Daniel Nicolai Nilsson Bergenhem (1640-1692)
1640--1692-03-13 (man)
Född i Ekshärad
Död i Norra Öjenäs, Ekshärad
Daniel Nilsson Bergenhem – en hårdför länsman
1640 - 1692
Daniel Nilsson Bergenhems farfar var den inom släkten så omtalade Botolf, som föddes någon gång vid mitten av 1500-talet. Det finns olika spekulationer om exakt när. Botolf ägde ett hemman i Askerud i Sunne och i Byn i Ekshärad. Enligt hembygdsboken Ekshärads socken, utgiven i slutet av 1960-talet, kan han ha varit länsman i Ekshärad.
Botolf och hans hustru Anna Elfdalia hade åtminstone fyra barn. Sonen Nils Botolfsson var enligt ett tingsprotokoll länsman i Fryksdalen 1637. Han lät uppföra den så kallade länsmansgården Svineberg nära Sunne. Han var den förste som tog sig namnet Bergenhem, och han var desslikes den ende i syskonskaran som gjorde det. Det torde knappast råda något tvivel om att släktnamnet Bergenhem/Bergenheim härrör från länsmansgården.
Nils Botolfsson Bergenhems hustru var kyrkoherdedottern Abelona Pehrsdotter från Sunne. Paret hade fem kända barn, och äldst var sonen Daniel.
På hösten 1654 drunknade Nils Bergenhem, när han i en ekstock skulle ta sig över älven vid Fredros för att uppe i finnmarken ”undersöka hvad tionde finnarna kunde betala”. Han begravdes den 16 september, och hans kusin, superintendenten Sveno Benedicti Camoenius i Karlstad, utsågs till förmyndare för hans fem barn.
Daniel Nilsson Bergenhem föddes omkring år 1640. Han blev student i Uppsala 1659 och var från den 15 oktober 1660 till 1661 regementsskrivare vid Närkes & Värmlands regemente.
1662 blev han länsman i Älvdalen och deltog i sitt första ting den 14 november samma år.
År 1663 bodde han enligt Älvdalsarkivet på Svineberg i Fryksdalen, och mellan 1664 & 1666 på Hole i Ekshärad. Åren 1666 och 1668 köpte han flera andelar i hemmanet Norra Öjenäs i Ekshärad, varpå han fick lagfart på gården den 24 mars 1670. I många år hölls därefter tingsförhandlingarna på denna så kallade länsmansgården.
1667 agerade han på ”kapten löjtnanten Eskil Gyllenspets vägnar och angaf Sigrin Månsdotter i N. Welambol i Råda sn. för en trullkona och emedan han icke hade sina fullkomlige bevis därtill, begärtes skott måhl till nästa ting, allenast ville för denna gången anhängia och låta i protokollet införa.” Av allt att döma rann ärendet ut i sanden, men det var inte sista gången som Daniel var involverad i häxeriaffärer.
I september 1669 klagade Daniel över att han blivit ”beskylter lika som skulle han för skiänker och gåfwor […] hafwa öfwerskylt och nederlagt några tingssaker, som han dock på sitt ämbets wägnar borde draga för rätta.” Han anhöll om att rätten skulle undersöka anklagelsen, och därefter ”bekiände bådhe nämpnden så wäll som nährwarande tingsalmoge, att ingen af dem har sådant sport eller förnämnt, uthan twärt om, att han medh högsta flijt altijdh har sitt ämbete så förestått, att ingen hafwer deröfwer att besjilla.” Liknande beskyllningar skulle emellertid också senare framföras.
Enligt domboken för år 1672 anklagades Daniel för att ha ”oskyldigen fångat och omänskligt trackterat, bastat och bundit” Petter Cornelius, som var främling på bygden. Daniel och hans män hade misshandlat Cornelius svårt; han fick högra armen helt fördärvad, handklovarna skar in i köttet ”på bara benet”, och vänstra armen var obrukbar i fjorton dagar. Daniel påstod, att han trodde att Cornelius var en efterspanad tjuv. Han hade dessutom tunna och dåliga kläder och ett pass, som Daniel tyckte var oläsligt, eftersom det var skrivet på ett främmande språk. Cornelius hade också med sig gods, som Daniel misstänkte var stulet. Till yttermera visso hade Cornelius slagit vad om att Daniel inte skulle kunna fängsla honom …
Daniel Bergenhem nekade till att ha misshandlat Cornelius, men det fanns flera vittnen till händelsen. Man misstänkte dessutom att länsman hade varit drucken vid tillfället. Han dömdes att plikta 40 daler för misshandeln och att betala skadestånd till Cornelius.
Av jordeboken för år 1674 framgår, att Daniel fick Kiensön och Biurberget ”på sin tienst, båda med lika räntor och persedlar.” Uttrycket innebär, att landböndernas arrendeavgifter för dessa båda kronohemman (= räntan) liksom den i jordeboken fastställda grundskatten (= persedlar) tillföll tjänstgörande länsman. Samma år noterades i kyrkans räkenskaper, att Daniel ”ger Pengar i håven”…
Det följande året blev föga lyckosamt. Länsman Daniel Nilsson Bergenhem blev, enligt egen utsago, helt sonika ”utan något sitt förseende” avsatt av landshövdingen, baron Abraham Leijonhufvud! Vid det ting som hölls i Daniels hem, länsmansgården Öjenäs, den 4–5 maj var ”[v]älförst. Oluff Persson i Prestbol […] förordnad uti länsmannens ställe.” Daniel framhöll att han var ”genom någon olycka kommen uti hans excellens landshöfdingens onåde”, vilket kännbart skulle drabba ”hans hustrus och barns välfärd.” Kyrkoherde Aurenius, Daniels tremänning, begärde att nämndens ”tanke och mening” om Daniel skulle tas till protokollet, varpå ”alla sade sig vilja fälla för honom förbön och vilja på det underdån. ödmjukaste bedja hans excellens hr landshöfdingen det han tänker gunstigt honom benåda och om möjligt var denna gången tillgifva hans förseende [!], samt af nåde till förriga och villkor hjelpa, efter de hafve till honom den tillförsikt att han icke allenast härefter tager sig tillvara för sådana felaktigheter [!] utan ock häradet, såsom den [som] nu för tiden bäste det känner, efter sin yttersta förmåga betjenar och uti en skälig och görlig [? oläsligt] gagnar, hvilket extraderades efter flitig begäran för ett sannfärdigt bevis.”
Landshövdingen lät sig emellertid inte bevekas. Oluff Persson, som av titulaturen ”välförståndige” att döma troligen var nämndeman före sin upphöjelse, fick överta tjänsten som länsman. Att döma av formuleringar i domboken den 11 juni 1676 tycks Daniel emellertid ha fungerat som någon sorts rättsbiträde: ”Sakfördes Per Persson i Uggenäs i Dalby sn till 12 [daler] för sidvördnad och svordom emot länsm. Daniel Nilsson då han fordrade af honom tionde på kronans vägnar.”
Den 27 oktober 1676 ”[p]ålade rätten Daniel Nilsson Bergenhem att framvisa hvilka [invändningar han hade?] mot den balans som gudfruktiga och dygdesamma matrona hustr. Elsebe Veterman honom genom en räkning påföre.”
Vid tinget i april 1677 vittnade ”nämnden och allmogen som tillstädes var, att fordom [= förre] länsmannen Daniel Nilsson i Norra Öjenäs uti tretton års tid sitt lagmansämbete så berömligen och väl förestått hafver, att ingen hafver haft orsak att klaga öfver honom undantagandes för två år sedan, [då] hafver fordom landshöfdingen […] honom för något sitt förseende ifrån sitt länsmannaämbete afsatt.”
I mars 1678 bötfälldes Daniel för tjuvjakt på älg ”i fjol vinter på frälsehemmanet Råda ägor”…
Samma år, möjligen vid tinget den 11–12 oktober, fick Daniel Bergenhem tillbaka sin tjänst som länsman av den nye landshövdingen Martinus Reuterkrantz. Tingsförhandlingarna började nämligen med att länsman Oluff Persson beskyllde Daniel för att ha nedtystat olovlig tobakshandel. Längre fram i protokollet står: ”Näst förspordes rätten att fordom länsmannen Olof Persson i Prestebol och Daniel Nilsson i Öjenäs, som nu står i länsmans ställe, skall hafva pålagt hvarandra några beskyllningar angående o[eg]intligheter uti deras embets förvaltning.” Landshövding Reuterkrantz hade emellertid gett sitt biträde, landsfiskalen, order om att detta ärende inte skulle tas upp.
Enligt dombokens noteringar den 9 november 1679 ”[b]esvärade sig länsm. Daniel Nilsson i Öjenäs att han intet fått ut af allmogen tingsgästningspenningar. Alltså beordrades vederbörande länsman att straffe ut samma pgr. med pantande, så framt de icke genom förmaning kunna därtill hållas.”
Vid samma ting bokfördes också att Daniel skulle sälja en tredjedel av hemmanet Öjenäs till kyrkoherde Aurenius.
Vid tinget den 3 maj 1680 uppmanades Daniel att vid nästkommande höstting skriftligen redogöra för vart den tredjedel av ”frälse sakören”, som den högvälborne herr Hamilton hade donerat till häradets kyrkor, hade tagit vägen. (Jag tror att den så kallade saköreslängden då fördes tillsammans med domböckerna. Om Daniel på något sätt misstänkliggjordes genom denna uppmaning kan jag inte utläsa av texten.)
Från 1684 finns en anteckning i kyrkans räkenskapsbok om att Daniel gav en daler silvermynt till kyrkan och att han då bodde på Norra Öjenäs. ”Sägnen om länsmansgård och tingsställe under 1600-talet i detta hemman bekräftas således till viss del genom upplysningen i räkenskapsboken.”
1685 kom Daniel i delo med den mäktige och hårdföre brukspatronen Johan Karlström i Uddeholm. Vid tinget i oktober året därpå hölls en ”lång rannsakning mellan Karlström och länsman angående 11 oberopade pungter, hvarför K. genom länsmans tjänsteförsummelse skulle lidit skada och därför fordrade 4456 rdr. 39 st rm. Länsman kunde ej dömas skyldig. Karlström appellerade strax genom den väll.(ovlige) notarien Johan Vising med 3 d smt till lagmansrätten.”
Vid tinget i Norra Skoga den 19 augusti 1691 lämnade ”Halfvard Perssons hustru i Bosterud”, Ingeborg, in besvärande klagomål mot Daniel. På valborgsmässodagen hade han, medan Halfvard var borta, ”med vredesmod” kommit till Bosterud och börjat föra ”elak mun” på henne. Han ”slog hänne tre resor för munnen och skylde hänne för trollpacka och djäfvulsmänniska, vred hänne om näsan då hon satt och hade sin styfsons lilla barn på knäet” så att det blödde. Hon hade då torkat näsan med sitt förkläde ”sägande sig då hafva nog.” Därefter gav länsman sig iväg utan att invänta Halfvard Perssons återkomst.
Daniel Nilsson Bergenhem menade att det måste bevisas att han ”ditreste med vredesmod.” Han hade i själva verket haft ett ärende till Halfvard. Vad ärendet hade gällt hade han nu glömt, men han medgav att han hade anklagat Ingeborg för att ha gått in i hans lagård och sedan i hans mjölkstuga medan gårdsfolket var i kyrkan. Sedan dess hade han varken haft gagn av sin boskap eller av sin mjölk, som ständigt var skämd.
Ingeborg och Halfvard förnekade att hon besökt Öjenäs under gudstjänsttid. Däremot hade hon gått dit för att låna salt en söndagskväll före påsk, då hon visste att Daniel inte var hemma. Länsmanshustrun hade emellertid ännu inte kommit hem från kyrkan. I mjölkstugan hade Ingeborg inte varit, men hon tillstod att hon nödgats gå in i lagården för att söka skydd mot hundarna. Där stod hon kvar och väntade tills pigan, som hon nyss hade sett gå efter vatten, skulle komma tillbaka. Dessförinnan kom emellertid länsmans svägerska Abelona Werner till gården. Ingeborg följde henne in, satte sig mellan sängen och köksdörren och framförde sitt ärende. Något salt fick hon emellertid inte låna, och i mjölkkammaren hade hon aldrig varit.
Enligt Daniel hade Abelona dock berättat, att Ingeborg hade sett in genom dörren på mjölken som stod på bordet i mjölkkammaren. Han påstod vidare, att ”sedan han fick blod af Ingeborg fick han gagn och nytta af mjölken, men om det skedda var deraf, vet han intet.” För övrigt hade ”Ingeborgs hund och katta varit fundna uti hans fähus innestängda och [med] lyckta dörrar, men skulde intet Ingeborg att hon det gjordt. Halfvard bad samma måtte bevisas. Länsman svarade [att] hans tjenstefolk dem där funnit.”
Daniel medgav, att han tidigare hade skickat Jöns Månsson i Södra Öjenäs till Ingeborg för att låta henne veta att hans mjölk alltid varit skämd alltsedan hennes besök i länsmansgården. Jöns Månsson skulle också framföra, att om ”hon visste sig därtill vara orsak, skulle hon laga, att han finge njuta det tillgoda, Gud han ombeskärer, men det blef ingen hjelp däraf.”
Daniel klagade också över att Ingeborg på tingsplatsen ”skällt honom för folkeskämmaren”, d.v.s. att han skulle smäda och vanära folk. Han påstod vidare, att Ingeborg varit beskylld för trolldom redan innan hon gifte sig, och att hennes nuvarande man Halfvard den gången varit ”hännes högsta förföljare och anklagare.”
”Hustru Ingeborg svarade sig för sådant blifvit frigjorder.”
Daniel tillstod att han slagit Ingeborg sedan hon förolämpat honom genom att påstå, att om hon kunde några trollkonster så hade hon i så fall lärt sig dem av länsman.
”Rätten nödgades detta mål nu uppsätta till nästa ting, att länsman där till skaffar bevis, att Ingeborg varit inne och sett i hans mjölkkammare och fähus. Jämväl bevis huru hon hustru Ingeborg, förr varit för slikt angifven och beryktad, desslikes att han ej haft någon nytta af mjölken ifrån det hustru Ingeborg var i hans fägård och till dess han fick blod af henne, såsom ock att hustru Ingeborgs hund och katta varit funnen i hans tillstängda fähus, så ville rätten sig däröfver vederbörligen utlåta.”
Nu hann ärendet aldrig föras vidare innan Daniel avled. En knapp månad senare, i september 1691, deltog han i sitt sista ting. Av domboken framgår, att ”[l]änsm. Daniel Nilsson besvärade sig högt däröfver att han nu i år råkat ut för utroget och lättsinnigt folk, i synnerhet en dräng”, som sedan han ”länge brukat hos honom mycken bedräg[lighe]t” tillsammans med två pigor rymde ”bortåt Dalarna stjälandes då från honom en låsark.”
1692 hade Daniel Nilsson Bergenhem avlidit, eftersom såväl ”biskopinnan” som rådman Torbjörn Häldman sade sig ha fordringar på sterbhuset.
Daniel var först gift med länsmansdottern Märta Jacobsdotter. De hade åtta kända barn: Ablona, Jacob som föddes 1665 och som blev komminister i Dalby, Nils, Daniel, Bengt, Hans, Märta & Kersti, som föddes 1682.
Efter Märtas död gifte Daniel om sig med Brita Bengtsdotter Ullberg, som avvisade de nyssnämnda fordringarna, men som också fortsättningsvis hade åtskilliga ekonomiska kontroverser, bland annat med sina styvbarn med vår anfader Jacob i spetsen. Men det är, som Andersen säger, en annan historia …
Källa:
http://scheelebergenheim.org/medlemsbladet/arg_9_nr_1_2.htm | |
|
G e n v ä g a r
