Snöfrid Svåsesdotter (Snæfríðr Svásadóttir) var, enligt Heimskringla och Ágrip, en av den norske kungen Harald Hårfagers många hustrur. Snorre Sturlasson säger att hon var same. Född omkring 872 i Norge. Död omkring 903 i Norge. Hon var dotter till Finnen Svase, Då kung Harald en vinter var på gästning i Opplandene lät han, enligt Snorre Sturlasson, tillreda ett gästabud på gården Tofte i Gudbrandsdalen vid foten av Dovrefjäll. På julafton blev han av »jätten« Svåse (Svási) inbjuden till dennes hydda »på andra sidan backen«. Kungen samtyckte och gick, trots att några av hans män avrådde honom, »över backen«.
»Där reste sig Svåses dotter Snöfrid, en mycket fager kvinna, och skänkte åt konungen ett kärl fullt med mjöd. Han tog emot det och fattade på samma gång hennes hand, och genast var det som om eld kom i hans kropp, och han ville genast ha umgänge med henne samma natt.«
Harald tog nu Snöfrid till hustru. »Han älskade henne med sådant raseri, att han försummade sitt rike och allt vad som ålåg honom.« De fick fyra söner: Sigurd oäkting (Sigurðr hrísi), Halvdan högben (Hálfdan háleggr), Gudröd stråle (Guðrøðr ljómi) och Ragnvald likben (Rǫgnvaldr réttilbeini).
Sedan dog Snöfrid, men hennes kropp var fortfarande lika rosigt röd som då hon varit i livet. »Konungen satt ständigt över henne och trodde att hon skulle vakna till liv igen. Så gick det i tre år; han sörjde över hennes död, men allt folket sörjde över hans vanvett.«
En klok man vid namn Torleif den vise (Þorleifr spaki) lyckades till sist lirka med kungen och få honom att inse att det var föga hedersamt att låta den döda ligga för länge i samma kläder. Nog vore det mer passande att flytta henne och skifta kläderna under henne, tyckte han. Det gick kungen med på – och därmed blev förtrollningen bruten:
»Så snart hon flyttades ur sängen, slog det ut ur kroppen en svår liklukt och all slags ond stank. Man skyndade sig då att göra ett bål och bränna henne; men dessförinnan blånade hela kroppen och ormar och ödlor, grodor och paddor och alla slags vidriga krypdjur krälade fram där ur. Så sjönk hon till aska; men konungen återfick sitt förstånd ...«
Då Harald insåg att Snöfrid varit en trollkona »blev han så vred, att han drev bort ifrån sig alla sina söner med henne och ville icke se dem«. Han blev också så hatisk mot allt trollfolk att han senare lät dräpa sin egen och Snöfrids son Ragnvald, då han fick veta att denne ägnade sig åt sejd.
Barn:
Halvdan Hålegg Haraldsson f.ca 884
Sigurd Rise Haraldsson f.ca 900 d.ca 937
Gudröd Ljorne Haraldsson
Rangvald Rettibeine | |
G e n v ä g a r
