Gustaf Samuel Nässenius (1846-1915)
1846-11-22--1915-12-11 (man)
Född 1846-11-22 i Sundsvall.
1877-09-10 gift i 7 år?
Gift 1870-01-09.
Vid 1880 års folkräkning bleckslagare och änkling.
Vid 1890 års folkräkning lykttändare och änkling.
Död 1915-12-11 i Sundsvall.
Möjlig fader målaregesällen Samuel Nässenius i Sundsvall 1880, född 1812 i Alnö, Medelpad.
I Sundsvalls Tidning 1949-05-07 finns en intervju med hans son Carl Gustav Näessenius, där han nämner sin fader:
När stadens malmer fick fotogenlyktor
70-årig kommunalarbetare om Stenhammaren i gamla tider
Uppe vid ett av pensionärshemmen vid Oscarsgatan sitter en gammal kommunalarbetare och gonar sig i solen, när man går förbi. Han vinkar glatt och har alltid något muntert att säga, trots att han själv är stendöv. Det är Carl Nässenius, gammal sundsvallsbo, och med åtskilliga minnen från ”gamla stan”. Att vi just nu kom att prata litet mera ingående med honom, beror på, att den gamle fyller 70 år på måndag.
I 38 år har han tjänat Sundsvalls stad, om man räknar alla de år han som pojkbyting fick hjälpa far med att sköta de hundra fotogenlyktorna på Söder- och Västermalm. Hr Nässenius fick också i fjol motta Sundsvalls stads medalj för långvarig tjänst, och det är inte utan stolthet han pekar på den.
Nässenius är född på Västra Stenhammaren på den tid, då staden hade ett annat utseende än nu. – Och inte trodde man väl, säger han, att man på ålderns höst skulle återbördas till Stenhammaren för att bo så schangtilt som vi nu får göra.
Nässenius är väl kanske den siste lykttändaren
som finns kvar. Redan som 6-åring fick han börja sköta lyktorna tillsammans med en 7-årig syster. Fadern var egentligen bleckslagare, men hade otur i affärer och började så småningom med lyktskötararbetet åt staden. Det var ett hundratal fotogenlyktor som sattes upp på malmarna 1885, men redan dessförinnan hade man gaslyktor nere i staden. Det var att varje kväll och varje morgon traska i ur och skur och fullgöra sitt arbete. Man delade upp lyktorna efter gator och var och en tog sitt ”pass”. Den här bytingen hade Sidsjövägen ner till Väderkvarnsbacken, alltså en bit öster om nuvarande Verkstadsskolan. Lykttändningen gick så till att man strök eld på en svavelsticka på byxbaken och så klev man på en liten stege, som man bar med sig, upp till lyktan och försökte få den att brinna. Men det var inte alla gånger så lätt, när det regnade eller snöade. Släckningen gjorde man genom att blåsa i ett långt metallrör, som man stack in i lyktan och blåste ut lågan med. När det var smällkallt hände det ofta att läpparna fastnade vid den kalla metallen, och rev man bort röret för snabbt så började läppar och tunga att blöda. Men det var bara att fortsätta att blåsa för den lille ”lyktgubben”.
Det var inte roligt för en liten pojke och en liten flicka, att sent på kvällarna trava på Stenhammaren på den tiden. Fylla och lösaktigt leverne hörde till ordningen för dagen och blodiga slagsmål dessemellan. Men så kom gårdsägareföreningen och började ta itu med förhållandena och polispatrullerna från staden blevo också tätare.
– Men en gång blev jag rädd, berättar Nässenius. Jag satt uppkrupen i en lyktstolpe strax intill ett illa beryktat hus, då en polisman kom utrusande ur huset med sabeln i högsta hugg och gick löst på lyktstolpen. Jag trodde min sista stund var kommen, ty ”gubben” var full det såg jag. Han nöjde sig emellertid att bearbeta stolpen, och sen sa’ han i all vänlighet: ”Nu blev du allt rädd, gubbe lilla”. Far fick emellertid veta det och konstaterade att lyktstolpen fått motta åtskilliga djupa hugg, och troligen rapporterade han det skedda; för sen såg vi aldrig den polisen på Stenhammaren.
Men hur kusligt det än var måste vi ”hålla tiderna”. Det var ett noggrant dagligt schema för tändning och släckning och tiden för detta arbete sträckte sig från 15 augusti till 1 maj. Sista släckningen för vårsäsongen var också vår roligaste, ty då mötte vi ju alla hemvändande sista aprilfirande ungdomar. På den tiden brann det majbrasor snart sagt överallt i stadens omgivningar, och folk var i festhumör, då de vände hem. Men som minne av min tid som lyktskötare har jag nu min dövhet. Lika stendöv blev också med tiden min syster. Läkarna har konstaterat, att de ansträngningar öron och luftkanaler utsattes för genom de upprepade blåsningarna så småningom töjde ut trumhinnorna till dess de inte längre gjorde tjänst.
Som taktjärare.
Jag nämnde nyss, säger Nässenius, att min far var bleckslagare. Han hade sin verkstad på norrsidan om Storgatan ungefär på den tomt, där det blivande hantverkshuset kommer att stå. Här tillverkade han små leksaker av plåt, som min mor sålde på torget på lördagarna. Men utom detta yrke var pappa ett slags sotare och taktjärare. Jag fick vara med och bära tjäran upp på taket till far, som strök för 1½ öre kvadrataln. Det är många tak jag varit med om att stryka här i staden både före och efter branden. . Bl. a. minns jag en gång, då vi höll på att tjära taket på Grönborgs bryggeri. Då hade far två stora gesäller med. Och tungt arbete var det att springa fyra-fem trappor upp och sedan krypa genom en taklucka. I alla fall så måste vi passera kylskeppen och behållarna med öl. Gesällerna hade upptäckt ölet, och aldrig hade far sett ett sådant springande uppför och nedför stegarna. Aldrig hade gesällerna varit så flinka. Dom strök med tjärborsten allt vad de orkade för att få tjärspannet tomt. Jag upptäckte orsaken. De passade på att luta sig över karen och få en klunk öl varje gång. Jag höll mun och sade ingenting till far, och gesällerna uppskattade min tystnad, ty när avlöningen kom fick jag en rundlig slant för munhäftan.
Det var ingen sinekur att vara taktjärare. Till sist kunde kläderna stå för sig själva, och det sved som elden inpå bara skinnet, för några underkläder fick man inte ha. Dom smordes ner, sa mor. Jag kom emellertid på idén att klistra tidningar på insidan av byxorna och det lindrade något. På den tiden användes sand vid tjärning. Vi hämtade stora lass med sand vid Håkanstå, och far värmde sanden för att den skulle vara kruttorr. Sedan tjäran var utstruken på taket kastade man ett tunt lager med sand över tjärytan, som då blev hållbarare.
Nässenius har varit en verksam föreningsman i sitt liv.
Han var med bland de första medlemmarna i den första ungdomslogen här i staden, nämligen Barntemplet. Hans far tog initiativ till denna loge. Man hade inga bänkar utan sådana fick man låna hos en fru Johansson på Södermalm, där man höll baptistmöten. Vintertid passade pojkarna på att använda de långa bänksätena till att åka utför de inbjudande branta backarna däruppe, och fru Johansson fick igen sina bänkar åtskilligt slitna, medan logemötena försenades i oroväckande grad. Men pojkarna hade roligt.
Även kommunalarbetarförbundets avd. 29 har Nässenius varit med om att bilda, och den startade i 125:ans f. d. lokal vid Storgatan. Likaså tog han på sin tid initiativ till Dövstumsföreningen.
Lägger man härtill att Nässenius som så många andra även prövade lyckan flera år i Amerika och därvid upplevde åtskilligt under sina färder från kust till kust bl. a. som stensprängare, så förstår man att han har en hel del minnen på gamla dar.
Glad och trevlig sitter han på bänken därutanför pensionärshemmet vid Oscarsgatan. Livet har varit fyllt av ljus och skuggor, men Nässenius är ett stycke livsfilosof, och som sådan har han sett en mening i allt. Just nu lyser solen så glatt däruppe och då är han nöjd med sin värld, vår Herre och sig själv. Och vad kan man mera begära? | |
|
G e n v ä g a r
