Född i Stora Mellösa. Död i Funbo.
Ur Wikipedia:
Nils Wallerius, född 1 januari 1706 i Stora Mellösa, död 16 augusti 1764 i Funbo, var en
svensk filosof, teolog och fysiker, och en av Christian von Wolffs första och viktigaste
företrädare i Sverige.
Nils Wallerius var son till prosten i Stora Mellösa, Erik Nilsson Wallerius, och
dennes hustru Elisabeth Tranæa, samt bror till kemisten Johan Gottschalk Wallerius. Efter
gymnasiestudier i Strängnäs skrevs Nils Wallerius år 1725 in vid Uppsala universitet där han
redan inledningsvis som student blev intagen av Christian von Wolffs filosofi, och gick
därmed i förgrunden för de upplysningstankar som skulle genomströmma den kommande
epoken.
Efter en fil.mag. 1729 försökte sig Wallerius på att disputera, men hans dragning åt
wolffianism omöjliggjorde vid denna period detta. I stället ägnade han sig åt
naturvetenskap, och blev 1735 docent i fysik. Inom fysiken gjorde han bland annat flera
experiment som gav nya kunskaper kring olika aspekter av vattens avdustning och det
hydrologiska kretsloppet, kunskaper som gäller än idag. Han undervisade också enskilt vid
universitetet i matematik och filosofi. 1737 återgick han till filosofiska institutionen, som
adjunkt, och fick 1746 professuren i metafysik och logik. Under den perioden skrev han
flera avhandlingar, där han dock något självständigt driver Wolffs teorier; han utvecklade
samtidigt en teori om att själen och kroppen växelverkade. Sin fallenhet till
naturvetenskapen och tendens till upplysningsidéer till trots, motiverade han wolffiansimen
som ett verktyg mot ateism och materialism. 1755 fick han en professur som teologen,
biskop Andreas Kalsenius inrättat, i teologiska prenotationer, som syftade till att gynna
vederläggningen av fritänkeriet. I egenskap av kalseniansk professor drev Wallerius en
sträng censur med tryckförbud och angrep herrnhutismen. 1756–1765 utgav han den
polemiska Praenotationes theologicae i sex band. Han invaldes främst på grund av sina
utmärkta studier inom fysiken in i Vetenskapsakademien år 1739 som medlem nummer 26.
Nils publicerade många olika verk främst på latin inom de olika områden han arbetade med
under sin akademiska karriär. Som exempel kan nämnas en 750 sidors handbok för
fysikstudier, "Elementa physices" och hans 870 sidor långa studie av själen utifrån Wolffs
teorier i "Psychologia Empirica, ea continens quæ de Anima humana Indubia Experientiæ
fide cognoscuntur, Methodo Scientifica Pertractata" (1755).
Såsom akademisk lärare var han så eftersökt, att det berättas, att han stundom måste
börja sina lektioner kl. 2 på morgnarna, hvarefter den ena lärjungeskaran aflöste den andra
till aftonen. Vanligen höll han under de år han verkade såsom docent och adjunkt 8 till 10
timmars daglig föreläsning och behandlade derunder ej blott filosofiens olika delar, utan ock
de flesta discipliner inom matematiken och naturforskningen
Vid hans död lästes i Gjörwells »Svenska Mercurius» om honom bl. a.: »Han var en stor
disputator, hade talrika åhörare, förde sina bevis i strängaste måtto, skonade ingen
kättare, bestraffade nya meningar, förfäktade vår vedertagna bekännelse af yttersta
krafter, och var till alla delar en värdig Kalsenianus. Han såg vördig ut, var djupsinnig, af
ett allvarsamt väsende och egde ett sinne, som tog hastigt eld».
Nils Wallerius var gift två gånger. Första hustrun, Catharina Ubström dotter till en rik
rådman i Uppsala, gifte hans sig med 1739, och efter att hon avlidit 1751 gifte han 1757 om
sig med Anna Margaretha Boy. | |
G e n v ä g a r
