Birger Jarl Magnusson (-1266)
--1266 (man)
Birger jarl (egentligen Birger Magnusson), omnämnd första gången 1237, men troligen född omkring 1210, död 21 oktober 1266 på Jälbolung (begravd i dåvarande cistercienserklostret i Varnhems klosterkyrka i Varnhem i Västergötland), var svensk jarl 1248-1266 och förmyndare för sin son, kung Valdemar 1250-1266.
Birger var son till Magnus Minnisköld och Ingrid Ylva. Enligt en uppgift hos Olaus Petri var Ingrid Ylvas far kungasonen Sune Sik.[1][2][3] Det har debatterats länge huruvida en sådan person har existerat.
Eftersom Magnus Minnisköld uppges ha avlidit antingen 1208 eller 1210, måste Birger Magnusson ha fötts senast 1211. Undersökningar i början av 2000-talet, av vad som sannolikt är Birger Magnussons kvarlevor i Varnhems kyrka, konstaterade att han vid sin död 1266 var 50-55 år gammal, alltså tidigast född omkring 1210. Om uppgifterna om faderns död och resultaten från undersökningarna av kvarlevorna kombineras blir slutsatsen att Birger Magnusson bör ha fötts någon gång omkring 1210.
Birger Magnusson gifte sig omkring 1235/1237, i alla fall före 1241, med prinsessan Ingeborg, syster till kung Erik den läspe och halte. De fick flera barn och två av sönerna blev kungar; Valdemar, för vilken Birger jarl blev förmyndare 1250, samt Magnus Ladulås som blev kung då han avsatte sin bror Valdemar 1275.
Birger Magnusson blir Birger jarl [redigera]
Birger Magnussons företrädare på jarlämbetet var hans kusin Ulf Fase. Denne hade möjligen blivit jarl redan 1220, under Johan Sverkerssons regeringstid. Johan Sverkersson avled dock redan 1222 på Visingsö och med honom utslocknade den Sverkerska ätten. Som enda möjliga kungakandidat utsågs den bara sex år gamla Erik Eriksson den läspe och halte, från den Erikska ätten, till kung. Under hans minderårighet styrdes riket emellertid av ett riksråd bestående av stormän och biskopar. En av medlemmarna i rådet var Knut Holmgersson (Knut långe), som i slaget vid Olustra 1229 avsatte den endast 13-årige kungen och själv intog tronen.[4] Knut Holmgersson tillhörde de så kallade folkungarna (inte detsamma som folkungaätten), en konservativ gruppering av stormän som motsatte sig centralisering av riket.
Efter Knut Holmgersson död 1234 återkom dock kung Erik, men den verkliga makten låg hos jarlen och folkungen Ulf Fase, som lär ha varit en anhängare till Knut Holmgersson och alltså i opposition mot kung Erik. 1247/1248 försvann dock Ulf Fase från scenen, undanträngd av en allt mäktigare Birger Magnusson. Ulf Fase uppges ha ställt sig på tronpretendenten Holmger Knutssons och folkungarnas sida i slaget vid Sparrsätra 1247 och förlorat mot kung Eriks och Birger Magnussons trupper. Det är troligt att Ulf Fase antingen dog i slaget eller att han avrättades på order av kungen och Birger Magnusson, som därefter övertog jarlämbetet och blev Birger jarl. Fram till sin död 1266 var nu Birger Sveriges egentlige styresman. | |
|
G e n v ä g a r
