Bonde i Nibbarsbo, död i Nibbarsbo, Hed sn. Västmanlands län.
1701 vittnar undertecknads Nils Nilsson i Nibbarsbo (1655-1731) vid Bergsrätten i Köping om hur ägaren av Gisslarbo norra eller övre hammare, bl.a. genom hot fick honom att öppna en av dammluckorna. Nils hade, liksom hans styvfar tidigare haft, ansvar för tillsyn av dammarna. Striden gällde enligt, brukspatronen, riksdagsmannen m.m. L L Lorichs, i boken om Heds socken ”egenmäktigt förfarande från herrens till norra Gisslarbo sida till förfång för ägaren till nedre Gisslarbo.”
”Såsom herr Carl Enstedt av mig begärt någon underrättelse, huruledes det sig förhåller med de uti östra och västra Gisslarbo åter uppsatta slutor och hålldammar, som så attesteras härmed, att slutorna i gamla tider av Färna bruks innehavare för ”järnraderingens commoditetens” därifrån, varmedelst ansenliga omkostnader för dem besparade blivit, som eljes före den tiden måst landsvägen sitt tillverkade järn utföra, uppbyggde äro och sedan av benämnde bruks possessorer för den orsaken alltid vidmakthållne blivit, undantagandes den översta slutan, vilken väl är av Färna bruk uppbyggder, men sedemera av Gisslarbo hammares ägares bekostnad underhållna och som benämnda sluta före detta ej varit så väl försedd med lås och nycklar, varigenom ham- rarna i samma ström under tiden för mycket och stundom för litet till vattendräkten blivit förfördelade, alltså har sal. Alexander Strangh för några år sedan till förekommande av sådant, som hindrat hamrarnas konservation, den översta hålldamsslutan på sin bekostnad med bommar försett och sedan de blivit av omilda bortbrutna, har välborne herr Mårten Reenstjerna för tvänne år sedan, då ingen av Färna bruks och nedre Gisslarbos hammares rätta ägare voro vid handen uti dem låtit sätta lås med kedjor till upp och neddämningen tjänlige, och har jag aldrig, varken själv eller av mina förfäder annat försport än att icke såväl Färna bruks järnradering som hamrarna därstädes haft sin fulla och obehindrade gång, så att varken förr eller innan slutorna byggdes ej heller sedan för vattennöd stadnat med mindre icke alltför starka torkår varit, då de högst om sommartiden en vecka stått och har aldrig härom något klander varken på ett eller annat sätt försports och ehuruväl såväl jag som sal. styvfader Bengt Månsson i Nibblarsbo med flera för många år tillbaka av Gisslarbo hamrarna årligen haft vakt om slutorna, så har dock välb. herr Mårten Reenstjerna vid förlidet nyår och så snart han förnam, att madame Strangh skulle bruket (Södra Gisslarbo, förf.anm.) till herr Enstedt transportera slutnycklarna igenom sin dräng och utan slutägarens tillstånd mig fråntagit under den förevändning som skulle jag dem vid påfordran återbekomma, vilket ej skett, utan har han alltsedan ofta omnämnda slutor till nedre Gisslarbo hammares nackdel igenhållet, så att benämnda bruk ej haft sin fulla drift, om vilken disposition aldrig norra Gisslarbo hammares ägare före detta begärt, utan possesorerna om dem haft lika mycket att säga, emedan utan dess slutorna långt före herr Reenstjerna ägde övre hammaren voro uppsatta.
Beträffande västra dammen hava Nibblarsbo ägare honom till kvarndamm ånyo uppbyggt, dock intet på det stället, som den gamla tillförena stått, vilken Gisslarbo bägge hamrar låtit förfärdiga och såsom de ej senare dammen fingo bruka till kvarnen, alltså begynte sedan välborne herr Reenstjerna honom ånyo upptaga och med hammare förse.
Sedan herr Reenstjerna och sal Strangh bägge vid häradstinget protesterat emot denna kvarnens vidare brukande i befarande av vattnets hindrande för hamrarna, därför han ock utdömd blev; detta jag till sanning attesterar och med min livliga ed bekräfta vill, därest detta påfordras.
Köping den 23 Februari 1701. Nils Nilsson i Nibbarsbo.” | |
G e n v ä g a r
