Häradshövding Nils Olofsson Tawast (1357-1431)
1357--1431 (man)
Noteringar
Häradsdomare i Hanbo härad, Tavastland, död ca 1431. Ramsay: Fick frälsebrev 7.10.1407 i Åbo av konung Erik XIII, "med sådana villkor, att han, hans efterkommande och arvingar i deras livsdagar vare färdiga med harnesk och värja till vår och riksens tjänst". Domhavande i Hollola härad 1403 och i Hauho härad ännu 1431. Avslutade 1402, med sin broder Magnus, ett köp om Kaarleis gods i Virmo socken, vilket deras avlidne fader ingått. Ingick arvskifte 1423 med brodern biskop Magnus om arvet efter deras föräldrar, sålunda att Nils behöll arvegodsen i Tavastland, jämte Borgby i Sibbo socken, medan Magnus tog godsen i Virmo och Pikis, med Palttila i Letala socken. Dels köpte, dels bytte sig till Porkkala sätesgård i Lampis socken 1410, med stadsfästelse 1411. Nämnes icke efter 1431, och torde avlidit vid denna tid. Gift med hustru som ärvde Kärknäs i Sagu socken, vilket gods ännu 1405 innehades av Nils Tawast. Har ofta av genealoger sammanblandats med riddaren Niklis Olofsson. Biskopens broder Nils Olofsson, går i alla urkunder under namnet Niklis eller Nisse Tawast "beskedlig man" rätt och slätt. Genos 68, 1997, Ari-Pekka Palola (vår överättning): Han var gift två gånger men fruarnas namn är okända. Han hade åtminstone tre söner och fyra döttrar.
Enligt:
web.comhem.se/~u88805018/hemsidor/0001/838.htm
Elin med Ingeborg Göransdotter Jägerhorn.
Vidare anor
koti.welho.com/mgardber/jagerhorn/jagerhorn.htmNils Olofsson Tawast
Födelse 14 okt 1357 inom Tavastila, Finland
Avled ca. 1431 inom Finland.
Tawast nr 64
0064.jpg
Adliga ätten Tawast nr 64
Den introducerade ätten adlad 1588-06-24, introd. 1625. Utdöd 1731-11-29.
Riddarhusgenealogien för adliga ätten Tawast utgör en försåtlig sammanställning av icke mindre än tre särskilda ätters stamtavlor, nämligen 1) finska medelstidsätten Tawast, som utdog före 1485, 2) en sannolikt från Danmark härstammande ätt Tawast, som adlades 1588 och introducerades 1625, men utdog på svärdssidan sannolikt 1731, samt 3) en ännu fortlevande borgarsläkt från Åbo med detta namn. Fastän den introducerade ätten då redan var utdöd, representerades den dock vid riksdagen 1746–47 av en medlem av borgarsläkten Tawast, löjtnanten Carl Johan Tawast (Tab. 17), och samtidigt torde den stamtavla hava sammanställts, som av honom 1751 inlämnades till riddarhuset. »Denna originala genealogies oriktighet »påvisades av dåvarande riddarhusgenealogen, kanslirådet A. A. von Stiernman, »och måste löjtnanten Carl Johan Tawast taga sitt avträde från riddarhuset». Efter Stiernmans död 1765 synes dock stamtavlan blivit godkänd av någon hans mindre kritiska efterträdare, »oaktat förfalskningen – här kan man icke tala om god tro – var så grof, att den af en mild undersökning icke kunde tillvitas någon vanlig menniska, ännu mindre en släktmedlem. Namn hade ändrats, personer, som aldrig existerat, hade tillsatts här och där. Ännu i våra dagar dels försvåras, dels omöjliggöres utredningen af släkten Tawast genom dessa besynnerliga tillägg af hela släktled.» (J. Ramsay.)
Medeltidsätten Tawast som i vapnet förde en vänstervänd arm, har med orätt ansetts vara av samma stam som (medeltidsätterna) Stålarm (högervänd arm) och Footangel. Biskop Magnus Tawasts broder Nils Olofsson, som fortplantade släkten, har hittills, såsom fru Ramsay uppvisat, av alla genealoger och forskare förblandats med och gjorts till en person med sin samtida, riddaren Nils Olofsson (högervänd arm), oaktat denne uppträder som riddare redan 1405, medan den förre erhöll frälsebrev av konung Erik 1407, och trots att båda förekomma i samma pärmebrev. Då riddaren Nils Olofsson synes hava ägt Kiala i Borgå socken, som sedan blev ätten Stålarms sätesgård, torde detta kunna förklara uppgiften om ätternas gemensamma härstamning. Medeltidsätten Tawasts sista man var Nils Tawast, som var död 1485 och sannolikt ogift, då han ärvdes av sina systerbarn.
Den introducerade ätten Tawasts, nr 64, äldste kände medlemmar i Finland buro namnet Kaas, och torde hava inkommit från Danmark. Sönerna till Henrik Kaas, som förde en stjärna i vapnet, upptogo, sannolikt på grund av mödernehärstamningen från de finska frälsesläkterna Bitz och Voltissläkten, ett vildsvinshuvud till vapenbild. Vid adlandet 1588 erhöll Arvid Henriksson Tawast vapenförbättring: en krans av hjärtan kring vildsvinshuvudet. Ätten, som skrev sig till Kurjala i Koskis' socken, utdog sannolikt 1731.
Den från Tavastland till Åbo inflyttade borgarsläkten Tawast, vilken med orätt tagit den introducerade ätten Tawasts döda sköldemärke, nummer och säte på riddarhuset, har efter 1818, då den immatrikulerades på riddarhuset i Finland under nr 3 bland adelsmän, icke varit representerad i Sverige. Den har gemensam härstamning med adliga ätterna Tawastén och Tawaststjerna. En medlem, Johan Henrik Tawast, sist general och en av rikets herrar, upphöjdes i friherrligt och grevligt stånd, men slöt själv sin grevliga ätt. En medlem av ätten i Finland erhöll kejserligt tillstånd 1830-02-09 att upptaga Stålarmska ättens vapen och under nytt nummer bilda en särskild adlig ätt med namnet Stålarm Tawast (finska adl. ätten nr 189). Denna ättegren utdog på svärdssidan 1880.
Litteratur: J. Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden (1909). | |
|
G e n v ä g a r
