Katarina, som fick en protestantisk uppfostran, gifte sig på sin 18-årsdag 1531 i Stockholm med Gustav Vasa, kung av Sverige. Med giftermålet såg Gustav till att länka sig samman med den gamla folkungaätten från vilken Katarina härstammade, genom sin mormor, Katarina av Pommern. Det var ett politiskt äktenskap varmed Gustav kunde knyta viktiga kontakter med nordtyska furstar, men också för att Katarinas syster, Dorothea av Sachsen-Lauenburg, redan var gift med den danske kronprinsen Kristian, senare Kristian III, så att banden mellan de båda grannländerna också skulle stärkas i och med systerskapet.
I äldre svensk litteratur beskrivs Katarina som nyckfull, kallsinnig och ständigt klagande över allt vad svenskt var, och äktenskapet har på extremt svaga grunder ansetts olyckligt.[1] Katarina nedkom 1533 med sonen Erik.
Under en danstillställning i Stockholm 1535, då Katarina troligen var havande, föll drottningen så illa att hon blev sängliggande. Komplikationer tillstötte, och Katarina avled i barnsäng dagen före sin 22-årsdag jämte sitt ofödda barn. Katarina bisattes i Storkyrkan i Stockholm den 1 oktober 1535 men begravdes först den 21 december 1560 i Uppsala domkyrka, jämte Gustav och hans andra gemål Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). En praktfull gravvård är upprest i det så kallade gustavianska koret bakom altaret.
Enligt samtida rykten, spridda av Gustavs fiender i det danska inbördeskriget, skulle han ha medverkat till hennes död genom att slå henne i huvudet med en yxhammare, något som användes som en slags promenadkäpp av dåtidens adel. Undersökningar av Katarinas kranium och ben har inte påvisat några skador som skulle kunna kopplas till en sådan händelse. | |
G e n v ä g a r
