Nils Månsson (-1504)
--1504 (man)
Förde till vapen ett rött svinhuvud i gyllene fält och ett dylikt på hjälmen. Var dels domare, fogde och dels bergsmästare på St Kopparberget 1478-99. Bevistade herredagen i Stockholm 1504. Ägde en av gårdarna i Aspeboda.* Gift med Kerstin av okänd härkomst.* En arvstvist mellan Gustav Olsson i Daglösa, som härrör bland annat från utpressning "ljugit under ögonen" och andra ordtjafs. Gustav Olsson skriver till Svant Sture och tackar för ett erhållet skyddsbrev. Icke förty har emellertid Nils Månssons son (Måns) undsagt honom på hans liv. Gustav har då genom Hans Jeppesson låtit fråga Nils om meningen härmed samt erbjudit sig och sitt folk i borgen inför riksrådet och Svant Sture om fogden och hans son vill göra sammalunda, men detta har avvisats. Gustav har därför länge nödgats ligga lågt på sin gård (trygg för livet). Fast han har ett skyddsbrev har fogdens son slagit hans landbofolk blått och blodigt, huggit sönder deras husderåd och rånat hennes (landbohustruns) pung och bälte 20öre penningar. Gustav begär ett nytt skydds-brev. Sedan händer flera aktioner mot Gustav och hans folk som Nils Månsson är ansvarig för. En stor händelse var vis Morsmässan 8 september 1500, då Gustav ridit ner till Västerås för att uppsöka Ärkebiskopen och Marsken. Emellertid vände han sig till lagmannen Sten Bielke. Denne yrkade då jämte Nils Bese och Jon Jensson. Nils Månsson (somtydligen även var i Västerås) tillsade Gustav vänskap och kärlek i dessa herrars närvaro och de gode männen lade deras händer tillhopa. Men vid kyrkobesök Allhelgonadagen 1 november 1500 hade Nils Månsson satt sig i bakhåll för honom på hemfärden.* Måns Nilsson själv och hans son överföllo honom bakifrån och höllo dragna svärd och långknivar över hans huvud och de slogo och drogo hans folk.Gud i klagan huru de marterade dem. En av hans drängar huggo de huvudet av utandom och rannsakan. Från Gustav själv rövade de värjan, som de dagligen läto bära framför hans ögon, honom till smälek. Gustav skriver vidare i ett brev, att skall Måns Nilsson vara bergsmännens fogde, så få de låsa sina dörrar och gå från fäderne och möderne, de fattiga njuta icke fred i hus, hem eller säng - utan slås blått och blodiga och plundras och deras hustru våldtas. Som Svantes kapal herr Sven kan berätta skedde en gång på natten, att en avfogdens män högg för en månad sedan en kvinna med yxa, så att lungornaföljde med yxan ut och samme man bedriver röveri och våldtäkt.* Ett brev till Riks-Marsken Svante Nilsson från menigheten kommer dom med klagomål, som blev en vändning. Nils Månsson beskylls här för övervåld och överrätt först, så att ingen njuter hus- eller hemfrid utav hans egna tjänare, sommed rov och dråp och sedan tör ingen fattig man komma till tings eller kyrkojo och ej till gruve att se om vår bäste, där vi skolom alle have vår välfärd av.* Nils Månsson blev avsatt strax efter detta brev.* Dessa upgifter kommer från: Tom Söderbergs bok
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------'
Måns Nilsson och Svinhufvudsläkten i Aspeboda [redigera]
Aspeboda gamla socken strax utanför Falun är en av de mest genuina bergsmansbygderna kring Kopparberget. Under 1300- och 1400-talen bodde redan flera betydande bergsmän här, på stora gårdar med vidsträckta domäner. En av dem var Nils Månsson på Stora Aspeboda: domare, bergmästare och bergsfogde vid 1400-talets slut. Liksom många andra vid Berget tillhörde han frälset - föregångare till adeln - och förde en vapensköld med ett rött svinhuvud på gul botten. Varifrån han kommit är okänt, men troligen var han på något sätt besläktad med den ätt vid Hosjön öster om Falun, som förde ett annat svinhuvudvapen.
Nils Månsson hade sonen Måns Nilsson, vilken så småningom ärvde faderns ämbeten och blev en av de mäktigaste männen i Dalarna. Under 1520-talet råkade han dock i kunglig onåd, och på våren 1534 avrättades han på Gustav Vasas order på grund av sin delaktighet i det så kallade "klockupproret".
Sägnen berättar, att Måns innan dess lät sänka alla sina rikedomar i Dammsjön ovanför sin gård, så att de inte skulle kunna konfiskeras. Själv skall han ha låtit sig gömmas i en kolmila i skogen ett par kilometer från gården, men knektarna som kom för att leta efter honom tog med sig hans hund och lät den nosa rätt på sin husse. Efter Måns död tvingades familjen frånträda samtliga gårdar som han ägt, men fick så småningom tillbaka några av dem. Stora Aspeboda övertogs av dottern Anna med make Hans Persson i Surarvet. Deras äldste son Per fick 1574 kungligt sköldebrev och blev stamfar för adliga ätten Svinhufvud af Qvalstad. En av ättlingarna blev år 1931 president i Finland.
Den yngre sonen Albrecht Hansson bosatte sig på gården Barkarbacken i Aspeboda. År 1591 tillträdde han ämbetet som landsdomare i Dalarna och skötte sedan denna syssla i nära 34 år. Domböckerna vittnar om hans rättvisa och plikttrohet, och han omnämns också med stor vördnad av 1700-talsprosten i Stora Tuna Magnus Abr. Sahlstedt.
Albrecht och hans hustru Bengta Nilsdotter av Hästhuvudsläkten skänkte år 1618 ett vackert medeltida lübeckiskt altarskåp till Aspeboda kyrka och lät måla sina vapenbilder – ett svinhuvud och ett hästhuvud – på dess sockel. De donerade också merparten av två kyrkklockor, av vilka den ena bär deras vapen ingraverade. Albrecht och Bengta hade inte mindre än 11 barn, som alla försågs med varsin gård i trakten. Från dem härstammar alla de nu levande grenar av Svinhufvudsläkten som fortfarande finns kvar i Aspeboda ( ca 160 personer ) samt tusentals andra ättlingar spridda över hela Sverige.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1500-08-10 Utfärdandeort: (Stora) Aspeboda
Utfärdare: Nils Månsson (Svinhuvud).
Innehåll: Nils Månsson (Svinhuvud) utfärdar brev om de anklagelser som hans ovänner har riktat mot honom. Brevets mottagare är Svante Nilsson | |
|
G e n v ä g a r
