Efter studier i Rostock verkade han som lärare i hebreiska och teologi vid Johan III:s högskola i Stockholm. Mot slutet av Johan III:s regering tycks Bothniensis ha intagit en mer kritisk hållning till kungens förmedlingsteologiska strävanden och motsatt sig dennes liturgi som bevarade vissa medeltida, katolska bruk. Uppgiften hos Johan Baazius d.ä. att han skulle suttit fängslad mellan 1589 och 1592 för sitt ställningstagande har dock ingen verklighetsgrund.
När Uppsala universitet återupprättades utnämndes Bothniensis till professor i exegetik och hebreiska. Mellan åren 1593 och 1599 var han också domprost i Uppsala. Han valdes till ärkebiskop vid Abraham Angermannus avsättning 1599 men hann aldrig bli vigd till sitt ämbete innan han dog.
Bothniensis var en framstående författare av teologisk litteratur och var den stora auktoriteten under förhandlingarna vid Uppsala möte, där han på den andra dagen utsågs till ordförande. Enligt en samtida redogörelse för mötet ska han efter beslutet att anta Augsburgska bekännelsen som en av den svenska kyrkans symbola ha utropat "Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och Gud" - en sentens som blivit idiomatisk för hur Uppsala möte har betraktats av eftervärlden. Bland hans skrifter kan nämnas Theses de Sacra Scriptura (1584).
Under 1590-talets politiska och religiösa kris tycks han ha tagit parti för Karl IX. Han deltog också i det så kallade Korvtåget då ett uppbåd samlades för att hindra det finska krigsfolkets landstigning i Roslagen under ledning av Arvid Eriksson Stålarm d.y.
Gift 1598 med Elisabet Grubb från den s.k. Bureätten. Hustrun gifte som änka om sig med domprosten Claudius Opsopeus.
En dotterson adlades under namnet Burensköld.
En annan dotter var gift med Johannes Rudbeckius.
Ett barnbarnsbarn var gift med ärkebiskopen Johan Baazius d.y.
Då han på sin dödsbädd var omgiven av flera präster, skall han uppmanande ha sagt till dem att "/.../ samvetsgrant sköta sitt kall som att vakta sig för papisternas och kalvinisternas villfarelser."
Haqvin Spegel formulerar dödsorsaken så, att han dog "icke av ålderdom, men av mycket arbete och många vedermödor försvagad och utröttad. Han fick sitt vilorum i högkoret i Uppsala domkyrka. Gravstenen inskrift, avfattad på latin, fick följande lydelse i svensk översättning: Jag vill ha barmhärtighet, inte offer. här är begraven den vördnadsvärde och mycket lärde mannen, magister Nicolaus Olai Bothniensis, högst berömd professor i den heliga teologien och hebreiska språket vid Akademien i Uppsala. Strax före sin död vald till rikets ärkebiskop; han dog fridfullt i Herren i Stockolm 18 maj år 1600.
Noteringar:
Att Nicolaus Olai Bothniensis verkligen var uppvuxen i Piteå Långnäs, framgår av att han själv kallade sig för "Långnäsbonius" innan han tog sig namnet Bothniensis. Enligt Bygdens herdaminne använde hans skolkamrater vid Gefle skola "Pit-Nisse" om honom.
Nicolaus Olai Bothniensis studerade vid Gävle skola och fortsatte sina studier vid Rostocks Universitet. När Johans III högskola på Gråmunkeholmen i Stockholm återupptog sin verksamhet 1583 var det som en protestantisk läroanstalt med en protestantisk läraruppsättning. Nicolaus Olai Bothniensis omnämns år 1586 som läromästare. Han var en stor språkbegåvning, var professor i hebreiska. Men han hade också att ge teologisk undervisning.
Han har härvidlag beskrivits som "den främste representanten för de vid kollegiet florerande lutheranskt religiösa intressena". Omkring 1590 hade Stockholms-professorna fallit i onåd hos kungen på grund av sitt envetna motstånd mot kungens fastställda liturgi (kyrkans gudstjänstordning). En av dem som fallit i onåd var Nicolaus Olai Bothniensis som på sin dödsbädd talade om hur han i fängelset varit skild från hustru och barn.
År 1593 blev Nicolaus Olai Bothniensis vald till ordförande vid Uppsalakyrkomöte. Där svenska kyrkan valde att bli en medelvägens kyrka och följa den lutherska bekänelskens väg. Där beskrivs Nicolaus Olai Bothniensis som en duglig ledare av kyrkomötet och en stor språklig dogmatisk och kyrkohistorisk kunnighet.
Uppsala Universitet grundades 1477 och återupprättades 1593 efter några årtionden legat i träda. Vid Uppsalakyrkomöte fastställdes att sju professurer skulle inrättas vid Universitet. Nicolaus Olai Bothniensis blev teologieprofessor och praepositus (rektor).
Nicolaus Olai Bothniensis utnämndes till ärkebiskop den 25 juli 1599. Han uppträdde som utnämnd ärkebiskop den 22 januari 1600 i samband med den första magisterpromotionen vid Uppsala universitet, det universitet han varit med om att återupprätta. Med anledning av denna högtidlighet kallades han i en källa universitetets vördnadsvärde och berömde prokansler. Nicolaus Olai Bothniensis dog den 18 maj 1600 endast 44 år gammal.
Som ledamot i Uppsala Domkapitel är det troligt att Nicolaus Olai Bothniensis haft ett betydande inflytande på domkapitelsbesluten, även om endast vid ett par tillfällen finner ärenden i protokollet som har anknytning till honom personligen. Det ena tillfället var 1594, då man överlade huruvida, Mäster Andreas i Piteå - Nicolaus Olai Bothniensis farbror- skulle suspenderas från sin tjänst. Han hade nämligen varit anhängare av Johans III liturgi. Detta ärende återkommer aldrig senare.
Källa: I Nicolaus Bothniensis fotspår, Curt Carlsson | |
G e n v ä g a r
