berättas att han först levde i Babylonien; han erövrade staden Ekallatum i närheten av Assur, besegrade kungen av Assur och besegrade Maris kung anslöt dess territorium till Assyrien. På Khaburs flodslätt utsåg Shamshi-Adad en småstad till en central punkt i sitt utvidgade rike. Där grundades den nya assyriska huvudstaden Shubat-Enlil. Shamshi-Adad insatte sin äldste son Ishme-Dagan som vicekung i Ekallatum vid floden Tigris, och sin andra son Yasmah-Adad som vicekung i Mari vid floden Eufrat. När Shamshi-Adad I dog efterträddes han av sin son Ishme-Dagan. Hans andra son Yasmah-Adad i Mari blev störtad, och staden Mari gjorde sig oberoende från Assyrien. BABYLON - söder om Assur låg där en annan amoritisk dynasti som hade grundats ett århundrade tidigare. Babylon var också inriktat på expansion, men hade en mäktig rival i staden Larsa längre söderut. Kungen av Babylon, Hammurabi, allierade sig nu med Mari. Ishme-Dagan ingick i sin tur en allians med Babylons fiender, och maktkampen över Mesopotamien varade i årtionden. Det slutade med det gammal-assyriska rikets undergång då Hammurabis son Samsu-Iluna intog Shubat-Enlil omkring 1700 f.Kr. Assyrien skulle de kommande århundradena styras av rivaliserande klaner. Babylonierna dominerade Mesopotamien för ytterligare ett århundrade. Därefter grep kassiterna makten i Babylon. Assyriernas grannfolk hurriterna grundlade ett nytt rike, Mitanni... , i Khaburs floddal där Shamshi-Adad I:s huvudstad Shubat-Enlil en gång legat. MITANNI..... Staden Assur var under denna period en vasallstat till först babylonierna och sedan hurriterna. Assyriens kungar var i början av den medel-assyriska tiden vasaller till Mitanni och för en tid möjligen även till Babylonien. Assyrien steg fram som ett mäktigt rike under Ashur-uballit I:s regeringstid. Ett diplomatiskt giftermål ingicks mellan Ashur-uballits dotter Muballitat-Sherua och den kassitiska kungen Burna-Buriash av Babylonien. Fiendskapen mellan Assyrien och Babylonien skulle dock fortsätta under generationer. De följande assyriska kungarna utkämpade många krig för att försvara och utvidga rikets gränser. Bergsstammar utgjorde ett stort hot mot Assyrien, liksom hettiterna och hurriterna. Huvudfienden var kassiterna i söder. Salmanassar I:s grundade av en ny huvudstad kan ha orsakats av det kassitiska hotet mot den gamla huvudstaden Assur. Den nya huvudstaden Kalhu låg längre norrut. Babylonien gjorde inom kort uppror och denna gång plundrade Tukulti-Ninurta Babylon och skändade Marduk-templet. Marduks kultstaty togs som krigsbyte till Assyrien. Det mäktiga prästerskapet i Assur ogillade detta och Tukulti-Ninurta blev slutligen mördad av en av hans söner. Assyrien försvagades sedan av tronstrider. Babylonien återtog sin maktposition på assyriernas bekostnad. Det verkar ändå som om Assyrien kunde bevara sin självständighet. Assyrien steg på nytt upp som ett mäktigt rike när Tiglat-Pileser I blev kung. Han är den första kända assyriska kungen som nådde fram till Medelhavskusten. Assyrien kämpade även mot nya folkslag som hade flyttat in på assyriskt territorium; araméer från söder och mushki-folket (frygier?) från Anatolien. Det kom även till nya strider mot Babylonien. Det medel-assyriska samhället Ett stort problem för Assyrien var att hålla sina handelsvägar öppna. Tvärtemot tillståndet under det gammal-assyriska rikets tid utestängdes nu assyrierna av hettiter och hurriter från metallhandeln med Anatolien (Mindre Asien) nuvarande Turkiet. Dessa folk kontrollerade även hamnarna vid Medelhavskusten, medan kassiterna behärskade flodvägarna till Persiska viken. Det medel-assyriska riket var välorganiserat och hårt styrt av kungamakten. Kungen hade även en funktion som överstepräst hos statsguden Assur. Prästerskapet var en betydande maktfaktor i samhället. NYASSYRISK TID - Assyrien hade med undantag för Tiglath-Pileser I:s regeringstid (1115-1077 f.Kr.) en svaghetsperiod ca 1200-900 f.Kr. varvid nomadiska araméer trängde in i och dominerade området. Assyriens egentliga storhetstid inleddes av Assur-dan II (932-912 f.Kr.) och hans son Adad-nirari II (911-891 f.Kr.) som lyckades återta herraväldet över Mesopotamien. Adad-niraris sonson, Assur-nasir-pal II (884-859 f.Kr.) bekämpade med framgång araméerna och kuvade folken ända till Medelhavets kust. Assur-nasir-pal II:s son Salmanassar III (Sulmanu-asharedu) (858–824 f.Kr.) fortsatte sin faders erövringspolitik i väster och mötte en stor anti-assyrisk koalition i slaget vid Qarqar. Babylonien gjordes till en lydstat. I slutet av 800-talet f.Kr. regerade drottning Sammu-ramat, den legendariska Semiramis, som förmyndare åt Adad-nirari III (811-783 f.Kr.). SAMMU-RAMAT - död efter år 811 f.Kr. var en assyrisk drottning och regent, gift med kung Shamshi-Adad V (r. 824-811/809 f.Kr.). Efter hans död var hon Assyriens regent som förmyndare för sin minderårige son, kung Adad-nirari III (r. 811/809-783 f.Kr.). Tidpunkten för hennes regentskap har utsatts till antingen 811-808 f.Kr, eller också 809-792 f.Kr. Hennes stele har återfunnits i Assur, och en inskription i Nimrud beskriver hennes stora inflytande och maktposition och antyder att hon var regent. Sammu-ramat tros vara en förebild för den grekiska mytologiska figuren Semirami DROTTNING SEMIRAMIS - Semiramis är det grekiska namnet på en drottning, känd genom den assyriska, eller kanske snarare den mediska...forntidssagan. Semiramis var dotter till fruktbarhetsgudinnan Derketo (Atargatis). Hon skall efter sin gemål Ninos död ha fört regeringen för sin omyndige son Ninyas och därunder utsträckt sitt välde till hela västra Asien och Indien, grundat städer och anlagt berömda byggnadsverk, bland annat ”Babylons hängande trädgårdar", ett av världens sju underverk. Den historiska person som ligger till grund för sagans Semiramis torde vara en berömd drottning Sammu-ramat , som var gift med konung Samsi-Adad V av Assyrien och regent för sin omyndige son Adadnirari III:s första regeringstid (han regerade 811-783 f.Kr.). Semiramis återfinns i flera litterära verk, bland annat i Dantes Den gudomliga komedin, och vidare i Pietro Metastasios libretto Semiramide 1727, som använts i cirka 40 Operor av bland annat Antonio Vivaldi, Christoph Willibald Gluck och Giacomo Meyerbeer. Voltaire skrev en tragedi, Sémiramis som utgjorde underlag för operan Semiramide av Gioacchino Rossini. ASSYRIEN UNDER TIGLAT-PILESAR III:S REGERING (744-727 f.Kr.) - Grunden lades för det assyriska rikets ledande ställning som världsmakt. Tiglat-pilesar lät utropa sig till kung över Babylonien. SARGON II (721-705 f.Kr.) - var rikets överbefälhavare och tog makten efter Tiglat-pilesars död. Han antog namnet Sargon (Sharrukin) efter erövrarkungen Sargon av Akkad vilken regerat 1500 år tidigare. Sargon II erövrade framgångsrikt bergslandet Urartu.. norr om Assyrien. Den assyriska armén stred även mot kimmererna.. som vid denna tid invaderade Anatolien (Mindre Asien) nuvarande Turkiet, och de neo-hettitiska rikena i Malatya... och Karkemish.. Även Samaria.. i Israel erövrades och Egyptens nubiska... härskare besegrades vid Gaza. Babylonen Marduk-apla-iddina (Merodak-Baladan) lyckades under regeringstiden att kasta ut assyrierna från Babylonien och gjorde sig till kung av Babylon. Marduk-apla-iddina fördrevs senare av Sargons armé, men blev inte helt besegrad. Sargon beordrade även att en ny huvudstad skulle byggas norr om Nineve, vilken gavs namnet Dur-Sargon. Sargon dödades under ett fälttåg mot Medien.. kort därefter och den nya huvudstaden blev aldrig helt färdigbyggd. SANHERIB (Sin-ahhe-eriba) (704-681 f.Kr.) - bekant genom sitt fälttåg i Palestina år 701 f.Kr. och belägringen av Jerusalem. Han var likaså en segerrik krigare. Hans politik framkallade emellertid ständiga uppror i Babylonien ledda av Marduk-apla-iddina. Sanherib lät helt förstöra den gamla staden Babylon. Sanherib mördades av två av sina söner. Dessa fördrevs dock. ESARHADDON (Ashur-ahhe-iddina) (680-669 f.Kr.) - en tredje son till Sanherib tog makten. Denne lät återuppbygga Babylon. Han var i konflikt med Egyptens nubiska härskare och lyckades erövra Memfis 670 och gjorde nedre Egypten till vasallstat. ASSURBANIPALS - Esarhaddons son Assurbanipal (668-627? f.Kr.) fullföljde företaget och besatte även övre Egypten. Riket hade då uppnått sin största utbredning. Under fortsatta konflikter både med Egypten och Babylonien besegrade Assurbanipal sina motståndare och även grannstaten Elam blev slagen. ASSURBANIPALS BIBLIOTEK - Det är resterna av Assurbanipals stora och magnifika bibliotek med dess tusentals kilskrifter vilka ligger till grund för vår kunskap om denna tid. Man kan ej påvisa med exakthet när kung Assurbanipal dog. En maktkamp med mycket stor intensitet utbröt. Assyrien hade på 620-talet f.Kr. fyra storkungar, generaler, vilka med växlande framgång bekämpade varandra. Till slut tog dock Sin-shar-iskun makten men riket var mycket försvagat efter det ca 10 år långa inbördeskriget. De underkuvade folken såg sin chans till självständighet och uppror blossade upp bland annat i Egypten och Babylonien. Sin-shar-iskun besegrades av en babylonisk-medisk koalition år 612 och i samband med koalitionens förstöring av huvudstaden Ninive stupade han. Sedan 600-talet f.kr har ingen assyrisk stat existerat. Under romersk tid fanns en provins i samma område med namnet Assyria. I nutid finns fortfarande en Assyrisk arameisktalande minoritet i nuvarande Syrien, Turkiet och Irak. Idag bebos det historiska Assyrien av turkar, kurder och araber. Arameiska ersatte akkadiska som talat språk i Assyriska riket på 700-talet f.Kr. Assyrier runt om i världen talar numera arameiska, eller öst- och västassyriska. Exempel på den assyriska konsten är de väggreliefer som prydde de assyriska palatsen. De återgav de assyriska härskarna på lejonjakt. I delar av de assyriska kungapalatsen täcktes väggarna av krigsscener. Stenrelieferna visar livfulla scener av fältslag, belägringar, deportationer och avrättningar. De gjorde även stenskulpturer t ex de bevingade sagodjur med människohuvud vilka bevakade ingångarna till palatsen. Rika fynd av assyriska stenreliefer gjordes i kungapalatsen i Khorsabad (Dur-Sargon) och Nimrud (Kalhu). Ett sällsynt fynd av hamrade metallplattor, vilka suttit på träportar, gjordes i Balawat (Imgur-Enlil). Metallföremål och ädelstenar är ovanliga fynd från denna tid. Ett viktigt fynd av assyriska juveler gjordes i de kungliga gravarna i Nimrud HETTITERNAS MUWATALLI II - efterträdde sin far på tronen. Egypten regerades nu av en ny kraftfull kungadynasti med faraonerna Seti I och hans son Ramses II. Egyptierna hade kvar sina ambitioner att kontrollera norra Syrien och staden Kadesh vid Orontes-floden, vilken varit under egyptisk överhöghet fram till Suppiluliuma I:s fälttåg. Ett nytt krigsutbrott skedde, möjligen år 1275 f.Kr. när Ramses II marscherade norrut för att inta Kadesh. Muwatalli var emellertid förberedd på den egyptiska aggressionen och hade samlat en enorm styrka med hjälp av trupper från de numera allierade folken i Arzawa. I det berömda slaget vid Kadesh låg den hettitiska hären i bakhåll för egyptierna som först flydde i panik. Ramses II lyckades med sina anländande förstärkningar återsamla egyptierna till ett motanfall och kunde rädda sig från ett möjligt tillfångatagande. Det egyptiska anfallet mot Kadesh ledde till att egyptierna fick återvända hem utan att ha gjort några erövringar. Ramses II lät sedan återge slaget som en stor triumf för honom personligen. Muwatalli hade försäkrat sig om Hettiterrikets säkerhet för sin son Urhi-Teshup, som skulle anta tronnamnet Muwatalli efter sin far. Muwatalli III hade en rival om tronen i sin äldre farbror Hattusili. Muwatalli avsattes och förlorade sitt kunganamn. HATTUSILI III - besteg tronen och gav Urhi-Teshup (tidigare Muwatalli III) styret över en avlägsen provins. Den avsatta kungen gav inte upp sina tronanspråk och sökte stöd utomlands. Först försökte Urhi-Teshup (tidigare Muwatalli III) vinna stöd hos kungen av Babylonien, vars dotter han tidigare gift sig med, men blev utlämnad till Hattusili III som förvisade honom till Cypern. Därifrån seglade Urhi-Teshup (tidigare Muwatelli III) till Egypten och togs emot av Ramses II, hettiternas fiende. Detta måste ha bekymrat Hattusili III som inte kunde vara helt säker på det hettitiska folkets lojalitet mot honom. Fredsförhandlingar inleddes genast med Egypten. Ett fredsfördrag slöts och ett diplomatiskt giftermål ingicks sedan mellan Hattusili III:s dotter och Ramses II. Urhi-Teshup (tidigare Muwatelli III) blev kvar i Egypten som ex-kung av landet Hatti. Det fanns även andra skäl för Hattusili III:s fredspolitik mot Egypten. Assyrierna under kungarna Adad-nirari I och Salmanassar I genomförde vid denna tid förödande fälttåg mot Hettiterrikets gränser i öster. Hattusilis regering inledde en handelsblockad mot Assyrien, vilken hindrade assyrisk handel med hamnarna vid medelhavskusten. På så sätt hoppades hettiterna utestänga assyrierna från den viktiga metallhandeln, vilken naturligtvis även hade en stor militär betydelse. Hettiterna hade vid denna tid börjat tillverka vapen av järn, vilka var belagda med exportförbud. Hattusili III efterträddes av sin son Tuthaliya IV. Den osäkra tronföljden försökte han garantera genom att ett fördrag slöts med en viss Kurunta, en annan son till Muwatalli II. Stabiliteten mellan de två kusinerna varade inte, och Kurunta genomförde sedan en statskupp och antog titeln som storkonung, Labarna. Den politiska utvecklingen efter Tuthaliyas död är oklar. Hettiterriket hade nu försvagats betydligt inifrån och en hungersnöd förvärrade situationen. Vid denna tid, omkring 1200 f.Kr. dök de så kallade sjöfolken upp i det östra Medelhavsområdet. Hettiterna försökte samla en flotta mot sjöfolken utanför Cypern. Hettiterriket föll slutligen samman och huvudstaden Hattusa brändes och övergavs. En trehundraårig period, mellan omkring 1200 och 900 f.Kr. inleddes i Anatolien, från vilken det finns ytterst få historiska och arkeologiska källor bevarade. I västra Anatolien bildades senare ett frygiskt rike i det av hettiterna tidigare dominerade området. Frygierna uppförde även byggnader i Hattusa flera hundra år efter stadens förmodade förstörelse (omkring 1180 f.Kr.). I sydöstra Anatolien och norra Syrien framträder efter 900 f.Kr. en rad småriken, vilka var de neo-hettitiska staterna. De låg inom det tidigare Hettiterrikets gränser och hade varit provinsstäder under rikets storhetstid. Under den tidiga järnåldern utvecklades de till mindre riken. Några av mest betydande neo-hettitiska kungarikena var Gurgum (Maraş), Hamat, Karkemish, Milit (Malatya), Sam'al (Zinçirli) och Tabal. Inom ett par hundra år hade hela Syrien underkuvats av assyrierna. Den sista av de självständiga neo-hettitiska staterna var Malatya, vilken assyrierna erövrade i slutet av 700-talet f.Kr. De bibliska hettiter som omnämns i Gamla Testamentet var folket från de neo-hettitiska staterna och då i synnerhet Hamat i Syrien. De neo-hettitiska rikenas tid motsvarar det historiska Juda rike och Israel. EGEISKA HAVET - är den del av Medelhavet som ligger mellan grekiska halvön och Anatoliens (Mindre Asiens) västkust. I norr står Egeiska havet i förbindelse med Svarta havet. I syd ligger Kretahavet. I Egeiska havet återfinns flera öar och ögrupper ibland kallade Egeiska öarna (däribland Kykladerna och Sporaderna). Idag anser många forskare att det Trojanska kriget baseras på en riktig grekisk kampanj mot staden Troja. I november 2001 presenterades resultatet av en undersökning av västra Anatoliens (Mindre Asiens) geologi som startats 1977. De kom fram till att geografin kring den plats som Schliemann pekat ut som platsen för Troja till viss del överensstämmer med beskrivningarna och topografin i de klassiska källorna. Under 1900-talet har flera forskare försökt ta reda på när det trojanska kriget ägde rum baserat på hettitiska och egyptiska källor då dessa var de två stormakterna vid medelhavet under perioden. Vissa hettitiska källor pekar på att aktörerna för det trojanske kriget har existerat. Tawagalawa-brevet nämner ett land som av hettiterna kallas för "Ahhiyawa", Detta land sägs ligga i väst bortom havet och anses därmed syfta på det mykenska Grekland. Ahhiyawa verkar ha haft en storkonung och det verkar som att Milliwanda (Miletus) var en vasallstat eller åtminstone allierad med dem. MYKENSKA - kulturen, omkring 1500-1050 f.Kr., började växa omkring 1450-1350 f.Kr. Kreta som ekonomiskt och kulturellt centrum fick träda tillbaka för den mykenska på fastlandet. Det var på Kreta den minoiska kulturen utvecklats i det nuvarande Grekland. Folket, minoerna, hade ett språk och skriftspråk olikt sina grannar och skapade en särpräglad civilisation. Namnet minoer kommer från Minos, som enligt grekisk mytologi var kung över Kreta under forntiden. I början av 1900-talet inleddes utgrävningar av Knossos och då gjordes ett spektakulärt fynd av ett stort palats, Knossos, med målade fresker och vacker keramik. Minoiska språket är till stora delar okänt, och kallas även för eteo-kretensiska. Språket har ännu inte kunnat tydas, men många mer eller mindre väl underbyggda teorier finns om språket och dess ursprung. Minoiskan skrevs med en hieroglyfskrift som kallas för Linear A av forskarna. Hittills har 3000 lertavlor med Linear A återfunnits. Minoerna började utveckla sin skrift omkring 2000 f.Kr. och använde den fram till 1400-talet f.Kr. Den ersattes därefter av Linear B, som skrevs på mykensk grekiska, vilken däremot kan läsas av forskarna. Under den mykenska kulturens blomstringstid på 1300- och 1200-talen f.kr hade Mykene etablerade handelskontakter långt utanför Greklands gränser. Mykene är en arkeologisk fyndort i Grekland, belägen 11 kilometer norr om Argos. Den mykenska konsten blomstrade mellan cirka 1500- och 1000-talet f.Kr. I Mykenes utgrävda borganläggning återfinns bland annat den så kallade Lejonporten från cirka 1250 f.Kr. Andra lämningar är Aigisthos grav (cirka 1500 f.Kr.) och den välbevarade Atreus skattkammare (1300-talet f.Kr.). 1999 blev arkeologiska platser i Mykene uppsatta på Unescos världsarvslista. MILETOS - (grekiska Μίλητος, latin Miletus) var en grekisk forntida stad i det antika landskapet Karien på Mindre Asiens (Anatoliens) västra medelhavskust, där floden Meandros rinner ut i Egeiska havet, i den nuvarande provinsen Aydın i Turkiet. Miletos var ett kosmopolitiskt centrum, den tidens rikaste och kanske viktigaste stad vid den joniska kusten. Miletos befolkades redan tidigt av joniska nybyggare och var länge den största och folkrikaste staden inom det joniska statsförbundet. JONISKA FÖRBUNDET - även känt som det panjoniska förbundet, var en konfederation som bildades i slutet av 800-talet f.Kr. av tolv joniska städer. De ingående städerna listades av Herodotos som (1) Miletos (2) Myus och (3) Priene, alla låg i landskapet Karien i Mindre Asien (Anatoliens). (4) Efesos (5) Kolofon (6) Lebedos (7) Teos (8) Klazomenai och (9) Fokaia, alla låg i Lydien och/eller den region som i dag kallas Jonien. Ön (10) Chios och staden (11) Erythrai på fastlandet. Ön (12) Samos. Efter år 650 f.Kr. bjöds Smyrna, en från början aiolisk stad, in i förbundet för att minska Aioliens makt och stärka Jonien. Förbundet upplöstes och återupprättades ett antal gånger, och dess faktiska makt varierade. Under romartiden tilläts det prägla sina egna mynt med namnet koinon Iōnōn på ena sidan och kejsarens ansikte på den andra. Miletos gynnsamma läge med fyra ypperliga hamnar, skyddade av den utanför liggande ön Lade, gjorde Miletos till en av forntidens mest blomstrande handelsstäder. På 500-talet f.Kr. hade staden byggt upp ett maritimt imperium, och dess invånare anlade en mängd kolonier, deras antal uppges till 80-90, mestadels på kusterna av Svarta havet. Miletos hamnade under lydiskt välde, och när perserkungen Kyros II besegrade lydernas kung Krösus blev staden persisk. År 502 f.Kr. bröt det joniska upproret ut i Naxos, och Miletos. Perserna krossade upproret, och förstörde Miletos i grunden. Efter den grekiska segern över perserna år 479 f.Kr. byggdes Miletos upp igen. Det nya Miletos blev en viktig medlem av det attiska sjöförbundet, men nådde aldrig åter sin forna glans. 386 f.Kr. inlemmades staden åter i Perserriket, men 334 f.Kr. besegrade Alexander den stores här en persisk garnison i staden och gjorde Miletos till en del av Alexanders rike. Romarna övertog år 133 f.Kr. staden i samband med erövringen av kungariket Pergamon. Under romerskt herravälde hade Miletos status av fristad, och staden blomstrade ända fram till 300-talet e.Kr., då dess hamn slammade igen. Under den bysantinska perioden blev Miletos ett ärkebiskopssäte. Borgen Castro Palation uppfördes på ruinerna av den antika teatern. På 1100-talet, efter att seldjukiska turkar hade erövrat Anatoliens (Mindre Asien) öppnades hamnen igen. Även osmanerna använde hamnen, tills den återigen slammade igen och staden övergavs. I dag ligger ruinerna av staden cirka en mil från kusten. I Tawagalawa-brevet samt andra brev nämns även en konfederation av 22 stadsstater och småriken i västra Anatolien (Mindre Asien) som kallas Assuwa och en av dessa stater är Wilusa. WILUSA - (ILIUM - TROJA) ligger i Assuwakonfederationens nordligaste delar. Detta placerar riket i det område där Troja skulle ha legat. Wilusa har därmed kommit att identifieras som Ilium (Troja) vilket från 1990-talet blev den mest accepterade teorin. I Alaksanduavtalet cirka 1280 f.Kr., (en hettitisk text) omnämns kungen av Wilusa som Alaksandu medan prins Paris namn i Iliaden, samt andra litterära verk, är Alexander. I övrigt nämner Tawagalawa brevet ett krig mellan grekerna och hettiterna med skriften "Nu, när vi kommit överens om Wilusa som vi gick i krig över ...". En teori om trojanska kriget är att Assuwa var en samling hettitiska vasallriken som någon gång efter slaget vid Kadesh (cirka 1274 f.Kr.,) gick över till grekerna. På 1230-talet f.Kr., utförde hettiternas konung Tudhaliya IV en lyckad kampanj i området och återtog det. I och med detta blandade sig det mykenska Grekland in i stridigheterna men fred slöts mellan staterna. Under kung Arnuwanda III (cirka 1209-1205 f.Kr.,) förlorade hettiterna kontrollen över området igen och de drog sig tillbaka från den Egeiska kusten. Efter det följde en konflikt i området mellan den än en gång fria Assuwakonfederationen och det mykenska Grekland och deras allierade rike Miletus. Denna teori får stöd i det trojanska kriget i Iliaden och andra källor inte enbart utspelar sig vid Troja utan även innehåller landstigningen vid Mysia, Akilles kampanj i norra Egeien och Ajax kampanj mot Trakien och Prygien. Många av dessa områden skulle sannolikt ha tillhört Assuwakonfederationen. Moderna forskare tror att många av "hjältarna" befälhavarna under kriget valde att bosätta sig i de nyligen erövrade områdena på grund av den oroliga situation som rådde i Grekland mot slutet av den mykenska eran. Skådeplatsen för det trojanska kriget är främst i Anatolien (Mindre Asien) den västra delen av nutidens Turkiet. BAKGRUND TILL TROJANSKA KRIGET De olympiska gudarna hade bjudits in till bröllopet mellan Peleus och Thetis, vilka senare skulle bli Akilles föräldrar, men gudinnan Eris, tvedräktens gudinna, hade blivit ignorerad på grund av hennes vana att skapa konflikter mellan människor. Som hämnd för detta kastade Eris in ett gyllene äpple, eller en kvitten, bland festdeltagarna. Frukten hade påskriften kallisti – till den vackraste. Gudinnorna Hera, Athena och Afrodite började genast bråka om vem av dem detta skulle gälla, och prins Paris av Troja utsågs att döma mellan dem. Alla tre försökte genast muta honom med olika gåvor - Hera erbjöd politisk makt och kontroll över hela Asien, Athena framgång i krig, visdom och skickligheten hos de största krigarna. Afrodite slutligen erbjöd honom den vackraste kvinnan i världen, Helena, hustru till Menelaos av Sparta... Paris valde Afrodite, och detta ledde till det trojanska kriget. När Paris så kidnappade henne, i vissa versioner förälskade hon sig i honom och följde med frivilligt, kunde Menelaos bror Agamemnon, kung av Mykene... få med sig hela "Grekland" i kriget mot Troja och dess kung Priamos. Flera av hjältarna var motvilliga att delta i kriget. Odysseus låtsades vara vansinnig. Akilles mor visste att han skulle dö i kriget och klädde ut honom till kvinna för att gömma honom. Efter nio års belägring hade ingendera sidan något övertag. På Odysseus inrådan byggde grekerna en stor, ihålig trähäst som de ställde fram framför Trojas port innan de gömde flottan en bit därifrån. Trojanerna drog in "gåvan" innanför murarna, men under natten hoppade de gömda krigarna ut ur hästen och öppnade stadsportarna. Troja föll på grund av den trojanska hästen. Aeneas och en rad andra kunde dock fly till Italien, där Aeneas grundade staden Alba Longa. Senare skulle hans ättlingar komma att grunda staden Rom. Efter Trojas fall återvände Menelaos med Helena till Sparta. Agamemnon tog Priamos dotter Kassandra som konkubin och förde henne tillbaka till Mykene, där de båda blev mördade av hans hustru och hennes älskare. ILLIADEN (klassisk grekiska Ιλιάς, Iliás) är ett epos som troligen är det äldsta bevarade exemplet på grekisk litteratur. Iliaden berättar en del av historien om belägringen av staden Ilion (Troja), det vill säga det trojanska kriget, och är, tillsammans med Odysséen, ett av de två stora diktverk som traditionellt tillskrivs Homeros. Huruvida Homeros har existerat och är upphovsman till båda dessa verk är mycket omdiskuterat. Det är troligare att dessa verk härstammar från en lång tradition av muntlig poesi. Iliaden och Odysséen dateras traditionellt till 700-talet f.Kr., men anses av vissa forskare vara senare. Ordet Iliad betyder "hörande till Ilion", namnet på själva staden, i motsats till Troja (grekiska: Τροία), staten runt omkring Ilion, som Priamos var härskare över. Namnen används ofta utan åtskillnad. Iliaden börjar med dessa verser: "Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner." (översättning: Erland Lagerlöf) Det första ordet i Iliaden är mēnin, "vrede". Ordet tillkännager det huvudsakliga temat i Iliaden: Akilles vrede. När Agamemnon, befälhavaren över de akajiska "grekiska" styrkorna vid Troja, vanhedrar Akilles genom att ta Briseis, en slavkvinna som givits till honom som krigsbyte, blir Akilles vredgad och drar sig tillbaka från striderna. Utan Akilles stridsfärdigheter går stridigheterna dåligt för akajerna. Akilles återkommer i strid när hans nära vän Patroklos blir dödad av trojanen Hektor. Akilles dödar många trojaner, däribland även Hektor. Priamos, Hektors far, begär att få sin sons lik utlämnat och Iliaden slutar med Hektors begravning. Handlingen i Iliaden täcker bara några veckor under det tionde och sista året av trojanska kriget. Varken bakgrunden till kriget och dess tidiga år (Paris bortrövande av Helena från kung Menelaos), eller dess slut (Akilles död och Trojas fall), berättas direkt i Iliaden. Många av dessa händelser berättades i andra epos som tillsammans är kända som trojanska cykeln. Dessa dikter finns endast bevarade i fragment. Apollon har skickat en pest mot akajerna, som hade tillfångatagit Chryseis, dottern till prästen Chryses, och givit henne till Agamemnon. Agamemnon blir tvingad att återföra Chryseis till hennes far. Av stolthet tar Agamemnon Briseis, som atenarna hade givit till Akilles som krigsbyte. Akilles, den tidens största krigare, följer sin mor Thetis råd och drar sig tillbaka från striderna som hämnd, varpå de akajiska arméerna nästan förlorar kriget. Det sägs att Briseis tidigare var förälskad i Akilles. Den trojanske prinsen Hektor, son till kung Priamos, med fru och barn, kämpar för att försvara sin stad och sin familj. När Patroklos, Akilles käraste vän eller älskare, dör för Hektors hand, ger sig Akilles åter in i striden för att ta hämnd och dödar Hektor. Senare kommer Hektors far, kung Priamos, till Akilles ensam (dock fick han hjälp av Hermes) för att begära sin sons lik tillbaka, och Akilles blir rörd till att visa medlidande. Begravningen av Hektor avslutar eposet. Boken Iliaden präglas av långa och målande beskrivningar som denna. "Uddvass gick pilen in i det stadigt sittande konstfullt utarbetade bältet som snabbt den trängde igenom, fortsatte genom hans skönt och mångkunnigt formade harnesk, sen in genom gördeln han bar för att värna kroppen mot kastspjut – det var hans främsta skydd men pilen passerade ändå rakt igenom och rispade upp den yttersta huden". Vissa händelser som följer efter Hektors begravning förespeglas i Iliaden och det framgår att Trojas fall är förutbestämt. Trots detta ger Homeros ingen detaljerad beskrivning av Trojas fall. Iliaden innehåller ett förvirrande stort antal personer. Den andra halvan av den andra sången, som ofta kallas skeppskatalogen, består enbart av en uppräkning av de olika befälhavarna. I många av slagen i Iliaden förekommer bifigurer som snabbt blir dödade. AKAJERNA (Αχαιοί): - Akilles (Αχιλλεύς), ledare för myrmidonerna (Μυρμιδόνες) och den huvudsaklige akajiske hjälten vars vrede är berättelsens övergripande tema - Agamemnon (Αγαμέμνων), konung av Mykene, högste befälhavare över de akajiska arméerna, vars handlingar orsakar fejden med Akilles - Patroklos (Πάτροκλος), kusin, och vän eller älskare, till Akilles -Kungar över de viktigaste stadsstaterna i Grekland, som är ledare för sina egna arméer, under Agamemnons övergripande befäl: (1) Nestor (Νέστωρ) (2) Menelaos (Μενέλαος) (3) Diomedes (Διομήδης) (4) Idomeneus (Ιδομενεύς) och (5) Ajas telamoniden (Αίας ο Τελαμώνιος), - Odysseus (Οδυσσεύς), en annan krigarkung, känd för sin slughet, sägs att han kom på idén med den Trojanska hästen, som är huvudperson i sitt eget epos, Odysséen. - Kalkas (Κάλχας), en mäktig grekisk siare, som ledde grekerna genom kriget med sina förutsägelser. TROJANERNA OCH DERAS ALLIERADE: - Hektor (Έκτωρ), äldste son till kung Priamos, ledare för de trojanska och allierade arméerna och arvtagare till Trojas tron - Priamos (Πρίαμος), trojanernas kung, för gammal för att delta i striderna - Paris (Πάρις), trojansk prins och Hektors bror, även kallad Alexander. Hans bortrövande av Helena är krigets orsak. - Aeneas (Αινείας), kusin till Hektor och hans viktigaste underlydande - Glaukos och Sarpedon, ledare för de lykiska styrkorna, som strider på trojanernas sida KVINNLIGA GESTALTER: - Helena (Ελένη), före detta drottning av Sparta och hustru till Menelaos, nu gift med Paris. - Andromake (Ανδρομάχη), Hektors hustru och mor till deras späda son, Astyanax (Αστυάναξ) - Hekabe (Εκάβη), drottning av Troja, hustru till Priamos, mor till Hektor, Kassandra, Paris etc. - Briseis, en kvinna som tillfångatogs vid plundringen av Lyrnessos, en liten stad i Trojas territorium, och gavs till Akilles som krigsbyte. VISSA OLYMPISKA GUDAR OCH GUDINNOR: (1) Zeus (2) Hera (3) Apollon (4) Afrodite (5) Ares (6) Athena (7) Hermes och (8) Poseidon, förekommer i Iliaden som rådgivare till och manipulatörer av människorna. Alla utom Zeus blir personligen invecklade i striderna vid något tillfälle. ODYSSÉEN (klassisk grekiska Oδύσσεια, Odýsseia) är ett epos som tillsammans med Iliaden brukar tillskrivas Homeros och därmed skulle vara det näst äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. Det antas att Odysséen skrevs några årtionden senare än Iliaden, omkring 700 f.Kr. På resan på väg tillbaka från Troja till sitt hemland tillfångatogs Odysseus av cyklopen Polyfemos och för att kunna fly blev han tvungen att göra cyklopen blind. Dessvärre var cyklopen son till havsguden Poseidon vilket gjorde att han föll i onåd hos gudarna. Därför straffade gudarna honom genom att skicka honom på tio års irrfärder, som det berättas om i Odysséen. Eposet handlar om Odysseus tioåriga irrfärder på väg hem till sin ö Ithaka, där han är kung, efter det likaledes tioåriga Trojanska kriget. På många språk har ordet odyssé efter eposet kommit att beteckna en lång upptäcktsfärd, även i bildlig betydelse. Nestor är en av få personer som Homeros beskriver i entydigt positiva ordalag. Nestor beskrivs som en vältalig, vis och vördnadsbjudande åldring. På Nestors inrådan företog grekerna det trojanska kriget. DET GYLLENE SKINNET Nestor var en av argonauterna, en av de hjältar som Jason samlade runt sig på skeppet Argo. Det skepp som de seglade med för att hämta det gyllene skinnet. Anledningen till resan var att kung Pelias i staden Iolchos lovat avstå sin tron till Jason om denne hämtade skinnet. Det gyllene skinnet kom ifrån en gyllene bagge som var en avkomma av Poseidon och Theophane. "Riket Kolchis, ungefär motsvarande nuvarande västra Georgien, var känt av grekerna redan före Homeros tid, bland annat utspelar sig sagocykeln om det gyllene skinnet i Kolchis. På 600-talet f.Kr. grundade greker ett flertal kolonier på Kolchis kust." (Wikipedia - Georgien) Kolchis, eller Kolkis (georgiska კოლხეთი, K'olcheti, grekiska Κολχίς, latin Colchis) var under antiken ett kungarike vid Svarta havet i västra Kaukasien. I grekisk mytologi är Kolchis mest känt som Medeas hemland, dit argonauterna beger sig för att hämta det gyllene skinnet. I de grekiska sagorna kallas riket ofta Aia. Under äldre tider styrdes Kolchis av egna kungar i tämligen löst beroende av det persiska riket. På 500-talet f.Kr. koloniserades det av joniska greker från Miletos, som därifrån exporterade bland annat guld, slavar, hudar, timmer och linne. Under senantiken blev Kolchis tidigt kristet och kom under bysantinskt välde. På 1300-talet f.Kr. hade Kolchis blivit ett enat kungadöme då områdets stammar börjat slå sig samman. Kungadömet var enligt den grekiska mytologin känd som argonauternas slutmål och Medeas hemland och landet ansågs vara ett hem för trolldom och magi. Kolchis låg i permanent krig med sina grannar. 730–720 f.Kr. invaderades kungadömet av Kimmerier och Skyter och de utsattes för räder av Assyrien. De konstanta invasionerna resulterade i att riket upplöstes och på mitten av 600-talet f.Kr. erövrades södra Kolchis av det persiska riket. Kungen i Kolchis, Aietes, hade offrat djuret åt gudarna och i en lund spikat upp det gyllene skinnet på ett träd. Jason lyckades ta skinnet från Kolchis med hjälp av kung Aietes dotter Medea. När de kom tillbaka till Iolchos fick kung Pelias överlämna sin tron till Jason. Skeppet byggdes av hjälten Argos med gudinnan Athenas hjälp. Ett stycke av Zeus talande ek i Dodona fogades in i fören. Eken uttalade profetiska ord under färden. Nestor var även med och kämpade mot kentaurerna med lapitherna, ett bergs folk från Tessalien. DEN KALYDONISKA GALTEN Nestor deltog även i jakten på den kalydoniska galten eller det kalydoniska vildsvinet som i grekisk mytologi är ett monster, skickat av Artemis för att förhärja staden Kalydon. ARTEMIS "Artemis - Greek goddess of the hunt, the wilderness, wild animals, the Moon, and chastity" "Artemis is the daughter of Zeus and Leto, and the twin sister of Apollo. "Artemis was one of the most widely venerated of the Ancient Greek deities, and her temple at Ephesus was one of the Seven Wonders of the Ancient World. Artemis' symbols included a bow and arrow, a quiver and hunting knives and the deer... "She was the patron and protector of young girls.. "In a story, Alphaeus tries to rape Artemis' attendant Arethusa. Artemis pities Arethusa and saves her by transforming Arethusa into a spring in Artemis' temple, Artemis Alphaea in Letrini, where the goddess and her attendant drink." Orion was Artemis' hunting companion. In some versions, he is killed by Artemis, while in others he is killed by a scorpion sent by Gaia. In some versions, Orion tries to seduce Opis, one of Artemis' followers, and she kills him. In a version by Aratus, Orion takes hold of Artemis' robe and she kills him in self-defense. "Lamar Ronald Lacey's The Myth of Aktaion: - the most likely original version of the Actaeon myth is that Actaeon was the hunting companion of the goddess who, seeing her naked in her sacred spring, attempts to force himself on her. For this hubris, he is turned into a stag and devoured by his own hounds." Artemis was believed to bring disease upon women and relieve them of it. Artemis was worshipped as one of the primary goddesses of childbirth and midwifery.."(en.wikipediia - Artemis) "Artemis - Virginity An important aspect of Artemis' persona and worship was her virginity, which may seem contradictory given her role as a goddess associated with childbirth. It is likely that the idea of Artemis as a virgin goddess is related to her primary role as a huntress. Hunters traditionally abstained from sex prior to the hunt as a form of ritual purity.. The ancient cultural context in which Artemis' worship emerged also held that virginity was a prerequisite to marriage, and that a married woman became subservient to her husband. In this light, Artemis' virginity is also related to her power and independence. Rather than a form of asexuality, it is an attribute that signals Artemis as her own master, with power equal to that of male gods. It is also possible that her virginity represents a concentration of fertility that can be spread among her followers, in the manner of earlier mother goddess figures [61]" (en.wikipedia - Artemis) Oineus, kung av Kalydon i Etolien, offrade årligen till gudarna. Ett år glömde kungen gudinnan Artemis då han gjorde sitt offer. Artemis hämnades genom att sända en fruktansvärd vildgalt, som härjade de bördiga fälten och vingårdarna kring staden Kalydon. Oineus sände ut budbärare för att värva de bästa jägarna i Grekland. Bland de som hörsammade kungen fanns några av argonauterna, kungens egen son Meleagros och en kvinna, jägarinnan Atalante. ATALANTE "(grek. Atalanta, lat. även -te) är en hjältinna i den grekiska mytologin. Den arkadiska Atalante var dotter till Klymene och Iasios. Fadern satte ut henne i skogen när hon föddes, eftersom han endast önskade sig söner, men hon överlevde och togs om hand av en björnhona, och senare av herdar som uppfostrade henne till jägare. "Artemis saved the infant Atalanta from dying of exposure after her father abandoned her. She sent a female bear to suckle the baby, who was then raised by hunters. In some stories, Artemis later sent a bear to hurt Atalanta because others claimed Atalanta was a superior Hunter. Among other adventures, Atalanta participated in the hunt for the Calydonian Boar, which Artemis had sent to destroy Calydon because King Oeneus had forgotten her at the harvest sacrifices. In the hunt, Atalanta drew the first blood and was awarded the prize of the skin. She hung it in a sacred grove at Tegea as a dedication to Artemis." (en.wikipedia - Artemis) I den kalydoniska vildsvinsjakten var det Atalante som gav vildsvinet det första såret, och därför belönades hon med djurets huvud och hud. Hon avvisade alla friare tills Afrodite lät henne upptändas av kärlek till Melanion, med vilken hon fick sonen Parthenopaios. Atalante nämns också som en av argonauterna." (Wikipedia - Atalante) Den som besegrade vildsvinet skulle få dess huvud och hud som pris. Många av männen vägrade att jaga tillsammans med en kvinna, men Meleagros övertalade dem. Atalante blev den första att såra vildsvinet, Meleagros blev sedan den som slutligen fällde odjuret, och han gav då Atalante priset. På Artemis instiftan utbröt nu en blodig strid. Meleagros morbröder kunde inte godta att en kvinna fick jaktens pris, de tog galtens hud från henne och sade att det rätteligen tillhörde dem. Meleagros dödade i vredesmod sina morbröder och gav huden åter till Atalante. Meleagros moder Althaia, förbittrad över sina bröders död, tog fram en ödesdiger eldbrand - vilken enligt en förutsägelse ska släcka Meleagros liv då den själv brunnit ut - och kastade den på elden, varvid Meleagros liv utslocknade. Artemis hade nu fått sin hämnd över kung Oineus. Det kalydoniska vildsvinet var ett av de ktoniska monstren i den grekiska mytologin. Meleager was a hero of Aetolia. King Oeneus had him gather heroes from all over Greece to hunt the Calydonian Boar. After the death of Meleager, Artemis turned his grieving sisters, the Meleagrids into guineafowl (pärlhöns) that Artemis loved very much. Efter denne kung har "Nestor" på många språk, inklusive svenska, kommit att benämna den äldste och mest vördnadsvärde inom en viss krets eller sällskap. ++++++ KÄLLOR Wikipedia - Nestor - Kolchi - Troja - Homeros - Illiaden - Odyssén - Pylos en.wikipedia - Artemis Hjerrild, B. (2009). Near Eastern equivalents to Artemis. Tobias Fischer-Hansen & Birte Poulsen, eds. From Artemis to Diana: The Goddess of Man and Beast. Museum Tusculanum Press.(nr 61, i källhänvisningen en.wikipedia Artemis) ++++++++++++++++++++ (ZELLIN) ++++++++++++++++++++ (2) HENRIC von Mörner f..d. 1547, begravd i Zellins kyrka Herre till Zellin och Clossow BOSATT Antagligen (Zellin) (Idag i Polen) tidigare Mark Brandenburg, Tysk-romerska riket ARBETE ÖVERJÄGMÄSTARE År 1536 överjägmästare i kurfurstlig brandenburgsk tjänst. GIFTE (1) HENRIC von Mörner f..d. 1547, begravd i Zellins kyrka, gifter sig med Gertrud von Ellingen. GIFTE (2) HENRIC von Mörner f..7d. 1547, begravd i Zellins kyrka, gifter sig med Elisabet von Beuten, dotter till Hans von Beuten till Markendorf och Anna von Berfeld. BARN 1) Ludvig von Mörner, herre till Zellin och Clossow. Född 1541. Död hastigt av slag 1593-03-10 på Chorins slott, begravd på Chorins slott. (NÄSTA ANA PÅ DENNA SIDA) GIFTE (3) HENRIC von Mörner f..d. 1547, begravd i Zellins kyrka, gifter sig år 1546 med Gertrud von Barfuss, bördig av Malchow. ++++++++++++++++++++ (ZELLIN) MARK BRANDENBURG ... ++++++ REGENTER REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG JOAKIM I "NESTOR" AV BRANDENBURG 1499-1535, Hohenzollern. Född 1484, död 1535. Hans företrädare var hans far, Johan "Cicero" av Brandenburg. Hans mor var Margareta av Thüringen. År 1502 gifte han sig med Elisabet av Danmark, dotter till den nordiska unionskungen Hans. Samtidigt gifte hans syster Anna sig med kungens bror hertig Fredrik av Schlesvig och Holstein, den blivande kung Fredrik I av Danmark. Genom de nära banden med unionskungahuset spelade han en roll i den skandinaviska politiken. Joakim I "Nestor" arbetade med växlande framgång för att upprätta en stark fursteförvaltning efter den romerska rättens principer och sågs som beslutsam och hänsynslös, framförallt mot de adliga rovriddare som härjade i hans domäner och utmanade huset Hohenzollerns rättsskipning i de egna territorier. Vid kungavalet år 1519 stödde han till en början partiet bakom den franska kungens Frans I:s kandidatur, men kom senare att sluta upp bakom habsburgaren Karl V (Tysk-romersk kejsare 1519-1556) Han blev en av de hårdaste motståndarna till Luthers läror. Hans hustru Elisabet av Danmark var däremot bekännande lutheran och flydde 1528 äktenskapet för att slå sig ned i Wittenberg. Under hans regering skedde omfattande judeförföljelser i Brandenburg; 1503 utvisades alla judar ur Brandenburg och 1510 dömdes över trettio judar i Berlin till att brännas på bål efter anklagelser om att ha skändat nattvarden. ARVDELNINGEN AV BRANDENBURG Joakim II "Hektor" av Brandenburg efterträdde år 1535 fadern som kurfurste av Brandenburg med säte i Berlin-Cölln. Enligt faderns testamente från år 1534 tillföll en större andel av kurfurstendömet Joakim II "Hektor" av Brandenburg. Neumark med flera områden tillföll brodern Johan, så att markgrevskapet Brandenburg-Küstrin med säte i Küstrin avdelades från kurfurstendömet fram till 1571. Då Johan sedermera avled utan söner kom dock de båda linjerna att förenas, så att båda linjerna ärvdes av Johan Georg av Brandenburg. REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG JOAKIM II "HEKTOR " AV BRANDENBURG 1535-1571, Hohenzollern. Född 1505, död 1571. Epitetet Hektor, efter den trojanske hjälten, tillkom i samband med att Joakim II "Hektor" av Brandenburg år 1532 framgångsrikt ledde den niedersachsiska kontingenten.. i huset Habsburgs krig mot turkarna.. Joakim II "Hektor" av Brandenburg lät år 1539 införa reformationen i kurfurstendömet, i måttfullt luthersk ändå. Politiskt positionerade sig Joakim II "Hektor" av Brandenburg på detta sätt mellan protestanter och katoliker. Han försökte att hålla sig neutral i religionskriget. Joakim II "Hektor" av Brandenburg ingick äktenskap med Magdalena av Sachsen år 1524. Då hustrun Magdalena avlidit år 1534 kom Joakim II "Hektor" av Brandenburg att gifta om sig med prinsessan Hedvig Jagiellonica.. av Polen år 1535 i Kraków. Hov- och privatliv - Joakim II:s regering och livsföring som renässansfurste kom att anta excentriska drag. År 1567 anordnade han ett "batongkrig" som ett iscensatt slag mellan borgarna i Berlin-Cölln på ena sidan och Spandau på andra sidan, där enbart korta klubbor och batonger användes som vapen. "Kriget" varade i tre dagar och innehöll även ett sjöslag på floden Havel. Vintern år 1570 åkte kurfursten tillsammans med medlemmar av hovet på skridskor till Spandau för att röva bort kvinnor från staden och därefter återföra dem. Under Nordiska sjuårskriget (1563-1570) försökte Joakim medla mellan Sverige och Danmark. Statsfinanser - Lippold Ben Chluchim från Prag utnämndes år 1556 till hovfaktor. Lippold utsågs även till kurfurstlig myntmästare. Joakim II "Hektor" av Brandenburg kunde endast hålla ekonomin flytande, och måste ge städerna betydande medgivanden för att avhjälpa följderna. Vid sin död år 1571 efterlämnade Joakim II "Hektor" av Brandenburg stora skulder efter sig. REGERANDE MARKGREVE BRANDENBURG - KUSTRIN JOHAN AV BRANDENBURG-KÜSTRIN, Hans av Küstrin/Johan den vise 1535-1571. Hohenzollern. Född 1513, död 1571. Johan var yngste son till kurfursten Joakim I "Nestor" av Brandenburg och Elisabet av Danmark. Fadern hade vid sin död år 1535 testamenterat att kurfurstendömet Brandenburg skulle delas mellan den äldre sonen Joakim II "Hektor" av Brandenburg och den yngre sonen Johan. Joakim erhöll kurfurstetiteln och den större västra delen med Berlin-Cölln som huvudstad. Neumark med flera områden tillföll brodern Johan, så att markgrevskapet Brandenburg-Küstrin med säte i Küstrin avdelades från kurfurstendömet fram till hans död 1571. Johan avled den 13 januari 1577, endast tio dagar efter sin bror Joakim. Han efterlämnade en välfylld statskassa på en halv miljon gulden, att jämföra med broderns skulder på 2,5 miljoner gulden. Då Johan inte hade några söner ärvdes Brandenburg-Küstrin av Joakim II "Hektor" av Brandenburgs son, den nyblivne kurfursten Johan Georg. I och med detta kom Brandenburg-Küstrin att åter uppgå i kurfurstendömet Brandenburg. REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG JOHAN GEORG AV BRANDENBURG 1571-1598 HUSET HOHENZOLLERN Född 1525, död 1598. Han var kurfurste och regerande markgreve av Brandenburg. Företrädare var hans far Joakim II "Hektor" av Brandenburg som kurfurste av Brandenburg och Johan som markgreve av Brandenburg-Küstrin. Han återförenade det under fadern splittrade brandenburgska statsområdet, då även hans farbror Johan av Brandenburg-Küstrin avled utan manliga arvingar endast tio dagar efter fadern Joakim II:s död, så att det tidigare självständiga markgrevskapet Brandenburg-Küstrin åter uppgick i kurfurstendömet Brandenburg. Statsskulden uppgick vid denna tid till 2,5 miljoner gulden, och Johan Georg koncentrerade sin verksamhet på att återställa rikets förödda finanser. Judeförföljelser - Johan Georg drev fram en pogrom; våldsam, blodig, ofta samordnad, förföljelse av en folkgrupp i synnerhet med avseende på antisemitiska förföljelser av judar, i Berlin där judar misshandlades, synagogan vid Kleiner Jüdenhof i norra delen av Klosterstrasse förstördes och majoriteten av de judiska hushållen plundrades. Plundrarna brände skuldsedlar från de judiska köpmännens låneverksamhet offentligt. Johan Georg ställde faderns myntmästare och hovfaktor Lippold Ben Chluchim inför rätta med anklagelser om förskingring och korruption. Lippold var kreditgivare och tjänade på ränteinkomster från kreditverksamhet. Vid Joakim II "Hektors" död såg Johan Georg av Brandenburg och andra låntagare bland Berlins adel och köpmän möjligheten att undkomma sin skuld genom processen mot Lippold. Räkenskaperna befanns dock av domstolen vara i sin ordning och Lippold friades; istället bekräftades, att Joakim II:s dödsbo fortfarande var skyldigt Lippold 89 taler och 5 silvergroschen. Efter att Lippold häktats i tre månader och därefter belagts med husarrest, kom han slutligen att anklagas för häxeri och mord. Lippold erkände under tortyr att han förgiftat sin furste Joakim II. Därefter dömdes Lippold till döden för högförräderi, och avrättades 28 januari 1573. Lippolds avrättning blev inledningen på en ännu svårare tid för Brandenburgs judar. I samband med avrättningen beslutade Johan Georg av Brandenburg att fördriva alla judar från Brandenburg, senast till den 1 februari några dagar senare. På den tiden skulle judarna omsätta sina egendomar i likvida medel och transportera bort dem. De flesta flydde till Prag, många även till Polen där kungen utfärdade skyddsbrev. I Brandenburg kom Johan Georgs av Brandenburg förbud för judar att slå sig ned att gälla fram till kurfursten Fredrik Vilhelms edikt; kungörelse, påbud, förordning år 1671. Regering - Hans politik inriktades på att begränsa följderna av faderns vidlyftiga hovliv, och han kallades i samtiden även Oeconomicus, "hushållaren". Han avled år 1598 och efterträddes då som kurfurste av sin äldste son, Joakim Fredrik av Brandenburg. Son - Joakim Fredrik av Brandenburg (1546–1608), kurfurste av Brandenburg. Gift med: Katarina av Brandenburg-Küstrin (1549–1602) Eleonora av Preussen (1583–1607) ++++++ KÄLLOR ++++++++++++++++++++ (CHORIN) FÖRDJUPNING - KAPARE - SÄNDEBUD - DIPLOMATER +++++++++++++++++++ (3?) LUDVIG von MÖRNER f. 1541 d. 1593-03-10 på Chorins slott, begravd på Chorins slott, 52 år, hastigt av slag. Herre till Zellin och Clossow BOSATT (Chorins slott) (idag i Tyskland) tidigare Mark Brandenburg, Tysk-romerska riket ARBETE ÖVERSTE År 1560 överste i kejserlig tjänst mot turkarna.. HOVMARSKALK - 1567 År 1567 hovmarskalk hos kurfursten Joakim II "Hektor" av Brandenburg (1535-1571). GEHEIMRÅD - 1567 År 1567 Geheimeråd, hos kurfursten Joakim II "Hektor" av Brandenburg (1535-1571). Geheimeråd var medlemmar av det inre råd som bistod regenten. HAUPTMAN - 1572 År 1572 Hauptman på Chorins slott HAUPTMAN - 1576 År 1576 Hauptman på Angermunde.. (idag i Tyskland) tidigare Mark Brandenburg, Tysk-romerska riket RIKSKAMMARRÄTTEN - 1585 Råd uti kejserliga rikskammarrätten i Wetzlar.. (Tysk ort idag....) år 1585 (En rejäl tillväxt fick staden 1689 när rikskammarrätten (Reichskammergericht), en av dåtidens högsta domstolar, flyttades från Speyer.. till Wetzlar). (Wikipedia Wetzlar) LEGAT - SÄNDEBUD - 1586 Kurbrandenburgsk legat till konung Johan III (Svensk kung 1568-1592) i Sverige 1586. De sändebud som skickades på särskilda diplomatiska uppdrag under medeltiden kunde omväxlande kallas legatos, orator, nuntius, ablegatus, commissarius, procurator, mandatarius, agens eller ambaxator (ambassadör), utan någon betydelseskillnad mellan beteckningarna. År 1268 i Venedig kallades vilken diplomat som helst ambassadör. (Wikipedia 2020) GIFTE (1) LUDWIG von Mörner f. 1541 d. 1593-03-10 Chorins slott, gifter sig med CATHARINA von der Marwitz f..d. 1585-05-21 begravd i Chorins slottskyrka, dotter av Otto Georgsson von Marwitz till Stomwitz, och Elisabet Hansdotter von Beuthen. BARN (Åtta barn med Catharina von der Marwitz) .. 1) Otto Helmer von Mörner f. 1569 d. 1612 (Mörner Tab 3, adelsvapen.com) 2) Berndt Didrik von Mörner f. 1570 d. 1610 (Mörner Tab 4, adelsvapen.com) .. Från Otto Helmer von Mörners halvbror Crultzwende von Mörner, död 1643, härstammade en i Brandenburg kvarstannande gren av ätten, som utdog i Brandenburg 1876. Sönerna Otto Helmer och Berndt Didrik kom till Sverige år 1596. Deras syssling Stellan Otto von Mörner kommer året efter, år 1597. GIFTE (2) LUDWIG von Mörner f..d.. gifter sig år 1588 med MARGARETA von Dewitz f..d.., dotter av Bernt von Dewitz, till Deber (Mörner Tab 2? adelsvapen.com) LIVSHISTORIA Ludwig von Mörner vistades år 1587 under nästan ett halvt år i Sverige för att med hjälp av en framställan från den brandenburgske kurfursten Johan Georg, av Johan III (Svensk kung 1568-1592) fordra 3000 dlr. Johan III som var född 1537 på Stegeborgs slott i Östergötland och dog på slottet Tre Kronor i Stockholm blev kung efter att ha avsatt sin halvbror Erik XIV. Johan III var gift med Katarina Jaggelonica som var född 1526, från 1562 till hennes död 1583. Han gifter sig sedan år 1585 med Gunilla Johansdotter/Bielke som var född 1568 och var gift med henne till sin död 1592. Hon lever sedan vidare till 1597. År 1587 då Ludwig von Mörner kommer till Sverige har Johan III varit kung i Sverige i nitton år och han är 50 år. Han är då gift med Gunilla Johansdotter/Bielke sedan två år. Hon var då 19 år. Ludwig von Mörner som tros ha varit född omkring 1541 bör ha varit omkring 46 år. Det var en brandenburgsk köpman Jöran Eckhardt som var skyldig Ludwig von Mörner pengar. Köpmannen Jöran Eckhardt hade i sin tur en fordran på svenska staten på 92 600 dlr för varor som år 1574 uppbringats i Narvabukten (Narva, idag en stad i Estland). "Inte heller Sverige var främmande för kaperier, tvärtom. När den svenska flottan upplevde sin första storhetstid under Erik XIV, användes den bl a för att från 1562 blockera den ryska handeln över Narva, en stad som erövrades av svenskarna först år 1581. Totalt kapades 41 fartyg i vattnen utanför Narva mellan 1562 och 1565, men även på andra platser, t ex utanför Bornholm, uppbringades handelsfartyg på väg till eller ifrån Narva. De svenska kaperierna var ett aktivt inslag i den pågående kampen mellan svenskar, ryssar, polacker, holländare och engelsmän om kontrollen över den värdefulla ryska handeln åren efter den Tyska ordens slutliga sammanbrott i Baltikum år 1559.(Lasse i Gatan.. Lars Ericson s. 52) ++++++ KAPARE - FRIBYTARE En kapare eller fribytare är ett privat fartyg som seglar med ett av regeringsmyndighet utfärdat kaparbrev i vilket denne fått rätt att ta fientliga handelsfartyg och dess last i besittning. Denna typ av krigföring förbjöds officiellt först i Parisdeklarationen 1856. I boken Lasse i Gatan, Kaparkriget och det svenska stormaktväldets fall (2009) av Lars Ericsson Wolke skrivs att kaparaktioner blev under 1700- talet vad ubåtskriget var på 1900-talet, ett billigt och effektivt, legitimt sjöstridsmedel mot främst handelstrafiken. ++++++ ... Besöket i Sverige ska emellertid enligt släkttraditionen endast ha lett till att Ludwig von Mörner måste skuldsätta sig för 14 000 dlr för sitt uppehälle och mutor till riksråden. "Hans sonson Ludvig, som man kallat den vise, "var en ganska högtbegåvad, vis, förståndig, vältalig, ansenlig, och hvarjom och enom tjänstvillig man, så att han av många med rätta fått det lovord, att hans like i rådslag icke funnits i hela landet. Icke förty har denna hans vishet och förstånd icke det ringaste varit hans barn till någon fromma, utan råkade han därigenom allt mer och mer uti armod och förfall. Uti skrifter, institutioner, avhandlingar och uppsatser lämnade han efter sig en sådan mängd, att det är nästan omöjligt att beskriva,.." (Biographiskt..) MASKINTEXT MÅSTE RÄTTAS! "Sedan han nu uti 30 runda år ärligt och troget och flitigt tjänt sin furste och herre, kurfursten i Brandenburg.., och i 22 år varit Hauptman på kurfursteliga gården Chorin, och in på 3:e året levat tillsammans med sin andra husfru, avsomnade han i herranom saligen, och dog av slag ganska hastigt i Chorin anno 1593." (Biographiskt...) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS 'Han var till Sverige för att återfordra 92,000 daler silvermynt, som de svenska, emot konungens pass och befallning, tagit av en brandenburgsk köpman, vid namn Georg Eckhardt, på narvska farvattnet och vilken summa Mörner, såsom löftesman; borgensman, för bemälde konung och Sveriges krona, gått i borgen, slutligen med sina tvenne stamgods Zellin och Clossow fick betala. Reste slutligen åter ur Sverige 1588. (Mörner adelsvapen.com) ++++++ REGENTER REGERANDE KURFURSTE BRANDENBURG JOAKIM II "HEKTOR " AV BRANDENBURG 1535-1571 Född 1505, död 1571. Epitetet Hektor, efter den trojanske hjälten, tillkom i samband med att Joakim II "Hektor" av Brandenburg år 1532 framgångsrikt ledde den niedersachsiska kontingenten.. i huset Habsburgs krig mot turkarna.. Joakim II "Hektor" av Brandenburg lät år 1539 införa reformationen i kurfurstendömet, i måttfullt luthersk ändå. Politiskt positionerade sig Joakim II "Hektor" av Brandenburg på detta sätt mellan protestanter och katoliker. Han försökte att hålla sig neutral i religionskriget. Joakim II "Hektor" av Brandenburg ingick äktenskap med Magdalena av Sachsen år 1524. Då hustrun Magdalena avlidit år 1534 kom Joakim II "Hektor" av Brandenburg att gifta om sig med prinsessan Hedvig Jagiellonica.. av Polen år 1535 i Kraków. Hov- och privatliv - Joakim II:s regering och livsföring som renässansfurste kom att anta excentriska drag. År 1567 anordnade han ett "batongkrig" ett iscensatt slag mellan borgarna i Berlin-Cölln på ena sidan och Spandau på andra sidan, där enbart korta klubbor och batonger användes som vapen. "Kriget" varade i tre dagar och innehöll även ett sjöslag på floden Havel. Vintern år 1570 åkte kurfursten tillsammans med medlemmar av hovet på skridskor till Spandau för att röva bort kvinnor från staden och därefter återföra dem. Under Nordiska sjuårskriget (1563-1570) försökte Joakim II "Hektor" av Brandenburg medla mellan Sverige och Danmark. Statsfinanser - Lippold Ben Chluchim från Prag utnämndes år 1556 till hovfaktor. Lippold utsågs även till kurfurstlig myntmästare. Joakim II "Hektor" av Brandenburg kunde endast hålla ekonomin flytande, och måste ge städerna betydande medgivanden för att avhjälpa följderna. Vid sin död år 1571 efterlämnade Joakim II "Hektor" av Brandenburg stora skulder efter sig. REGERANDE MARKGREVE BRANDENBURG - KUSTRIN JOHAN AV BRANDENBURG-KÜSTRIN, Hans av Küstrin/Johan den vise 1535-1571. Hohenzollern. Född 1513, död 1571. Johan var yngste son till kurfursten Joakim I "Nestor" av Brandenburg och Elisabet av Danmark. Fadern hade vid sin död år 1535 testamenterat att kurfurstendömet Brandenburg skulle delas mellan den äldre sonen Joakim II "Hektor" av Brandenburg och den yngre sonen Johan. Joakim erhöll kurfurstetiteln och den större västra delen med Berlin-Cölln som huvudstad. Neumark med flera områden tillföll brodern Johan, så att markgrevskapet Brandenburg-Küstrin med säte i Küstrin avdelades från kurfurstendömet fram till hans död 1571. Johan avled den 13 januari 1577, endast tio dagar efter sin bror Joakim. Han efterlämnade en välfylld statskassa på en halv miljon gulden, att jämföra med broderns skulder på 2,5 miljoner gulden. Då Johan inte hade några söner ärvdes Brandenburg-Küstrin av Joakim II "Hektor" av Brandenburgs son, den nyblivne kurfursten Johan Georg. I och med detta kom Brandenburg-Küstrin att åter uppgå i kurfurstendömet Brandenburg. FÖRDJUPNING - ORDFÖRKLARINGAR ++++++ SÄNDEBUD - DIPLOMATER Legat - är ett diplomatiskt sändebud motsvarande ambassadör. Termen legat används idag främst om sändebud inom den katolska kyrkan idag. Ambassadör - diplomatiskt sändebud av högsta rang. Ambassadörer har fullmakt som en stats högsta representation. Eftersom ambassadören företrädde sin suverän (monark, kejsare, etc.) på främmande ort, förväntades ambassadören omge sig med samma ståt som denne. Diplomatin standardiserades vid Wienkongressen 1814–1815. Medeltiden - De sändebud som skickades på särskilda diplomatiska uppdrag under medeltiden kunde omväxlande kallas legatos, orator, nuntius, ablegatus, commissarius, procurator, mandatarius, agens eller ambaxator (ambassadör), utan någon betydelseskillnad mellan beteckningarna. År 1268 i Venedig kallades vilken diplomat som helst ambassadör. (Wikipedia 2020) KÄLLOR Wikipedia - Joakim II av Brandenburg ++++++++++++++++++++ SLÄKTENS URSPRUNG HANS (Se föregående sida) LUDWIG (Se denna sida) HENRIK (Se denna sida) OCH JOAKIM ÄR BRÖDER (Se nästa ana, Joakim [Min Ana])??? LUDVIG (Se denna sida) OCH BALTZAR ÄR KUSINER (Se näst nästa ana, Baltzar [Min Ana])??? OTTO HELMER VON MÖRNER OCH BERNDT DIDRIK VON MÖRNER ÄR BRÖDER OCH SYSSLINGAR MED STELLAN OTTO VON MÖRNER [Min Ana] (Se näst följande anor) Jämte sin senare anlände syssling som kom till Sverige år 1597, Stellan Otto von Mörner, kom bröderna Otto Helmer von Mörner och Berndt Didrik von Mörner att ingå bland de företrädesvis lågadliga eller utländska personer som hertig Karl placerade i sin omgivning och vilka sedermera nådde höga poster i riksförvaltningen. ++++++++++++++++++++ (4) OTTO HELMER Mörner f. 1569-05-08 (Zellin) Mark Brandenburg, d. 1612, före 20 oktober, Nyköping, 43 år. In till Sverige... Herre till (Tuna) Rystads sn År 1602, då han var 33 år, förlänas han Tuna kungsgård i Rystads sn i Linköping. Från Otto Helmer von Mörner härstammar Tuna-grenen av ätten Mörner. BOSATT Tysk-romerska riket: (Zellin) (idag i Polen) tidigare Mark Brandenburg (Spandau) (idag en stadsdel i Berlin) (Strassburg) (idag en stad i Frankrike) Sverige: (Nyköpings slott) Nyköping (Tuna) Rystads dn (Åbo slott) Åbo (nuvarande Finland) STUDIER Han erhöll sin tidigaste utbildning i Spandau (idag en stadsdel i Berlin i nuvarande Tyskland, ursprungligen en medeltida stad) och Strassburg (idag en stad i Frankrike, tidigare en stad i Tysk-romerska riket) år 1579—1587 och år 1589—1593, där ska han även ha disputerat och deklamerat. PEREGRINATION (av latinets peregrinatio – "resa i främmande land") Hans tillämnade peregrination gick emellertid om intet på grund av faderns död år 1593. ARBETE Han tog tjänst hos Hertig Carl som 27-åring, år 1596, vilket även hans ett år yngre bror Berndt Didrik von Mörner gjorde. HOVJUNKARE - 1596 År 1596 Hertig Carls Hovjunkare. LEGAT - SÄNDEBUD År 1597, som 28-åring, sänds han som Hertig Carls legat till Danzig (idag Gdansk i Polen) och kurfursten av Brandenburg.. SÄNDEBUD - 1598 - 1599 År 1598 till Danmark, och 1599 såsom Abgesandt till åtskilliga tyska hov. SÄNDEBUD Vid pingsttid år 1599, som 30-åring, är han, tillsammans med hovmarskalken Hans von Massbach.., sändebud till ett flertal furstar och markgrevar i Tysk-romerska riket, för att förhindra dem att sluta förbund med Polen mot Sverige. Han återkommer ensam. Hans von Massbach, som begär avsked efter 21 år som hovmarskalk, har stannat i Heidelberg.. De sändebud som skickades på särskilda diplomatiska uppdrag under medeltiden kunde omväxlande kallas legatos, orator, nuntius, ablegatus, commissarius, procurator, mandatarius, agens eller ambaxator (ambassadör), utan någon betydelseskillnad mellan beteckningarna. År 1268 i Venedig kallades vilken diplomat som helst ambassadör. (Wikipedia 2020) HOVMARSKALK - 1600 Under riksdagen i Linköping år 1600, när han är 31 år, utnämns han till hovmarskalk efter Hans von Massbach och fick i denna egenskap följa Hertig Carl i fält. LINKÖPINGS BLODBAD - 1600 Otto Mörner förde befälet vid avrättningen vid Linköpings blodbad. Riksdag och rättegång i Linköping år 1600 - Rättegången - Hertig Carl tillsatte 3 mars 1600 en domstol på 153 personer. Hertig Carl agerade själv åklagare och hade 25 anklagelsepunkter. Domen - Den 17 mars 1600 föll domen. De avrättade var: Gustav Baner, Sten Baner, Ture Bielke, Bengt Falk, Erik Larsson Sparre. Flera anklagade blev dömda till fängelse och två blev frikända HÄRADSHÖVDING - 1603- Häradshövding från år 1603, när han är 34 år, i Sunnerbo härad, Kronobergs län, Småland. Där han deltog i domstolsförhandlingar. GUVERNATOR NORRA OCH SÖDRA FINLAND - STÅTHÅLLARE ÖVER FÄSTNINGEN OCH SLOTTET I ÅBO 1606-1609 Ståthållare på Åbo slott, när han är 37-40 år, jämte Peder Nilsson 1606-06-20-25 maj 1609-05-25. (Åbo slott grundades på 1280-talet, och var ett av Nordens största) SÄNDEBUD - 1608-1609 Han var sändebud vid fredsförhandlingarna med Polen och Ryssland 1608—09, då han var 39-40 år. OMBUD - 1608 ombud vid underhandkar med Polen om fångutväxlingar 25 juli 1608 OMBUD - 1609 ombud vid underhandkar med Ryssland inför fördraget i Viborg (Idag i Ryssland, tidigare stad i Sverige och i Finland) 28 febr 1609. KAMMARRÅD - 1611 Kammarråd senast 20 mars år 1611. Han var då 42 år. JORDINNEHAV Genom förläningar och donationer 1602, 1606 och 1610 fick han ett betydande jordinnehav i Östergötland och Österbotten.. , vari bla ingick säteriet (Tuna) i Rystad sn, Östergötland. GIFTE OTTO HELMER von Mörner, 35 år, f. 1569-05-08 (Zellin) Mark Brandenburg d. 1612 Nyköping gifter sig år 1604-05-13 på Nyköpings slott med MARIA von der Grünau, 19 år, f. 1585 d. 1634-08-09 Stockholm, 49 år, (Gift (2) med Otto Helmer von Mörners syssling Stellan Otto von Mörner [Min Ana]... dotter till den sachsiske ståthållaren Georg Mauritzson von der Grünau och dennes hustru Anna Ottosdotter von Lipradt/Lippardt. Maria von der Grünau var kammarjungfru hos drottning Kristina d.ä.. LIVSHISTORIA Otto Helmer von Mörner "Den oförtrutne; trägen, ihärdig kallad, föddes på Zellin år 1569 den 8 Maj. Denne var i sin ungdom en rask och mycket rättfram yngling, övermåttan vild och ostyrig, i allehanda skälmstycken mer än någon annan förfaren. Rivas och slåss var hans roligaste tidsfördriv". (Biographiskt... Sid 220-221) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! - SPANDAU (Idag en stadsdel i Berlin i nuvarande Tyskland, ursprungligen en medeltida stad) Otto Helmer von Mörner erhöll sin tidigaste utbildning i Spandau. - STRASSBURG (Idag i Frankrike, tidigare Tysk-romerska riket) Han tillbragte sedan åtskilliga år vid akademin i Strassburg. Han studerade i Strassburg 1579—1587, när han var 10-18 år och 1589—1593, när han var 20-24 år, där ska han även ha disputerat och deklarerat. "Enär han nu uppnått sitt 10:de år, blev han av sin fader skickad till Strassburg, varest han uti sina studier in på 9:de året gjorde sådana framsteg, att han utav hela Akademien undfick ett präktigt och hederligt testimonium;.. " (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! .. "men då han blev något större, blev han så vild och oregerlig, att hans privat-præceptor icke fick någon makt med honom, utan måste skicka honom hem till fadern hela hundratio milen till fots utan alla medel". (Biographiskt...) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! SVERIGE När han var 18 år sändes han till Sverige. "Han sändes därpå 1587 av sin fader till Sverige, för att utfå en fordran av Görgen Eckhardt, men återkom 1589 med oförrättatt ärende". (Biographiskt...) Han stannade två år i Sverige. MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! STRASSBURG (Idag i Frankrike, tidigare i Tysk-romerska riket) "Under tiden var hans Præceptor Adam Haug med hans yngre bröder också tillbakakomna från Strassburg. Då nu bemälte hans Præceptor såg och visste, att han på de två åren, som han varit från Akademien, till större delen bortglömt och förgätit sina fundamenta studiorum, som han i Strassburg så förträffligt grundlagt, så sökte han av alla krafter att förmå hans far, att, såvida icke alla omkostningar, dem han hittills på honom använt och påkostat, skulle vara förgäves, åter skicka honom en 2 eller 5 år på Högskolan, havandes han därigenom bevekt fadern att skicka honom tillika med samma sin Præceptor ännu en gång till Strassburg, varest han då in på tredje året så beflitat sig om sina studier, att han åtskilliga gånger därsammastädes publice disputerat och declamerat, såsom hans uti offentligt tryck utgångna disputationes och declamationes nogsammeligen skola intyga och bevittna". (Biographiskt...) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! PEREGRINATION "Men enär som han av sin fader fått det löfte, att han, efter de tvenne årens förlopp, skulle skicka honom ifrån Strassburg till Italien, Frankrike, och att bese andra främmande orter, så tilldrog sig dock, just vid samma tid att hans fader med döden avgick, vadan icke allenast av denna hans peregrination ingenting blev av, utan han också straxt måste begiva sig hem.." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! HEMMA - TUNA .."varest han då tillika med sin styvmor och sina andra bröder i två år vistades och hushållade". (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! FADERNS SKULDER Och då nu hans salige Fader i livstiden råkat i ganska djupa skulder, så att bröderna icke längre kunde bliva vid gods och gård, utan måste sälja och förpanta hela sitt fädernearv och sitt gamla stamgods, så vida de sin faders goda namn och rykte i graven uppehålla ville, och då hela denna köpehandel var avslutad och verkställd, samt faderns skulder riktigt klarerade och betalt»..." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! SVERIGE För att indriva en fordran som fadern haft på köpmannen Georg Eckhardt, som vistades i Sverige, avreste Otto Helmer von Mörner och hans yngre bror Berndt Dieterich von Mörner till Sverige och uppvaktade i ärendet hertig Karl och rådet men lyckades trots process inte få ut sin fordran. "...hände sig, att de fingo säker underrättelse, att deras salige Faders Debitor och Gäldenär Georg Eckhardt av Hans Kunglinga Majestät i Sverige erhållit några lantgods i betalning för sin fordran av Svenska Kronan, och alldenstund besagde Georg Eckhardt var skyldig Ludvig von Mörner 14000 Rdr, dem denne Ludvig med namn och sigill för honom cautionerat, och som hans barn i klingande mynt för honom utlagt; så begav sig fördenskull denne Otto Helmer von Mörner med sin bror Berndt Dieterich på vägen till Sverige, i den fulla avsikt och förhoppning att därstädes inkräva och inhändiga sin faders fordran. (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! "Då de nu voro anlände till Sverige, anmälde de sig genast hos den då regerande Herren Hertig Carl.., vilken även kort derefter blev krönt och regerande konung, och bådo, att man skulle förhjälpa dem till sin lagliga rätts utbekommande av Georg Eckhardt, som vid den tiden av Svenska Kronan erhållit och innehade godsen och jernbergverken Ortala och Wed-daw." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! Ortala bruk och Väddö/Vedevång? ... Järnbergsverk och gods ... "Då nu de bägge bröderna över ett halvt år hade att göra med den skälmen, och, i anseende därtill att han med stora skänker (vilka deras fader för det mesta betalat) bestuckit.. Riksråderna alltför illa, icke kunde förmå honom till någon betalning, utan han allt djupare invecklade sig i knep och skälmstycken, så att för besagda korruption skull ingen rättvisa av honom eller Riksråden var att bekomma, — i så fatta omständigheter och besvärliga rättegångsprocesser-böd och åstundade Hans nuvarande Majestät, vår nådigaste Konung och Herre, tre särskilda gånger, att bägge bröderna skulle begiva sig till hovet och i Hans Majestäts tjänst. Och änskönt merbemälte bägge bröder då för tiden icke hade den ringaste lust att kvarstanna i konungariket Sverige, läto de dock, huvudsakligen för att så mycket bättre kunna befordra sin kinkiga process, ändteligen där till övertala sig." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! I CARL IX:S TJÄNST Bägge bröderna gick år 1596 i hertigens tjänst. "Då de nu inställt sig hos Hans Kungl. Majestät och begivit sig i hovtjänst, behagade Hans Kungliga M:jt i nåder låta häkta deras Gäldenär.. och strängeligen ålägga honom att lösa sitt brev och sigill: vilket Kungligt Utslag fälldes i Stockholm anno 1506 i October månad." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! " Men ehuru Hans M:jt, då han lämnade Stockholm, uttryckeligen befallde de därstädes varande Riksråden, att förhjälpa Mörnarne till sin rätt emot Georg Eckhardt, så voro dock dessa, såsom förut nämnt är, alla korrumperade och genom skänker bestuckna.., så att de allesammans voro på Eckhardts sida och med fagra ord och undanflykter uppehöllo Mörnarne från den ena dagen till den andra, till dess de sluteligen, emot all rätt och billighet, och utan Hans M:jts vetskap och samtycke, släppte gäldenären på fri fot. Jlen såsom han dessutom var misstänkt och anklagad för åtskilliga bovstycken, såsom äktenskapsbrott, mord och andra skändliga laster, så begagnade han tillfället, då han genom Riksrådens åtgärd var utsluppen ur sitt häkte, stal sig hemligen ur riket, lem-liandcs allting i sticket efter sig, och begav sig till Danmark."(Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! "Icke dess mindre inställde von Mörnarne sig "i Hans M:jts tjänst, i den säkra förhoppning, att de utav hans efterlämnade egendomar skulle bliva betalda, vilket dock slog mycket fel, ty ehuru Hans M:jt ofta och rundeligt lovade, att de för vår och andra Creditorers räkning skulle varda indragna, så slogos likväl inkomsterna och samteliga godsen under kronan, så att varken Mörnarne eller de andre Creditorerna fick en skilling därutav, utan gick von Mörnerska familjen i denna sak alldeles miste om sin rätt och egendom." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! HOVJUNKARE - LEGAT - ABGESANDT "M., som 1596 blifvit antagen till Hertigens Hofjunkare, sändes 1597 såsom Legat till Danzig, samt Churfursten af Brandenburg, 1598 till Danmark, och 1599 såsom Abgesandt till åtskilliga tyska hof,..(Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! (De sändebud som skickades på särskilda diplomatiska uppdrag under medeltiden kunde omväxlande kallas legatos, orator, nuntius, ablegatus, commissarius, procurator, mandatarius, agens eller ambaxator (ambassadör), utan någon betydelseskillnad mellan beteckningarna. År 1268 i Venedig kallades vilken diplomat som helst ambassadör) (Wikipedia 2020) LINKÖPINGS BLODBAD Rannsakning med efterföljande avrättningar i Linköping 20 mars 1600. Bakgrund - Sigismund blev 1592 kung av Sverige då hans far Johan III dog. Hertig Karl utropade sig till riksföreståndare. Bland högadeln började allt fler ställa sig på Sigismunds sida. Denna situation utmynnade i ett inbördeskrig mellan hertig Karl och kung Sigismund, vars största och avgörande slag var slaget vid Stångebro 1598, vilket slutade med seger för Hertig Karl. Sigismund själv flydde senare tillbaka till Polen-Litauen och i dennes frånvaro sammankallade Karl en riksdag i Linköping. Rättegången - Hertig Karl tillsatte 3 mars 1600 en domstol på 153 personer, bestående av 36 adelsmän, 46 krigsbefäl, 24 borgare, 24 allmoge och 23 fogdar och lagläsare. Hertig Karl agerade själv åklagare och hade 25 anklagelsepunkter. Domen - Den 17 mars 1600 föll domen. De avrättade var: Gustav Baner, Sten Baner, Ture Bielke, Bengt Falk, Erik Larsson Sparre. Flera anklagade blev dömda till fängelse och två blev frikända. HOVMARSKALK ...samt blev år 16OO Hertig Carls Hovmarskalk. "Och ehuru denne i början med många förnuftiga argument och helt modesta invändningar sökte att därifrån bliva entledigad.. och länge vägrade att detsamma emottaga, så har han dock till slut, sedan alla hans villkor utan förbehåll blivit beviljade, och ännu i den förhoppning att desto bättre kunna främja och tillvägabringa sin faders fordran, med stort besvär åtagit sig det, och med stor sorgfällighet och mycket arbete uti 7 år samma ämbete förestått. I detta sitt marskalksämbete åtföljde han två gånger Hans M:jt till Livland.." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! LIVLAND År 1558 angrep Ryssland Tyska orden. Efter ett avgörande nederlag mot ryssarna 1559 insåg de tyska riddarna att hoppet om självständighet var ute. Estland med staden Reval (nuvarande Tallinn) önskade att få ingå i det svenska riket. Ösel såldes till Danmark. Livland gav sig under Polen. Ryssland fortsatte ockupationen av större delen av den gamla Ordensstaten. Detta ledde till det livländska kriget efter vilket Ryssland tvingades ge vika. I augusti år 1600 angrep svenska trupper Livland. Svenskarna erövrade större delen av Livland. Vid Kirkholm.. i september år 1605 drabbades svenska armén av ett av sina största nederlag någonsin. Den svenska armén på 11 000 man under ledning av hertig Karl mötte 3 400 polska soldater ledda av Chodkiewicz. Den svenska armén blev krossad. Minst 7 600 man stupade. Kriget fortsatte utan något fullständigt avgörande fram till 1621 då svenskarna tog kontroll över Livland. FÄLTTÅG "..och deltog med Högstdensamme uti 8 fälttåg emot rikets fiender. Vad han nu på dessa tåg uti sitt ämbete utstått för mödor, sorger och besvär, det kunna många ärliga människor bevittna, men att med pennan beskriva det, är omöjligt. Dock som han hade "en tämligen stark och frisk kropp och förövrigt icke saknade några egenskaper, som till detta ämbetes utövande erfordrades, samt alltid med glädje gick besvärligheterna igenom; så förlänade honom den allsmäktige Guden allt mer och mer nåd, hjälp och styrka därtill, ända till dess han 7 hela år denna sin besvärliga tjänst förestått, då behagade Hans M:jt omsider i nåder taga hans trogna tjänster i betraktande, och förlossade honom ifrån detta besvärliga ämbete,.." (Biographiskt..) PÅGÅENDE KRIG ... GUVERNATOR NORRA OCH SÖDRA FINLAND - STÅTHÅLLARE ÖVER FÄSTNINGEN OCH SLOTTET I ÅBO "..samt utnämnde och förordnade honom till Guvernator över hela Norra och Södra Finland, såsom ock till Ståthållare över fästningen och slottet Åbo." Efter tre års tid hemsöktes han och hans fru av en sjukdom, som "mera var en genom trolldom tillskyndad verk, än en naturlig sjukdom", varför han blev befriad från sin Guvernatorstjänst." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! Otto Helmer von Mörner var Ståthållare i tre år, över fästningen och slottet i Åbo (idag Finland) 1606-06-20 - 1609-05-25. "Han var år 1608 Commissarius vid mötet i Wittenstein med de Polske Commissarierne om fångars utväxling, H vilket möte fruktlöst aflopp, och 1609 i Februari Sändebud och Commissarius till tractaten med de Ryske Commissarierne i Wiborg, och blev slutligen 1611 Kammar-Råd. (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! CARL IX:S DÖD "Efter Konung Carl IX:s död begav han sig till sin gård Tuna "och sörjde sin Herre, som ock gjort honom så mycket gott, så innerligt, att han nästan grämde sig till döds däröver, och yttrade jämväl flera gånger, att han icke längre åstundade att leva,.." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! GUSTAF ADOLF "... helst den unga prinsen, Herr Gustafus Adolphus, som då var i sitt 15:de eller 16:de år, icke mera ville låta tukta sig, utan mest höll sig till dem, som lämnade honom sin fria vilja, med damer, kortspel, och jakt, samt andra krigsövningar. Vadan ock Otto Mörner icke längre ville vara vid hovet,.." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! TUNA "... icke heller vidare kunde tjäna i Åbo, där han var "landshövding", emedan så väl han, som hans kära husfru i Åbo icke haft någon frisk dag. Fördenskull, och som han såg att riket råkade i stora vidlöftigheter och att alla grannarna gjorde sig färdiga till krig för att intaga detsamma; så tänkte han sätta sig i ro någon tid och hålla sin son Carl Mörner flitigt till studier." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! SJUKDOM - DÖD " Under tiden tilltog hans sjukdom dagligen, så att han icke utan möda kunde hämta andan. Förblev sålunda på sin gård ända till år 1612, bedjandes Gud allvarligt både morgon och afton om sin hälsas återfående, derhos fällande flitiga och brinnande förböner för detta Rikes välstånd samt att den nådige Guden ville välsigna den unga herren och Konungen Gustaphum och låta honom i allsköns lycksalighet tillväxa, såsom vidare i hans böneböcker står att läsa. Blev då av den unga herren Gustapho och hans Båd återkallad till hovet; på vilken kallelse han ock velat begiva sig till Stockholm, för att förnimma och spörja, huru regimentet och styrelsen med den unga Konungen blivit inrättat, men i synnerhet för änkedrottningen Christinas skull, som var honom övermåttan gunstig och bevågen." Vid ankomsten till Nyköping var han dock så sjuk, att han ej förmådde resa längre, utan skickade efter sin fru, och avled straxt efter hennes ankomst." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! PERSONEN "Sjelf har han tf el; na t sin "naturs qualitet" och egenskaper" sålunda: "Hvad hans proportiou och statur anbelangar, så var han tämligen lång till växten, derbos något corpulent, brukade starka mustacher, men på hakan och kinderna lät han alltid raka sig alldeles slät. Efter Mörnarnes art var han hastig till sinnes, men snart åter försonad. Vår Herre hade ock förlänat honom temmeliga gåvor; i Rikssaker blev han ock till en del använd. Skymf kunde han icke mycket tåla, och då det kom till allvar, lät han icke flera gånger därtill bedja sig. — Han var en frisk människa ända till sitt fyrtionde år, vid vilken tid han råkade ut för en sådan invärtes och dödlig sjukdom, att han icke utan stora inre smärtor kunde hämta andan; havandes han, när detta skrevs, redan i halftannat år med denna svåra åkomma varit bekajad, och oaktat han väl kostat på sig några hundra riksdaler och besökt många förnäma läkare, har han dock icke kunnat få någon hjälp. Gud hjälpe honom för Jesu Christi skull åter till hälsan! Till gestalt var han präktig och ansenlig nog, så att han utvärtes såg nästan högfärdig ut, liksom sin salige fader, men var det icke i hjärtat, utan god, from, liberal och gästfri. Då han lovade något, höll han alltid ord; var tystlåten, och efter yttersta förmåga välgörande mot var man, gav gärna när han hade, tyckte icke om stora sällskaper, drack icke gärna, då han kunde slippa. I hushållningen var han icke synnerligen förfaren, av orsak att han ifrån ungdomen blivit hållen till studierna och sedan inkommit i hovlivet; dock när han i sin hushållning visste något att förbättra och anstalta, gjorde han all sin flit därvid. Det vackra könet var han i sin ungdom även temmeligen affectionerad och bevågen, kunde hjärtans väl trivas ihop med vackra och vänliga fruntimmer, hade ock derutinnan efter sin lägenhet temmelig framgång, så att ganska få uträkningar i detta avseende slogo honom fel; men på oanständiga och lastbara ställen lät han aldrig se sig." (Biographiskt..) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! Otto Helmer von Mörner beskrivs av Johan Skytte i ett brev till Elof Terserus såsom en man med mycken lärdom och lika utmärkt för yttre skönhet som fin belevenhet. JOHAN SKYTTE - KORT ... MÖRNERSKA ÄTTENS STAMTAFLA OCH LEVNADSÖDEN MELLAN 1468-1650 "Denne Otto Helmer har efterlämnat ett på tyska författat, av sonen Carl fortsatt manuscript "Mörnerska Ättens Stamtafla och Lefnadsöden mellan 1468 och 1650", vartill originalet äges af Assessoren Grefve C. G. Mörner och varav en trogen översättning blivit Red. benäget meddelad." (Biographiskt...) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! Det finns översatt till svenska. "Mörnerska Ättens Stamtafla och Levnadsöden mellan 1468-1650". Störst betydelse har krönikan genom uppgifterna om hans förfäder, genom skildringarna av den nordtyska adelns villkor och på grund av intrycken från hans olika uppdrag. Följande genom Otto Helmer von Mörners son Carl Mörner förmedlade karakteristik av den 15 eller 16 år gamle Gustav Adolf har blivit bekant: denne ville "icke mera ... låta tukta sig, utan" höll sig mest "till dem, som lämnade honom sin fria vilja, med damer, kortspel och jakt samt andra krigsövningar". Krönikan är daterad påskafton år 1610 och tillägnad brorsonen Gustaf Adolf Mörner, men gick efter dennes död i arv till Otto Helmer von Mörners son Carl Mörner, som återupptog skildringen av släktens öden. Gift 1604 med Drottning Christinas Hofjungfru Marin von der Griinow, dotter af Enkefurstinnan i Sachsen Ståthållare på Gelingsvall Georg von der G. Hon blef efter 7 års enkotid omgift med Landshöfdingen Stellan Otto Mörner. De hade flera barn, af hvilka blott två kommo till mogen ålder: Carl, N:o 2; och Christina. "Med sin förra fru Catharina von der Marwitz hade ban 8 barn, af hvilka sönerne Otto Helmer och Berndt Didrik ankommo till Sverige 1390. Från Otto Helmer härstammar Tuna-grenen; Mor landa-grenen från hans syssling Stellan Otto." (Biographiskt...) MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! ++++++ FÖRDJUPNING - ORDFÖRKLARINGAR STRASBOURG En stad och kommun i nordöstra Frankrike. Staden är säte för Europaparlamentet, Europarådet, Europadomstolen (Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter) och Eurokåren. Stadens historia sträcker sig tillbaka till innan romartiden och har länge utgjort en viktig knutpunkt för fransk och tysk kultur; här talades under långa tider tyska. Här finns en samexistens av katolsk och protestantisk kultur. Det är en av de mest täta orterna i världen i fråga om representation av inte bara europeiska men också internationella organisationer. Historia - Orten blev först permanent boplats för protokelter omkring 1300 f.Kr. och senast vid 300-talet f.Kr. hade en keltisk stad etablerats med en marknad med namnet Argentorate. Romartiden - Det norröver expanderande Romerska riket etablerade sin permanenta närvaro först i och med att dess provins Germania Superior fick en militärbas i området under den galliske ståthållaren Nero Claudius Drusus. Staden Argentoratum, senare Strateburghi, grundades några år senare på den tidigare bosättningen på kejsar Augustus order - ortsnamnet förekommer tidigast år 12 f.Kr., vilket medförde att staden firade 2000-årsjubileum år 1988. År 357 utkämpades slaget vid Argentoratum, varvid alemannerna förlorade mot den blivande kejsaren Julianus Apostata. Alemmannerkungen Chonodomarius fängslades. Men redan tio år efteråt korsade alemannerna den frusna floden Rhen i så stora antal att romarna inte kunde försvara staden. I början av 400-talet tycks alemannerna ha etablerat sig i dagens Alsace och stora delar av Schweiz. Medeltiden - I slutet av 400-talet erövrades Strasbourg av frankerna och kom att ingå i Frankerriket. Från 925 tillhörde staden Tysk-romerska riket och kallades ibland på latin Argentina. Strasbourgkatedralen - färdigställdes år 1439. Mellan 1647 och 1874 var katedralen världens högsta byggnad. Martin Luther - Under den protestantiska reformationen på 1500-talet influerades staden av Martin Luther, vars efterföljare grundade ett universitet. Strasbourg (gamla) Universitetet - Ett franskt statligt Universitet. Universitet grundades år 1538 i dåvarande tyska fria staden Strassburg. Universitet är känt för att under en lång tid haft en blandning av tysk och fransk kultur samt av Katolicism och Lutherdom. Universitetet upplöstes 1970. Tidigmodern tid - Under den tidigmoderna tiden var staden en tid en fri stadsstat, som förhöll sig neutralt under trettioåriga kriget (1618-1648) SVENSKA LIVLAND 1629-1721 År 1621 intogs Riga (idag i Lettland) av Gustav II Adolf i samband med andra polska kriget (1600–1629) och Sverige erövrade området och fick formell rätt till det vid stilleståndet i Altmark 1629. Svenska Livland motsvarade södra hälften av dagens Estland och norra hälften av dagens Lettland. I norr gränsade området till svenska hertigdömet Estland, i öster till Ryssland, och i söder till de dåvarande polska provinserna Kurland och Polska Livland. Största städer i Svenska Livland var Riga (idag i Lettland) och Dorpat (nuvarande Tartu i Estland). För Sverige var detta en mycket viktig erövring. Livland kom att finansiera 1/3 av den mycket stora svenska krigsbudgeten. Riga (idag i Lettland) var en betydande och rik handelsstad. Från erövringen fram till 1660-talet kom Riga att bli den största staden i hela den svenska stormakter. Stockholm gick om i storlek först på 1660-talet. Handeln i Riga bedrevs mest av tyskar och holländare. Sverige försökte snabbt införliva Livland i sitt stormaktsrike: Redan första året (1629) bildades ett generalguvernement av Livland och Ingermanland och den livländska lantdagen (lokalparlamentet) återupprättades. År 1630 inrättades Livlands högsta domstol, hovrätten i Dorpat (idag Tarttu i Estland) år 1632 grundades Dorpats Universitet. År 1641 ägdes 40 % av jordbrukslandet av småbrukare, från att tidigare helt dominerats av de gamla tyska adelssläkterna sedan Tyska ordens tid. Livegenskapen avskaffades 1661 och bönderna fick direkt klagorätt till kungen. ANDRA POLSKA KRIGET PÅGICK 1600-1629, och var en del av maktkampen kring den svenska kronan mellan svensk-polske kung Sigismund och svenske kung Karl, samt senare även Gustav II Adolf. Bakgrund - Slutet på avsättningskriget mot Sigismund närmade sig när hertig Karl i maj 1599 intog Kalmar slott. Under sommaren 1599 genomfördes en offensiv mot med Sigismund kungatrogna trupper i Finland, och först sedan dessa besegrats i slutet av september och räkningen med de oppositionella svenskarna gjorts upp genom Linköpings blodbad, kunde hertigen på allvar börja planera för en egen större offensiv under eget initiativ bortom svenskt fastlandsterritorium. KRIGET I LIVLAND - I juli 1600 anlände hertig Karl med sina trupper till Reval (idag Tallin i Estland) och det så kallade andra polska kriget kunde börja. Han sände snabbt trupper till Narva (idag stad i Estland) och Dorpat (idag Tarttu i Estland) för att förvissa sig om kontrollen över Svenska Estland. Hertigen själv marscherade mot Pernau (idag i Estland) som efter några veckor föll i hans hand. De svenska trupperna hade stora framgångar, då polackerna var alldeles oförberedda, och hela Livland ned till floden Düna ockuperade. Riga (idag i Lettland) belägrades, men utan stöd från flottan, vilken ännu inte anlänt. Utan den kunde ingen attack mot den starkt befästa staden företas. Flottans ankomst dröjde till hösten 1601, och sjukdomar och missväxt hade under sommaren 1601 lett till svåra förluster för de svenska trupperna, och man beslutade därför att häva belägringen och dra sig tillbaka till Estland. Samma höst anlände den polska huvudhären till Livland, och började en belägring av Wolmar.. Man fick dock vänta en månad innan belägringsartilleri anlände, och då den stränga vinterkylan och hårda tjälen satte hinder i vägen för grävandet av skyttegravar gick anfallet trögt. Tre månader lyckades staden hålla ut, som försvarades av Jakob De la Gardie och Carl Carlsson Gyllenhielm, innan Zamoisky lyckats skjuta en bräsch i stadsvallarna och stormade staden, varvid svenskarna måste dra sig tillbaka till slottet. Efter förhandlingar tilläts de svenska trupperna avtåga med vapen och fanor, men förråden skulle tillfalla polackerna och de båda befälhavarna ge sig fångna. Efter detta hade polackerna under ledning av Zamoisky stora framgångar i kriget. Ett uppror i Polen gjorde att resurser måste avsättas dit, och Zamisky fick dåligt med förstärkningar. 1605 efter riksdagen i Stockholm lät Karl IX skicka en ny armé med en flotta om 40 skepp till Estland. Så fort han fått sitt folk iland intog han Dünamünde.. och vände sig sedan mot Riga (idag i Lettland) som han nu fordrade skulle ge sig. Den polske befälhavaren, som nu var Jan Karol Chodkiewicz, stod vid Dorpat (idag Tarrtu i Estland) i östra Livland, men skyndade mot Riga (idag i Lettland) för att möta svenskarna. Under vägen fick han veta att Anders Lennartsson var på väg till kungen med 4.000 man, och han beslöt sig för att förekomma honom. De båda härarna möttes på vägen mot Pernau (idag i Estland) och svenskarna led en del förluster, men lyckades slå sig igenom och nådde kungen vid Riga (idag i Lettland) Då Chodkiewicz var för svag för att angripa den svenska hären slog han läger vid Yxkull (Ikšķile idag i Lettland) varifrån han hade tre mil till Riga (idag i Lettland) och kunde följa utvecklingen där, och samtidigt enkelt ta emot förstärkningar från Polen. Då Karl IX fick vetskap om polackerna ställningar vid Yxkull (Ikšķile idag i Lettland) beslutade han sig för att angripa de polska trupperna, som han trodde sig enkelt kunna besegra. Detta ledde till det katastrofala nederlaget i slaget vid Kirkholm.. 19 september 1605. I Polen ledde dock konflikter och missnöje med Sigismunds styre till att segern inte kunde utnyttjas, och sakta med säkert lyckades Sverige återerövra sina områden i Estland. Sedan Polen kommit i krig med Ryssland, ingicks 1609 en allians mellan Sverige och Ryssland, vilket förde striderna bort från svenskt område. I juni 1612 ingicks ett stilleståndsavtal som förlängdes i omgångar fram till 20 januari 1616. Ganska obetydliga strider förekom under de följande åren, och 1618 slöts ett nytt stillestånd, fram till den 29 september 1620. Sverige inledde i början av 1621 en framgångsrik offensiv mot Baltikums viktigaste stad Riga (idag i Lettland). Senare utspelas kriget under svensk ledning av Gustav II Adolf i de återstående polskkontrollerade delarna av Livland som hamnade under svensk kontroll. Därefter drog svenskarna in i Ostpreussen varvid flera tidigare polskkontrollerade städer med tysk befolkning kom att erövras av svenskarna. Sverige gick segrande ur kriget. FÄLTSLAG UNDER KRIGET Första skedet Slaget vid Karksi den 29 september 1600 (polsk seger) Slaget vid Wenden den 7 januari 1601 (polsk seger) Slaget vid Kokenhusen den 17 juni 1601 (polsk seger) Slaget vid Reval den 30 juni 1602 (polsk seger) Slaget vid Rakvere den 5 mars 1603 (polsk seger) Slaget vid Weissenstein den 15 september 1604 (polsk seger) Slaget vid Kirkholm den 17 september 1605 (överlägsen polsk seger, mycket stora svenska förluster) Slaget vid Salis den 23 mars 1609 (polsk seger) Slaget vid Gauja den 6 oktober 1609 (polsk seger) Liksom i moderlandet Sverige genomfördes 1680–1686 Karl XI:s reduktioner, som innebar att adeln förlorade många privilegier. Detta mötte starkt motstånd i livländska lantdagen, vilket ledde till att generalguvernören stängde lantdagen 1693 och att ledaren för det livländska motståndet, Johann Patkul, året därpå dömdes till döden för förräderi. Patkul lyckades dock fly och var med att arbeta fram Danmarks, Polens och Rysslands anfallsförbund mot Sverige, som 1700 ledde till att stora nordiska kriget inleddes – det krig som kom att innebära slutet för Sveriges stormaktstid. Svenska Livland var en av Sveriges tre baltiska besittningar under stormaktstiden... PEREGRINATION (av latinets peregrinatio – "resa i främmande land") används som äldre benämning på utländska resor. Särskilt i svensk och nordisk forskning används peregrination som synonym till termen grand tour som avser bemedlade resenärers utländska resor till berömda universitetsstäder och metropoler på kontinenten under perioden mellan 1500-talets mitt och 1700-talets utgång. Peregrinationerna är lika gamla som universitetsväsendet. Så snart de första universiteten hade grundats i början av 1100-talet drog de till sig studenter från långväga håll. Dessa reste – peregrinerade – för att skaffa sig utbildning inom filosofi, teologi, juridik och medicin. Studiernas allmängiltighet garanterades av den katolska kyrkan. Bland studierna intog teologin en särställning. Teologiska studier kvalificerade studenterna för kyrkliga ämbeten, som var eftertraktade eftersom de gav relativt säkra inkomster. Studierna öppnade även dörrar till maktpositioner inom statsbyråkratierna. De medeltida furstarna var i stort behov av skolat folk som kunde kommunicera på latin, upprätta juridiskt hållbara dokument och skriva krönikor om furstens rättfärdiga och lyckosamma regemente. Det är känt att svenska studenter redan på 1200-talet peregrinerade till Sorbonneuniversitetet i Paris, som förblev ett viktigt resmål in på 1300-talet. På 1400-talet tillkom peregrinationer till universitetet i Prag. Många peregrinationer finansierades av kyrkliga skatter som utnyttjades för att ge begåvade ynglingar möjlighet att bege sig ut på kontinenten. Reformationen - reformationen ändrade förutsättningarna för peregrinerandet radikalt. Verksamheten vid Uppsala universitet (grundat 1477) låg i träda mellan 1520- och 1590-talet. Den kyrkliga organisationen för finansiering av peregrinationerna försvann och det inhemska utbildningssystemet, som hade använts för att förbereda studenterna för avancerade studier utomlands, raserades. Att bege sig till katolska lärosäten blev dessutom omöjligt. Lutherska universitet - I de katolska lärosätenas ställe trädde lutherskt renläriga universitet. För svenskt vidkommande blev Rostock och Wittenberg särskilt viktiga. Peregrinationerna ökade i antal även efter den kraftiga upprustningen av universitetet i Uppsala under 1600-talets början. De kontinentala insikterna behövdes. Studenternas bakgrund - Ifråga om social bakgrund utgjorde medeltidens peregrinerande studenter en brokig skara rekryterad ur samhällets alla skikt. Det var inte ovanligt med fattiga studenter som levde på allmosor och bedrev studier under mycket påvra förhållanden. De svenska utlandsstudenterna kom under 1500-, 1600- och 1700-talen liksom tidigare ur olika sociala skikt. Forskningen visar att sammanlagt cirka 2 000 svenskar studerade vid de mest framträdande holländska och tyska akademierna under 1600-talet. 25 procent av dessa var adelsmän, vilket innebar att adeln, som inte utgjorde mer än cirka en procent av befolkningen, var kraftigt överrepresenterad bland utlandsstudenterna. Skillnaden mellan ofrälse och adliga peregrinationer stora. Medan söner till borgare, bönder och präster under blygsamma förhållanden begav sig till närliggande universitet på andra sidan Östersjön, gjorde adeln kostsamma peregrinationer till bemärkta universitetsorter och städer i Tyskland, Holland, Frankrike och Italien. Särskilt viktiga destinationer var universiteten i Leiden, Heidelberg och Strasbourg samt städer som Amsterdam, Paris, Rom och Venedig. Adeln - Adeln skaffade sig utomlands en utbildning, samtidigt som de tillägnade sig eleganta vanor och kontinentala insikter. Ett medel i denna strävan var de så kallade exercitierna, det vill säga övningar i framför allt dans, fäktning och ridning, vilka i princip endast stod öppna för adelsmän. KÄLLOR OTTO HELMER VON MÖRNER Wikipedia - Livland - 2020 Wikipedia - Peregrination - 2020 ++++++++++++++++++++ (5?) BERNT DIDRIK von Mörner f. 1570 (Zellin) Brandenburg d. 1610 (Wiks slott) Balingsta sn, Uppsala län, 40 år. Berndt Didrik von Mörner var son till Brandeburgska rikskammarrådet Ludvig von Mörner och Katarina von Marwitz. Inkom till Sverige.. BOSATT Tysk-romerska riket Sverige: (Wiks slott) Balingsta sn ARBETE Tog tjänst hos hertig Carl, som 26-åring, år 1596, vilket även hans ett år äldre bror Otto Helmer von Mörner gjorde. År 1599, som 29-åring,får han en tjänst inom svenska hovet som inspektor och hovmästare för den femårige prinsen Gustav Adolf, den blivande Gustav II Adolf. År 1610, samma år som han dör, efter 11 år efterträdde han sin bror Otto Helmer Mörner som kung Karl IX:s hovmarskalk. JORDINNEHAV År 1606, när han är 36 år, fick han Wiks slott i Balingsta i Uppland. Slottet hade dragits in från Claes Bielke vilken tagit Sigismunds parti. GIFTE BERNDT DIDRIK von Mörner gifter sig med ANNA von der Grünau, kammarjungfru hos Karl XI:s drottning, Kristina av Holstein-Gottorp. LIVSHISTORIA Berndt Didrik von Mörner fick år 1599 en tjänst inom svenska hovet som inspektor och hovmästare för den femårige prinsen Gustav Adolf. Efter 11 år efterträdde han sin bror Otto Helmer Mörner som kung Karl IXs hovmarskalk. — M., som 1596 kom till Sverige, BLEV följ. år 1597 hovjunkare och var 1602—OS hovmästare hos hertig Gustav Adolf med uppgift att bl. a. leda hertigens uppfostran som överordnad de egentliga lärarna, Skytte och Bureus. MASKINTEXT - MÅSTE RÄTTAS! JOHAN SCHRODERUS/SKYTTE Född 1577 i Nyköping, död 1645. Han var friherre och blev kammarråd och riksråd år 1617. Han var en borgarson/borgmästarson som fick studera i Tyskland. Han utsågs senare till lärare åt prins Gustav II Adolf. BIOGRAFI Johan Skytte föddes som son till borgmästaren Bengt Nilsson/Skräddare och Anna Andersdotter. Johan Skytte gifte sig 1606 med Maria Jakobsdotter Näf (Neaf), dotter till Jacob Näf (se Näftåget) och dennes hustru Karin Jakobsdotter Hampe. År 1622 blev han kansler för Uppsala universitet och undertecknade i den egenskapen Uppsala universitets privilegier. Mest känd är han nog för att han 1622 inrättade skytteanska professuren vid Uppsala universitet och skänkte medel till dess underhåll. Han gav också noggranna föreskrifter om hur professorn skulle bedriva sin undervisning. Som kammarråd hade han hand om finanserna under Gustaf II Adolf. 1632 grundade Skytte Tartu.. universitet tillsammans med ärkebiskop Petrus Kenicius. Han var grundare av Göta Hovrätt.. och 1634 blev han dess förste president. JOHAN BURE/JOHANNES BUREUS/ JOHANNES THOMAE AGRIVILLENSIS BUREUS (latiniserad namnform för "Johan Thomasson Bure från Åkerby") Född 1568, död 1652. En svensk fornforskare, språkman, mystiker, poet och Vetenskapsman. Johannes Bureus var son till en Kyrkoherde. Hans föräldrar avled när han var ung, och han fick sin utbildning genom välvilliga människor i sin omgivning. Han gick först i skola i Uppsala och sedan på Gråmunkeholmen i Stockholm. Han lärde sig hebreiska på egen hand från 1584, finansierade sina studier genom att undervisa i hebreiska. År 1590 anställdes Johannes Bureus som kanslist i hertig Karls tjänst. År 1594 började han vid Uppsala universitet. Han fortsatte sedan som tjänsteman i hertig Karls kansli med diverse uppgifter och uppdrag. Han assisterade Johan Skytte i undervisandet av tronföljaren Gustav Adolf och senare var han även lärare åt dennes syster Maria Elisabet. "År 1606 utnämndes M. till hovmarskalk hos drottning Kristina d. ä. och 1608 till hovmarskalk hos Karl IX. Han användes även för diplomatiska uppdrag. — Gift 1605 med Anna von der Grünau." (Svenska män och..) MASKINTEXT RÄTTA! FYND PÅ MIN JAKT EFTER INFORMATION OM.... ECKHARDT Full text of "Om stämplingarna mot konung Johan III åren 1572-1575" Johan 20,000 floriner af köpmannen Vil- helm Coijet Han utfäste sig också att i Frankrike värfva några ... om det bref köpmannen Eckhardt erhållit af konungen om återfående af sitt gods. KÄLLOR Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, Palmblad, Wies.. Werner, 9:e bandet, år 1843, sid- 220 Otto Helmer von Mörner - runeberg.org Svenska män och kvinnor: biografisk uppslagsbok 1942-1948, del 5 Lindorm-O, Mörner sid 386- Mörner 91 - Tab 1 och 4 adelsvapen.com Riddarhuset ++++++++++++++++++++ JOACHIM von Mörner (1506-1576) Tipsa någon om detta släktträd via e-post! Har du ytterligare upplysningar om denna släkt eller synpunkter på denna information? Kontakta då släktforskaren med användarnamn filuren60 som gjort släktträdet. Vill du släktforska själv? Skapa ett eget användarkonto på Släktforskningssajten Genvägar.