BJÖRN Pedersson Bååt (-1570)
--1570-06-01 (man)
SORUNDA SOCKEN
ERIK XIV (sv 1560-1568)
(ARBOGA ARTIKLAR)
+++++++++++++++++++++
BJÖRN Pedersson/Bååt f..levde 1547, d. 1570-06-01
Till (Follnäs) Sorunda sn
Adliga ätten Bååt nr 3
BOSATT
...
ARBETE
Riksråd 1547-1560
GIFTE (1)
BRITA Nilsdotter/Grip
BARN
1) Gustaf Björnsson. Riksråd. Död 1594.
2) Anna Björnsdotter. Gift med fänriken Arent Joensson (Gyllenhorn nr 116)
3) Magdalena Björnsdotter. Gift (1) 1577 med kammarjunkaren Erik Andersson (Ekeblad Nr 35). Gift (2) med Torsten Christoffersson (Forstenasläkten Nr 2)
GIFTE (2)
CHRISTINA Krumme d.1562?
BARN
1) BRITA Björnsdotter [Min Ana]
2) Jakob Björnsson. Ståthållare.
3) Erland Björnsson, till
(Skattmansö) Vittinge sn och (Aspenäs) Östervåla sn båda i Västmanlands län. Underskrev 1582 års riksdagsbeslut och arvföreningen 1590-03-07. Ståthållare över Salberget 1607-12-08. Riksråd 1609. Ånyo ståthållare över Salbergs län 1613-06-20. Hovrättsråd i Svea hovrätt. Gift (1) Beata Trolle Nr 36 (moderns kusin). Gift (2) 1603-01-09 med Märta Posse Nr 14
/Helt andra uppgifter finns kring barn. Min Ana finns med, men med olika uppgifter kring modern/
++++++++++++++++++++
SORUNDA SOCKEN - SÖDERMANLAND
Sorunda socken ingick i Sotholms härad, ingår sedan 1974 i Nynäshamns kommun och motsvarar från 2016 Sorunda distrikt.
Inom Sorunda socken ligger herrgårdarna Fållnäs och Fituna, tätorterna Grödby och Stora Vika, samt tätorten och kyrkbyn Sorunda med sockenkyrkan Sorunda kyrka.
Sorunda socken ligger på sydvästra Södertörn nordväst om Nynäshamn vid Himmerfjärden där också några öar omfattas. Socknen är i dess mittersta del odlad slättbygd och är däromkring en kuperad skogsbygd. De största insjöarna är Grindsjön som delas med Grödinge socken i Botkyrka kommun, Västra Styran som delas med Ösmo socken i Nynäshamns kommun samt Fagersjön.Länsväg 225 (Muskövägen) genomkorsar socknen.
Det har funnits nio sätesgårdar i socknen: (1) Fituna säteri (2) Fållnäs säteri (3) Skärlinge herrgård (4) Ristomta säteri (5) Södra Stutby (6) Lundby herrgård (7) Rangsta herrgård (8) Sjöviks herrgård och (9) Åkerby herrgård.
+++
SORUNDATÅRTAN
Sorundatårtan är ett namnskyddat bakverk. Tårtan finns omnämnd sedan 1850-talet. Mönstren på tårtan består främst av fruktbarhetssymboler och evighetstecken. Solen är ett evighetstecken som återfinns i mitten av tårtan. Fruktbarhetssymbolen är en kärve. Tårtan innehåller äppelmos samt katrinplommon. Dock används endast katrinplommon om tårtan är till begravning, detta för att ge en mörkare färg.
+++
FOLLNÄS - FÅLLNÄS - SORUNDA SOCKEN
Fållnäs är en herrgård och ett tidigare säteri som ligger mellan Fållnäsviken och Himmerfjärden i Sorunda socken och Nynäshamns kommun på Södertörn.
Godsets nuvarande byggnader uppfördes under 1700-talets slut efter ritningar av arkitekten Erik Palmstedt och är sedan 1991 ett statligt byggnadsminne.
Fållnäs anses jämte Fituna ha varit Sorundas äldsta säterier och de två mest betydelsefulla herrgårdarna i Sorunda socken.
FÖRSVARSTORN
På platsen, som hade strategiskt betydelse, fanns en kastal i form av ett runt försvarstorn byggt av sten, som troligen uppförts under 1100- eller 1200-talet och vars rester ligger dolda under den nuvarande södra bostadsflygeln. År1767 uppmättes ruinen som visade sig vara drygt 18 meter i diameter med ca 5,5 meter tjocka murar. Om måtten är korrekta är Fållnäskastalen den största hittills kända i Sverige och större än kastalen i Stockholm, föregångaren till Slottet Tre Kronor. Enligt en nyare teori kan det ha rört sig om ett bevakningstorn vid inloppet till en kanal som skulle ha sammanbundit Fållnäsviken med Grimstafjärden. Grimstafjärden är en mindre vik av Himmerfjärden, cirka 2,5 kilometer norr om Fållnäs.
GÅRDEN
Godset omtalas tidigast 1291, då det ägdes av Magnus Johansson (Ängel) som detta år testamenterade Fållnäs (Faldanes) till Sko kloster. Det har sedermera tillhört släkterna Magnus Marinasons ätt, Sandbroätten, Porse, Trolle, Grip, Bååt och Hummerhielm. Efter två bränder 1702 och 1719, den senare orsakad i samband med Rysshärjningarna, saknade gården ståndsmässig bebyggelse och stod delvis tom.
Släkten Hummerhielm sålde gården på 1740-talet till ryttmästaren David Henrik Hildebrand till Ericsberg. Han gjorde Fållnäs 1778 till fideikommiss för sina arvingar av släkten Bonde genom Carl Göran Bonde. Samtidigt anlitades arkitekten Erik Palmstedt för att planera och rita en ny gårdsläggning.
Anläggningen består av sex parställda flygelbyggnader, som är anordnade längs en öst-västlig centralaxel och uppförda mellan 1780 och 1807. Den av Palmstedt planerade slottsliknande huvudbyggnaden, som skulle avsluta gårdsbildningen i öster, blev aldrig uppförd. Som huvudbyggnad fungerade istället den sydöstra flygeln, som försågs med en fronton för att markera dess funktion av manbyggnad. Norra bostadsflygeln som är av äldre datum inspirerade troligen Erik Palmstedt till den något ålderdomliga utformningen av de övriga byggnaderna, som präglas av tunga byggnadsvolymer och höga valmade sadeltak. Samtliga byggnader har en sammanhållande rosa färgsättning med vitmålade putsband.
Under politikern Carl Henrik Anckarsvärds tid som godsägare mellan 1809 och 1865 tillkom flera nya byggnader, däribland en klockstapel från 1810 som står mellan de södra flygelbyggnaderna, mejeriet från 1817, samt ett knuttimrat och rödmålat sädesmagasin som tillkom i slutet av 1830-talet och konstruerades efter ett från England hämtat silosystem. Magasinet kallas därför "Engelska boden" och är troligen landets äldsta i sitt slag.
Fållnäs såldes 1930 av Carl Carlsson von Horn varvid kapitalet blev penningfideikommiss. Köparen Paul Toll är mest känd som delägare och det andra namnet i Kreuger & Toll AB, Kreugerkoncernens holdingbolag ledd av Ivar Kreuger. Fållnäs äges alltjämt av familjen Toll och förvaltas av Paul Tolls sonson Henrik Toll. Gården har ett aktivt jord- och skogsbruk som kompletteras med uthyrning av permanentbostäder i gårdens olika byggnader. I ett av husen driver man sedan 2007 en konsthall. Mycket av torpbebyggelsen kring herrgården är fortfarande välbevarad och ger odlingslandskapet dess prägel.
++++++
TIDSPERIODER
REGENTER
...
ERIK XIV (sv 1560-1568)
Erik XIV, f. 13 december 1533 på (Slottet Tre Kronor) Stockholm, d. 26 februari 1577, 44 år, på (Örbyhus slott) Uppland, var Sveriges kung mellan 1560 och 1568.
Som kung tog han norra Estland under sitt beskydd och inledde det förödande nordiska sjuårskriget med Danmark.
En period av sinnessjukdom inleddes med Sturemorden 1567, och fastän Erik XIV senare tillfrisknade bidrog detta till att han året därpå avsattes och efterträddes av sin bror Johan III. Denne höll honom först fången men beordrade troligen till sist att han skulle dödas genom förgiftning.
Företrädare
Gustav Vasa
Efterträdare
Johan III
Gemål
Karin Månsdotter
Barn
Sigrid
Gustav
Henrik
Arnold
Ätt
Vasaätten
Far
Gustav Vasa
Mor
Katarina av Sachsen-Lauenburg
Erik XIV var son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg.
Erik var halvbror till Johan III och Karl IX samt farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Han gifte sig i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550–1612).
Barn- och ungdomsår
Erik XIV - Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter/Leijonhufvud.
Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda. Även Olaus Canuti Helsingius tjänade som prinsens informator. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade luta väl samt kunde teckna skickligt.
Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.
Kung Gustav skrev sitt testamente 1557 och delade upp riket i ärftliga hertigdömen åt sina söner. Johan hade redan året innan blivit utnämnd till hertig över Finland och sönerna Magnus och Karl fick nu sina hertigdömen.
Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (men efter riksdagen i Stockholm 1560 blev han Sveriges "arvkonung").
År 1557 fick Erik som hertig Kalmar och Kronobergs län samt Öland i förläning (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar.
Bland andra fick Jöran Persson där sin fristad, efter att han blivit förvisad av kung Gustav från hovet i Stockholm. I Kalmar lade han grunden till sitt inflytande hos Erik.
Den försiktige och konservative gamle kungen kom ofta i konflikt med sin snabbtänkte och bildade äldste son, som ville modernisera riket och inte var lika sparsam som kungen.
Men kungen oroade sig också väl så mycket av hertig Johans obetänksamma och självsvåldiga politik gentemot Livland, Ryssland och Polen.
Riktigt rasande blev kungen över hanteringen av den tidens stora skandal, "bullret i Vadstena". Skandalen skedde efter bröllopet 1559 mellan hertigarnas syster prinsessan Katarina Gustavsdotter/Vasa och greve Edzard II av Ostfriesland, då julfirande vidtog på Vadstena slott. Brudgummens bror greve Johan ertappades därvid på nattligt besök i brudens systers, den sköna prinsessan Cecilias sovrum, blev haffad och kastad i tornet. Kungen blev rasande framför allt på hertig Erik själv för att han gjort offentlig sak av en händelse som borde ha stannat inom familjen.
Då fadern, kung Gustav började åldras måste arvingarna planera för framtiden. Hertig Erik behövde se sig om efter en passande framtida drottning. Hans mormor Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel, änkehertiginna av Sachsen-Lauenburg, liksom Dionysius Beurreus och Jöran Persson rådde honom att söka sin tillkommande i de utländska kungahusen hellre än i den svenska högadeln.
Det bästa partiet på kontinenten var den engelske kungen Henrik VIII:s dotter Elisabet, krönt 1558 till drottning Elisabet I.
Brodern hertig Johan ville äkta den polske kungen Sigismund II Augusts syster Katarina Jagellonica. Bröderna stöttade varandra härvidlag gentemot gamle kung Gustavs motstånd och Johan avreste tillsammans med Sten Eriksson/Leijonhuvud till England med en påkostad friardelegation. Delegationen återkom i april 1560 med rekommendationen att tronföljaren själv borde göra en friarresa i egen hög person.
Kungens och ständernas godkännande inhämtades och hertig Erik kunde starta förberedelser för resan. I mitten av augusti begav han sig mot Älvsborg där flottan hade samlats för överresan, men planerna fick plötsligt skrinläggas eftersom kung Gustavs hälsa hastigt försämrades. Kungen avled sedan den 29 september 1560.
Erik XIV:s kröning
Kungakronan, spiran, äpplet och nyckeln tillverkade för Eriks kröning och förvaras i Skattkammaren. De är bland de förnämsta av de svenska riksregalierna.
Söndagen den 29 juni 1561 kröntes Erik XIV i Uppsala domkyrka. Kröningen var mycket påkostad. För första gången skulle det arvrike som Eriks far Gustav Vasa inrättat manifesteras i en ceremoni. Erik (och hans ätt) skulle genom kröningen få sin makt av Gud.
På kröningsdagen gick Erik i procession från Slottet till Uppsala domkyrka. Erik var dyrbart klädd i pärlstickad rock, barett, tröja och vita hosor. Hela vägen från slottet till domkyrkan var täckt av en röd matta, kantad av knektar. Alla gick till fots, Erik själv under en himmel av röd sammet. Drabanter bar sköldar med orden "Jehova Cui vult dat", Gud giver åt den han vill. Regalierna bars av de blivande grevarna och friherrarna. Vid kyrkporten hälsades kungen av ärkebiskopen Laurentius Petri, som efter ett inledande musikinslag tog plats i predikstolen för att hålla kröningspredikan om "överhetens kall och ämbete och undersåtarnas plikt, hörsamhet och lydnad". Kungaeden lästes upp av ärkebiskopen och Erik svor den med handen på Bibeln. Därefter följde smörjelsen, som gjorde att Erik blev kung av Guds nåde, dvs fick sin makt av Gud. Själva kröningen skedde genom att Erik tog emot regalierna av ärkebiskopen och därmed tilldelades deras symboliska betydelser.
Vid uttåget ur kyrkan kastades kröningspenningar och folket bjöds på fest utanför bondkyrkan. Kungen och gästerna festade i slottssalen.
Eriks kröning var den första i arvriket. Den blev stilbildande för kröningarna i Sverige fram till slutet av 1800-talet.
Erik XIV som kung
Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket som ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik uppvisade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 berövade hertigarna all rätt att vara något annat än kungens undersåtar.
+++
ARBOGA ARTIKLAR 1561
...
+++
Man har föreslagit, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Dessa tjänade dock snarare till att knyta adeln närmare till sig, vilket han även gjorde genom att avstå från vissa av de gods hans far dragit in.
Osämjan mellan bröderna
Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt som förargade Johan, hertig i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Även andra motsättningar uppstod mellan bröderna.
År 1561 tog Erik (Tallinn) Estland, i sitt beskydd och började erövra i Estland. De blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden, eftersom de inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och inledde den förbittrade kampen över kontrollen över området, med Polen och Ryssland som främsta medtävlare, även om också Danmark hade intressen i området.
Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, som låg nära dennes hertigdöme. Dessa planer hade Erik före sin tronbestigning understött.
Johan sökte istället – mot Eriks uttryckliga vilja – Polens hjälp för att nå sitt mål och gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, lånade ut betydande summor till den polske kungen och fick som pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa låg i gränslandet mot det område som Erik kontrollerade, och var troligen tänkta att hindra denne från att utsträcka sina erövringar ytterligare.
Han beordrade istället sitt krigsfolk att särskilt inrikta sig mot dessa slott, och två av dem föll även i hans händer.
Erik såg spår av förräderi i Johans beteende. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till (Åbo) Finland, förrän Erik med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande. Några oförsiktiga yttranden av en väpnare som varit i Johans tjänst stegrade kungens misstankar till det yttersta.
Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden.
Då han satte sig till motvärn i (Åbo) Finland, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.
Nordiska sjuårskriget
Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och (Lübeck) Tyskland, i det så kallade Nordiska sjuårskriget (1563–1570).
Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och (Lübecks) Tyskland, intressen i Östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som också hade sin grund i danska planer på att återställa unionen. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men utan större framgång.
Erik var dock en tämligen skicklig organisatör, och kämpade för att modernisera sina trupper. Förhållningsorderna för erövrade områden var att befolkningen till en början skulle behandlas med mildhet, och fås att svära trohet till Sverige. Om de vägrade skulle de dock slås ihjäl, alternativt deporteras till Sverige och ersättas med troget folk.
Till havs vann den svenska flottan flera betydelsefulla segrar och kunde under stora delar av kriget dominera Östersjön.
Misstänksamhet och planer på giftermål
Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte att han ådragit sig hat från högadel, som var besläktad med Johan. Hans oro visade sig i hans beteende mot Nils Sture.
Sture dömdes, efter att ha deltagit i ett misslyckat försök att inta (Bohus fästning) Bohuslän, för högförräderi till döden av Höga nämnden.
Höga nämnden var en överdomstol som Erik inrättat år 1561, närmast som en förvaltningsdomstol, men som övergått till ett förföljelsemedel i hans hand, med Jöran Persson som anklagare. Nils Sture benådades dock men fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566).
Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen.
Efter sina första misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart, möjligen för att utöva utpressning mot Elisabet.
Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen.
Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett av Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig som friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter till kung Kristian II, inte utan avsikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.
Den psykiska ohälsan tilltar
Förgripelsen mot Nils Sture var en ren provokation mot aristokratin. Erik greps av fruktan för arvrikets bestånd – en lättförklarlig känsla hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav Vasas alla söner.
Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning som skulle gå ut på att man som hämnd för Stures behandling skulle störta Erik från tronen.
Inför Höga nämnden anklagades i maj 1567 flera stormän, bland andra Nils Stures far, greve Svante Sture den yngre, en man som var trogen mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala där en riksdag samlades för att fälla dom över dem.
Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit den 21 maj (medförande vad som troligen var ett negativt besked då Renates giftermål med hertig Vilhelm V av Bayern kungjordes två veckor senare) ökade hans förvirring.
Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom den 24 maj i fängelset och bad då om förlåtelse för sitt handlingssätt. Då han antagligen inte var övertygad om att den förlåtelse som gavs var uppriktig, förlorade han all besinning och störtade in till Nils Sture, som också var fånge, och stötte först sin dolk och sedan ett spjut i honom. Därpå lät han sina drabanter fullborda morden (se Sturemorden) när också Svante Sture avrättades i sin cell.
Kung Erik flydde sedan ur staden och gav på vägen befallning om att döda de övriga fångna herrarna. Han beordrade sedan soldaterna att också hugga ned Beurreus som ilat efter för att be kungen besinna sig. Den 27 maj påträffades Erik, förklädd och fortfarande förvirrad, i Odensala socken. Så småningom blev han lugnare och bad då både Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades släktingar och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) att uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff.
Under Eriks svaghetstillstånd tog rådet över styrelsen av landet, befriade Johan ut fängelset och dömde Jöran Persson till döden. Denna dom verkställdes dock inte av rädsla för hur Erik skulle reagera när han blev frisk.
Giftermål under olycksåret
Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med sin frilla Karin Månsdotter, en knektdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans hov och väckt en verklig, djup kärlek hos honom. Så tidigt som 1561 hade han fått både rådets och riksmötets välsignelse att få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 – "olycksåret", som Erik kallade det – återföll Erik i psykisk ohälsa. Det yttrade sig inte våldsamt, utan mera genom fixa idéer; t.ex. trodde han att hans bror Johan var kung och han själv avsatt.
Tillbaka till verkligheten
Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket trängt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de herrar som hade mördats i Uppsala skyldiga, återkrävde av deras släktingar pengar och dylikt som han lämnat i försoning, och började tala i hotfull ton mot Johan. Eriks stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln när han krävde att de skulle fullgöra sina skyldigheter att göra rusttjänst, (hans 1563 upptagna räfst efter de gods som adeln tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratin), sturemorden och Eriks under år 1568 åter vaknande tyranniska böjelse hade gjort honom impopulär bland ledande kretsar.
Bröderna tar över
Det högtidliga andra bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning Katarina blev droppen som fick bägaren att rinna över, och den 5 juli 1568 startade upproret.
De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik tvingats (februari 1567) lova att utlämna till tsar Ivan den förskräcklige för fredens bevarande (ett löfte han dock senare försökte förhandla bort), och som tillsammans med Eriks yngste bror, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på slottet Tre Kronor i Stockholm, fången åt sina bröder.
Avsatt och fängslad
En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt förlorat sin rätt till Sveriges krona och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring".
Han hölls därefter fången på (slottet Tre Kronor) Stockholm (september 1568–juli 1570) (Åbo slott) Finland (juli 1570–4 augusti 1571), (Kastelholms slott) Åland (augusti-november 1571), (Gripsholms slott)... (november 1571–juni 1573), (Västerås slott) (juni 1573–hösten 1574) och (Örbyhus slott) Uppland (hösten 1574–februari 1577). Under fängelsetiden återföll Erik emellanåt i psykisk ohälsa.
Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg i de sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro och stark misstänksamhet hos Johan, vilken efterträtt Erik på tronen. Denna oro yttrade sig än mer påtagligt i Johans senare beslut att Erik måste dö, något han redan i januari 1572 för sin bror Karl framhöll var nödvändigt. I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare utförliga instruktioner om hur han skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (däribland Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Sveriges förre regent.
Eriks död
Den 26 februari 1577 avled Erik i sitt fängelse på (Örbyhus slott) Uppland.
Det är Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) som blir den första som i tryck nämner att Johan beordrat Eriks avrättning medelst gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' "Scondia illustrata", som då endast var tillgänglig i manuskript, och som även innehåller uppgiften om att det skall ha varit förgiftad ärtsoppa). De flesta historiker från 1700- och 1800-talen vidhöll sedan denna uppgift.
Vid en gravöppning nära 400 år senare, påbörjad den 20 januari 1958, gjordes en undersökning av Eriks kvarlevor vid vilken betydande mängder arsenik hittades. "fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik".
Erik XIV:s författarskap
Faksimil av en pennteckning av Erik XIV på titelbladet till ett ex. av Strabons "De situ orbis".
Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han utförde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnus Svea och Göta krönika och fortsatte med sina latinska dagboksanteckningar (de som fördes under fångenskapen är dock alla förlorade).
Dessutom skrev Erik bland annat omfattande anteckningar i marginalerna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia", delvis med en spetsig träpinne och sotvatten. Dessa anteckningar, som förvaras i Kungliga biblioteket i Stockholm, gick till större del ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt rätten till kronan för de barn Karin fött honom. I såväl Sabellicus' Opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik dessutom gjort en mängd teckningar (jämför vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (nr 180 i 1819 års psalmbok, Beklaga av allt sinne och nr 373 O Gud, vem skall jag klaga i densamma) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.[källa behövs]
Erik XIV:s älskarinnor
Erik hade flera älskarinnor innan han gifte sig, så kallade frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, hos vilken Karin Månsdotter i tidig ålder arbetade. Mellan hans förhållande med Agda och före hans förhållande med Karin Månsdotter hade han en hel grupp frillor levande samtidigt vid hovet, som blev kollektivt kända under namnet Frillohopen.
Barn
Barn med Karin Månsdotter:
Sigrid (1566–1633), förklarad legitim genom äktenskapet
Gustav (1568–1607), född inom äktenskapet
Henrik (1570–1574), född efter avsättningen
Arnold (1572–1573), född efter avsättningen
Barn med frillan Agda Persdotter:
Virginia Eriksdotter (1559–1633) 1585 eller 1586 gift med den svenske frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
Constantia Eriksdotter (1560–1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
Lucretia Eriksdotter (1564–1574) dog ung.
Barn med frillan Karin Jakobsdotter:
ett barn vars namn man inte känner. Barnet begravdes år 1565.
++++++
SVENSKA KRIG
LIVSHISTORIA
GIFTE
...
DÖD 1570
Björn Pedersson/Bååt
KÄLLOR
runeberg.org, Svenska adelns ättartavlor, avd 2, 1858-1864, Gabriel Anrep, sid 940-941, tab 6. | |
|
G e n v ä g a r
