f:ca 1340-1350
d:1387 i Bureå
Herse - abboten i Bure
Herse Falesson levde I mitten av 1300-talet. Han hade ärvt både slottet i Burestad och Bureägorna i Selånger och var en mäkta rik man. Han tyckte om att visa sin rikedom och gick klädd med silverspänne på bältet, som höll ihop klädedräkten och silverskenor på skinnstövlarna. Herse var ståtlig att skåda och betraktades som mycket lärd. Han hade också rykte om sig som en stor säljägare. Herse gifte sig med Ätte Olofsdotter, Olof Dahlkarl Jättes dotter.från Burträsk och fick med henne sönerna Mats, Fale och Olof.
Herse Falesson gick en grym död till mötes. Man kan säga att rikedomen kom att döda honom i form av två ogärningsmän. Rånmordet var välplanerat på så sätt att Herse lurades resa till Lövånger, dit han falskeligen inbjudits till bröllop. På vägen dit blev han mördad men mördarna kunde inte komma undan i de små byarna utan greps, hängdes och steglades på Kallholmen i Lövånger.
I stället för att komma på bröllop kom Herse, att som gäst bevista sin egen begravning.
Härse Falesson var den man som enligt traditionen ska ha grundat Bure kloster.
I Bureälven ligger en ö som utpekas som "munkarnas örtagård". Vid en nyligen utförd undersökning konstaterades att majoriteten av växtligheten utgjordes av
läkemedelsväxter, varav flera arter är unika för Norrland. Ända fram till vårt sekel lekte barnen i Bureå med "monkbann" - ett snöre på vilket man trätt upp ryggkotor av fisk. Kan denna lek ha de katolska munkarnas radband som förebild?
Sägner om män i fotsida gråkåpor och en nergrävd klosterskatt talar för att det trots allt kan finnas en viss sanning i Buréus beskrivning. Den omtalade skatten ska under orostid ha grävts ned av munkarna i "Dräkamaln", ett stort klapperstensfält på norra sidan av Bureberget.
Ur Bureå, en historisk guide.
Bure kloster
"Bura kloster, den stichtade Härse Falesson ab Birstad och började bygga på en homla uti Bure åminna, det blev av hans son Oluf fullbordat, der voro 14 bröder förutom abboten".
Så börjar Johannes Buréus sin beskrivning av "Bure kloster", när han som Sveriges förste riksarkivarie besöker Bureå år 1601. Med dessa rader börjar också den skrivna historien om klostret. Huruvida det legat ett kloster i Bureå eller inte, har forskare tvistat om alltsedan Buréus besök. De flesta har betvivlat hans ord och förklarat berättelsen med att Buréus antagligen "bättrat" på historien för att få en finare släkttavla. Buréus var nämligen bördig från byn på sin mors sida och antog namnet Buréus när han adlades.
Dagen forskare har i stället velat göra gällande att det varit ett medletida gille och inte ett kloster som legat på platsen. Gillen var under medeltiden en motsvarighet till våra tiders ordenssällskap och hade som främsta uppgift att hjälpa och värna om sina medlemmar. Oftast stod de i beskydd av något kloster. Vad som nu än funnits på Klosterholmen, som platsen idag kallas, så har det gett upphov till sägner och traditioner, som ännu fortlever i bygden. På den idag helt uppgrundade holmen kan man se lämningar efter åtta byggnader. Genom åren har flera fynd gjorts, bl a av bastomspunna flaskor, lerkärl, smidesverktyg, slagg och nycklar. Det finaste fyndet är en sk bierhahn - allmänt kallad Buretuppen. Det är en fyra centimeter hög bronstupp, som en gång suttit som handtag på en tappkran till en öltunna. Genom jämförbara fynd kan den dateras till slutet av 1400-talet.
Vad finns då att se idag på Klosterholmen i Bureå, där klostret legat? Vid ett den 7-8 september 2005 företaget besök kunde konstateras att holmen inte längre är omfluten men att Bureå Byautvecklingsförening stod i begrepp att återställa naturen så att holmen åter blir så. Det är fortfarande efter 500 år lätt att se var huvudbyggnad och källare legat och de i sagan omtalade jättekasten finns kvar. Holmen är liten och har säkerligen skändats av många oseriösa utgrävningsförsök, där många av de föremål som hittats "försvunnit". Traditionen säger att flaskor omspunna av flätverk, rester av lerkrukor eller grytor, en järnyxa, bengaffel och några mycket ålderdomliga nycklar hittats, som allt förlorats. I förvar i Skellefteå museum finns dock en öltunnekran i form av en fyra cm hög bronstupp. Den s.k. buretuppen är daterad till 1400-tal. Ett processionskrusifix och en gammal ljuskrona, som ännu finns i Skellefteå landsförsamlings kyrka ska enligt traditionen hört till klostret liksom en 81 cm hög madonnabild förvarad i Härnösand och ett broderat kläde förvarat i Skellefteå museum
Bevis på munkarnas flit finns än idag i förekomsten i Bodaträsk av den för dessa trakter annars främmande fiskarten gös liksom av de odlingar av medicinalväxter som munkarna bedrev och som idag finns vid slutstationen av den ambitiösa Bureå utvecklingsförening anlagda Linnéstigen längs Bureälvens lopp.
Johannes Bureus berättar att ”Där var 14 bröder uti klostret förutom abboten”. Den siste abboten hette Dominius Jonas Bureus, kallad Bure herr Jon och levde ännu under kung Göstas tid.
Biskopen och akademiledamoten CG Nordin, berättar också 1774, att hans anfader Laurentius Svenonius, född 1507 och son till hövitsmannen i Medelpad Sven Pedersson och dennes maka Margareta Boosdotter i Hälsingland i sin ungdom insattes i klostret i Bure. Där han av sin släkting Jonas Olsson Bure fick lära sig läsa och skriva och leva klosterliv i ett convivum sacrum grundat på brödrabrev från Johanniterklostret i Eskilstuna.
Herse Fahlesson Bure levde under den tid Albrekt av Mecklenburg var kung av Sverige och hertig av Mecklenburg, född 1338/1340, död i Dobrenau i Mecklenburg 31 mars eller 1 april 1412, begravd i Kloster Doberan. Son till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter.
Albrekt var kung av Sverige 1363/1364-1389 (avsatt, abdikerade formellt först 1405). Han var även hertig av Mecklenburg såsom medregent från 1379 då fadern dog, och såsom regent från 1384 efter brodern Henriks död. Först 1395, då Albrekt frigivits ur drottning Margaretas fångenskap, kunde han personligen återvända till Mecklenburg och ta upp styret där. Som herre av Mecklenburg är hans korrekta benämning furst Albrekt III av Mecklenburg och hertig Albrekt II av Mecklenburg och Schwerin.
Albrekt var andre sonen till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia. Albrekt stod så att säga i tur som arvtagare av Sveriges krona om kung Magnus och hans son Håkan Magnusson skulle dö. Dessutom kan hertigarna av Mecklenburg enligt vissa källor, med vaga grunder, ha härstammat från Sverkerska ätten via Kristina av Mecklenburg, som i så fall skulle varit dotter till Sverker den yngre Karlsson.
Bakgrunden till upproret mot Magnus Eriksson är en snårig historia. I korthet kan nämnas att Magnus son Håkan Magnusson, kung av Norge, helt sonika lät fängsla sin far beroende på att Magnus inte ville acceptera fredsfördraget vid Greifswald 1361, då Magnus menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter. I februari 1362 blev Håkan formellt vald till svensk kung vid Mora sten, men kort därefter förlikades far och son och de samregerade Sverige, där Håkan fick sin del av Sverige (området för Skara stift). Under tiden fördes ett kort krig mot Danmark och Valdemar Atterdag men fredsförhandlingar påbörjades hösten 1362. Under dessa förhandlingar valde Håkan att äkta Valdemars dotter Margareta. En anledning till detta kan ha varit för att återfå Skåne. Dock hade de svenska stormännen å Håkans vägnar redan ingått en förlovning med Elisabet av Holstein, en förlovning som nu bröts. Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror. Även den Heliga Birgitta gav luft åt sitt missnöje med Magnus. Till följd härav drevs flera av de ledande stormännen i landsflykt 1363 av kung Magnus.
De förvisade stormännen, med drotsen Bo Jonsson (Grip) i spetsen, drog till norra Tyskland, vände sig där till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt dennes son Albrekt d. y. Albrekt d. ä. gick till slut med på att låta rådsaristokratin sitta med vid styret om de stödde hans maktövertagande i Sverige. Tyskarna landsteg i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnare och svenner. De vandrade norrut utan att möta större motstånd och de tyskvänliga städerna Stockholm och Kalmar gav sig utan större blodsspillan. I november 1363 hyllades Albrekt d. y. i Stockholm. Magnus avsattes och flydde till Norge, och den 18 februari 1364 valdes Albrekt formellt till svensk kung vid Mora stenar. De av Magnus landsförvisade stormännen belönades och gavs olika högre poster av Albrekt.
1365 återvände Magnus jämte sonen Håkan Magnusson till Sverige med en norsk här samt en styrka med Magnus-trogna svenskar. Vid Gata skog i närheten av Enköping blev Magnus och Håkan besegrade av tyskarna, varvid Magnus tillfångatogs av Albrekt.
Kung Albrekt stöddes förutom av sin far även av flera nordtyska furstar samt av hansestäderna. På kung Håkans sida slöt nu danske kung Valdemar Atterdag upp. Mecklenburgarna fick även en svår fiende i den svenska allmogen som ogillade det tyska inflytandet. Delar av allmogen reste sig och understödde Håkan, och för Albrekt blev läget kritiskt sedan Håkan med en här lägrat sig på Norrmalm vid Stockholm 1371. Men med de svenska stormännens hjälp lyckades Albrekt försvara sin ställning, sedan stormännen först avtvingat honom en kungaförsäkran som ökade deras inflytande och kraftigt reducerade Albrekts egen makt. På detta sätt kom en fred till stånd, genom vilken Magnus frigavs mot att en dryg lösesumma utbetalades till Albrekt.
Nu var det svenska riket delat. Riksråden hade år 1371 slutit fred med kung Håkan. Håkan fick hela Skara stift, resten stod sedan år 1374 under drotsen Bo Jonsson (Grip)s ägande. Albrekt var fortfarande formellt sett kung av Sverige, men i praktiken styrde han endast över Stockholm och några kungsgårdar.
Albrekt var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson (Grip), och Albrekts olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes.
Efter drotsen Bo Jonssons död 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonssons barn och änka Margareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, av adelns gods. Många stormän började känna sig hotade av Albrekts ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets diarium för år 1365 finns antecknat: "Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år".
För att hindra Albrekts reduktion av gods vände sig de stormän som Bo Jonsson hade utnämnt till verkställare av hans testamente, till drottning Margareta i Danmark med bön om hjälp. Albrekt for över till Tyskland och hämtade en tysk här medan Margareta lät danskar landstiga i Sverige. I slaget vid Åsle i februari 1389 i närheten av Falköping besegrades och tillfångatogs Albrekt jämte sin son Erik av Margaretas trupper. Far och son frisläpptes först 1395 mot villkor att efter tre år antingen betala en dryg penningsumma eller överlämna Stockholm till Margareta. Till följd av detta fördrag tog Margareta Stockholm i besittning 1398.
Kung Albrekt tillbringade drygt sex år i Margaretas fångenskap, från 24 februari 1389 till 26 september 1395. Väl fri begav sig Albrekt till Mecklenburg, där han 1384 efterträtt sin äldre bror Henrik såsom hertig, men hans anhängare, de så kallade vitalianerna, intog Gotland och höll sig kvar där till 1398, då ön intogs av Tyska orden. Mot penningersättning förmåddes Albrekt och Tyska orden att avstå ön, och ön överlämnades 1408 till nordiske unionskung Erik av Pommern. Albrekt dog 1412 och begravdes i klostret Doberan i Mecklenburg.
Äktenskap och barn
Albrekt gifte sig 1359 med Rikardis av Schwerin (död 1377), ett äktenskap vars kontrakt upprättats i Wismar redan 12 oktober 1352. Paret fick följande barn:
Erik av Mecklenburg (omkring 1365-1397), svensk kronprins och herre av Gotland
Richardis Katarina (omkring 1370/1372-1400), gift i Prag 1388 med kejsarens yngre son Johan av Böhmen (1370-1396), markgreve av Mähren och hertig av Görlitz (Lausitz)
Albrekt gifte om sig i Schwerin 12-13 februari 1396 med Agnes av Braunschweig-Lüneburg (död 1430/1434). Paret fick följande barn:
Albrekt V av Mecklenburg (död 1423), hertig av Mecklenburg och Schwerin | |
G e n v ä g a r
