Johan Möller (1707-)
1707-01-24-- (man)
Billingsfors bruk kom till genom ett lurendrejeri.
Bakgrunden är följande: Under den så kallade frihetstiden efter Karl XII:s död uppmuntrades alla manufakturer att minska importen av olika produkter. En manufaktur kan ses som en mellanform av hantverk och fabrik. Där fanns fortfarande gesäller och lärlingar, men arbetet var ofta mer specialiserat så att vissa personer bara gjorde en del i en produktionskedja. Manufakturer fanns inom många områden, som väverier, porslinsfabriker etcetera. Ett av de första verken för järnmanufaktur anlades 1725 i Kollerö i närheten av Vänersborg. Detta ägdes av Uddevallaborgaren Jöns Kock, som snart grundade liknande verk även i Öxnäs och Rådanefors i södra Dalsland.
Efter ytterligare några år ville Jöns Kock utöka verksamheten. Det gällde då att finna en plats med god tillgång till vattenkraft och stora outnyttjade skogstillgångar. Han hade hört om en lämplig plats där Upperudsälven rinner ut i Laxsjön på gränsen mellan Steneby och Laxarby socknar. Hans yngre bror Nils, som då var bokhållare på Öxnäs, sändes dit för att undersöka platsen.
Vid sin återkomst avrådde Nils sin bror att börja bygga. Istället förhandlade han själv med ägaren av marken och lämnade 1736 tillsammans med denne in en ansökan till Bergskollegium om att få starta ett bruk. Det här ledde naturligtvis till bråk med Jöns, som på alla sätt försökte stoppa anläggningen. En skriftväxling fylld av påhopp och insinuationer följde. Även sågverksägare i Åmål, Vänersborg och Uddevalla protesterade. Men trots motståndet och sitt bedrägliga förfarande fick Nils Kock sitt privilegium i maj 1738.
Till en början framställdes ett stort urval varor: Rund-, bult- och plattjärn i olika dimensioner, klippta och oklippta plåtar, sågblad, spadar, skyfflar, yxor, hästskor och så vidare. Tillverkningen baserades emellertid på köpt tackjärn, och dels var tillståndet till köp begränsat till 200 skeppund (ungefär 27 ton) per år, dels var det svårt att få jämn kvalitet på tackjärnet. Kock prövade därför att komplettera verksamheten med en kopparhammare och ett pappersbruk. Det sistnämnda, som bara var i drift mellan 1747 och 1752, är intressant med tanke på brukets nutida verksamhet, vilken jag återkommer till.
Efter dyrbara försök med en ny smidesmetod i kombination med en översvämning och allmänt dåliga år gick Nils Kock i konkurs. Bruket såldes på auktion till Leonhard Magnus Uggla, som tidigare ägt Adolfsfors bruk i Värmland. Nu byggdes bruket om med ny stålugn och plåthammare. Efter en brand 1773, som bland annat. förstörde stålugnarna, byggdes ett valsverk. Under 1700-talets senare del var Billingsfors ett av de mer omfattande stål-, järn- och manufakturverken. Här fanns två ämneshammare, en plåthammare, en dubbel stålugn, vals- och skärverk, fjorton spikhammare och två stålhammare. Starten var dock trög för Uggla, och redan 1768 tvingades han sälja halva bruket till norrmannen Mathias Waern. Dennes son Karl Fredrik, som senare tog över, hade inte större framgång, och 1812 såldes bruket till Arvid Posse, ägare till Upperuds bruk. Denne behöll dock inte hela Billingsfors för egen del utan sålde redan 1814 en fjärdedel till sin kusin Carl Silfversparre. Det skulle föra för långt att här redogöra för alla fortsatta ägarbyten, men 1859 kom släkten Waern tillbaka som ägare och hade sedan ett finger med i spelet ända tills järnhanteringen lades ner i mitten av 1880-talet.
Redan 1877 diskuterade man på bolagsstämman om man skulle lägga ner järnbruksrörelsen. Det blev inget beslut då, men frågan återkom 1882. Man beslöt då att det bästa sättet att utnyttja vattenkraften vid Billingsfors var att uppföra en pappersmassefabrik. 1884 år stod denna färdig. Idag ingår bruket Munksjö-koncernen, som ägs av riskkapitalbolaget EQT, tillsammans med Aspa bruk (även det ett före detta järnbruk) och Jönköpings bruk. Trots att Billingsfors är ett av de minsta pappersbruken i Sverige går det bra, genom att man tillverkar specialprodukter som extra tunt papper för exempelvis engångskarbon och mönstrat papper till köksbänkslaminat och liknande produkter.
Eftersom bruket uppfördes på gränsen mellan två socknar var det långt till kyrkan för arbetarna och deras familjer. Gudstjänster hölls ofta på Billingsholms herrgård, men 1763 lät brukspatronen bygga en träkyrka alldeles intill bruket. Den var länge en av Sveriges få privata kyrkor och övergick först 1981 till Steneby församling. I förra numret av Smedsforskaren fanns en bild av kyrkan.
Då bruket startade värvades smeder från många olika håll. Från Fellingsbro kom plåtsmederna Johan Möller och Johan Eliasson. Den sistnämnde var innan flytten verksam vid Stensta bruk, där alla hans barn föddes. Hans söner blev alla plåtsmedsmästare vid Billingsfors och tog sig namnet Stenström efter Stensta bruk. Från Kollerö bruk kom manufaktursmeden Peter Fröberg och från Persby bruk hammarsmederna Nils Jonsson Warg och hans son Jöns samt Joakim Nilsson Landberg/Lamberg.
Andra smedsläkter som förekommer under brukets första tid är Fägersten, Gutke, Sillberg, Wennersten och Willbas.
Örjan Hedenberg
Referenser: Edestam, Anders: De dalsländska järnbruken. Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund, Vänersborg 1977.
Jansson, Göthe: Smederna vid Billingsfors järnbruk 1738-1885. Ur Gamla Steneby del I. Steneby Hembygdsförening 1989.
Jägergren, Bengt: Dalsland. Bilda förlag 2006.
Magnusson, Lars: Manufakturierna. Ur Signums svenska kulturhistoria. Frihetstiden. Bokförlaget Signum, Lund 2006.
Smeddatabasen (Föreningen för Smedsläktsforskning). | |
|
G e n v ä g a r
