Erik Kuse (-1520)
--1520-11-08 (man)
1504 var han Häradshövding i Öster Rekarne Söd. 1508-1509 var han Häradshövding i VästerRekarne Söd. 1511 var han Häradshövding i Åkerbo VM fram till 1517. 1818 lagman i Söd. 19 februari 1519 - 17 september 1520 Fogde i Stockholm.* Ordet Kuse betyder i fornsvenska Husbonde, Överman, Person som inger fruktan och vördnad.* Kuse, som i vapen förde en halvhjort, tillhörde en lågfrälsesläkt.* Kuse kom att höja sig över provinsfrälsets nivå genom sin verksamhet i de yngre Sturarnas tjänst. Sommaren 1505 skrev riksrådet Sten Kristiernsson (Oxenstierna), som förde befäl över de svenska trupperna kring det Kung Hans ännu tillhöriga Kalmar, till riksrådets föreståndare Svante Nilsson, att han ville behålla Kuse och de andra av herr Svantes svennar hos sig. Då riksföreståndaren 1507 begav sig till Kalmar, blev Kuse kvar i Stockholm.* 1509 skulle Kuse jämte Strängnäs biskop och Lagmannen uppbära söd. andel av de tribut, som svenskarna skulle lämna till Kung Hans enligt freden i khum, vilken dock till följd av brytningen mellan Kungen och Lübeck aldrig kom att överbringas.* Några dagar efter midsommar 1511 skrev Kuse till Riksföreståndaren om ett upplopp i Nyköpings läns, som föranlett honom att avsäga sig sitt Häradshövdingeämbete i Rekarne och återlämna lagboken till bönderna. Dessa hade då bett honom att återta denna och förbli Häradshövding samt förklara sig vilja näpsa dem, som inte ville ge honom hans inkomst. I samma brev meddelade Kuse, att han på marknaderna i Eskilstuna den 24 juni och i Strängnäs den 29 juni bjudit allmogen på öl och vunnit dem för herr Svante och dennes son.* I december 1513 földe Kuse den nya Riksföreståndaren Sten Sture d y på dennes reda i Dalarna. I februari 1515 deltog han i herremötet i Vadstena och i februari 1516 var han närvarande i Uppsala vid Sten Stures första sammanträffande med den nya Ärkebiskopen Gustav Trolle. Ett par månader senare rekommenderade Kansler Peder Jakobsson (Sunnanväder) Kuse till Hövitsman på Västerås, men Riksföreståndaren följde ej detta råd. I augusti 1518 deltog Kuse i fredsförhandligarna med Kristian II:s ombud på nuvarande Riddarholmen i Stockholm. I ett brev 1520 nämner Hemming Gadh Kuse, med titeln lagman i Södermanland.* Detta torde innebära att Kuse fått fungera som sådan, sedan detta ämbetets ordinarie innehavare, Riksrådet Johan Arendsson (Ulf), 1517 tillfångatagits av danskarna vid Stäkeholms erövning - efter sin återkomst nämdes denne på hösten 1520 åter som lagman där.* Som fogde på Stockholms slott var Kuse 1520 en av männen kring Sten Stures änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) och deltog i underhandlingarna om slottets kapitulation. Han nämdes 7 november i Gustav Trolles klagoskrift och blev följande dag avrättad i Stockholms blodbad.* Kuse är en av de få personer från Sturetiden, om vilka samtidas omdömen kommit att bli bevarade. Då Peder Jacobsson 1516 hos Sten Sture rekommenderade Kuse till Hövitsman på Västerås, gjorde han det med motiveringen att denne var "en god redlig karl i alla saker och väl känd med allmogenpå Rekarne och Snevringe".* Av Hemming Gadh föreligger två karakterister av Kuse, båda från våren 1520. Den ena ingår i ett brev till Stockholms magistrat, i vilket Gadh försvarade sig mot beskyllning för föräderi: Däri uppges, att "den ärliga god man Kuse, han är väl så kvick i sin håg och hjärta" och "han låter ej det minsta ord vara obemärkt". Den andra finns i en promemoria från Gadh till Kristian, i vilken denna begär ett särskilt brev till Kuse som slottsfogde. Kuse karakteriserades därvid som en "smäll" karl, som "råder mer än tio andra, vad gör är gjort".* Uppgifterna kommer från: Svenska Biografiska lexicon sid 713. Död 1520-11-08 i Stockholm
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Från Wikiprdia
Den 80-årige ärkebiskopen i Uppsala, Jakob Ulvsson, avgick 1514. I enlighet med kanonisk rätt föreslog han som sin efterträdare den 26-årige Gustav Trolle, son till den tidigare riksföreståndaren Erik Trolle. Av påven Leo X fick Gustav Trolle dennes skydd för den under ärkebiskopen lydande borgen Almarestäket och länet omkring detta. Påven gav också Gustav Trolle rätt att utlysa interdikt över den eller de som bestred denna rätt, det vill säga att personen i fråga inte skulle få ta del av de kyrkliga sakramenten och delta i gudstjänsten. Påven gav honom också rätt att hålla en militär trupp på 400 man samt absolution för vad denna trupp kunde tänkas göra.[1]
När Gustav Trolle återvände till Sverige från Rom i september 1515 fick han veta att riksföreståndaren Sten Sture den yngre dragit in länet kring Almarestäket. Gustav Trolle hävdade att länet för evig tid hade överlåtits till ärkebiskopsätet medan Sten Sture hävdade sin rätt att dra in och förläna län. Gustav Trolle började förbereda sig på en militär sammandrabbning genom att samla förråd och förstärka Almarestäket med kanoner. Sten Sture försökte få riksrådet med sig för att göra en väpnad insats mot ärkebiskopen men då utan framgång.[2]
Under hösten 1516 inledde Sten Sture med väpnade trupper en belägring av Stäket. Denne menade att då Gustav Trolle varken avlagt trohetshed till riksföreståndaren eller sin ed till riksrådet måste han ha avlagt trohetsed till någon annan. Denne måste vara den danske kungen Kristian II och Gustav Trolle skulle då vara landsförrädare. Vid ett ständermöte i Arboga vid nyåret 1517 fick Sten Sture fortsatt mandat att belägra Stäket. Försök från biskopar att medla mellan Sten Sture och ärkebiskopen avvisades av Sten Sture. Vid ett riksmöte i Stockholm i november 1517 förklarades Gustav Trolle skyldig och mötet beslutade att riva Almarestäket. I det av riksmötet utfärdade dombrevet, även kallat "sammansvärjningsbrevet", förklarades ärkebiskopen skyldig till högmålsbrott och att borgen skulle rivas ned. De närvarande lovade att bistå varandra om domkapitlet eller ärkebiskopen skulle bannlysa dem.[3]
Ärkebiskopen tvingades kapitulera före årsskiftet 1518 och fängslades i Västerås slott. Kort senare avsade han sig ämbetet som ärkebiskop.[4] Ärkebiskopen av Lund bannlyste med stöd av den kanoniska rätten våldsverkarna, det vill säga uteslöt dem helt från den kyrkliga gemenskapen med gudstjänster, begravningar och andra sakrament, men om denna bannlysning har beaktats i Sverige är okänt. 1519 gav påven ärkebiskopen av Lund och biskopen av Odense tillstånd att med alla medel arbeta för att Gustav Trolle släpptes fri, Almarestäket återuppbyggdes och att kyrkan fick ersättning för skadan. Påven gav också biskoparna rätt att bannlysa de skyldiga samt utfärda interdikt över Sverige om Sten Sture inte hörsammade detta samt bemyndigande att be om bistånd från de världsliga myndigheterna. Med stöd i detta utfärdade biskoparna både bannlysning och interdikt.[5]
Den danske kungen Kristian II inledde i januari 1520 ett militärt anfall mot Sverige. Kristian ansåg sig ha rätt till den svenska tronen eftersom han genom en särskild valförsamling i maj 1499 utvalts till svensk tronföljare.[6] Den militära truppen bestod av mellan 6 000 och 7 000 man, främst värvade legotrupper från Pommern, Brandenburg, Sachsen och Frankrike. Sten Sture och de svenska trupperna intog ställningar vid Åsunden i Västergötland men tvingades retirera. De danska trupperna delades upp och rörde sig norrut genom Västergötland och Östergötland. Sten Sture dog i början av februari, efter att ha sårats vid Slaget på Åsundens is två veckor tidigare. I början av mars erkände det svenska riksrådet Kristian II som svensk kung. Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna som ledde försvaret av Stockholm vägrade dock ge upp. Kristian II hade inte råd med en långvarig belägring av Stockholm, omgivet av stadsmur och en stark besättning på Stockholms slott, och var därför angelägen att nå en lösning med försvararna.[7]
Försvararna ville ha amnesti för att ge upp och ett amnestibrev utfärdades av Kristian II den 5 september. I brevet gav Kristian II amnesti till avlidne Sten Sture, hans änka Kristina Gyllenstierna och alla deras medhjälpare för allt vad de gjort mot Kristian själv och unionskungarna Hans och Kristian I. Amnestin gällde också allt det som Sturepartiet gjort mot kyrkan, inklusive Stäkets rivning. Kristina och hennes anhängare garanterades också att också få behålla alla egendomar och förläningar. I ett särskilt brev gavs också amnesti för Stockholms stad.[8]
Den 7 september överlämnades Stockholms slott till kung Kristian II. Söndagen den 4 november kröntes han till kung av Sverige i Storkyrkan.
Rannsakningen [redigera]
"Tre Kronor från Slottsbacken", oljemålning av Govert Camphuysen från 1661.Efter kröningen följde en kröningsfest på Stockholms slott som pågick i tre dagar. Gästerna kallades onsdagen den 7 november till slottets stora sal. Inför alla gäster och kungen framträdde den avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle och framförde de krav på ekonomisk ersättning som kyrkan ställde för rivningen av Almarestäket, ersättning för stölder från Uppsala domkyrka och ärkebiskopsgården, ersättning för att ärkebiskopen och biskop Jakob Ulvsson hade suttit fängslade i Stockholm och biskop Otto i Västerås hade suttit inlåst på Västerås slott. Sten Stures anhängare hade också bland annat tvingat präster att hålla gudstjänst trots att interdikt var utfärdat. Gustav Trolle krävde därför en ekonomisk ersättning på över en miljon mark lödigt silver. Som skyldiga räknade ärkebiskopen upp Sten Sture, hans änka Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, hennes mor Sigrid Eskilsdotter, riksrådet Måns Gren, riksrådet Joakim Brahe, riksrådet Erik Ryning, riksrådet Kristiern Bengtsson, frälseman Mikael Nilsson (Halvhjort av Ärnäs), frälseman Olof Valram, slottsfogde Erik Kuse, frälseman Klas Kyle, slottsfogden Olof Björnsson (Halvmåne), Bengt Eskilsson (Skällnäsätten), Erik Nilsson, Eskil Nilsson, borgarna Peder Skräddare, Sven Hök, Peder Smed samt samtliga borgmästare och rådmän i Stockholms stad.[9]
Gustav Trolle avslutade med att påstå att de uppräknade hade gjort sig skyldiga till "uppenbart kätteri". Inom den kanoniska rätten betydde det att den anklagade hade manifesterat sitt kätteri på ett så utstuderat sätt att vidare bevisning inte var nödvändig.[10]
Efter att ärkebiskopens krav hade framställts började en rannsakning där de anklagade fick tillfälle att yttra sig. Kristina Gyllenstierna presenterade det så kallade sammansvärjningsbrevet där Almarestäkets rivning hade beslutats och där utfärdarna förklarat sig ha för avsikt att hålla ihop mot eventuella påföljder från kurian i Rom. En av utfärdarna var Linköpings biskop Hans Brask som dock hävdade att han mot sin vilja tvingats till detta, vilket han på något sätt kunde visa. Enligt folklig tradition skedde detta genom att det under hans sigill fanns en lapp med texten "Härtill är jag nödd och tvungen". Rannsakningen pågick hela dagen och på kvällen blev flera av deltagarna gripna. Biskoparna Mattias och Vincent fängslades för sig, övriga fängslades i slottstornet.[11]
Kätteri [redigera]
Följande dag sammanträdde en grupp på fjorton präster på slottet för att ta ställning till om de anklagade verkligen gjort sig skyldiga till kätteri. I gruppen ingick ärkebiskopen, biskoparna av Västerås, Linköping och Odense, domprosten Göran Turesson, ärkedjäknen Verner från Linköping, ärkedjäknen Larens Andreæ från Strängnäs, dekanen Jöns, doktor Peder Galle, doktor Erik Geting, dominikanmunken Laurens, kanikerna Mattis och Henrik från Uppsala samt kaniken Sven från Skara. Gruppens uppgift blev att svara på om de gärningar som Gustav Trolle föregående dag räknat upp var uppenbart kätteri mot kyrkan.[12]
I 1500-talets teologiska litteratur var begreppet kätteri utförligt beskrivet. Med kätteri menades dels hæresi, dels schisma. Antoninus av Florens verk Summa sacræ theologiæ, iuris pontificii et Cæsarei var vida spridd vid den här tiden och i den beskriver Antoninus vilka två krav som krävs för att hæresi ska föreligga: dels att man förnekar något i Bibeln eller något som kyrkan fastslagit som normgivande för tron, dels att man frivilligt har anslutit sig till en felaktig lära och att man av envishet vägrar att inse de religiösa sanningar som kyrkan lär ut. Vidare menar Antoninus att schisma betyder att någon av fri vilja väljer att vägra underkasta sig påven och den kyrkliga gemenskapen.[13]
I sin klagoskrift hade Gustav Trolle anklagat sina motståndare dels för brott vad gäller de kyrkliga ämbetsmännen, dels brott vad gäller kyrkans egendom. Den kyrkliga lagstiftningen vad gäller detta hade slagits fast i det femte laterankonciliet 1514 och straffet var bannlysning. Gustav Trolle menade också att hans motståndare hade tvingat stiftets präster att hålla gudstjänst trots att ärkebiskopen i Lund utfärdat interdikt. Straffet för detta var enligt kanonisk rätt bannlysning.[14]
Påven Innocentius III beslutade 1199 att egendom som tillhörde kättare skulle beslagtas och beslutet slogs fast vid det fjärde laterankonciliet 1215. Om kättarna var klerker tillföll egendomen kyrkan, i andra fall tillföll egendomen statsmakten. Statsmakten var också förpliktigad att verkställa de straff som utfärdades i kyrkliga mål. Kätteri ansågs vara ett majestätsbrott då man ansåg att brottet riktade sig mot Gud och gärningen hade sedan 1200-talet varit belagd med dödsstraff: bränning på bål. Med stöd av en bulla utfärdad av Gregorius IX kunde även anhängare till en kättare dömas till samma straff i deras egenskap av coheretici.[15]
Påven Gregorius IX utfärdade 1235 ett dekret med innebörden att den som har ingått en trohetsed mot någon som gjort sig skyldig till hæresi är löst från denna ed. Inom den kanoniska rätten kom detta att vidgas så att det vid den aktuella tiden var gällande rätt att en kristen var löst från varje förbindelse eller ed som givits till en kättare.[16]
De församlade prästerna kom fram till att dessa gärningar verkligen var uppenbart kätteri. I sitt svar, sententian, angav de församlade prästerna inget straff utan de anklagade överlämnades till den världsliga rättvisan, Kristian II, att verkställa det i praxis fastställda straffet: bränning på bål. Enligt kanonisk rätt hade Kristian II ingen rätt att ompröva ett domslut från en andlig domstol. Huruvida gruppen av präster verkligen var en andlig domstol har det rått olika uppfattning om bland historikerna och svaret på den frågan avgör om de efterföljande avrättningarna är juridiskt legitima.[17]
Avrättningarna [redigera]
Två scener från Blodbadstavlan. Till vänster halshuggs de två biskoparna; till höger grävs kistan med Sten Sture d.y:s kropp upp.Avrättningarna på Stortorget utanför Stockholms slott började vid middagstid den 8 november med att biskoparna Mattias och Vincent halshöggs med svärd. Efter det avrättades 15 adelsmän med svärd. Därefter hängdes Stockholms borgmästare och rådmän från en galge som uppförts på torget. Följande dag avrättades adelsmännens tjänstefolk och andra medhjälpare. Den 10 november tändes stora bål på Södermalm på den plats där Katarina kyrkogård senare anlades och där brändes kropparna efter de avrättade. Sten Sture den yngres grav i Svartbrödraklostret grävdes upp och liket kastades också på bålet.[18]
Med stöd av sententian avrättades mellan 50 och 60 personer. I denna utpekades Sten Sture den yngre och ytterligare 17 namngivna personer samt borgmästare och rådsmän i Stockholms stad. Utöver dessa avrättades en stor grupp människor som inte hade utpekats i Gustav Trolles klagoskrift. Mickel Nilsson och Klas Kyle, tidigare slottsfogdar på Stockholms slott undslapp straff och Kristina Gyllenstierna och Sigrid Banér hamnade istället i fängelse. De två biskoparna Mattias och Vincens hörde inte heller till de anklagade, trots det blev de de första att avrättas och deras avrättning stred i varje fall mot kanonisk rätt.[19]
Det finns olika uppgifter om det exakta antalet avrättade i Stockholm. Enligt bödeln Jörgen Homuth avrättades 82 personer, det vill säga 20-30 personer utöver de av Gustav Trolle utpekade.
Medan avrättningarna pågick skrev Kristian II ett brev till påve Leo X i Rom där han förklarade att det under rannsakningen den 7 november upptäckts att Sturepartiet hade tänkt att tända eld på slottets krutförråd och att slottsvakterna när detta upptäckts blivit så rasande att de gått till anfall mot Sten Sture den yngres anhängare och att i den kalabaliken hade även biskoparna Mattias och Vincent dödats.[20]
Avrättade [redigera]
Enligt Ericson Wolke (2006) avrättades följande personer i Stockholm den 8-9 november 1520[21]:
Mattias Gregersson (Lillie), biskop i Strängnäs
Biskop Vincentius, biskop i Skara
Erik Abrahamsson (Leijonhufvud), riksråd
Måns Gren, riksråd
Erik Ryning, riksråd
Kristiern Bengtsson (Oxenstierna) d.y., riksråd
Erik Johansson (Vasa), riksråd, far till Gustav Vasa
Bengt Gylta, riksråd
Erik Nilsson (Gyllenstierna)
Eskil Nilsson (Gyllenstierna)
Erik Knutsson (Tre Rosor)
Joakim Brahe, riksråd
Erik Kuse, riksråd, slottsfogde på Stockholms slott
----------------------------------------------------
Olof Björnsson (Halvmåne), slottsfogde på Stockholms slott
Måns Jonsson, slottsfogde på Stockholms slott
Jöns Gudmundsson, borgmästare
Anders Olofsson, borgmästare
Anders Henriksson, borgmästare
Olof Hansson, rådman
Måns Budde, rådman
Baggans Björn, rådman
Anders Ruth, rådman
Anders Karlsson, rådman
Mickel Nilsson, rådman
Knut Öning, rådman
Erik Helsing, rådman
Peder Eriksson, rådman
Asmund, rådman
Mats Crona, rådman
Jakob Pedersson, rådman
Nils Bergsson, rådman
Heming Grönskalle, rådman
Henrik Strobock, borgare
Lambrekt Båding, borgare
Hans Weser, borgare
Simon Skräddare, borgare
Långe Nils, borgare
Peder Staffansson, borgare
Påvel Skinnare, borgare
Gudmund Skinnare, borgare
Erik Smältare, borgare
Peder Budde, borgare
Anders Köttmånglare, borgare
Mats Tunnbindare, borgare
Nils Matsson, borgare
Lambrekt Bardaskär, borgare
Lasse Hass, borgare
Kettil Skrivare, tjänstefolk
Olof Walram, lågfrälse
Erland Esbjörnsson, lågfrälse
samt drygt 35-40 av de adligas tjänstefolk
Ansvaret [redigera]
Även om det yttre förloppet i samband med händelserna kan rekonstrueras finns det också brister som gör att det är svårt att svara på om avrättningarna var planerade i förväg eller var ett resultat av en improvisation. Bland historiker har man försökt att svara på vilket ansvar som ligger på kungen och vilken roll rådgivare som Didrik Slagheck och Jens Andersen Beldenak spelade.
Den danske historikern Carl Ferdinand Allen ansåg att blodbadet var planerat i förväg av Kristian II. Den danske professorn i historia Caspar Paludan-Müller ansåg att det inte var planerat men att Kristian II tog tillfället i akt, uppmanad av Didrik Slagheck och Jens Andersen Beldenak. Den svenske historikern professor Gottfrid Carlsson lade ansvaret på kungen medan hans samtida kollega professor Lauritz Weibull istället friade Kristian II och lade huvudansvaret på Gustav Trolle. Professor Nils Ahnlund lade skulden på Kristian II och hans rådgivare Jens Andersen Beldenak och Didrik Slagheck. Professor Curt Weibull lade precis som sin bror Lauritz huvudansvaret på Gustav Trolle. Professor Lars-Olof Larsson lägger ansvaret på kungen och ser Gustav Trolles krav på ekonomisk kompensation som ett medel för kungen att göra sig av med Sturepartiet. Samma uppfattning som Larsson har också professor Lars Ericson Wolke.[22][23] Professor Dick Harrison lägger huvudansvaret på Kristian II men anser att det är oklart vem som varit den drivande kraften.[24]
Efterverkningar [redigera]
Larsson (2003) tolkar händelserna som att kung Kristian utnyttjade omständigheterna för att göra sig av med oppositionen inom Sturepartiet och att händelserna efteråt jävar en sådan tolkning. I Finland avrättades Tavastehus länsherre Åke Göransson Tott samt riksrådet Nils Eskilsson (Banér). Domprosten och biskopen Hemming Gadh hade under många år varit både Sten Sture den äldres och Svante Nilssons förtrogne med bland annat diplomatiska uppdrag. 1518 blev han dock tillfångatagen av danskarna och arbetade därefter för Kristian. På sommaren 1520 hade han haft en viktig roll i förhandlingarna om att överlämna Stockholms slott. På hösten 1520 hade Gadh skickats till Finland för att på Kristians vägnar ta kontroll över slotten där. Detta lyckades också men den 16 december 1520 avrättades Hemming Gadh genom halshuggning vid Raseborgs slott.[25][26]
Kristian lämnade Stockholm efter jul för sin eriksgata. Denna resa användes för att gripa och avrätta de som uppfattades som Kristians fiender. I Norrköping, Linköping och Vadstena avrättades Sturepartiets anhängare och i Jönköping avrättades en rad personer, bland andra den tidigare fogden i Västbo, Lindorm Ribbing. Ribbing ansågs ha ansvaret för ett uppror i Finnveden som tagit sin början under hösten. Munkarna i klostret Nydala ansågs ha stött detta uppror och abbotten Arvid och andra på klostret avrättades genom dränkning. Kristian avbröt därefter sin eriksgata och återvände till Danmark.[27]
I januari 1521 utbröt nya uppror i Småland som riktades mot kungens ämbetsmän. Kristian hade utnämnt Sören Norby till fogde i Kalmar men denne kunde inte kuva upproret och i mars 1521 kontrollerades hela Småland utom Kalmar av upprorsmännen. Den tidigare slottsfogden i Stockholm, Klas Kyle, hade undsluppit straff i Stockholm men hörde till de frälsemän som anslöt sig till det småländska upproret. Under 1521 spred sig upproren till andra delar av Sverige (se Gustav Vasas revolt mot danskarna). I augusti 1521 valdes upprorsledaren Gustav Vasa i Vadstena till Sveriges riksföreståndare.[28]
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Foto från: wwww.fotostockholm.se
De 82 vita stenarna, utmärkta extra tydliga på bilden ovanför, har en hemsk historia bakom sig.
Den 7 - 10 november år 1520 låter unionskungen Kristian döda 82 stycken personer ur den svenska adeln på stortorget i samband med sin kröning. Detta hemska skådespel går till historien som Stockholms blodbad.
Alla svenska adelsfamiljer kallas år 1520 till Stockholm för att delta i kröningen av Kristian II. Festen efter kröningen håller på i flera dagar och på den 3:e dagen låter kungen stänga stadens portar och inleder förhör med de svenska adelsfamiljerna. Domare var Erik Trolle som låter döma de flesta anklagade till döden. De avrättas på stortorget, alla 82.
Än idag sägs det att när nätterna den 7 - 10 november är riktigt bistra och fuktiga kan man se blodet flyta i rännstenarna på stortorget.
År 1650 lät Johan Eberhard Schantz bygga om det röda huset vid stortorget till dagens utseende och satte då också in en vit sten för varje dödad person i blodbadet. Det sägs att så länge stenarna finns kvar i huset så länge skall de mördade finna en viss frid, skulle dock någon sten försvinna kommer den personen stenen representerar att bli gengångare och vara tvungen att gå på staden gator i evig tid.
Du kan själv kontrollera antalet stenar på huset vid stortorget nr 20.
De personer som dödades i blodbadet och som man vet namnen på var:
Adel
•Erik Abrahamsson (Leijonhufvud). Riksmarsk och riksråd
•Kristiern Bengtsson d.y. (Oxenstierna). Riksråd
•Olof Björnsson (Halvmåne). Slottsfogde på Stockholms slott
•Erland Esbjörnsson.
•Måns Gren. Riksråd
•Erik Johansson (Vasa). Riksråd och far till Gustav Vasa
•Erik Knutsson (Tre Rosor). Hövidsman på Kalmar slott
•Erik Kuse. Riksråd och slottsfogde på Stockholms slott
•Erik Nilsson (Gyllenstierna).
•Eskil Nilsson (Gyllenstierna).
•Joakim Pedersson (Brahe). Riksråd
•Bengt Persson (Gylta). Riksråd
•Erik Ryning. Riksråd och hövidsman på Stegeborg
•Olof Walram.
Präster
•Mattias Gregersson (Lillie). Biskop i Strängnäs
•Vincens Henningsson. Biskop i Skara
Borgare
•Lambrekt Bardaskär. Borgare
•Mathias Asmund. Rådman
•Nils Bergsson. Rådman
•Baggans Björn. Rådman
•Måns Budde. Rådman
•Peder Budde. Borgare
•Lambrekt Båding. Borgare
•Mats Crona. Rådman
•Peder Eriksson. Rådman
•Heming Grönskalle. Rådman
•Jöns Gudmundsson. Borgmästare
•Olof Hansson. Rådman
•Lasse Hass. Borgare
•Erik Helsing. Rådman
•Anders Henriksson. Borgmästare
•Anders Karlsson. Rådman
•Anders Köttmånglare. Borgare
•Nils Matsson. Borgare
•Långe Nils. Borgare
•Mickel Nilsson. Rådman
•Anders Olofsson. Borgmästare
•Jakob Pedersson. Rådman
•Anders Ruth. Rådman
•Gudmund Skinnare. Borgare
•Påvel Skinnare. Borgare
•Simon Skräddare. Borgare
•Erik Smältare. Borgare
•Peder Staffansson. Borgare
•Henrik Strobock. Borgare
•Mats Tunnbindare. Borgare
•Hans Weser. Borgare
•Knut Öning. Rådman
Övriga
•Måns Jonsson. Slottsfogde på Stockholms slott
•Kettil Skrivare. Tjänstefolk
Förutom ovan nämnda personer så dödades ytterligare 32 personer genom halshuggning och därtil ca 10 st genom hängning. Dessa var tjänstefolk mm.
Erik Kuse
Innehåll: Erik Kuse meddelar Svante Nilsson att han (5/12) hållit ting med allmogen på Rekarna och där läst Svantes öppna brev och förbud mot att gå biskopen (biskop Mats i Strängnäs) till handa. Biskopen lät genom 2 klerker och fogden Tuve meddela att han fogade sig och kallade hem fogden och sina svenner. Erik råder Svante att inte genast förläna bort länet utan behålla det för sig själv, åtminstone fram till påsk, då ny skatt skall utgå. Han hade gärna sammanträffat med honom om han visste vilken väg han tog, så han sänder brevvisarna en väg och tar själv vägen om Strängnäs. Några andra nyheter föreligger inte, förutom de som framgår av häradsbreven och några som han sänt till Peder Jakobsson.
1508-1206
Erik Kuse förmedlar till Svante Nilsson brevvisarens klagomål på fru Cecilia på "Gæmmigsta" som så länge han levat orätteligen berövat honom och hans hustru allt det de "till hopa dragit haver", och de ber Svante skriva till henne så att de får tillbaka sitt och hon får stå till svars på häradstinget. Erik påminner Svante om att han fått ett gott rykte i Södermanland sedan han hjälpt en annan fattig man mot "abboten", och Erik hoppas att han även skall hjälpa denne man
1511-0512 | |
|
G e n v ä g a r
